Kollage: Två undersköterskor på ett äldreboende. Till höger i bild ligger logotyper från alla sju riksdagspartier inklippta
Vad vill riksdagspartierna göra för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö för anställda inom vård- och omsorg? Foto: Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaren

Så vill partierna förbättra arbetsmiljön inom vård och omsorg

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av att jobba. Här är riksdagspartiernas svar på hur de önskar förbättra arbetsmiljön inom vård-och omsorg för att komma att motverka de skenande sjukskrivningarna bland kvinnor inom dessa yrken.

Under 2025 ökade antalet arbetssjukdomar med närmare 30 procent. 7 av 10 drabbade var kvinnor och de flesta av dem arbetar inom vård- och omsorg, visar en rapport från Arbetsmijöverket. De vanligaste orsakerna är organisatoriska och sociala faktorer, såsom hög arbetstakt, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande.

Tidningen Arbetaren har därför frågat riksdagspartierna: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg? Och om de är beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Såhär svarar partierna på frågan: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”Centerpartiet vill förbättra ledarskapet inom vård och omsorg genom att införa ett nationellt, obligatoriskt ledarskapsprogram liknande det som i dag gäller för rektorer. Vi ser det också som viktigt att begränsa att antalet medarbetare per chef för att främja ett ledarskap där alla blir sedda och lyssnade på. För att må bra på jobbet är det centralt att man kan påverka den egna arbetssituationen. Vidare är det viktigt att minska på administration och krångel, när nya IT-system introduceras måste de kvalitetssäkras så att de faktiskt bidrar till att underlätta arbetet i stället för att försvåra det. Vi ser det också viktigt med karriärstjänster inom vården och en mångfald av arbetsgivare så att man har en valfrihet även som anställd.”

Liberalerna:

”Dina skattepengar ska gå till lärare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och poliser, inte en växande administration och onödiga möten. I dag går alldeles för mycket arbetstid till rapportering och interna processer som ger liten nytta. Dagens slöseri drabbar patienter och omsorgsgivare, men också arbetsmiljön. Vi vill att du som jobbar i offentlig sektor ska få tipspeng när du hittar onödiga bestämmelser som kan tas bort. Fler medarbetare behöver söka sig till och stanna i vård och omsorg, och det kräver bättre arbetsmiljö, säkrad fortbildning, bättre löneutveckling och fungerande scheman med tillräcklig tid. Vi vill också stärka företagshälsovården i vård och omsorg.”

Miljöpartiet

”Många ur personal inom vård och omsorg har lämnat sina jobb, inte för att de saknar engagemang utan för att de inte orkar längre. Ännu fler är sjukskrivna eller tvingas gå ner i arbetstid för att klara vardagen. Det här är en trend som Miljöpartiet vill göra allt för att bryta. Det gör vi genom att införa ett arbetsmiljölyft som ger personal och chefer möjlighet att utveckla verksamheten på ett sätt som gör att de orkar och mår bra över tid, genom att korta arbetstiden och införa 35-timmarsvecka som ett första steg mot visionen om fyradagarsvecka. Vi vill slopa karensavdraget, ta fram en nationell strategi för att säkra framtidens kompetensförsörjning inom vård och omsorg och parallellt satsa på kontinuerlig kompetensutveckling för medarbetare.”

Socialdemokraterna:

”Det finns tyvärr stora brister i arbetsmiljön för de som arbetar inom vård och omsorg. Sjukskrivningstalen är höga samtidigt som man vittnar om bristande ledarskap och om att betraktas som utbytbar där ens professionella yrkeskunskap nedvärderats. Marknadiseringen av välfärden, där vinst sätts före människors rätt till vård och omsorg, har bidragit till den här situationen. Vi vill se en beredning för välfärdens personalförsörjning där regeringen tillsammans med övriga politiska partier kan se över bland annat frågor om arbetsmiljö.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog under den föregående mandatperioden initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syftet att skapa bättre förutsättningar och villkor för att de ska kunna göra sina jobb. Medlen fick bland annat användas för att förbättra förutsättningarna på arbetsplatserna, förbättra de anställdas arbetsvillkor, utbilda framtidens medarbetare och utveckla personalens kompetens. För detta ändamål avsattes 2 miljarder kronor årligen 2018–2023. Tidöregeringen avslutade denna satsning, vilket vi ser som ett misstag. Långsiktiga stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården, till exempel köer, beredskap och vårdplatser. Socialdemokraterna har slagit fast att vi anser att personalsatsningen borde förstärkas och permanentas. Liksom föregående år innebär det att vi för 2026 föreslog 2,4 miljarder kronor mer än regeringen till satsningen på hälso- och sjukvårdens medarbetare.”

Sverigedemokraterna:

”Till att börja med har Sverigedemokraterna och regeringen arbetat med detta under innevarande mandatperiod. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att analysera sambanden mellan arbetsmiljö, patientsäkerhet och kompetensförsörjning. Målet är att skapa mer socialt hållbara arbetsplatser och minska risken för att personal lämnar yrket. Administrationen ska minska och fler ska kunna utbilda sig till bristyrken inom vården. Detta i sin tur kommer att leda till mindre stress för personalen och en bättre situation för vården i sin helhet. Nyligen beslutade regeringen dessutom om en ny arbetsmiljöstrategi för de kommande fem åren, med syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Vidare kan vi framhålla att ansvaret för närvarande till stor del ligger på regionerna som måste prioritera det här arbetet. Sverigedemokraterna vill dock se ett tydligare statligt ansvar för sjukvården, bland annat för att staten ska kunna arbeta mer direkt med den här typen av frågor.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Vänsterpartiet vill stärka välfärden genom ökade resurser till kommuner och regioner så att fler kan anställas och arbetsbelastningen minskar. Vi vill införa arbetstidsförkortning med bibehållen lön, höja lönerna i kvinnodominerade yrken, stärka arbetsmiljöarbetet och ge vård- och omsorgspersonal trygga anställningar och större inflytande över sin arbetsmiljö.”

Såhär svarar partierna på frågan: Är ni beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”En av grundorsakerna till stressen inom vården är brist på personal och därför vill Centerpartiet satsa på kompetensförsörjningen. Vi ser behov av att ta ett större nationellt ansvar kring kompetensförsörjningen och dimensioneringen av utbildningsplatser. Därför har vi också skjutit till extra medel för detta i vår skuggbudget. Vidare så ser vi att problemen är extra stora för verksamheter i våra gles- och landsbygder och har krävt att nästa regering ska satsa 50 miljarder kronor till landsbygdens välfärd under mandatperioden. Avslutningsvis så måste vi få ett stopp på regeringens kompetensutvisningar, som fortfarande drabbar personal inom vården och omsorgen. Den personal vi har ska vi vara rädd om rädd om.”

Liberalerna

”Ja. Som patient ska du ha samma rätt till trygg och säker sjukvård och omsorg, var du än bor. Därför behöver staten sätta sjukvårdens långsiktiga ramar, inklusive nationella kompetensstegar för ansvar, arbetsuppgifter och löneutveckling, så att arbetsvillkoren blir goda i hela landet. En ännu större välfärdsreform vi vill genomföra är tydligt höjda ambitioner i svensk äldreomsorg och även större möjlighet att själv bestämma när det är dags att flytta till äldreboende. Den som behöver stöd ska ha GODA levnadsvillkor, inte skäliga. En tillvaro för äldre med livskvalitet och självbestämmande kräver ökade resurser och goda arbetsvillkor i äldreomsorgen.”

Miljöpartiet

”Ja. När sju av tio anmälda arbetssjukdomar drabbar kvinnor är mer resurser till vård och omsorg också en konkret jämställdhetspolitisk prioritering. Miljöpartiet väljer välfärd framför skattesänkningar för dem som redan har mest. Vi vill öka och långsiktigt värdesäkra statsbidragen till kommuner och regioner, införa ett särskilt sektorsbidrag till hälso- och sjukvården och genomföra ett primärvårdslyft. Resurserna ska ge bättre bemanning, rimligare arbetsbelastning och större inflytande för personalen – inte mer detaljstyrning. Tillsammans med kortare arbetstid och slopat karensavdrag kan det minska sjukskrivningarna och göra att fler kvinnor orkar arbeta kvar.”

Socialdemokraterna

”Ja. Vi vill bland annat se en helt ny princip för välfärdens finansiering där de generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas upp med inflationen varje år. Det skulle stärka kommunerna och regionernas ekonomi och förbättra deras planeringsförutsättningar. Vi har under den gångna mandatperioden också föreslagit kraftfulla satsningar på vården och omsorgens personal, något vi även i fortsättningen ser som viktigt.”

Sverigedemokraterna

”Ja. Det vill alla partier och det sker också. Både utgiftsområde 9 (sjukvård) och utgiftsområde 25 (bidrag till kommuner och regioner) har räknats upp under mandatperioden. Sedan ärvde Tidö-regeringen tyvärr en betydande inflation från förra mandatperioden, den är nu dessbättre under kontroll.

Ingen tycker någon något annat än sjukvården behöver mer resurser för att täcka ökande behov. Sen är det inte endast en fråga om att staten ska ge regionerna mer pengar. Personalfrågor måste prioriteras högre inom sjukvårdssystemet, det gäller både kompetensförsörjning och arbetsmiljö. Man kan även ha synpunkter på löneläget för vissa yrkesgrupper, men det svenska systemet utgår från att detta förhandlas av arbetsmarknadens parter.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Ja. Vänsterpartiet vill öka de statliga resurserna till vård och omsorg för att förbättra bemanningen, minska stressen och skapa hållbara arbetsvillkor. Att minska arbetssjukdomarna i kvinnodominerade yrken är en viktig jämställdhetsfråga och kräver långsiktiga investeringar i både personal och arbetsmiljö.”

*Moderaterna och Kristdemokraterna har inte inkommit med svar på enkäten.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson kräver säkerhetsvakter vid utryckningar

Ambulansfacket kräver vakter: ”Vi behandlas som spillvara”

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
”Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag”, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Facket på plats vid Microsoft bygge i Gävle

Facket vid bygge i Gävle växer: ”Finns ett stort behov”

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Klimatdemonstration och Claes Eriksson i Göteborg
Med en vecka kvar till valet kräver Göteborg förändring. Den folkkära komikern och revyartisten Claes Eriksson är en av deltagarna i helgens stora klimatdemonstration. Foto: Jessica Gow/TT och Adam Ihse/TT

Stor uppslutning väntas när Göteborg organiserar för klimatet

Nu kraftsamlar även Göteborg för en bättre klimatpolitik. Listan på organisationer som ansluter sig till helgens stora demonstration växer så det knakar.

– Det här handlar inte längre bara om den traditionella klimatrörelsen. När vårdfack, kyrkor, läkare, forskare och klimataktivister går tillsammans säger det något om hur brett engagemanget har blivit.

Det säger Åsa Schöier som är en av arrangörerna från Nätverket Klimatmarschen Gbg till Arbetaren.

Demonstrationen hålls nu på söndag, en vecka före valet. Den sittande blåbruna regeringen har under sin mandatperiod fått svidande kritik för sin bristande klimatpolitik av både EU och oberoende experter.

– Detta val är det sista valet före år 2030, ett målår för flera avgörande svenska och europeiska klimatmål, och den sittande regeringens häpnadsväckande nonchalans i klimatfrågan har oroat och provocerat många, det är tydligt. Det har varit fyra förlorade år, om man uttrycker sig snällt, säger Åsa Schöier.

Därför är uppslutningen bakom helgens demonstration stor. Över femtio organisationer har hittills anmält sig och listan fylls fortfarande på.

50 000 tågade för klimatet

I Stockholm samlade klimatmarschen den 22 augusti en bra bit över 50 000 deltagare. Trots detta fick demonstrationen oproportionerligt lite uppmärksamhet i de stora medierna.

Åsa Schöier säger dock att deltagarantalet väcker hopp och att hon förväntar sig stor uppslutning även i Göteborg.

– Vi vill att folk som kommer ska känna att de inte är ensamma i sin oro och vi vill visa på bredden bland oss som kräver en mer kraftfull klimatpolitik. Hopp är något man aktivt måste bygga, för det går att få till en hållbar förändring.

Förutom tal av bland annat Greta Thunberg kommer även den folkkära revyartisten, komikern och skådespelaren Claes Eriksson att dyka upp på scenen.

Demonstrationen samlas vid Linnéplatsen kl 13.00 och tågar bort mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. Men redan dagen innan startar aktiviteterna med Folkfest för Fred och Klimat på Bananpiren i Göteborg där bland annat artisterna Stefan Sundström och Daniel Lemma kommer att uppträda.

Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Albert Viksten, Kårböle
Arbetarförfattaren, naturskildraren och miljödebattören Albert Viksten förutspådde långt innan bränderna i Hälsingland 2018 vad det industriella skogsbruket skulle leda till. Foto: Wikimedia commons och Pontus Lundahl/TT

Albert Viksten – arbetar­författare och tidig klimatkämpe

I en nyutkommen och alldeles fantastiskt fin bok samlar författaren och Ådalsbon Peter Söderlind sina tankar om en av Sveriges bortglömda giganter. Varningseld är en vacker samling texter om Albert Vikstens tankar kring allt från exploateringen av de svenska urskogarna till världsläget med krig, upprustning och allmänt elände.

När författaren, folkskildraren och den omtyckte miljödebattören Albert Viksten gick bort 80 år gammal sommaren 1969 var Peter Söderlind inte ens påtänkt. Ändå är det som att deras vägar hela tiden korsats. Bägge med rötterna i den ångermanländska Ådalsregionen och med samma brinnande entusiasm för berättandets kraft.

Peter Söderlind bor strax intill älven och är en av eldsjälarna bakom projektet med det maffiga Ådalens industrimuseum i den lilla orten Sandslån mitt emot Nyland, inte långt från Kramfors. Det är en mytomspunnen mark i den svenska arbetarrörelsens historia och vacker som ett vykort.

Klimatkris, upprustning och ekonomi

Här låg under rekordåret 1953 världen största timmerskilje där tiotals miljoner stockar från de norrländska skogarna sorterades av de nästan tusen anställda flottarna, märkestolkarna, huggarna och sumparna innan de skickades vidare ut i världen.

Har du vägarna förbi Höga kusten är ett besök i Sandslån väl värt en avstickare på någon timme eller två. Det är också Albert Vikstens författartorp, hans paradis på jorden som fortfarande står kvar, vid stranden till den lilla sjön Ängratörn i nordvästra Hälsingland.

Det är just där Peter Söderlinds nya bok Varningseld till stor del skrivits. En bok full av tankar kring vår tids stora frågor. Klimatkrisen, upprustningen och de ekonomiska krafter som styr våra liv i helt fel riktning.

Frågor som Albert Viksten i allra högsta grad förutsåg långt före sin samtid och som nu känns skrämmande aktuella.

Författartorpet som fortfarande står kvar är väl värt ett besök. Foto: Wikimedia Commons

Albert Viksten som civilisationskritiker

Varningseld är ingen biografi. Vare sig över Albert Viksten eller författarens eget liv. Snarare en betraktelse över nu- och dåtid. Men också framtid.

Peter Söderlind. Foto: Privat

Albert Viksten var en civilisationskritiker. Från de stormiga åren i slutet av 1910-talet med hungerkravaller och en radikaliserad arbetarrörelse till 1950-talets expansion, exploatering och storskaliga export av den svenska naturen.

Han var den brinnande socialisten som klarade av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt när världen för många andra sågs genom ett svartvitt filter. Aldrig Moskvatrogen kommunist, snarare folkligt frihetlig. Alltid klassmedveten. 

Han brann för berättandet. Ofta utifrån de egna erfarenheterna som skogsarbetare, rallare, sjöman och ansvarig utgivare på tidningen Nya Norrland där han flera gånger dömdes för brott mot tryckfrihetsordningen efter häftiga ordväxlingar och benhård kritik av den rådande ordningen.

Skogsbränderna sommaren 2018

Peter Söderlind lyckas på ett alldeles utomordentligt sett blanda berättelserna om Viksten med sina egna funderingar. 

Den som någon gång rest längs riksväg 84 från Ljusdal upp mot Härjedalen de senaste åren har knappast missat spåren av det Albert Viksten varnade för långt innan den där ödesdigra sommaren 2018. Det var då Hälsinglands inland drabbades av de enorma skogsbränderna som kom att förvandla landskapet för så lång tid framöver. Bränder som startade inte långt från Kårböle alldeles i närheten av just Ängratörn och som till stor del berodde på det industriella skogsbruket Viksten själv under hela sitt liv var så djupt kritisk till. 

De väldiga skogsbränderna i nordvästra Hälsinglands inland 2018 härjade inte långt från Albert Vikstens författartorp vid den lilla sjön Ängratörn utanför Kårböle. Foto: Mats Andersson/TT

På så många sätt var han därför en av de riktigt stora förgrundsgestalterna till den i dag växande klimat- och miljörörelsen. Men också en språklig, om än något bortglömd, gigant vars hem i Hälsingland blev mötesplats för dåtidens stora arbetarförfattare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.

Varningseld är en reportagebok och en roadtrip genom ett Sverige där splittringarna är stora. Inte bara i samhället utom också inom oss själva. Det är tankar om en tid som flytt och ett här och nu som ter sig nästan obegripligt svårt att förstå. En värld i gungning men också, kanske, ett samhälle med hopp om förändring. Eller som Albert Viksten själv skrev: ”Det vore en skam över oss om kommande generationer skulle ha skäl att i stället för blommor strö förbannelser över våra gravar.”

Brandkårsfack om bränderna i södra Europa

Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
John Nordmark i debatt om varför syndikalister ska rösta i riksdagsvalet.
John Nordmarks skriver ett inlägg till debatten om att rösta eller inte. Foto: Johan Apel Röstlund, Janerik Henriksson/ TT

Vår motståndare röstar – det gör vi med!

”Vår motståndare röstar. Det gör vi med – och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen”. John Nordmark kommenterar de tidigare debattinlägg i Arbetaren om syndikalisters syn på att rösta.

Bra med diskussion om röstning i Arbetaren. Jag tycker vår utgångspunkt  kan vara mycket enkel. Våra motståndare röstar, åtminstone av den anledningen bör vi också göra det.

Vanligt folks motståndare är de människor som är chefer och de som äger företagen och marken, kort sagt de som bestämmer. Deras beslut ger som  resultat den klassorättvisa och den miljöförstöring som vi alla lever med. Människorna med makt går och röstar i mycket högre grad än vanligt folk. I de riktigt rika områdena i Sverige, där cheferna och ägarna bor,  i Djursholm, Bromma, Vaxholm och Vellinge, går ofta långt fler än 90 procent av innevånarna och röstar. Varför, när de redan har all makt? För att de  vet att resultatet påverkar både samhället och dem själva.

Jag menar inte att vi som inte är chefer eller äger kapital behöver tro på partipolitiken och röstandet. Vi vet att det ekonomiska systemet inte kommer ändras efter valet. Vi alla fattar att långsiktiga förbättringar kräver grundlig och uthållig organisering utanför partierna. Det vet också kapitalägarna och cheferna.

Men jag menar att det är dumt att ge upp det som faktiskt kan uppnås med sin röst. Kanske detta?
Färre fascister i beslutande position – bra!
Mindre vinstintressen i välfärden – bra!
Resurser till folkhögskolor och kulturskolor – bra!
En klimatpolitik som inte är helt jävla tvärtemot all forskning – bra!
Nån från regeringen säger till Israel att det är dumt att de begär folkmord – ett fall framåt!
Lite humanare migrationsregler – ja, nån hjälper det alltid.
Kanske till och med att de närmaste fyra åren beslutas nån liten grej i riksdagen, som innebär en smula utjämning av helt sjuka klassklyftor – ja det visar ju i alla fall att det går…

Ok, nog med drömmande, här kommer sammanfattningen: vår motståndare röstar, det gör vi med och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen.

John Nordmark, skriver i egenskap av privatperson. Har varit fackligt aktiv under många år. Arbetar just nu som förtroendevald inom SAC.

Att inte rösta är en etisk handling

Att inte rösta är en meningslös handling

Amalthea Frantz på Arbetaren om valet 2026

Amalthea Frantz:
Vi måste bli av med regeringen

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Kriminalvårdens anstalt i Kumla, säkerhetsklass 1. Fängelsemur med taggtråd och övervakningskamera.
Under Arbetarens vinjett Röster från rörelserna kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Pontus Lundahl / TT, Fånggruppen. Montage: Arbetaren

Det är inte anstalten som gör voltan – det är folket!

Föreningen Fånggruppen har funnits sedan 2012 och har sedan dess arbetat för personer som suttit frihetsberövade, och deras anhöriga. De som driver Fånggruppen har erfarenhet av att avtjäna fängelsestraff, vara gripna, sitta häktade eller vara nära anhörig till någon som avtjänat ett fängelsestraff. ”Vi anser att hur vi som rörelse tar hand om varandra när någon sitter inne återspeglar till stor del hur själva rörelsen mår”. Arbetaren lämnar över pennan till Föreningen Fånggruppen.

Vårt arbete i dag präglas till stor del av att informera, anordna föreläsningar och att samla in pengar till personer som sitter inne och deras anhöriga. Även om vi till stor del har arbetat för att stötta personer som har dömts till vad som brukar kallas för politiskt motiverade brott så har vi även stöttat personer som har suttit av andra anledningar. Under vår mest aktiva tid drev vi vår egen tidning där tanken var att de kamrater som satt frihetsberövade skulle ha möjlighet att skriva egna texter, ta del av alternativa nyheter som inte når innanför murarna, möjliggöra kontakten mellan fångarna men även rörelsen som fanns på utsidan. Tidningen kom även att skickas till andra intagna som delade våra politiska åsikter men som inte satt för ett politiskt motiverat brott. 

Under de år som vi har varit aktiva har vi ofta slagits av insikten om hur lite den allmänna befolkningen vet om Sveriges fängelsesystem. Men också att människor som står politiskt till vänster, som kanske borde ha en kritisk blick till systemet, har en förvånansvärt hög tilltro till den svenska kriminalvården. Det är delvis därför som vi just nu arbetar med en bok som samlar erfarenheter av att sitta frihetsberövad i svenskt fängelse. Boken, som har fått titeln Att göra tid – En bok om att sitta i fängelse och att vara anhörig, bygger till viss del på boken Att leva i fängelse – En överlevnadshandbok för fångar som gavs ut av Andra Chansen år 2000. Även om den har några år på nacken är det mycket som stämmer in på dagens kriminalvård och dagens fängelse. Till stor del för att fängelsesystemet är detsamma. Ett system som bygger på att du ska foga dig till anstaltsledningens regler och beslut där du samtidigt har en ytterst begränsad möjlighet till delaktighet eller påverkan. En stramare kriminalpolitik som vi sett växa fram under de senaste åren har såklart inte gjort anstalterna bättre.

Förutom att boken bygger på en äldre bok innehåller den även en ordlista på användbara ord i fängelset, där finns bland annat ord som volta, plitkur, p18 och knall. Vi har även samlat intervjuer från personer som har avtjänat fängelsestraff – allt från några månader till flera år, både på så kallade öppna anstalter till klass 1 anstalter. I intervjuerna berättar personerna själva vad de anser en god fångkamp innebär, tips till dig som ska sitta inne och hur du förväntas bete dig inne på en anstalt. Boken kan läsas av dig som vill få en inblick i hur livet i fängelse fungerar men också som ett sätt att förbereda dig innan du ska avtjäna ett fängelsestraff. Både utifrån anstaltens regler och utifrån fängelsekulturen som är skapad av de som sitter. Men den kan också läsas av dig som anhörig och hur du kan förbereda dig för att vara kvar på utsidan. 

Här följer ett kort utdrag från boken:

Vad händer under en dag på ett fängelse?

Det skiljer sig så klart lite från anstalt till anstalt, mellan olika säkerhetsklasser och beroende på om det är en anstalt för män eller kvinnor. Vi kommer nu ändå att försöka att förklara vad du på ett ungefär kan förvänta dig av en dag på en anstalt.

På klass 1 och 2 anstalter låser plitarna upp avdelningen klockan 07.00. Då har du tillträde till köket eller matsalen där du kan äta frukost, som på de flesta anstalter betyder fil, smörgås och olika pålägg. På öppna anstalter blir du aldrig inlåst i din cell utan du kan röra dig fritt inom avdelningen vilken tid på dygnet som helst. 

Klockan 08.00 brukar det vara dags att gå till sysselsättningen och vad det innebär och vad du förväntas att göra under den tiden beror på vilken anstalt som du sitter på.

Runt 11.00 – 12.00 är det lunch, vilken antingen äts i en matsal eller på avdelningen. Därefter har du ungefär en timmes fritid och sedan är det dags att gå tillbaka till din sysselsättning. 

Runt 15.00 eller 16.00 är du tillbaka på avdelningen och därefter är det middag som, precis som med lunchen, antingen äts på avdelningen eller i matsalen. Vissa avdelningar har till exempel självförsörjning, vilket innebär att du eller någon av dina medfångar är ansvarig för att beställa och laga maten.

Rutinen är ungefär densamma på klass 1 och 2-anstalter men på en klass 1 äter du alltid på avdelningen. På klass 2 kan det finnas en gemensam matsal där hela anstalten äter eller så skickas maten från ett centralkök till respektive avdelning. Som sagt, det skiljer sig åt från anstalt till anstalt men på ett ungefär så ser rutinen ut på detta sätt. 

Sysselsättning

De flesta intagna går till sysselsättningen eftersom det är arbetsplikt. Att inte gå till sysselsättningen utan en giltig anledning, vilket till exempel kan vara om du är sjuk, resulterar i att plitarna skriver en rapport. Om du vid upprepade tillfällen inte går till din sysselsättning utan en giltig anledning får du en varning, vilket i sin tur kan leda till att du får påbackning på ditt straff. Att få påbackning på ditt straff innebär att du får extra dagar på ditt straff. Du kan också bli straffad genom att bli flyttad till en annan avdelning eller anstalt. 

Vissa anstalter har inte full sysselsättning. Det är via sysselsättningen som du får din “lön”, vilken är 17 kronor i timmen, vilket kan jämföras med priset för ett frimärke som är 22 kronor. Du behöver alltså jobba över en timme för att ha råd att skicka ett brev. Det är därför Fånggruppen alltid tjatar om att du som är på utsidan behöver skicka med frimärken om du vill ha svar på dina brev.

Alternativ till sysselsättning

På varje avdelning brukar det finnas så kallade förtroendejobb, vilket är till exempel ett städ- eller köksjobb. Ett förtroendejobb kan du bli tilldelad om plitarna anser att du skött dig och om du inte fått några rapporter under en period. Dessa jobb är oftast eftertraktade. 

Om du varken har en sysselsättning eller ett förtroendejobb så kan du exempelvis gå en utbildning, om det erbjuds på den anstalt där du sitter och i mån av plats. Du kan också söka om att få gå i skolan, i mån av plats. På manliga anstalter kan du ansöka om att få läsa på högskole- och universitetsnivå medan på kvinnliga anstalter tar det stopp vid gymnasieutbildningar. Det kan samtidigt vara bra att veta att Kriminalvården allt oftare nekar intagna att studera.

Cellen, kiosken och personliga tillhörigheter

Cellen är ditt hem och du ska aldrig gå in i någon annans cell utan att be om lov först. Nuförtiden är det i princip dubbelbeläggning på alla anstalter, kvinnliga som manliga. Sverige har cirka 6 000 fängelseplatser men med den förändrade kriminalpolitiken sitter, när detta skrivs, över 8 000 personer i fängelse. Detta har även gjort att många efter sin dom får börja att avtjäna sitt straff i häktet, eftersom det inte finns någon ledig plats på någon anstalt. Kriminalvården har även planer på att trippelbelägga de största cellerna. Det är inte fångarna som bestämmer eller väljer vilka de ska dela cell med utan du tilldelas en cell där det finns en ledig plats. I cellen finns det en tv och ett skrivbord, delar du cell med någon har ni varsin tv och du förväntas titta på din tv med hörlurar. Intagna under 18 år delar inte cell.

Att det finns en toalett i cellen är relativt vanligt, däremot är det ytterst ovanligt att det finns en dusch i cellen. Om något av dessa saknas i cellen så finns det i stället ute på avdelningen och då delar du dusch och toalett med de övriga fångarna på avdelningen. Avsaknaden av toalett i cellen innebär då att du inte kan gå på toaletten efter inlåsning. Detta innebär ju såklart även att du inte har tillgång till köket och du behöver tänka på att ta med dig saker som du vill äta under kvällen in till din cell innan inlåsning. Inlåsningen brukar ske strax innan 19.00 och därefter är du inlåst i din cell tills dess att plitarna låser upp igen klockan 7.00. (Det finns oftast tillgång till vatten i cellen, alltså ett handfat med en vattenkran).

Vad du får ha för personliga tillhörigheter varierar från anstalt till anstalt. På en klass 3 får du ha dina privata kläder men på 1 eller 2 måste du ha Kriminalvårdens kläder. På vissa anstalter finns det möjlighet att tvätta dina kläder själv medan på andra så måste du lämna in dina kläder till tvätteriet och hämta nya. Det är i princip alltid tillåtet att ha böcker i din cell, precis som papper, pennor, skor, hårtrimmer och smink. Men reglerna på anstalterna kan alltid förändras beroende på vad plitarna tar för beslut. Det du behöver komma ihåg är att om du vill få något skickat till dig behöver du alltid göra en hemställan för att kunna få upp det till avdelningen. Annars ligger det kvar i ditt förråd tills den dagen du muckar.

I kiosken kan du i princip bara köpa godis och läsk. Förr i tiden fanns det mat exempelvis som kyckling och tonfisk som du kunde tillaga om det fanns tillgång till ett kök. Numer är utbudet i kiosken nästan enbart begränsat till livsmedel med socker i.

Vi hoppas att boken kan gå till tryck i början på nästa år. Till dess ta hand om dina nära och kamrater som sitter och kom ihåg att skicka frimärken!

Här byggs de nya anstalterna

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Få kommer minnas varför dessa fängelser byggdes

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat
Pernilla Wahlgren har delat inlägg med högerextrem koppling på sitt Instagramkonto, som har nära en miljon följare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Johan Apel Röstlund, Skärmdump: Instagram. Montage: Arbetaren

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Efter att Pernilla Wahlgren delat Instagram-inlägg från SD-anknutna Riks och högerextremisten Christian Peterson har såväl Svt som andra medier lagt locket på.

Nu kommer skarp kritik från publicisten och tidigare TV4-chefen Jan Scherman.

– Det är undermåligt att Svt inte agerar, säger han till Arbetaren.

Den 24 augusti avslöjade tidningen Dagens Etc att Pernilla Wahlgren, som är programledare för Svt:s flaggskepp Allsång på Skansen, hade delat innehåll från SD-kopplade sajten Riks. Tidningen berättade också att hon hade delat inlägg med extremisten Christian Peterson som avsändare, där en företrädare för Centerpartiet hängdes ut. Svt:s presschef svarade med orden: ”Jag ser inget konstigt på hennes Instagram.”

Jan Scherman. Foto: Robert Eklund/ TT

Jan Scherman är journalist, författare, publicist och före detta chef för TV4. Han reagerar starkt på Svt:s sätt att hantera ärendet kring Pernilla Wahlgrens Instagram-publiceringar. 

– Jag ser ytterst allvarligt på att man inte ens har tagit kontakt med Pernilla Wahlgren och försökt förstå bakgrunden till hennes agerande, säger han.

Bryter mot Svt:s egen policy

I Svt:s egen policy för medarbetare framgår att man två veckor efter det sista sända avsnittet ska avstå från ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta Svt:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga.” De aktuella delningarna skedde tio dagar efter säsongsavslutningen av Allsång på Skansen. I samband med avsnittet annonserade Svt själva att Pernilla Wahlgren ska fortsätta som allsångsledare också nästa år. 

På sin egen Instagram-sida presenterar Wahlgren uppdraget för Svt högst upp.

”Pernilla Wahlgren är inte aktuell i någon produktion på Svt just nu. Frågor om de inlägg hon har delat, om hon känner till personerna som gjort inläggen och vilka åsikter hon står bakom får hon själv svara på. Pernilla känner väl till de riktlinjer som gäller när hon är aktuell i Svt. Inför nästa års Allsång får vi se om det finns anledning att följa upp detta”, skriver Svt:s presschef Camilla Hagert till Arbetaren.

Delningarna skedde tio dagar efter att det sista avsnittet sändes. Det här är inom den tidsgräns som anges i er egen policy där företrädare ska undvika saker som riskerar att ”sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”?

”Två veckor är en tumregel och inte en absolut tidsgräns. Eftersom Allsångssäsongen är avslutad för den här gången gör vi bedömningen att Pernilla Wahlgren själv får svara på detta.”

Joakim Lundell och Pernilla Wahlgren vinner kristallen för årets manliga och kvinnliga programledare under Kristallengalan, 31 augusti 2026. Foto: Christine Olsson/TT

Pernilla Wahlgren svarar Arbetaren per mejl, via sin manager:

”Nej, det visste jag faktiskt inte – att Riks är kopplat till Sverigedemokraternas bolag. Jag är inte politiskt bunden till något parti, utan delar blandade inlägg med budskap som jag står bakom oavsett vem som säger det. Jag har till exempel skrivit öppet om att jag tyckte att vår regering gjorde fel när Sverige inte hjälpte till med matleveranser till Gaza. I det här fallet reagerade jag specifikt på en persons ord – inte på vilket parti de tillhör. Och det faktum att jag delade ett inlägg betyder absolut inte att jag röstar på SD. Jag har lika gärna delat inlägg från Moderaterna när de är tydliga med att de vill skärpa straffen mot våldtäktsmän.”

Svt:s hantering av Gazauppropet

Jan Scherman konstaterar att olika typer av åsikter hanteras på diametralt olika sätt av public service.

– Vissa saker får man uppenbarligen göra, när det går åt höger. Som i det här fallet. Och andra saker får man under inga omständigheter göra. Typ uttrycka stöd för Palestina eller någonting som går åt vänster. Så det finns alla anledningar att ifrågasätta om likabehandlingsprincipen gäller fortsatt på Svt, säger han. 

Han lyfter uppropet från hundratals journalister förra sommaren, som handlade om Gaza. 

– När ett stort antal journalister skrev under ett upprop där man krävde att få bevaka Gaza-kriget genom att vara i Gaza, det vill säga ett yttrandefrihetskrav. Och la till att Israels censur har påverkat debatten om det misstänkta folkmordet och lett till att det inte har fått tillräckligt tydlig plats i medierapporteringen. Då blev det en landsomfattande debatt om det olämpliga i att skriva under ett sånt upprop och sen fortsätta och bevaka konflikten, säger han.

– I det här fallet råder en kompakt tystnad. Man kan konstatera att det är två helt helt olika skeenden.

Högerextremisten Christian Peterson och SD-kanalen Riks

Högerextremisten Christian Peterson. Foto: Johan Apel Röstlund

Christian Peterson har ett förflutet inom nazistiska NMR, en organisation han fortfarande står i kontakt med. Han har gjort sig känd för att förfölja och trakassera bland annat politiker, tjänstemän, journalister åklagare och privatpersoner. Dagens Etc har i en tidigare granskning avslöjat att Peterson, för att få spridning på sitt ”content” koordinerar sitt arbete med sajterna Exakt24, Frihetsnytt, Fria Tider, Nya Tider och NMR-trogna Nordfront. I flera fall har det, enligt Dagens Etc, i samband med Christians Petersons publiceringar satts upp affischer i måltavlornas bostadsområde med namn, bild, privata uppgifter, kränkande beskrivningar och påstådda extremistkopplingar. ”Vid minst tre fall har stenar kastats in genom fönster och bildäck har skurits sönder”, skriver tidningen.

Nyhetskanalen Riks grundades år 2020 av Sverigedemokraterna. Sajten Dagens Opinion har i sommar rapporterat att bolaget bakom Riks under året haft externa tillskott på 9,4 miljoner kronor – av dem kom 8 miljoner från Sverigedemokraterna. 

Arbetaren söker SD – får SMS från ”Förtals­ombuds­mannen”

Stormedia har inte rapporterat om Wahlgrens delningar

Pernilla Wahlgren är en person som återkommande nämns i alla stora svenska mediers rapportering. Tidigare i sommar har flera redaktioner rapporterat om Wahlgrens reklamsamarbeten. I många andra sammanhang har mediebevakningen varit massiv när offentliga personer fått kritik för uppdateringar på sociala medier.

Men ingen av de stora svenska redaktionerna tycks ha fångat upp nyheten om Pernilla Wahlgrens delningar från Riks och Peterson. I en sökning i mediearkivet Retriever ger namnet ”Pernilla Wahlgren” 74 träffar under veckan som gått sedan Dagens Etc:s publicering (sökningen gjordes innan Wahlgren på måndagskvällen vann Kristallen för sina insatser som programledare i Allsång på Skansen, reds. anm.). Bland rubrikerna märks:

”Pernilla Wahlgrens ord efter krisen med Christian Bauer: Ibland är kriser bra” 

”Pernilla Wahlgren om första mötet med Biancas nya kärlek: ’På riktigt’”

”Svenska kändisar utnyttjas i politisk AI-propaganda”

Högerextrema Fria tider skriver om händelsen

Sökningen ger bara träff på en redaktion som skrivit om Wahlgrens delningar – den högerextrema Fria Tider som konstaterar att det blivit ”Vänstervrede när Pernilla Wahlgren delar inlägg från SD och Peterson”. Även sajten Bloggbevakning har kommenterat delningarna. Och Riks själva har fångat upp ”stödet” från Wahlgren och gjort ett inslag om hennes delningar.

– Det är uppenbart att public service nu försöker anpassa sig till ett politiskt läge och att man inte längre agerar opartiskt och sakligt. När man intervjuar Jimmie Åkesson så ställer man till exempel inte de mest uppenbara följdfrågorna, utan retirerar. Man reagerar inte en enda gång när Ulf Kristersson säger att ”vi har städat i migrationspolitiken”. Ingen av public service reportrar reagerar och frågar vad han menar med ordet ”städa”. Menar han till exempel utvisning av tonåringar?, undrar Jan Scherman.

– Det finns en radda med exempel på passivt, anpassligt uppträdande som gör att det är svårt att frigöra sig från misstanken att det pågår en anpassning till sittande regering. Och det är svårt också att frigöra sig från misstanken att den anpassningen smittar av sig också på övriga etablerade medier. Det faktum att det här är en av våra mest folkkära programledare och ingen har valt att skriva om det är ett tecken på det.

Scherman: ”Hon har förbrukat sitt förtroende”

Pernilla Wahlgren borde inte få sitta kvar, menar Jan Scherman.

– Hennes agerande är uppenbart i strid med Sveriges Televisions policy för hur man ska uppträda som programledare eller i annat sammanhang företrädare för public service. Det faktum att Svt själva har annonserat att hon ska vara programledare igen gör ju agerandet ännu mer allvarligt, säger han.

– Hon har förbrukat sitt förtroende och sin möjlighet att fortsätta som programledare för det här programmet, och för något annat program i Svt. Det gäller att kunna flytta perspektiv till mediekonsumenten. Det blir en typ av profiterande på ens popularitet som underblåser och understödjer den här extrema åsikten eller personen som man har gillat eller delat inlägg från.

Arbetaren söker Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TT, Expressen och Omni med frågan ”Hur kommer det sig att er redaktion har valt att inte rapportera om uppgifterna som Dagens Etc har avslöjat?”. 

Fotnot. Alexandra Urisman Otto skrev under Gazauppropet sommaren 2025.

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Här byggs de nya anstalterna

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Morteza Hakimi och Cim-Héloïse Sävel från Malmöhus Restaurangsyndikat av SAC
Morteza Hakimi och Cim-Héloïse Sävel från Malmöhus Restaurangsyndikat av SAC. Foto: Håkan Gustafsson

Lund: Dramatisk vändning efter att facket tog strid mot pizzeria

När restaurangarbetaren Morteza Hakimi försökte få ut lön för sin övertid hävdade restaurangen att de inte behövde betala – därför att han bara hade ”hjälpt till” på sin lediga tid. Facket Malmöhus restaurangsyndikat av SAC menar att det handlar om lön för övertid. I fredags tog fallet en dramatisk vändning.

Lön för 681 timmars obetald övertid – så mycket menar fackföreningen Malmöhus restaurangsyndikat av SAC att en pizzeria i Lund har varit skyldig en av deras medlemmar.

Fallet rörde den tidigare anställde Morteza Hakimi som arbetat på restaurangen sedan 2023. Problemen med arbetsköparen började i samband med att han ställde lönekrav, berättar han för Arbetaren.

– Efter den dagen märkte jag att personalliggaren inte låg kvar där den brukade ligga, säger Morteza Hakimi.

Morteza Hakimi och facket menar att personalliggaren hade flyttats och hans arbetstid slutade registeras korrekt.

Arbetsköparen: ”Kommer och hjälper till på pizzerian”

Morteza Hakimi berättar vidare att när han gick med i facket fick han rådet att noggrant börja dokumentera sina arbetspass. 

– Facket sa åt mig att filma på morgonen när jag började jobba och i slutet av dagen, som bevis på att jag jobbade, säger Morteza Hakimi.

– Jag har 100 till 110 dagar som bevis på att jag var där varje dag, fortsätter Morteza Hakimi.

När han och facket sedan konfronterade arbetsköparen om arbetstiden, hävdade ägaren att Morteza Hakimi varit inne och ätit gratis och ”hjälpt till”, berättar Morteza Hakimi. 

Men enligt facket är det tydligt att filmerna och bilderna visar hur han faktiskt arbetat och inte bara ”hjälpt till”. Filmerna visar till exempel hur han bakar pizza, tar emot beställningar och levererar mat.

100 000 kronor ska nu betalas ut

Efter en lång tid av förhandlingar bestämde sig facket till sist för att sätta pizzerian i indrivningsblockad, i enlighet med Medbestämmandelagen. 

Men bara en timme innan blockaden skulle inledas meddelande ägarens juridiska ombud att pizzerian var beredd att betala ut lönen och ett mindre skadestånd till facket.

Restaurangarbetaren Morteza Hakimi utanför Malmö LS lokal. Foto: Håkan Gustafsson

På fackföreningen Malmöhus restaurangsyndikat är man nöjda med förlikningen.

– Det känns jättebra med tanke på att vår medlem nu får ut den lön för den arbetstid som vi faktiskt har kunnat bevisa. Det här har varit en långvarig konflikt, säger Cim-Héloïse Sävel som är facklig organisatör på Malmöhus restaurangsyndikat.

Vad tror du att det var som fick restaurangen att till sist ändra sig?

– Vi sa att vi skulle eskalera konflikten. Och redan från början sa vi till arbetsköparen att vi förbehåller oss rätten att vidta stridsåtgärder, fortsätter Cim-Héloïse Sävel.

Stridsåtgärderna leder till ”drag under galoscherna”

Vad tar ni som fackföreningen med er från den här konflikten?

– Mycket. Först och främst har vi visat att vi har kapacitet och förmåga att ta oss an så här svåra fall och göra något åt det. I slutändan har vi också märkt att det är stridsåtgärder, som till exempel indrivningsblockader, som gör att det blir ”drag under galoscherna” och att vi kan nå lösningar, säger Cim-Héloïse Sävel.

Konflikten med pizzerian i Lund är den tredje stora arbetskonflikten som syndikalisterna i Skåne drivit i år. I juni drev facket en konflikt mot en hamburgerrestaurang i Malmö efter att ett köksbiträde inte fått ut full lön och semesterersättning – ett fall som löste sig efter indrivningsblockader. Och tidigare i år drev man en blockad mot restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö. En restaurang­ som försattes i konkurs under uppseendeväckande omständigheter.

Nu ökar organiseringen bland restaurang­arbetare i Malmö och Stockholm

Två från Backa Kåken Kirseberg

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

Seger för nya restaurangfacket i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Elin Unnes, Derek Jarmans trädgård i Kent, Ronny Ambjörnsson Foto: Calle Stoltz, Wikimedia Commons, Janerik Henriksson

Det privata paradiset – plikt eller passion?

Odling i täppa, på lotten och på balkongen ökar och har blivit något av en folkrörelse. Allt fler börjar se föreningen av nöje och nytta som odlingen ger. Litteraturen i ämnet vidgar sig – böcker om trädgårdens väsen berättar om varat i odlad natur ur många synvinklar: ekologiska, hälsomässiga, fysiskt nyttiga, sociala och politiska.

Omkring 50 000 personer samlades i Vasaparken en söndag två veckor innan årets val till Sveriges riksdag, regioner och kommuner. Mängden blev ett starkt uttryck för vad många människor tycker är viktigt. Sant är, som en ledarskribent i Svenska Dagbladet påpekade, att Flygvapnets 100-årsjubileum på Malmens flygfält i Linköping, som firades samma helg, besöktes av (enligt deras egna siffror) omkring 230 000 personer. Hur ska detta förstås? Att intresset för det, som i den hånfulla artikeln beskrivs som ”bränsleslukande flyguppvisningar” och egendomligt nog som en ”medborgerlig manifestation”, är fem gånger så stort som för klimatet? 

Kanske är det fem gånger roligare att ta med familjen eller gänget och avnjuta de vrålande maskinerna däruppe i skyn än att samlas för en politisk protest, det har ju också politikerna visat att de prioriterat under mandatperioden – men demonstrationen pekade väl just på detta; att politikerna ägnat sig mer åt det roliga än det som folk tycker är viktigt. 

Naturens nöje och politik

Hur som helst är vi många som också tycker att odling, ekologi, bevarande av våtmarker, stora skogslungor och annan natur är värt att ägna intresse – och ser det som ett nöje. 

För nästan tio år sedan sedan skrev jag en artikel om hur odlingslitteraturen förändrats från de traditionella handböckerna med handfasta råd kring sådd, skötsel, sol, gödsel och skörd, till punkiga fröbomber och utsädesaktivism. Sedan dess har genren utvecklats, och till exempel komposten, förr närmast betraktad som trädgårdens tråkiga mage i ett undanskymt hörn, nu beskriven som kyrkan mitt i byn – charmigt slarvigt med trevliga daggmaskar att hälsa på.

Trädgårdslitteraturens nya form – gerillaodling och frön utspottade från tomaten på mackan direkt i konservburkar var ett nytt sätt att leka odling. Det ekologiska tänket kunde ses som naturligt och okrångligt. Det är alltid roligt att vara rebell och en pallkrage kan räcka för att få mig att känna mig som Patti Smith. Det går bra att ha skinnjackan på och fickpluntan till hands med the Clash i bakgrunden medan man rensar ogräs. 

Elin Unnes egna trädgård

Fortfarande är attityden rebellisk och normkritisk; Elin Unnes som blivit en av stjärnorna i branschen har lanserats just som rockjournalisten som började leva ett hemligt dubbelliv som odlare – den kontrasten som man låtsas där är svårbegriplig, varför framhålla en förment töntighet inom odling som inte funnits sedan innan mormor liftade till Indien 1962. 

Men Unnes är verkligen en hand att hålla i också för den som inte gjort som hon: köpt ett eternithus i en gudsförgäten ödemark och låter bönorna klättra på en gammal elsladd upp till balkongen. Nej, stopp där – nu for jag iväg igen, Unnes fåniga slogan är så intjatad att bilderna av det trassliga håret i gummistövlar nästan ställer sig framför hennes konkret lärorika och historiskt pålästa texter. 

För faktum är att Unnes skriver i En egen trädgård både underhållande och med stadig politisk bäring, inte minst när det kommer till frågor om klass och förtryck – och inte bara historiskt, även om detta är bland hennes vassaste teman. I tidigare böcker har hon berättat om förebilder i branschen, ofta kvinnor med stadiga kängor som skapar berusande miljöer kring det förra sekelskiftet.  

Odlingens koloniala arv

Likt författaren Jamaica Kincaid som odlar sin trädgård i Vermont med egensinne och växter med rötter i de mest skilda platser, förmedlar Elin Unnes fakta och vidare tankar kring hur växter och trädgårdar transporterats och vuxit fram tack vare koloniala system och rikedomar. 

Författaren och poeten Göran Greider vid sitt hus i Dala-Floda. Foto: David Magnusson/TT

Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och Bland blommor, en vandring i Himalaya, 2025, (2023 respektive 2025, Tranan, översättning Niclas Nilsson) fick upp mina ögon för härstamningen av många i dag vanliga växter i som man aldrig funderat över. Hon kommer själv ifrån ett koloniserat land, och i hennes händer blir växterna representanter för hennes egen resa. Unnes spinner vidare på frågor kring härstamning, som när hon diskuterar hur det bakom ”oskyldiga” parkanläggningar eller stora privata trädgårdar i USA och Europa till gömmer sig koloniala, rasistiska och klassmässigt rysansvärda historier. Detta är en typ av trädgårds- och odlingslitteratur som berikar egen odling mer än man kunde ana. 

Det koloniala arvet har flera skribenter plockat upp, en av dem är förstås poeten och redaktören (med mera) Göran Greider med Rotskott från paradiset. Han odlar sin trädgård från gryning till skymning och filosoferar så vackert – och med stark politiskt retorik – kring fenomenet invasiva växter, som satt skräck i oss som sedan barndomen uppskattat till exempel lupiner. Så skönt att få nyanserat kraven på att slakta snart sagt varenda sprakande, doftande, importerad skönhet som  – hör och häpna – torparfavoriter som syrener och gullris. Till och med det nya monstret parkslide vågar han relativisera. Steget från att kalla människor för främmande till invasiva lurar bakom hörnet (om inte redan manifesterat i nygamla lagar och vallöften) påpekar han så riktigt under denna växternas globala och politiska historia. Hans fantasier kring växtlighetens utbredning i takt med inlandsisens tillbakadragande är starkt fantasieggande. 

Möten med Jamaica Kincaid

Från de auktoritära gränsmarkerna

En annan historisk-politisk författare är Anita Goldman, som gärna går tillbaka till biblisk tid i sina beskrivningar av trädgårdens och naturens ursprung. Hon skrev en underbart rapp artikel i DN om potatisens historia 2024, men hennes tjocka bok, Det vilda hoppets geografi, rör sig i det auktoritäras gränsmarker. Moralen rör sig mot moralismen och svag sektvarning utfärdas för den som tar emot hennes världsbild utan filter. 

Ändå gillar jag skarpt att sjunka ner i den pålästa genomgången av spännande experter. Detta är i sanning ett manifest, och mycket av det är en rikedom att ta del av, men räkna med att ofta bli skriven på näsan. 

Till mina käraste favoritförfattare och filosofer här Olivia Laing, som liksom Elin Unnes tar avstamp i den egna trädgårdens växlande ljus och dunkel i sitt historieberättande, i Den tidlösa trädgården, På spaning efter ett gemensamt paradis. Hennes trädgård på östkusten i grevskapet Suffolk, är redan när hen flyttar in i den en romantisk djungel mellan murar på brittiskt vis. Hen är fullt medveten om hur detta paradis hänger samman med kolonial slavhandel och har mycket att berätta om det.

Också Laing har kontakt med det tidiga 1900-talets brittiska föregångare, men framförallt svävar den brittiske filmregissören Derek Jarman och hans trädgård över hens projekt och bok. Jarman började odla upp ett stenigt landskap utan gränser (”förutom himlen”, som han beskrev det) nära ett kärnkraftsverk i Kent, när han fick beskedet att han var hiv-positiv.

Detta var under mitten av 1980-talet, då man kunde vara säker på att det var en dödsdom. Jarman gjorde en film om sin trädgård, som nu är ett välbesökt trädgårdsturistmål – fortfarande kargt och berörande. Han avled efter tio år med sin skapelse, som nu är ett av Storbritanniens många offentligt visade trädgårdar. Landet hade en fantastisk trädgårdskultur innan första världskriget tog död på så stora delar av billig arbetskraft.

Derek Jarman. Foto: Keith Milow/Wikimedia Commons

Också socialisten, författaren, mönsterskaparen och förgrundsfiguren i Arts and Crafts-rörelsen, William Morris (1834–1896) är en viktig person som får plats i sin tid i berättelsen om Storbritanniens historik (på så många områden). Laing är trots sin förankring i trädgården och dess koppling till klimat och globalitet helt fri i tanken. Hens stil, att förankra sig själv i ett sammanhang och sedan bre ut kulturhistorien runt den är som att läsa något spännande som en bra deckare.

Alla dessa böcker finns tillgängliga på ett bibliotek nära dig. Kombinera läsning och odling och gör en aktion i solidaritet med en vän du aldrig tröttnar på och som bara har ett krav: lägg örat till dess olika delar och lyssna in dess behov. Du får mångdubbelt tillbaka.

Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

I säsong

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Amalthea Frantz på Arbetaren om valet 2026
Amalthea Frantz om valet 2026. Foto: Christine Olsson/TT och Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Vi måste bli av med regeringen

”Vi måste bli av med den nuvarande regeringen. Inte för att världen skulle bli så väldigt mycket bättre med en S-ledd regering i Sverige utan för att, som uttrycket lyder: Det finns grader i helvetet.” Amalthea Frantz om vad vi kan se fram emot om Tidöregeringen faller.

Uppgivenhet. Det är vad många invånare i Sverige har gemensamt detta valår.

Jag gör den bedömningen delvis utifrån Arbetarens satsning där aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto intervjuar väljare. Men också utifrån mitt eget samlade intryck av insändare, kommentarer, nätforum, bekanta – på olika delar av höger-vänsterskalan, eller utanför den. 

Samtidigt finns där inte bara uppgivenhet. Många uttrycker också längtan efter något nytt. Däri finns ett hopp – och en utmaning. Den måste vi anta, vi som vill ha mer demokrati, inte mindre.

Misär skapar inte revolter

Samhällsklyftor, repression och psykisk ohälsa ökar snabbt. Vissa hoppas på att ju värre samtiden blir, desto mer kommer människor göra motstånd. Dessa tankar finns både inom den politiska vänstern och högern, och är inte nya. 

Men misär i sig skapar inte revolter. Tvärtom är den ofta passiviserande. 

Fler ingredienser krävs. Desperation kan vara en: övertygelsen att man ändå inte har något att förlora. Det är en stark drivkraft, men oberäknelig och på många sätt destruktiv. 

En viktigare ingrediens för fruktbart motstånd är det konstruktiva: vetskapen om att vi kan göra saker bättre själva, och modet att prova. Göra det bättre än arbetsköparen, hyresvärden eller riksdagen. Det är sådant vi måste ta vara på, bygga upp. Rörelser. Organisering. Självständighet. 

Och gemenskaper – som inte bygger på i vilken del av världen vi råkar ha ursprung, utan på vad vi skulle kunna åstadkomma gemensamt. Vad majoriteten av alla människor har att vinna på att ta kontroll över ekonomin, arbetet, våra liv. 

Det kan vi se fram emot om Tidöregeringen faller

Vi måste bli av med den nuvarande regeringen. Inte för att världen skulle bli så väldigt mycket bättre med en S-ledd regering i Sverige (på vissa sätt skulle den säkerligen bli sämre).

Utan för att, som uttrycket lyder: Det finns grader i helvetet. Skillnaden mellan att hamna mitt i elden, och att få luft, även om det fortfarande är tungt att andas. 

Några exempel på vad vi kan ha att se fram emot om Tidöregeringen faller:

Att äntligen ta steg mot kortare arbetstid – i stället för att ännu fler ska jobba ihjäl sig. Slopad karensdag.

Stopp för utvisningar av arbetare för att de tjänar för lite. Stopp för obegränsade vinster i skolan, vården och äldreomsorgen.

Att fler får tillgång till kultur och folkbildning – sådant som får människor att orka tänka i nya banor.

Andra åtgärder än att bara stoppa så många som möjligt i fängelse på oklara grunder. Och, sist men inte minst, förhoppningsvis mindre repression mot dem som protesterar mot samhällsutvecklingen.

Avskaffa regeringen

Så, låt oss göra oss av med Tidöregeringen denna höst. På de sätt vi kan. Både för att nuvarande politik hotar mångas frihet och rättigheter. Och för att skapa andrum där annat kan växa. 

Alla vägar som leder dit är bra. Rösta på det du tror hjälper. Eller – vägra delta i spelet och gör något helt annat, som du tror kan leda framåt. 

Och om denna skamfläck till regering trots allt lyckas hålla sig kvar, så ger vi inte upp hoppet. Vi fortsätter ändå. Inte i riksdagen, utan i vardagen. Förbereder oss på att göra oss av med nästa regering, och alla efter den. 

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Att inte rösta är en meningslös handling

Att inte rösta är en etisk handling

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln