Under året har aktivister ockuperat skog i anslutning till Teslafabriken i tyska Grünheide. Foto: Sasa Schram

Stasikopplad borgmästare river ockupation mot Tesla

Februari till november i år pågick en ockupation i anslutning till Teslafabriken i tyska Grünheide. Följ med Arbetarens reporter Tuija Roberntz över marker minerade med bomber från andra världskriget, upp i trädkojor byggda av ockupanter, vidare till Teslafabrikens portar samtidigt som hon samtalar med aktivister om allt från förorenat dricksvatten till borgmästare med kopplingar till Stasi.

Prolog

Måndagen den 18 november inleddes en polisinsats i tyska Grünheide. Skogsockupanter som hade byggt ett läger i skogen beordrades lämna området med förevändningen att polisen skulle söka efter oexploderad ammunition i ett område som spänner över 5 000 kvadratmeter.

Enligt Daniel Keip, presstalesperson för polisen i Brandenburg, erbjuds aktivisterna att vistas i området utanför den avgränsade zonen för att säkra deras mötesfrihet. Aktivisterna å sin sida ville inte lämna lägret. Sedan februari 2024 har det pågått en skogsockupation i Grünheide. Ockupanterna vill förhindra en utbyggnation av Teslas bilfabriker i området.

– Polisen har hela tiden försökt skydda makthavarnas och Teslas intressen. Sedan andra världskriget finns det bomber i marken, men det är inte en fara för människor, man kan gå där, men om du vill bygga där, och exempelvis bygga ut Gigafactory, måste du leta efter bomber, berättar aktivisten Caro Weber, talesperson för lägret, över telefon.

Grünheide kommun har inte sålt området än, men Caro Weber menar att man söker efter bomber som en förberedelse för att kunna sälja till marken till Tesla.

Tysk polis skingrar ockupanternas läger. Foto: Teslastoppen

– Vi såg det som ett hot mot vår mötesfrihet, eftersom vi hade behövt lämna 80 procent av vårt område. Då började de vräka oss.

Enligt Daniel Keip var det på grund av brott mot allmän säkerhet och ordning som lägret upplöstes tisdagen den 19 november. Han skriver att polisen redan veckan innan kommunicerat att området skulle begränsas. Dessutom hävdar han att det inte fanns någon vilja att samarbeta från aktivisternas håll och att det var tydligt att deras handlingar syftade till att stoppa vidare arbete på platsen.

– Polisen skapade en kaotisk situation i lägret, och då är det såklart inte särskilt lätt att kommunicera med dem. Jag tror bara de ville ha en anledning att vräka oss. Hade det inte varit detta hade det varit något annat, säger Caro Weber.

Ockupationen har skyddats av rätten till mötesfrihet. När polisen tidigare tagit beslut om att riva lägret, tog aktivisterna fallet till domstol, där det i två instanser fastställdes att de fick vara kvar, något den tyska nyhetssidan rbb24 rapporterat om. 

Enligt Daniel Keip har kommunen genomfört noggranna kontroller även i områden som inte är avsedda för byggnation. Detta är en försiktighetshetsåtgärd som baseras på upptäckten av två stora bomber i närområdet, skriver han i ett mejl till Arbetaren.

Arbetaren hann besöka lägret innan det revs. Tidigt i november reste jag till skogen i Grünheide och träffade inte bara Caro Weber, utan också Manu Hoyer från Bürgerinitiative Grünheide, ett medborgarinitiativ som organiserar sig mot Tesla. Manu Hoyer mötte upp mig vid tågstationen och ledde mig genom den potentiellt minerade skogen.

“Den här processen har inget med demokrati att göra”

Manu Hoyer väntar vid stationen Fangschleuse, cirka tjugo minuter med regionaltåg från Berlin. Härifrån är det inte långt till det läger där aktivister under året byggt trädkojor för att skydda skogen och motverka en expansion av den närliggande Teslafabriken. Manu Hoyer ska visa mig vägen dit.

Vi går förbi några polisbilar.

