Under året har aktivister ockuperat skog i anslutning till Teslafabriken i tyska Grünheide. Foto: Sasa Schram

Stasikopplad borgmästare river ockupation mot Tesla

Februari till november i år pågick en ockupation i anslutning till Teslafabriken i tyska Grünheide. Följ med Arbetarens reporter Tuija Roberntz över marker minerade med bomber från andra världskriget, upp i trädkojor byggda av ockupanter, vidare till Teslafabrikens portar samtidigt som hon samtalar med aktivister om allt från förorenat dricksvatten till borgmästare med kopplingar till Stasi.

Prolog

Måndagen den 18 november inleddes en polisinsats i tyska Grünheide. Skogsockupanter som hade byggt ett läger i skogen beordrades lämna området med förevändningen att polisen skulle söka efter oexploderad ammunition i ett område som spänner över 5 000 kvadratmeter.

Enligt Daniel Keip, presstalesperson för polisen i Brandenburg, erbjuds aktivisterna att vistas i området utanför den avgränsade zonen för att säkra deras mötesfrihet. Aktivisterna å sin sida ville inte lämna lägret. Sedan februari 2024 har det pågått en skogsockupation i Grünheide. Ockupanterna vill förhindra en utbyggnation av Teslas bilfabriker i området.

– Polisen har hela tiden försökt skydda makthavarnas och Teslas intressen. Sedan andra världskriget finns det bomber i marken, men det är inte en fara för människor, man kan gå där, men om du vill bygga där, och exempelvis bygga ut Gigafactory, måste du leta efter bomber, berättar aktivisten Caro Weber, talesperson för lägret, över telefon.

Grünheide kommun har inte sålt området än, men Caro Weber menar att man söker efter bomber som en förberedelse för att kunna sälja till marken till Tesla.

Tysk polis skingrar ockupanternas läger. Foto: Teslastoppen

– Vi såg det som ett hot mot vår mötesfrihet, eftersom vi hade behövt lämna 80 procent av vårt område. Då började de vräka oss.

Enligt Daniel Keip var det på grund av brott mot allmän säkerhet och ordning som lägret upplöstes tisdagen den 19 november. Han skriver att polisen redan veckan innan kommunicerat att området skulle begränsas. Dessutom hävdar han att det inte fanns någon vilja att samarbeta från aktivisternas håll och att det var tydligt att deras handlingar syftade till att stoppa vidare arbete på platsen.

– Polisen skapade en kaotisk situation i lägret, och då är det såklart inte särskilt lätt att kommunicera med dem. Jag tror bara de ville ha en anledning att vräka oss. Hade det inte varit detta hade det varit något annat, säger Caro Weber.

Ockupationen har skyddats av rätten till mötesfrihet. När polisen tidigare tagit beslut om att riva lägret, tog aktivisterna fallet till domstol, där det i två instanser fastställdes att de fick vara kvar, något den tyska nyhetssidan rbb24 rapporterat om. 

Enligt Daniel Keip har kommunen genomfört noggranna kontroller även i områden som inte är avsedda för byggnation. Detta är en försiktighetshetsåtgärd som baseras på upptäckten av två stora bomber i närområdet, skriver han i ett mejl till Arbetaren.

Arbetaren hann besöka lägret innan det revs. Tidigt i november reste jag till skogen i Grünheide och träffade inte bara Caro Weber, utan också Manu Hoyer från Bürgerinitiative Grünheide, ett medborgarinitiativ som organiserar sig mot Tesla. Manu Hoyer mötte upp mig vid tågstationen och ledde mig genom den potentiellt minerade skogen.

“Den här processen har inget med demokrati att göra”

Manu Hoyer väntar vid stationen Fangschleuse, cirka tjugo minuter med regionaltåg från Berlin. Härifrån är det inte långt till det läger där aktivister under året byggt trädkojor för att skydda skogen och motverka en expansion av den närliggande Teslafabriken. Manu Hoyer ska visa mig vägen dit.

Vi går förbi några polisbilar.

– De skyddar byggfordonen efter att aktivister ockuperade en av maskinerna, berättar hon.

Deutsche Bahn har börjat avverka träd i skogen för att lämna plats åt en ny godsstation för Tesla, rapporterar bland andra Berliner Morgenpost. 

I mars 2022 rullade de första bilarna ut från Europas första Teslafabrik, nio månader efter planerad start. Förseningen berodde på problem med tillstånd och protester från miljöaktivister, rapporterar Business Insider. Här tillverkas bilar av modellen Y samt battericeller, uppger företaget på sin hemsida. I oktober hade det redan producerats 400 000 bilar på fabriken, vilket firades med pizza och en extra lång rast, enligt interna chattmeddelanden som den tyska tidningen Handelsblatt tagit del av.

Det har riktats kritik mot arbetsvillkoren på fabriken. Det tyska facket IG Metall gjorde nyligen en undersökning som visar på tung arbetsbelastning, över 80 procent av de 1 200 tillfrågade uppger att de känner sig överarbetade och dessutom uppger 90 procent att de ibland eller regelbundet har fysiska besvär som huvudvärk eller ryggsmärta kopplat till arbetet.

Efter besöket skogslägret får Arbetaren tag på Destiny, som tidigare arbetat på Teslafabriken. Hon heter egentligen något annat, men vill vara anonym. Hon är migrant och vill inte ta några risker. 

– Arbetet är tungt. Du ska inte jobba där länge. Du får hälsoproblem, säger Destiny till Arbetaren.

Medborgarinitiativet Burgerinitiative Grünheide grundades under slutet av 2019, då det blev känt att Tesla skulle etablera en fabrik och att mycket skog skulle avverkas. 

– Vi lyckades inte förhindra att 300 hektar skog höggs ner, men nu kämpar vi för att det inte ska bli mer, säger Manu Hoyer. Hon berättar att fabriken som nu ska utvidgas är byggd i ett område som ska vara skyddat för dricksvattnets skull. 

– Konsekvensen kan bli att vi inte har något drickbart kranvatten och i stället måste köpa det i affären, säger hon.

Manu Hoyer vid det ockuperade lägret i Grünheide. Foto: Sasa Schramm

Leibniz institut för sötvattensekologi och inlandsfiske (IGB), pekar på att Teslas vattenförbrukning adderas till övrig vattenkonsumtion samtidigt som behovet av bevattning kommer öka i takt med klimatförändringar. Dessutom ligger fabriken i en av de regioner i Tyskland med minst vatten och nederbörd. Utöver detta pekar forskningsinstitutet på risken för föroreningar i vattnet.

Med medborgarinitiativet har Manu Hoyer bland annat organiserat demonstrationer och skogspromenader där de informerar om situationen. De senaste åren har de slagit sig samman med vänstergrupper från Berlin och bildat Tesla den Hahn abdrehen, vilket betyder ”stäng av Teslas kran”.

Manu Hoyer berättar om en medborgarundersökning som gjordes i februari som visade att över 60 procent av invånarna i regionen var emot en utbyggnad av Teslas fabrik. Efter det ändrades planen, men Manu Hoyer är ändå besviken på hur beslutsfattarna i regionen agerat.

– De modifierade byggnadsplanen från 120 hektar till 50 hektar. Sen frågade de inte invånarna igen, säger Manu Hoyer. 

Manu Hoyer är kritisk till hur processen har gått till.

– Den här processen har inget med demokrati att göra.

Manu Hoyer befarar att än mer skog ska försvinna till förmån för industrin.

– Vi har hört att om tio år finns inga träd kvar här, det ska bli ett industriområde. 

I oktober kom beskedet att den tyska statens miljöverk godkänner en första del i Teslas planer på att expandera. Tesla vill successivt fördubbla sin produktion i området. Nyhetssidan rbb24 skriver att det inte kommer att behöva huggas ned mer skog för att genomföra planerna enligt miljöverket. 

Foto: Sasa Schramm 

Den 4 december kommer det att hållas en demonstration mot det nya vattenavtal som Tesla vill få till.

– Tesla vill ändra sitt vattenavtal till sin fördel, säger Manu Hoyer.

Tesla arbetar även för att man ska få högre gränsvärden för bland annat kväveutsläpp som företaget vill få möjlighet att fördubbla, skriver rbb24.

Kopplingar till Stasi

Grüneheides borgmästare Arne Cristiani beskriver Teslafabriken som en “lottovinst” i tidningen Politico. Han pekar på att Teslas företagsskatt kan kompensera för att gasföretaget Wingas, ägt av ryska Gazprom, försvunnit från regionen i samband med att Tyskland efter Rysslands invasion av Ukraina velat göra sig oberoende av rysk gas. Dessutom lyfter Arne Christiani behovet av jobb i regionen.

– Att han säger att det är som att vinna på lotto är ett hån, eftersom lottovinsten endast är för ett fåtal. Det är en vinst för de som förstör naturen här, säger Manu Hoyer och påpekar att borgmästaren varit kopplad till Stasi. 

Bland andra den tyska Stasi-experten Helmut Müller-Engbergs menar att Arne Christiani ska ha varit inofficiell medarbetare till den östtyska säkerhetspolisen. Arne Christiani ska ha haft kodnamnet ”IM Peter Förster” och rapporterat om 27 personer till Stasi, vilket bland andra den tyska tidningen MOZ.de rapporterat om. 

– Om han har ljugit om att han inte arbetat för Stasi anser jag att han måste avlägsnas från sin position och bli av med sin rätt till pension. En sådan befattning som han har innebär en hög pension, säger Manu Hoyer.

Att fabriken skulle vara en vinst för regionen genom fler arbetstillfällen är inte ett argument Manu Hoyer går med på. 

– De flesta av de 12 000 som jobbar på Tesla kommer inte från regionen och deras skatteinkomster tillfaller inte regionen. Borgmästaren är inte villig att säga hur många av arbetarna på Tesla som kommer härifrån.

Enligt Manu Hoyer är inte elbilar lösningen på klimatfrågan.

– Elektromobilitet är inte lösningen. Det globala syd utnyttjas och deras vatten förstörs för att framställa batterierna till de här bilarna. Det kan inte vara lösningen med vilken globala nord hävdar sig vara klimatneutrala. Enligt henne borde man decentralisera elnätet med hjälp av solpaneler.

I stället borde man enligt Manu Hoyer satsa på kollektivtrafik.

– I den del av Grünheide där jag bor, har vi bara bussar två gånger om dagen och ingen på helgen, säger hon.

Foto: Sasa Schramm

Det har också förekommit mer direkta aktioner. I mars 2024 meddelade aktionsgruppen Vulkan Group att de stoppat Teslafabrikens strömförsörjning genom attacker mot en elmast. Tysk polis meddelade samma dag att de fått larm om en brinnande högspänningsmast.

– Vi har distanserat oss från dem. Det var många av oss som bor här inte heller fick någon ström. Vi fördömer våld, säger Manu Hoyer.

Manu Hoyer leder mig vidare och vi viker av från gångstråket. Solen silar sig in mellan trädstammarna och snåren. Vi får lyfta på grenarna för att ta oss fram. Det luktar höstlöv. När vi kommer fram till lägret är det tyst och lugnt. Ett belgiskt filmteam intervjuar aktivister som har halva ansiktet täckta så att bara ögonen syns. Manu Hoyer pekar på hur de satt in kilar för att inte skada träden när de satte upp kojorna.

Samarbete mellan medborgarinitiativ och vänsterradikaler

Efter en stund dyker Caro Weber upp. Hon är talesperson för Tesla Stoppen. Vi slår oss ner på en trähammock byggd av lastpallar som har hängts upp mellan två träd. Hon beskriver hur de började bygga lägret den 27 februari 2023 och hur årstidernas växlingar påverkat livet i skogen.

– Nu ser vi hur löven blir orangea och jag tycker att ljuset är väldigt fint. Under sommaren var skogen alldeles grön och på våren såg vi blommorna komma. När vi började var det däremot kallt och isigt och vi fick ha varmvattenflaskor för att hålla värmen. Det är vackert att följa naturens skiftningar.

Caro Weber är talesperson för Tesla stoppen och kring hennes hals hänger ett halsband samma budskap: “Stoppa Tesla”. Foto: Tuija Roberntz

Caro Weber berättar att det var vattenfrågan som fick henne att engagera sig.

– Dricksvatten är så viktigt. Det här är en av de torraste regionerna i Tyskland och Tesla bidrar till att förorena grundvattnet, det kan vi se redan i dag men det kommer nog dröja några år innan vi inser omfattningen av problemet, säger hon.

Caro Weber pekar på hur konkreta problemen blir när de handlar om vatten.

– Det handlar också om klimaträttvisa och vem som får vilka resurser. De som bestämmer här tar beslut till Teslas fördel. Kapitalismen kan kännas abstrakt och svår att tackla. Men här, genom att det handlar om dricksvatten, blir det begripligt. Det är en gemensam resurs som vi alla behöver, säger Caro Weber och berättar att man redan börjat ransonera vattnet i regionen. 

I början var det runt 80 personer i lägret. Antalet på plats ökade kraftigt under aktionsdagarna Disrupt Tesla i maj då runt 800 aktivister vandrade från skogen och in på Teslas område, vilket organisationen Disrupt Now skriver om i ett pressmeddelande. Under sommaren var det färre och nu är det runt 15 personer. 

– Nu är det ganska lugnt och det pågår förberedelser inför vintern. Med vintern kommer antagligen också dåliga nyheter, säger Caro Weber ännu omedveten om att lägret inom några veckor kommer att vräkas.

Foto: Sasa Schramm 

Caro Weber sov i campet under ungefär två och en halv månad i början av ockupationen. Men eftersom hon har både jobb och studier att sköta är hon nu här på helgerna. Att sköta kommunikationsarbetet med media och andra grupper är något hon kan bidra med även när hon är i Berlin.

– Det är viktigt att vi tar hand om varandra. En viktig poäng med att vara här i skogen är att knyta an i kampen. Och att vi ser till att det inte bara är kvinnor och queera personer som gör omsorgsarbetet, säger Caro Weber.

Caro Weber lyfter fram hur olika grupper arbetat tillsammans i Grüneheide.

– Det är inte alltid lätt att koppla samman lokala medborgarinitiativ med den mer vänsterradikala antikapitalistiska rörelsen. Men här ville man verkligen ha kontakt. Självklart har vi olika åsikter om vissa saker, men vi jobbar ändå tillsammans.

I bakgrunden hörs de taktfasta slagen av någon som hamrar. I början var gensvaret från lokalbefolkningen nyfiket.

– Folk kom hit med hembakta kakor.

Aktionerna under Disrupt Tesla i maj är en av de saker som det fanns delade åsikter kring bland lokalborna.

–  Vissa var arga och frustrerade och undrade “vad gör folk här?”. Efteråt hade vi en del diskussioner med medborgarinitiativet som fick hantera att folk var skeptiska. Vi har inte direkt kommit till en slutsats om det värt det, det är ju inte så svartvitt. Vi lärde oss mycket och fick uppmärksamhet i pressen. 

I medierna blev narrativet att aktivisterna stormade Tesla, och varför man tog sig in på fabrikens område säger Caro Weber var svårare att kommunicera, än att man ockuperar skogen för att skydda den.

– För oss var det klart att Tesla är den destruktiva parten här. Det är förstörelse mot förstörelse vilket i längden handlar om att skydda.

Svårt att knyta kontakter med Teslaarbetare

Foto: Sasa Schramm

Under oktober bjöd de människor till lägret för två veckor av aktiviteter, workshops och konserter. Parallellt med det började Deutche Bahn hugga ner träd. 

– De högg ner träd mitt i natten, och ingen varnade oss. Det var inte på vårt område, men precis bredvid oss.

Hon beskriver lägret som en mötesplats.

– Vi är här och skyddar skogen med våra kroppar. Här lever man också tillsammans som ett community. Du har möjligheten att knyta an till natur och till människor: att knyta an till hela miljön här.

Hon återkommer till hur abstrakta problem blir konkreta när de kopplas till lokal miljöförstörelse.

– Föroreningar och koldioxidutsläpp är abstrakta, men att förebygga förstörelse av en skog, av natur som lever och andas, gör att man kan känna en emotionell koppling. Jag tror att det är viktigt för högerpolitiker spelar på vår rädsla och jag ser det som att vårt mål är att hitta styrkan i gemenskap och hopp. 

Utifrån den lokala horisonten, berättar Caro Weber, att det även knyts globala kontakter. 

– Vi har haft besökare från Chile där det pågår litiumextraktion, men också från Kongo där folk kämpar mot utvinningen av nickel och kobolt.

Men det finns också områden där de inte har lyckats slå samman kamperna.

Scen i anslutning till lägret. Foto: Sasa Schramm 

– Det har inte varit lätt att knyta kontakter med personer som arbetar på Teslas fabrik, men vi står i solidaritet med dem för det är en väldigt dålig arbetsplats. En kritik mot vår organisering skulle kunna vara att vi inte har produktionsmedlen i våra händer. I framtiden hoppas jag att vi ska kunna kämpa tillsammans för att göra om bilindustrin till producera något som har ett verkligt värde för samhället, säger Caro Weber.

“Grön kapitalism är en lögn”

Likt Manu Hoyer anser Caro Weber att det snarare behövs satsningar på kollektivtrafik, än fler Teslabilar.

– Du kan inte ha en grön omställning där bara de rikaste har råd med den. Här är det tydligt att en omställning med grön kapitalism är en lögn. 

Caro Weber påpekar att Teslas VD Elon Musk också äger rymdfarkostföretaget SpaceX.

– Det är så långt från grön omställning man kan komma, det är så mycket föroreningar. Produktionen här är inte för folket utan för profiten. Kanske leder det här till att du har en bil, men inget vatten, säger Caro Weber och skrattar, kanske åt de paradoxer hon ser i den nuvarande situationen.

Manu Hoyer höjer ett finger mot Gigafactory utanför Berlin. Foto: Tuija Roberntz

När intervjun med Caro Weber är över är det bråttom. Manu Hoyer har erbjudit sig att köra ett varv runt Teslas fabrik och nu går solen snart ner. I rask takt tar vi oss genom skogen tillbaka till bilen. Manu Hoyer kör genom tallskogen och vi hinner fram precis lagom för att se dagens sista solstrålar träffa fabrikens fasad. Fabriksbyggnaden är gigantisk. 

Epilog

Jag ringer upp Caro Weber mitt under vräkningen den 20 november, fortfarande befinner sig ett antal aktivister högt upp i träden. Aktivister utanför skogen har kontakt med dem via walkie-talkie. Enligt Daniel Keip, presstalesperson på polisen, är de sista deltagarna nere från träden klockan 14:40 samma dag. Även trädkojor har börjat tas ned.

Foto: Teslastoppen

Jag frågar Caro Weber hur de ska gå vidare. Om de än en gång ska ta fallet till domstol.

– Nej. Även om vi skulle få rätt skulle lägret redan vara borta. Men vi kommer absolut fortsätta kampen. Vi har redan planer för en demonstration i december. Vi är så klart arga, de kanske kan ta ned våra trädhus, men de kan inte vräka en rörelse.

Arbetaren har sökt Tesla samt Arne Christiani, borgmästare i Grünheide. Utan resultat.

Flera av bilderna i det här reportaget är tagna av fotografen Sasa Schramm, mer av hennes arbete kan ni se på instagramkontot @sasaflorenxe.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
1 week sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

3 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad