Jag har gått på fotboll så länge jag kan minnas. Det var min pappa som tog med mig på min första match. Förväntningarna var höga och jag var nervös. Men vi stannade bara en halvlek eftersom jag tyckte att ljudvolymen var för hög. Dock minns jag ändå hur mycket jag gillade det. Någonting fastnade och blev kvar.

Många år har gått sedan dess. Säsongerna och matcherna blir fler och fler. Jag har blivit äldre. Bytt från sittplats till ståplats. Laget förändras hela tiden. Det går upp och ner. Jag har fått uppleva både SM-guld och spel i andra divisionen. Kvalmatcher och toppstrider. Spelare köps och säljs. Tränare får sparken. Nya tröjmodeller presenteras. Men det är inte bara laget som hela tiden förändras, utan även fotbollen i stort.

”Mot den moderna fotbollen” är en paroll som ofta syns.

”Mot den moderna fotbollen” är en paroll som ofta syns. Man kan se den som klistermärke på toaletter eller som stora banderoller under matcher. Det är rop från många supportrar som säger en hel del.

I det här sammanhanget innebär ”den moderna fotbollen” ett hot mot vad många supportrar förknippar med att gå på fotboll. Ett hot mot själva supporterkulturen. Det är en kultur som engagerar mängder av människor året om.

Hotet är mångfacetterat, det rör sig om allt från höjda biljettpriser, en mindre levande stämning på läktaren, kommersialisering och kränkningar av individers integritet i form av ökad övervakning och toppstyrning. I fotbollens hemland England har denna dystra utveckling hunnit betydligt längre än i Sverige.

Flera av de engelska klubbarna har byggt nya jättearenor, blivit uppköpta av rika investerare och det har hänt att tidigare mediokra lag plötsligt förvandlats till lag fulla av internationella superstjärnor.

Ett konkret exempel är att arenornas ståplatssektioner har tagits bort. Det är sektionen som har lägst priser och där sången, tifon och stämningen skapas. Helt enkelt där lagens klackar står. Flera av de engelska klubbarna har byggt nya jättearenor, blivit uppköpta av rika investerare och det har hänt att tidigare mediokra lag plötsligt förvandlats till lag fulla av internationella superstjärnor.

I vissa fall har det här inneburit att lagen har börjat vinna matcher och titlar som de tidigare inte var i närheten av. Men bland supportrarna finns det ändå en känsla av att något har förlorats. Trots all den sportsliga framgången. För det handlar inte om det.

Någonting kanske lämnades kvar vid den gamla hemmaarenan. Den som hade trappor av betong och inte rulltrappor.

I England är i dag priset för en matchbiljett löjligt högt. Många av de personer som tidigare befolkade de engelska arenorna och gav dem liv har inte längre råd att följa sina lag på plats. Här går det verkligen att tala om en fotbollens gentrifiering. Så klart hänger det samman med en större utveckling. Unga, studenter och arbetare städas inte bara ut från sina gamla stadsdelar, utan även från fotbollsarenorna.

Det är farligt att fastna i nostalgin, eftersom den lätt flyttar fokus från förändringens verkliga mekanismer.

Många är bittra och besvikna. Det är lätt att bli nostalgisk och enbart drömma sig tillbaka till tiden då fotbollen såg annorlunda ut. Jag tänker på äldre supportrar som älskar att sitta på puben och berätta för oss yngre hur det var förr. Hur vi aldrig kommer att få uppleva något liknande. Men det är farligt att fastna i nostalgin, eftersom den lätt flyttar fokus från förändringens verkliga mekanismer. För det är en förändring som fortfarande pågår.

När allt detta diskuteras i England händer det att folk nämner en bok. 1992 publicerades Nick Hornbys roman Fever Pitch. Den lästes av både fotbollsälskare och icke-fotbollsälskare, hyllades av kritiker och såldes i stora upplagor. Den handlar om en fotbollssupporter. Varje kapitel är en match. Igenkänningsfaktorn är hög.

Det är en älskad bok, men det händer att Nick Hornby anklagas för att det var Fever Pitch som sålde den engelska fotbollen till medelklassen. Att boken skulle ha putsat upp varumärket ”fotbollssupporter” och gjort en köpstark medelklass intresserad. Vilket i sin tur skulle ha förändrat sporten. Det går nästan att jämföra med påståendet att det skulle vara sojalattens fel att hyrorna höjs i ett bostadsområde. Hur gärna jag än skulle vilja tro att en bok kan spela så stor roll tycker jag inte att det går att tillskriva den sådan makt.

Förändringen är ingen naturkraft som plötsligt sveper fram, trots att maktlösheten ibland kan få en att uppfatta det så.

När fotbollen kommersialiseras är det inget som sker ur tomma intet. Förändringen är ingen naturkraft som plötsligt sveper fram, trots att maktlösheten ibland kan få en att uppfatta det så. Bakom utvecklingen finns mekanismer. Ekonomiska mekanismer och strukturer som råder inom vårt system.

Det finns flera signaler om vilken riktning fotbollen är på väg i här i Sverige. Men ännu har utvecklingen inte gått lika långt som i England. Det finns flera olika anledningar till detta. Men den så kallade 51-procentsregeln (se Gustav Gelins krönika i Arbetaren nr 39/2012) har säkert en hel del med saken att göra. Den innebär att minst 51 procent av en idrottsförening måste ägas av medlemmarna själva. Alltså kan investerare eller bolag högst äga 49 procent av föreningen. Regeln fungerar därför som en viktig bromskloss, den bevarar medlemmarnas eget inflytande över besluten.

Argumenten för att bevara regeln är många och handlar om demokrati. För det är vi som påverkas av förändringarna. Supportrarna. Det är vi som alltid är där. I ur och skur. Som har ont i magen inför ett derby, fryser tårna av oss under novembermatcherna, nynnar på ramsor medan vi jobbar, har huvudvärk på vägen hem från bortamatcher och som sjunger oss hesa inne på arenorna.

Jag tänker också på alla små detaljer. Tröjor och halsdukar som aldrig tvättas, hur indränkta i öl de än är. Biljetter som sparas och sätts upp på kylskåpet. Tatueringarna. Alla vidskepligheter. (Till exempel måste jag alltid titta på Ebba the Movie innan ett derby. Thåström är ju också djurgårdare.)

Bland supportrarna och supporterföreningarna finns det mycket kunskap och medvetenhet om att fotbollens utveckling består av just motsättningar och konflikter. Arbetet för att bevara 51-procentsregeln är ett exempel på detta. Eller banderollerna där det står ”Mot den moderna fotbollen”.

Det är mängder av människor som är engagerade i att skapa en läktarkultur som supportrarna själva vill ha. Som vill motverka kommersialiseringen. Det handlar inte om nostalgi och att uppgivet drömma sig tillbaka till en svunnen tid. Tvärtom.

Kampanjen går att se som ett av flera exempel där supportrar ställer egna krav och gör sin röst hörd.

Inför premiärderbyt och säsongen 2011 var Stockholm fyllt med affischer med texten ”Reclaim the Derby”. Kampanjen går att se som ett av flera exempel där supportrar ställer egna krav och gör sin röst hörd. För en läktarkultur värd namnet.

Medierna ger ofta en annan bild. Ett exempel är journalisten Jan Majlard som skrev en artikel i Svenska Dagbladet (16/9, 2012) där han jämförde ett fotbollsderby med svarta september. Vid texten fanns ett foto på en ståplatssektion där folk hade tänt bengaler (för övrigt världens vackraste regelbrott). Artikeln är ett utmålande av alla ståplatssupportrar som en enda stor ansiktslös ligist.

En sådan medial demonisering är farlig. Inte främst för att den ofta är direkt felaktig eller för att den förminskar supportrars engagemang och arbete, utan för att dess konsekvens blir att verkliga problem som finns inom supporter- och läktarkulturen helt osynliggörs. Problem som supportrar själva försöker lyfta och arbeta emot. Till exempel allvarliga frågor som rör polisens roll, tv-bolag som styr matchtider, övervakningen, våldet, sexism, rasism eller den ökade kommersialiseringen. Genom massmediala skräckgeneraliseringar hamnar allt detta i skymundan. Det är helt enkelt viktigt att ta sin roll som supporter på allvar.

För vi älskar ju det här. Det är därför vi bryr oss. Trots all skit åker vi ändå till arenan vecka ut och vecka in. Ibland händer det att någon frågar mig hur jag kan bry mig så mycket och tillägger ”det ju bara är en sport”. Män som springer efter en boll.

Men redan i formuleringen faller frågan. För det är ju precis vad det inte är. Bara en sport. Det är mycket mer. På matcherna vill jag inte bara njuta av bra fotboll. Jag vill inte bli underhållen. Jag vill vara en del av det hela. Av gemenskapen, pulsen och det nästan elektriska.