Hur många arbetsplatsolyckor och arbetsrelaterade sjukdomsfall sker i Sverige? Det ärliga svaret är att ingen vet. Den verkliga arbetsmarknaden måste synliggöras, skriver Emil Boss.
På kort tid hade hans hälsa raserats. Stressen han upplevde på jobbet hade lett till högt blodtryck och flera svimningsanfall. Läkarundersökningarna visade en markant förstorad aorta och hjärtarytmi. Läkarna sjukskrev honom och sade att han måste ta det lugnt, eftersom det annars fanns en risk att pulsådern skulle spricka, vilket oftast leder till döden.
Han hade kommit från Albanien fem år tidigare med hopp om en bättre framtid i Sverige. Efter fyra år med arbetstillstånd, först för en städfirma och sedan en restaurang, skulle slavlivet i Stockholm snart vara över. En ansökan om permanent uppehållstillstånd var redan inskickad. Nu återstod bara att vänta ett halvår eller ett år på handläggningen. När allt var klart skulle han äntligen bli fri att söka vilka jobb han ville, med sikte på barnskötare eller personlig assistent.
Riskera livet på jobbet eller lämna landet
”Jag får inte vara hemma sjuk. Migrationsverket tillåter inte det.”
Det är med rädsla i blicken han förklarar att han måste fortsätta jobba. Efter flera timmars samtal med Migrationsverket visar det sig att han har rätt. Permanenta uppehållstillstånd i Sverige har nämligen ett försörjningskrav. Varje månad måste den ansökande ha minst en viss summa kvar på kontot efter att hyran är betald. Skulle han följa läkarens ordination och vara sjukskriven, skulle summan på kontot bli strax under försörjningskravet och ansökan skulle avslås.
Valet stod alltså mellan att riskera sitt liv på jobbet under handläggningstiden eller att lämna landet. Han friskförklarade sig och återgick till arbetet.
”Är det någon som vet vad den här killen heter? Han är död.” Arbetsledaren skickar ett chattmeddelande med en bild på en medelålders snöskottare. Ingen i chatten svarar att de känner honom. Ingen vet varifrån han kommer. Ingen vet någonting om hans anhöriga.
Detta meddelande fick min kollega Pelle Sunvisson när han wallraffade som papperslös moldav i Stockholm. På de runt tjugo arbetsplatser han jobbade på var det ingen som någonsin frågade efter hans efternamn.
”Titta, vilket jäkla sår.”
Khursedjon visar en bild i mobilen. Från ett decimeterstort köttsår i vadmuskeln strömmar blod ner på arbetsskorna. Han hade satt en borr i benet på ett bostadsbygge, men eftersom han är papperslös förbjöd chefen honom att uppsöka vård. Han haltade därför runt med ett egengjort bandage i flera månader och fick ett ärr över hela underbenet.
”Här har du röntgenbilderna.”
Ivans lårben knäcktes i en komplicerad fraktur. Balkongen som han och en kollega byggde på en villa i Huddinge rasade tre meter. Chefen körde honom själv till sjukhus och lovade ekonomisk kompensation om Ivan sade till läkaren att skadan hänt på fritiden. Sedan blockade chefen Ivans nummer och försvann.
Arbetsskador utanför statistiken
Varje månad kommer nya sjuka och skadade arbetare till vår fackförenings kontor. Jag har träffat byggare med kroniska nervskador i händerna, byggare som exponerats för asbest, byggare som skadat sig efter fall från tak. Jag har träffat diskare som i ung ålder fått hjärtattacker och hjärnblödningar efter att ha jobbat sju dagar i veckan i flera år. Deras sjukdomar och skador syns inte i någon officiell statistik.
Vad beror osynligheten på? Denna fråga har ett komplicerat svar och ett enkelt. Det komplicerade svaret är att en rad politiska beslut har skapat en sammanflätning mellan olika rättsområden. Många människor i Sverige tvingas acceptera arbetsrättsligt vedervärdiga situationer för att inte råka illa ut migrationsrättsligt.
Det enkla svaret stavas vanmakt. Arbetare hindras att söka hjälp, hindras att slå larm, hindras att protestera och hindras att organisera sig eftersom de har gjorts vanmäktiga. Det handlar inte bara om de mellan hundra tusen och två hundra tusen papperslösa i Sverige. Utan om alla arbetare som behöver arbetstillstånd (särskilt under de första två åren när det är förbudet att byta arbetsköpare), de som behöver spårbyten, de som behöver permanenta uppehållstillstånd, de som söker tillstånd för anhöriginvandring. Alla riskerar de att hamna i situationer där de måste avstå sina rättigheter på jobbet för att inte tvingas lämna landet.
Dessa hundratusentals arbetares vanmakt skapar ett mörkertal kring arbetsolyckor. Om det mörkertalet är tillräckligt stort, kan statistiken bli helt missvisande. Statistiken skulle kunna visa en positiv utveckling över tid, medan det i verkligheten sker en negativ utveckling. Därför behövs det mer forskning kring migrantarbetarnas arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Den verkliga arbetsmarknaden måste synliggöras.
”Varför gråter du?”
”Jag visste inte att nervskadan är permanent.”
Med sina vita fingrar, orsakade av otillåtet bilningsarbete, tog Leonardo flyget tillbaka till Colombia.
