I söndags utropades Erdoğan till vinnare i det turkiska presidentvalet. Nu befästs den auktoritära staten, menar journalisten och författaren Bitte Hammargren som är aktuell med boken Drama utan slut – Turkiet 100 år. Hon menar att historien är viktig för att förstå sig på dagens Turkiet. Arbetaren har träffat henne.
”Hej då Kemal!”
Recep Tayyip Erdoğans segertal från ett busstak ekar över folkmassan. Tusentals anhängare har samlats i Istanbul efter att den turkiska valmyndigheten meddelat att Erdoğan tagit hem segern i presidentvalet, med 52,14 procent av landets röster.
Oppositionskandidaten, Kemal Kilicdaroglu, som fått betydligt mindre utrymme i de statliga medierna, fick endast 47,86 procent av rösterna.
Valobservatörer från OSSE har riktat skarp kritik mot valprocessen i landet och menar på att landet inte uppfyller de grundläggande kriterierna för ett demokratiskt val. Oppositionen har inte kunnat delta i valet på samma villkor som Erdoğan och hans parti AKP.
Oppositionspolitiker sitter fängslade, stora delar av landets media är statskontrollerad samtidigt som valmyndigheten lider av bristande transparens, skriver de i ett pressmeddelande den 15 maj, efter den första valomgången till presidentposten.
– Erdoğan har en total dominans över medierna och Erdogan använde sig av statskassan i kampanjsyfte. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Det beskriver väldigt väl hur olika förutsättningarna var, säger journalisten Bitte Hammargren som är aktuell med boken Drama utan slut – Turkiet 100 år.
Ny bok om Turkiets historia
Hammargren har följt utvecklingen och arbetat som journalist i landet sedan 1992, när Turkiet förberedde sig för att ansöka om ett EU-medlemsskap. Tillsammans med fotografen Stefan Bladh, som även han har en lång erfarenhet av att arbeta i Turkiet, bestämde de sig för att skriva en bok om den turkiska republikens historia inför jubileumsåret 2023. Året landet fyller 100 år – men även året då landets befolkning gått till valurnorna i det ödesval vi nu vet resultatet av.
I boken tar de med läsaren från republikens bildande 1923, genom det turkiska nationalstatsbyggandet, rader av militärkupper, kurdfrågan och kriget mot PKK, följderna av kuppförsöket 2016 och ända fram till jordbävningen som skakade landet tidigare i år.
– Man kan inte förstå dagens Turkiet om man inte ser till den historiska bakgrunden. Landet föddes ur ett decennium av krig och förluster för det Osmanska riket. Något som skapat det jag kallar den turkiska fantomkänslan, insikten av att man vilar på arvet av en jättelik stormakt, säger Bitte Hammargren.
Republiken Turkiet bildas
Republiken Turkiet bildades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president. Under den tiden ägde en väldig folkomflyttning rum på Anatolien, den väldiga halvö som upptar stora delar av Turkiet.
– Atatürk ville forma den nya nationalstaten med en hård assimileringspolitik. Det var början till turknationalismen i landet, säger hon.
Muslimer som bott i Osmanska rikets tidigare provinser på Balkan flydde eller tvångsförflyttades till Anatolien medan stora delar av den kristna befolkningen flydde, förintades eller tvångsförflyttades från landet.
Som ett led i detta begicks även folkmordet på armenier, syrier och assyrier, som inleddes redan 1915 under det Osmanska riket, ett folkmord som än i dag förnekas av Turkiet.
Du skriver i inledningen att det finns en ringlande tråd som binder samman Atatürks skapelse av republiken med nutidens Erdoğan – vilka likheter har de två ledarna?
– Båda är auktoritära och båda är turknationalister. Atatürk ledde en enpartistat, medan Erdoğan har centraliserat makten på ett sätt som inte ger utrymme för speciellt mycket fritänkande.
Erdoğans parti AKP kom till makten 2002, medan han själv tillträdde premiärministerposten året därpå. Bitte Hammargren menar att hans tid som ledare över landet kan delas in i två perioder, där varje period spänner över ett decennium.
Under den första fasen profilerade sig Erdoğan som en EU-vänlig politiker. Under den här perioden hölls de första Pride-paraden i landet och den tidigare förbjudna kurdiskan började talas mer öppet och sändas på en statlig tv-kanal. Ekonomin började gå bättre. Infrastrukturen byggdes ut och stora satsningar gjordes för att lyfta människor ur fattigdom. Något som är ett av skälen till hans starka väljarbas i dag, berättar Hammargren.
Erdoğan blir allt mer maktfullkomlig
Period två inleddes 2011 i samband med att AKP fick nästan 50 procent av rösterna i valet. Korruptionen ökade, liksom partiets kontroll över media och domstolsväsendet.
När partiet förlorade sin absoluta majoritet i parlamentet under valet 2015 korrigerades det snart i ett nyval. Samma år gjorde även YPG framsteg i sin offensiv mot IS. De här två händelserna fick honom att byta fot när det kommer till kurdfrågan, berättar Bitte Hammargren.
Året därpå, 2016, inträffade kuppförsöket som kom att skaka om landet i grunden och banade väg för Erdoğans införande av en ny, mer auktoritär författning.
– Med den centraliserades makten till presidenten och parlamentet avlövades på ett sätt som gör att oppositionen inte kan ställa honom till svars. I dag påminner Erdoğans makt om Putins, säger hon.
I och med valsegern den 28 maj inleds det som Bitte Hammargren kallar ”en tredje fas” för Erdoğans tid vid makten.
Vad tror du att fem år till med honom kommer betyda för landet?
– Det moderna Turkiet aldrig haft en ledare som suttit så här länge vid makten. Det betyder att den auktoritära staten befästs. Det här är den nya globala trenden, där auktoritära ledare vill ha legitimitet via valurnorna, vilket blir den enda möjligheten för ansvarsutkrävande.
Bitte Hammargren berättar att hon talat med turkiska bedömare som säger att Erdoğan kan komma att sitta i tio år till. Enligt dem har han nämligen möjlighet att upplösa parlamentet och utlysa nyval till presidentposten och parlamentet i slutet av den här mandatperioden.
– Men sedan ska man aldrig räkna ut det kämpande, turkiska civilsamhället. Nu laddar även oppositionen upp inför lokalvalet nästa år, vilket blir nästa tillfälle för dem att försöka hävda sin ställning.
Vad är det största hotet mot Erdoğan?
– Jag skulle säga att det är ekonomin. Han har tömt statskassan och valutareserverna genom sin löftespolitik och har en räntepolitik som eldar på inflationen. Hur ska han få ihop det här?