– De skyddar byggfordonen efter att aktivister ockuperade en av maskinerna, berättar hon.

Deutsche Bahn har börjat avverka träd i skogen för att lämna plats åt en ny godsstation för Tesla, rapporterar bland andra Berliner Morgenpost. 

I mars 2022 rullade de första bilarna ut från Europas första Teslafabrik, nio månader efter planerad start. Förseningen berodde på problem med tillstånd och protester från miljöaktivister, rapporterar Business Insider. Här tillverkas bilar av modellen Y samt battericeller, uppger företaget på sin hemsida. I oktober hade det redan producerats 400 000 bilar på fabriken, vilket firades med pizza och en extra lång rast, enligt interna chattmeddelanden som den tyska tidningen Handelsblatt tagit del av.

Det har riktats kritik mot arbetsvillkoren på fabriken. Det tyska facket IG Metall gjorde nyligen en undersökning som visar på tung arbetsbelastning, över 80 procent av de 1 200 tillfrågade uppger att de känner sig överarbetade och dessutom uppger 90 procent att de ibland eller regelbundet har fysiska besvär som huvudvärk eller ryggsmärta kopplat till arbetet.

Efter besöket skogslägret får Arbetaren tag på Destiny, som tidigare arbetat på Teslafabriken. Hon heter egentligen något annat, men vill vara anonym. Hon är migrant och vill inte ta några risker. 

– Arbetet är tungt. Du ska inte jobba där länge. Du får hälsoproblem, säger Destiny till Arbetaren.

Medborgarinitiativet Burgerinitiative Grünheide grundades under slutet av 2019, då det blev känt att Tesla skulle etablera en fabrik och att mycket skog skulle avverkas. 

– Vi lyckades inte förhindra att 300 hektar skog höggs ner, men nu kämpar vi för att det inte ska bli mer, säger Manu Hoyer. Hon berättar att fabriken som nu ska utvidgas är byggd i ett område som ska vara skyddat för dricksvattnets skull. 

– Konsekvensen kan bli att vi inte har något drickbart kranvatten och i stället måste köpa det i affären, säger hon.

Manu Hoyer vid det ockuperade lägret i Grünheide. Foto: Sasa Schramm

Leibniz institut för sötvattensekologi och inlandsfiske (IGB), pekar på att Teslas vattenförbrukning adderas till övrig vattenkonsumtion samtidigt som behovet av bevattning kommer öka i takt med klimatförändringar. Dessutom ligger fabriken i en av de regioner i Tyskland med minst vatten och nederbörd. Utöver detta pekar forskningsinstitutet på risken för föroreningar i vattnet.

Med medborgarinitiativet har Manu Hoyer bland annat organiserat demonstrationer och skogspromenader där de informerar om situationen. De senaste åren har de slagit sig samman med vänstergrupper från Berlin och bildat Tesla den Hahn abdrehen, vilket betyder ”stäng av Teslas kran”.

Manu Hoyer berättar om en medborgarundersökning som gjordes i februari som visade att över 60 procent av invånarna i regionen var emot en utbyggnad av Teslas fabrik. Efter det ändrades planen, men Manu Hoyer är ändå besviken på hur beslutsfattarna i regionen agerat.

– De modifierade byggnadsplanen från 120 hektar till 50 hektar. Sen frågade de inte invånarna igen, säger Manu Hoyer. 

Manu Hoyer är kritisk till hur processen har gått till.

– Den här processen har inget med demokrati att göra.

Manu Hoyer befarar att än mer skog ska försvinna till förmån för industrin.

– Vi har hört att om tio år finns inga träd kvar här, det ska bli ett industriområde. 

I oktober kom beskedet att den tyska statens miljöverk godkänner en första del i Teslas planer på att expandera. Tesla vill successivt fördubbla sin produktion i området. Nyhetssidan rbb24 skriver att det inte kommer att behöva huggas ned mer skog för att genomföra planerna enligt miljöverket. 

Foto: Sasa Schramm 

Den 4 december kommer det att hållas en demonstration mot det nya vattenavtal som Tesla vill få till.

– Tesla vill ändra sitt vattenavtal till sin fördel, säger Manu Hoyer.

Tesla arbetar även för att man ska få högre gränsvärden för bland annat kväveutsläpp som företaget vill få möjlighet att fördubbla, skriver rbb24.

Kopplingar till Stasi

Grüneheides borgmästare Arne Cristiani beskriver Teslafabriken som en “lottovinst” i tidningen Politico. Han pekar på att Teslas företagsskatt kan kompensera för att gasföretaget Wingas, ägt av ryska Gazprom, försvunnit från regionen i samband med att Tyskland efter Rysslands invasion av Ukraina velat göra sig oberoende av rysk gas. Dessutom lyfter Arne Christiani behovet av jobb i regionen.

– Att han säger att det är som att vinna på lotto är ett hån, eftersom lottovinsten endast är för ett fåtal. Det är en vinst för de som förstör naturen här, säger Manu Hoyer och påpekar att borgmästaren varit kopplad till Stasi. 

Bland andra den tyska Stasi-experten Helmut Müller-Engbergs menar att Arne Christiani ska ha varit inofficiell medarbetare till den östtyska säkerhetspolisen. Arne Christiani ska ha haft kodnamnet ”IM Peter Förster” och rapporterat om 27 personer till Stasi, vilket bland andra den tyska tidningen MOZ.de rapporterat om. 

– Om han har ljugit om att han inte arbetat för Stasi anser jag att han måste avlägsnas från sin position och bli av med sin rätt till pension. En sådan befattning som han har innebär en hög pension, säger Manu Hoyer.

Att fabriken skulle vara en vinst för regionen genom fler arbetstillfällen är inte ett argument Manu Hoyer går med på. 

– De flesta av de 12 000 som jobbar på Tesla kommer inte från regionen och deras skatteinkomster tillfaller inte regionen. Borgmästaren är inte villig att säga hur många av arbetarna på Tesla som kommer härifrån.

Enligt Manu Hoyer är inte elbilar lösningen på klimatfrågan.

– Elektromobilitet är inte lösningen. Det globala syd utnyttjas och deras vatten förstörs för att framställa batterierna till de här bilarna. Det kan inte vara lösningen med vilken globala nord hävdar sig vara klimatneutrala. Enligt henne borde man decentralisera elnätet med hjälp av solpaneler.

I stället borde man enligt Manu Hoyer satsa på kollektivtrafik.

– I den del av Grünheide där jag bor, har vi bara bussar två gånger om dagen och ingen på helgen, säger hon.

Foto: Sasa Schramm

Det har också förekommit mer direkta aktioner. I mars 2024 meddelade aktionsgruppen Vulkan Group att de stoppat Teslafabrikens strömförsörjning genom attacker mot en elmast. Tysk polis meddelade samma dag att de fått larm om en brinnande högspänningsmast.

– Vi har distanserat oss från dem. Det var många av oss som bor här inte heller fick någon ström. Vi fördömer våld, säger Manu Hoyer.

Manu Hoyer leder mig vidare och vi viker av från gångstråket. Solen silar sig in mellan trädstammarna och snåren. Vi får lyfta på grenarna för att ta oss fram. Det luktar höstlöv. När vi kommer fram till lägret är det tyst och lugnt. Ett belgiskt filmteam intervjuar aktivister som har halva ansiktet täckta så att bara ögonen syns. Manu Hoyer pekar på hur de satt in kilar för att inte skada träden när de satte upp kojorna.

Samarbete mellan medborgarinitiativ och vänsterradikaler

Efter en stund dyker Caro Weber upp. Hon är talesperson för Tesla Stoppen. Vi slår oss ner på en trähammock byggd av lastpallar som har hängts upp mellan två träd. Hon beskriver hur de började bygga lägret den 27 februari 2023 och hur årstidernas växlingar påverkat livet i skogen.

– Nu ser vi hur löven blir orangea och jag tycker att ljuset är väldigt fint. Under sommaren var skogen alldeles grön och på våren såg vi blommorna komma. När vi började var det däremot kallt och isigt och vi fick ha varmvattenflaskor för att hålla värmen. Det är vackert att följa naturens skiftningar.

Caro Weber är talesperson för Tesla stoppen och kring hennes hals hänger ett halsband samma budskap: “Stoppa Tesla”. Foto: Tuija Roberntz

Caro Weber berättar att det var vattenfrågan som fick henne att engagera sig.

– Dricksvatten är så viktigt. Det här är en av de torraste regionerna i Tyskland och Tesla bidrar till att förorena grundvattnet, det kan vi se redan i dag men det kommer nog dröja några år innan vi inser omfattningen av problemet, säger hon.

Caro Weber pekar på hur konkreta problemen blir när de handlar om vatten.

– Det handlar också om klimaträttvisa och vem som får vilka resurser. De som bestämmer här tar beslut till Teslas fördel. Kapitalismen kan kännas abstrakt och svår att tackla. Men här, genom att det handlar om dricksvatten, blir det begripligt. Det är en gemensam resurs som vi alla behöver, säger Caro Weber och berättar att man redan börjat ransonera vattnet i regionen. 

I början var det runt 80 personer i lägret. Antalet på plats ökade kraftigt under aktionsdagarna Disrupt Tesla i maj då runt 800 aktivister vandrade från skogen och in på Teslas område, vilket organisationen Disrupt Now skriver om i ett pressmeddelande. Under sommaren var det färre och nu är det runt 15 personer. 

– Nu är det ganska lugnt och det pågår förberedelser inför vintern. Med vintern kommer antagligen också dåliga nyheter, säger Caro Weber ännu omedveten om att lägret inom några veckor kommer att vräkas.

Foto: Sasa Schramm 

Caro Weber sov i campet under ungefär två och en halv månad i början av ockupationen. Men eftersom hon har både jobb och studier att sköta är hon nu här på helgerna. Att sköta kommunikationsarbetet med media och andra grupper är något hon kan bidra med även när hon är i Berlin.

– Det är viktigt att vi tar hand om varandra. En viktig poäng med att vara här i skogen är att knyta an i kampen. Och att vi ser till att det inte bara är kvinnor och queera personer som gör omsorgsarbetet, säger Caro Weber.

Caro Weber lyfter fram hur olika grupper arbetat tillsammans i Grüneheide.

– Det är inte alltid lätt att koppla samman lokala medborgarinitiativ med den mer vänsterradikala antikapitalistiska rörelsen. Men här ville man verkligen ha kontakt. Självklart har vi olika åsikter om vissa saker, men vi jobbar ändå tillsammans.

I bakgrunden hörs de taktfasta slagen av någon som hamrar. I början var gensvaret från lokalbefolkningen nyfiket.

– Folk kom hit med hembakta kakor.

Aktionerna under Disrupt Tesla i maj är en av de saker som det fanns delade åsikter kring bland lokalborna.

–  Vissa var arga och frustrerade och undrade “vad gör folk här?”. Efteråt hade vi en del diskussioner med medborgarinitiativet som fick hantera att folk var skeptiska. Vi har inte direkt kommit till en slutsats om det värt det, det är ju inte så svartvitt. Vi lärde oss mycket och fick uppmärksamhet i pressen. 

I medierna blev narrativet att aktivisterna stormade Tesla, och varför man tog sig in på fabrikens område säger Caro Weber var svårare att kommunicera, än att man ockuperar skogen för att skydda den.

– För oss var det klart att Tesla är den destruktiva parten här. Det är förstörelse mot förstörelse vilket i längden handlar om att skydda.

Svårt att knyta kontakter med Teslaarbetare

Foto: Sasa Schramm

Under oktober bjöd de människor till lägret för två veckor av aktiviteter, workshops och konserter. Parallellt med det började Deutche Bahn hugga ner träd. 

– De högg ner träd mitt i natten, och ingen varnade oss. Det var inte på vårt område, men precis bredvid oss.

Hon beskriver lägret som en mötesplats.

– Vi är här och skyddar skogen med våra kroppar. Här lever man också tillsammans som ett community. Du har möjligheten att knyta an till natur och till människor: att knyta an till hela miljön här.

Hon återkommer till hur abstrakta problem blir konkreta när de kopplas till lokal miljöförstörelse.

– Föroreningar och koldioxidutsläpp är abstrakta, men att förebygga förstörelse av en skog, av natur som lever och andas, gör att man kan känna en emotionell koppling. Jag tror att det är viktigt för högerpolitiker spelar på vår rädsla och jag ser det som att vårt mål är att hitta styrkan i gemenskap och hopp. 

Utifrån den lokala horisonten, berättar Caro Weber, att det även knyts globala kontakter. 

– Vi har haft besökare från Chile där det pågår litiumextraktion, men också från Kongo där folk kämpar mot utvinningen av nickel och kobolt.

Men det finns också områden där de inte har lyckats slå samman kamperna.

Scen i anslutning till lägret. Foto: Sasa Schramm 

– Det har inte varit lätt att knyta kontakter med personer som arbetar på Teslas fabrik, men vi står i solidaritet med dem för det är en väldigt dålig arbetsplats. En kritik mot vår organisering skulle kunna vara att vi inte har produktionsmedlen i våra händer. I framtiden hoppas jag att vi ska kunna kämpa tillsammans för att göra om bilindustrin till producera något som har ett verkligt värde för samhället, säger Caro Weber.

“Grön kapitalism är en lögn”

Likt Manu Hoyer anser Caro Weber att det snarare behövs satsningar på kollektivtrafik, än fler Teslabilar.

– Du kan inte ha en grön omställning där bara de rikaste har råd med den. Här är det tydligt att en omställning med grön kapitalism är en lögn. 

Caro Weber påpekar att Teslas VD Elon Musk också äger rymdfarkostföretaget SpaceX.

– Det är så långt från grön omställning man kan komma, det är så mycket föroreningar. Produktionen här är inte för folket utan för profiten. Kanske leder det här till att du har en bil, men inget vatten, säger Caro Weber och skrattar, kanske åt de paradoxer hon ser i den nuvarande situationen.

Manu Hoyer höjer ett finger mot Gigafactory utanför Berlin. Foto: Tuija Roberntz

När intervjun med Caro Weber är över är det bråttom. Manu Hoyer har erbjudit sig att köra ett varv runt Teslas fabrik och nu går solen snart ner. I rask takt tar vi oss genom skogen tillbaka till bilen. Manu Hoyer kör genom tallskogen och vi hinner fram precis lagom för att se dagens sista solstrålar träffa fabrikens fasad. Fabriksbyggnaden är gigantisk. 

Epilog

Jag ringer upp Caro Weber mitt under vräkningen den 20 november, fortfarande befinner sig ett antal aktivister högt upp i träden. Aktivister utanför skogen har kontakt med dem via walkie-talkie. Enligt Daniel Keip, presstalesperson på polisen, är de sista deltagarna nere från träden klockan 14:40 samma dag. Även trädkojor har börjat tas ned.

Foto: Teslastoppen

Jag frågar Caro Weber hur de ska gå vidare. Om de än en gång ska ta fallet till domstol.

– Nej. Även om vi skulle få rätt skulle lägret redan vara borta. Men vi kommer absolut fortsätta kampen. Vi har redan planer för en demonstration i december. Vi är så klart arga, de kanske kan ta ned våra trädhus, men de kan inte vräka en rörelse.

Arbetaren har sökt Tesla samt Arne Christiani, borgmästare i Grünheide. Utan resultat.

Flera av bilderna i det här reportaget är tagna av fotografen Sasa Schramm, mer av hennes arbete kan ni se på instagramkontot @sasaflorenxe.

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
6 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
1 week sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

3 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad