Högerns misstänkliggörande av den palestinska solidaritetsrörelsen flyttar fokus från sakfrågan – vad som faktiskt sker i Palestina, skriver medlemmar i Allt åt alla Göteborg i en debattartikel.
När man diskuterar Palestinarörelsen finns det bara ett ställe att börja. I Gaza. Krigsbrott känns för lamt, för futtigt, för att beskriva vad som sker där. Det är en sådan överväldigande ström av fasor som aldrig tar slut, ett folkmord, en etnisk rensning och ett försök att radera en kultur. Gaza är reducerat till ett sönderbombat ruinlandskap, en öken av grus, damm och blod. Bombade skolor, bostadshus och sjukhus, människor krossade under rasmassor, en påtvingad svält.
Detta systematiska våld har även spillt över till Västbanken, där de israeliska bosättarnas övergrepp, mord och fördrivningar av palestinier eskalerat sedan krigets början. Detta måste vara utgångspunkten för varje diskussion. Detta är vad Palestinarörelsen vill få stopp på. Ett slut på folkmordet, ett slut på avhumaniseringen av palestinier och ett fritt Palestina.
Trots det har den svenska debatten sedan den 7 oktober handlat om något helt annat. Högern är helt panikslagna inför Palestinarörelsen och minsta uttryck för solidaritet med det palestinska folket. Deras primära strategi är att gång på gång försöka kortsluta debatten genom att likställa Israel med alla judar, och all kritik av folkmordet med antisemitism. Därför är det viktigt att än en gång understryka att det är en världsbild som bara antisemiter och sionister kan skriva under på. Antisemitism är ett reaktionärt och rasistiskt gift som måste bekämpas varhelst det visar sig. Det finns gott om judiska personer och judiska organisationer, till exempel Judar för Israelisk-Palestinsk fred, som tar avstånd från Israels folkmord, men de rösterna drunknar i det onyanserade och rasistiska uppmålandet av konflikten som de goda demokratiska israelerna mot de onda barbariska palestinierna.
Avhumanisering av palestinier
Avhumaniseringen av palestinier involverar att separera våra liv från deras. Därför är det så viktigt för försvararna av Israels folkmord i Gaza att visa att det inte finns några oskyldiga där, att Hamas gömmer sig bakom dem, att dem du visar ditt stöd skulle ge sig på dig om du är HBTQI-person och/eller kvinna. Islamofobin flödar som en mörk underström i allt detta, samma islamofobi som svenska muslimer dagligen får utstå. Målet är att skapa bilden av att de inte är som oss. Palestinarörelsen vill göra precis tvärtom. Tillskriva palestinier deras människovärde och rätten till liv, till en tillvaro fri från ockupation, våld och förtryck.
Hamaskramare, antisemiter, islamister, våldsdyrkare. Allt detta och mer är epitet som tillskrivs Palestinarörelsen i allmänhet och vänstern i synnerhet. Detta är allt som oftast baserat på lögner eller anekdotisk bevisföring, en enskild persons uttalande eller klädsel, som sedan smetas på rörelsen som helhet. Denna hets radikaliserar vissa högersinnade personer och ger dem den legitimitet de anser sig behöva för att ta till våld. Som bilattacken i Borås, utförd av en högerextrem 68-åring. Det var ren tur att ingen blev allvarligt skadad. Hetsen kan även ta formen av drev, där den blåbruna högern i en gemensam attack ger sig på enskilda personer.
De ideologiska dimridåerna som förskjuter debatten och reducerar oss till ett gäng rabiata judehatare måste upprätthållas, för att diskvalificera allt vi säger. För vad skulle hända om vi har rätt? Att palestinier är precis som oss, värda vår solidaritet? Att de inte förtjänar att mördas, torteras och fördrivas? All legitimitet kring folkmordet, kring all död, skulle bli makaber om de ideologiska dimridåerna skingrades. Då skulle det bli klart att det handlar om ett organiserat massmord på ett instängt folk som inte har någonstans att ta vägen. Som dör av påtvingad svält och sjukdomar, likväl som av bomber och kulor.
Diskussionen om Palestinarörelsen måste börja och sluta med vad som sker i Palestina, ingen annanstans. Vi betackar oss från högerns billiga retorik och desperata försök att förskjuta debatten från sakfrågan.
Ludvig Antonsson, Allt åt alla Göteborg
Johanna Söderman Wigh, Allt åt alla Göteborg
Kristian Schultz, Allt åt alla Göteborg
