Pelle Sunvisson, Andra Vågen ny bok
Andra vågen är Pelle Sunvissons tredje bok på Verbal förlag. Foto: Patrick Pleul/TT och Verbal Förlag

Andra vågen – utdrag ur Pelle Sunvissons nya roman

Pelle Sunvisson har tidigare skrivit böckerna Svarta bär och Svenska palmen. Nu är den fackliga organisatören aktuell med Andra vågen, en roman om arbete och organisering. Arbetaren publicerar här ett utdrag.

I receptionen fanns inga sittplatser, inga väggfasta bänkar, inga stolar. När en ny förare anlände hade de honom att vänta åtminstone ett par, tre timmar. Där stod han med mössan i hand, gick ut och rökte upp sina sista cigaretter, kände blåsan spränga. Först när han var riktigt mör av resa, väntan och osäkerhet, när han var mogen för dem att plocka, kom någon av tjejerna ner med ett avtal. Hon förklarade att det var bråttom, att de var underbemannade, att det skett en olycka, att läget av någon annan påhittad anledning var mycket ansträngt och tiden knapp, men att hon skulle se till att han fick någonstans att sova om han bara skrev på utan dröjsmål. Avtalet hann han inte läsa och så inleddes arbetet på ett avtal som bara ena parten sett.

Ravshan anmälde nu sin ankomst och sina två ärenden, det som de gett honom, att besiktiga bilen, och hans eget, att prata med löneavdelningen. Den unga receptionisten skrev in honom utan att höja blicken. Med en gest visade hon sen mot det kala väntrummet. Först när Ravshan vände sig om för att ta plats längs väggen såg han att han inte var ensam. Som upphängd i ett hörn stod en rödlätt förare över en bag med bågnande blixtlås. I den våta pannan syntes ännu märket av en keps.

– Har du väntat länge?

– Sen tio.

– Georgien?

– Georgien.

Mer behövde Ravshan inte få bekräftat för att tycka sig veta allt och han tappade därför intresset. Han tog fram telefonen. Det var sju timmar kvar på timern, men han skulle knappast nå upp till färdskrivarens maxgräns på femton timmar arbete per dag. Större var i så fall sannolikheten att han genom utdragen väntan skulle få ihop fyrtiofem timmar av stillastående och därmed kunde jobba tolv av de tretton följande dygnen.

I åkeriets WhatsApp-grupp fanns tre nya meddelanden: en varning för poliskontroller på A1:an, en varning för mycket kraftiga vindar i norra Italien och en påminnelse om att använda farthållaren för att spara på diesel och tjäna in ytterligare bonus. Ravshan ville skriva att åkeriet kunde stoppa upp sitt bonusprogram någonstans, men visste att det var lönlöst. Gruppen var stenhårt modererad. Hans meddelande skulle vara raderat inom minuten och försökte han lägga upp det igen skulle han omedelbart förlora rätten att kommentera. Under de närmaste veckorna skulle han dessutom straffas med sämre körningar och än större avdrag.

– Är de schyst?

Den rödlätte bröt kraftigt och gjorde så enkla grammatiska fel att till och med Ravshan, som främst plockat upp sin ryska på tillfälliga arbetsplatser i Moskvas utkanter, kunde förklara dem. Ravshan visste nu hur det skulle bli. Utan tvekan skulle den andres dåliga ryska hållas mot honom, tas som intäkt för vartenda misstag och varenda felbedömning de själva gjort, kosta honom minst halva lönen. Och Ravshan ville säga det, men visste att det inte var någon idé, absolut inte i receptionen, men kanske inte heller utanför. Han hade ju själv varnats, men tyckt att olycksfåglarnas varningar vägt så lätt mot löftena.

– Sådär, svarade han och vickade med handen för att ändå visa något av problemen.

– Men lönen kommer vid tid?

Georgiern fiskade efter ett svar som inte fanns. Han önskade ett ja, krävde det i själva verket, och fick han det inte från Ravshan skulle han fråga vidare tills han fick det. Han hade redan satsat allt på det här, berättat hemma och för alla han kände om de stora pengar som väntade honom och precis som Ravshan gjort planer för det liv han skulle leva sen, när pengarna väl började rulla in.

Ravshan kunde se det framför sig och hummade, lät den andre tolka det som han ville, tyckte att om de nu redan lurat någon att hoppa från tionde våningen var det inte hans sak att sticka ut huvudet på femte och för den fallande berätta att asfalten är hård.

De stod ytterligare en timme och så ytterligare en. Återigen upplevde Ravshan hur riggat spelet var. I tiden hade kontoret en övermäktig allierad. Mot den stod sig förarnas rättmätiga ilska gång på gång slätt. Och Ravshan kände det hända. Under två dygn, ända sen de kallat tillbaka honom till basen, hade han eldat på sin vrede, med allt större intensitet gått igenom det han skulle säga dem. Men likt sanden i timglaset rann ilskan nu ur honom. Eller kanske var det fel liknelse. Han kände den ju fortfarande, ilskan hade inte försvunnit, han hade inte förlåtit och inte glömt. Hans brand hade blivit snabbt falnande glöd. Det var mer så det var. Några gånger till skulle den kunna blossa upp innan den stelnade till bitterhet och blev ännu en sten på hans redan så tyngda humör, eller reducerades till aska och sot, till avlagringar i hans sinne vilka ytterligare skulle förmörka hans själsliga november. För varje resultatlös minut han tillbringade i receptionen, skulle han bli mer av den han så desperat kämpade för att inte vara.

Han överdrev kanske, hade helt nyligen kommit att inse att det också var sån han var, känslig för påfrestningar och därför under stress fruktande katastrofen i varje enskilt beslut. Men i den andres närvaro tyckte han sig se sina farhågor bekräftade. Den som inte hade kraft nog att säga ifrån från början kunde sen omöjligen uppbåda den styrka som krävdes för att göra det när insatserna vuxit sig mångdubbelt högre. Ravshan tyckte sig se hur de båda befann sig på samma bana, vilken trots sina hack, vredesutbrott lika korta som meningslösa, och ännu mer meningslösa perioder av förnöjsamhet med det de ändå fick, oavlåtligen ledde till samma slutdestination, till den stenhårda asfalten. Ravshan hade länge känt sig trasig och trött, men ännu fanns det alltså fallhöjd till botten, kanske var det i själva verket han som nu passerade femte våningen.

Eftersom ingen kommit och hämtat den gick han ut till bilen. Georgiern kom ut strax efter, stod och tittade mot förarhytten som ville han bjuda in sig. Ravshan fällde stolen bakåt tills georgiern inte längre syntes. Han slöt ögonen och lät tröttheten komma över honom. Natten hade varit särskilt sömnlös. Han hade kommit in sent och fått nöja sig med den plats som funnits. Stående längs rastplatsens refug och bara en meter från vägen hade han med långsidan fångat upp all den luft som de förbipasserande lastbilarna satt i rörelse. I hytten hade resultatet varit skeppslikt med långa, gungande dyningar, kraftiga krängningar och ljud som av brytande vågor. En tung last hade kunnat dämpa effekten, men eftersom han kallats till basen, hade han gått tom.

En stund, tio minuter, en kvart kanske, halvlåg han så utan att somna. Ett lätt illamående hade följt honom hela dagen och tilltog nu i styrka. När det inte räckte med att öppna ögonen för att få gungandet att upphöra satte han sig upp igen och öppnade dörren på glänt. Han behövde äta något, helst något fett och mättande. Det var något han hade lärt sig på vägarna. Om illamåendet hade med åkandet att göra var det inget som hjälpte bättre än fett: jordnötter, några stekta ägg, en tallrik plov. Man fick ibland tvinga i sig det, men det fanns inget annat som fungerade så bra. I det lilla kylskåpet mellan sätena rotade han rätt på ett sexpack ägg och en påbörjad salami.

Under morgonen hade det blåst upp och på himlen hängde nu bara enstaka molntrasor kvar. Inom ett par timmar skulle det bli mörkt och temperaturen falla till frost. Ändå ställde Ravshan inte ned sitt kök på passagerarsidan där bilen läade. Han ville att de skulle se honom från bakom sina spegelfönster, se att han sket i deras förbud, mot matlagning på gårdsplanen och mot allt annat, se att de var på väg att pressa honom mot den gräns där han slutligen skulle skita i allt. Han ville tvinga ut dem så att han kunde säga dem allt det han i dagar och nätter ältat i hytten. Kanske var det vinden som blåste liv i den falnade elden.

Han tände köket och sen en cigarett direkt mot lågorna. När oljan blivit varm knäckte han tre ägg och föste dem åt sidan med stekspaden. Vitan slutade rinna och han skar ned tunna skivor korv på den tomma ytan. Trots att han öppnat ventilen till max fräste det inte som det skulle. Vinden tryckte de blå flammorna åt ena hållet och lutningen drog oljan åt andra. Som inlagda i matolja låg korvskivorna och skvalpade.

– Är inte du muslim?

Ravshan såg upp och där stod georgiern och pekade på korven. Ravshan drog ett bloss utan att svara och höll sen upp förpackningen med den gröna märkningen som visade att korven var halal.

– I Europa har de gris i allt.

Ravshan förstod inte vart han ville komma och fortsatte därför tiga. Han skrapade över de brända äggen och de knappt varma korvskivorna på en tallrik och drog fram en halv formfranska. Åsynen av maten förstärkte illamåendet och eftersom han ändå inte skulle kunna äta med den andre hängande över axeln lade han en bit ägg och ett par korvskivor på en brödskiva och höll fram den. Georgiern tog emot den med ett uttryck som avslöjade att han tackat nej, hade han varit mindre hungrig.

Ravshan gjorde en likadan smörgås åt sig själv, tog en tugga och pressade ner den. Ur förvaringsutrymmet fick han fram tekitteln och slog i vatten nog för två. För att spara på gasen ställde han sig strax intill brännaren och med benen tätt ihop. Lågorna rätade på sig något, men slickade med gula tungor fortfarande kittelns kant på läsidan.

– De kommer försöka lura dig. Bara så du vet.

Ravshan tyckte nu det var lika bra att han sa det. Det kostade honom inget och kunde kanske ändå göra skillnad. 

– Jag vet.

 Georgiern svarade med en självklarhet som irriterade Ravshan.

– Vad är det du tror att du vet?

– Att de ska inte betala lön.

Ravshan hade inga fler frågor. Han tyckte att han ändå försökt. Tigande tuggade han i sig smörgåsen. När vattnet kokat upp skulle han ta sitt te och gå tillbaka in i hytten och dra för gardinerna. Han hade kvar lösenordet till kontorets wifi och hade så för en gångs skull obegränsad surf. Det skulle han utnyttja för att ladda ned filmer och serier att fördriva de ensamma kvällarna med. Han skulle kolla på YouTube och låta det ena klippet följa nästa utan att själv behöva välja. Fick bilen stå kvar till sent, tills kvällen övergick till natt här och det redan var efter midnatt där, skulle de, han och Shakhzoda, ha ett av sina ömma samtal, det var så de kallade dem, och under en kvart av viskande flämtningar tala varandra till orgasm.

– Men jag vet hur jag ska göra, sa georgiern som om han stått och tuggat på just de orden.

Ravshan lade en tepåse i sin kopp och en i det plastglas som fick bli den andres. Kylan hade krupit sig långt upp längs benen och utgjorde ytterligare ett starkt skäl att söka sig in i hyttens värme.

– En? Två?

Han måttade med skeden i sockret. Den andre höll upp två fingrar och inledde sen den historia med vilken han tydligen ville tacka för maten. På grund av språkförbistringen blev det snarare en stolpig redogörelse än den sorts lidelsefulla berättande som annars kunde uppstå när förare samlades runt ett kök. Ravshan hade hört olika varianter av historien tidigare. I georgierns version utspelade den sig på den schweiziska gränsen och med honom själv i huvudrollen.

En halvtimme innan gränsen stängde framförde han ett ultimatum till sitt dåvarande åkeri. Antingen betalade de omgående ut hans lön eller så lämnade han bilen där vid gränsen och så fick de fixa fram någon annan förare som kunde köra bort den. Hotet bestod i de schweiziska myndigheternas stränghet. För varje dygn bilen blev stående skulle böterna växa med ett par tusen euro. I slutänden betalade åkeriet ut hela den innestående lönen och under resten av anställningen kom varenda cent i tid.

– Man måste bita ifrån, avslutade han berättelsen.

Ravshan trodde inte på den i någon större utsträckning. Folk var alltid hjältar i sina egna historier, listigare och modigare än alla andra. Och även om det faktiskt var sant, kunde Ravshan inte se att exemplet hade någon bäring här. Det marinblå åkeriet hade femtonhundra förare. Bara genom de fejkade bonusprogrammen tjänade ägarna hundratusentals euro per år. Alla avdrag och upplägg sammantagna rörde det sig om många miljoner som de tog från förarna och stoppade i egen ficka. För att få stopp på det räckte det inte med hot om några tusen euro i böter. Och skulle de mot förmodan ge vika för den sortens utpressning, skulle de garanterat inte göra det inför någon som de sen trodde skulle pladdra om det vitt och brett.

– Ja, man måste kanske det, sa han ändå.

Tekitteln visslade och Ravshan hällde det ångande vattnet i kopparna. Med ett ”lycka till” lämnade han över det heta glaset och gick in till sig.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad