Från Atlantens väldiga vågor och sydöstra Mexikos vita stränder till tongivande nazistgranskande murvel på Vestmanlands Läns Tidning. I början av maj fyllde den mångårige syndikalisten och antikvariatshandlaren Torsten Jansson från Enköping 80 år. För Arbetaren berättar han om ett fascinerande liv fyllt av sjömanshistorier, resor, solidaritetsarbete och kamp.
– I mitten av 1960-talet hade jag varit till sjöss några år men hade träffat en tjej och valde att mönstra av uppe i Narvik. Livet var vid något slags vägskäl och då kom det en otrevlig typ till ombudsman från Sjöfolksförbundet och började tjata om att jag skulle förnya mitt medlemsskap, annars skulle han kasta mig över bord. Där och då fick jag nog av LO, så när jag kom hem till Enköping igen ansökte jag om medlemsskap i LS.
Torsten Jansson öppnar dörren till sitt antikvariat i Enköping och sätter på kaffet. Väggarna är fyllda av böcker och kuriosa. Porträtt på Strindberg, Joe Hill och arbetarförfattaren Jan Fridegård trängs med uppstoppade fåglar och en tysk gammal speldosa från slutet av 1800-talet som fortfarande fungerar.
Den 6 maj fyllde han 80 år och efter den där avmönstringen i Nordnorge har Torsten sedan 1967 varit medlem i Enköpings lokala samorganisation av SAC Syndikalisterna. Arbetaren reste naturligtvis dit för att gratulera och få sig en pratstund om ett minst sagt fascinerande liv.
Ett annat liv ombord
Arbetsvillkoren på handelsfartygen i början av 1960-talet skiljer sig stort från i dag. Besättningarna var betydligt större, samhället och de mullrande maskinerna under däck analoga och säkerhetstänket var inte alls som i dag. Men Torsten Jansson älskade sjön och stortrivdes ombord.
– Många av de jag seglade med hade ju varit med länge. Vi gick längs den amerikanska östkusten och nere i mexikanska golfen. Det var folk som varit till sjöss ända sedan kriget och som ingått i konvojtrafiken över Atlanten och blivit torpederade. Rutinerade killar och vilka historier de hade, men jag ska inte berätta allt, för det är verkligen ingenting för barnbarnen att läsa, skrattar Torsten och fyller på en påtår.
Solidaritet på plats
På fikabordet ligger högar av papper och gamla tidningsurklipp. Pärmar med artiklar han skrivit från tiden som grävande reporter på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås och naturligtvis även det senaste numret av Maya Nytt från föreningen Colchaj Nac Luum, en biståndsorganisation som startades för att hjälpa guatemalanska flyktingar som kom till Mexikos sydligaste delstat Chiapas i början av 1980-talet. Sedan 1996 arbetar föreningen i flyktingarnas hemby i Guatemala. I den föreningen har han varit aktiv i nästan 40 år och han har nyligen avgått som ordförande.
– Jag har åkt till våra flyktingprojekt nästan varje år under 1990-talet och är inställd på att återvända åtminstone en gång till.
Det var tidigt 1980-tal och Torsten Jansson läste en artikel om läget i inbördeskrigets Guatemala. Om hur militären gått in i ännu en by och massakrerat befolkningen. Män, kvinnor och barn sköts i byarna. Döda kroppar och regimens urskillningslösa våld tvingade tiotusentals människor på flykt över gränsen till Mexiko. Där, på plats i Chiapas, hade syndikalisten Per Andersen Bylund och hans fru Aura Regalado redan påbörjat hjälparbetet. De hade byggt upp ett läger i djungeln där en grupp Maya-flyktingar, många av dem svårt traumatiserade, gavs möjlighet att leva i relativ trygghet.
Torsten bjöd in Per Andersen Bylund för att föreläsa om arbetet och blev snabbt själv engagerad.
– Jag åkte dit och började hjälpa till. Det jag gillade med CNL var att man gick från ord till handling, det var verkstad på riktigt. Första resan var lite omtumlande, inbördeskriget pågick i Guatemala och vi jobbade nära gränsen där militärhelikoptrar ständigt patrullerade och någon gång kunde man höra skottlossning.
Efter många resor, där han bland annat skrivit reportage och dokumenterat situationen i flyktinglägren, har han fortfarande vänner för livet i Chiapas och i den by i Guatemala dit många flyktingar återvänt efter kriget.
Hotades av nazister
Men solidaritetsarbetet i Mexiko ledde också till en ny bana i livet. Efter åren till sjöss jobbade Torsten Jansson under 1970-talet som takläggare med egen firma. Alla anställda var LS-anslutna.
Men på 80-talet kände han för att sadla om på nytt.
– Jag hade ju skrivit en del insändare och så. Samtidigt var ju LS en miljö rik på litteratur och bildning så jag tänkte att journalistik kanske kunde vara något för mig.
Vintern 1986 började han därför plugga på journalisthögskolan i Stockholm efter att ha pluggat u-landskunskap i Uppsala.
– Jag var så trött på takjobben vid den tiden och ville göra något annat. Under utbildningen gjorde jag praktik på VLT:s centralredaktion i Västerås och blev kvar. Det var nog de bästa åren i mitt liv. Tidningen hade god ekonomi och det digitala eländet hade inte tagit fart. Man tilläts gräva i grejer, säger Torsten och bläddrar bland urklippen.
I en svartvit kopierad och stort uppslagen artikel från december 1995 syns ett bekant ansikte på en av bilderna. Per Öberg, numera mest känd som den militanta nazistsekten Nordiska Motståndsrörelsens talesperson, tittar in i kameran bakom sina mörka solglasögon.
1990-talet var en våldsam tid och den svenska vit makt-rörelsen var på frammarsch med mord, sprängattentat och våldsamma demonstrationer.
Inte minst i Västmanland där den ökända organisationen Riksfronten styrde sin verksamhet från den då 24-årige Per Öbergs hyreslägenhet i bruksorten Fagersta.
Torsten åkte dit och knackade på. Pratade med grannar och boende på orten. Avslöjade det nazistiska nätverket som spred propaganda till resten av Mellansverige. Artikelserien fick stor uppmärksamhet och med det kom även hoten.
– De började ringa hem till mig på nätterna och spela vit makt-musik i telefonen. Säpo kopplades in och jag fick förhållningsorder om att aldrig ta samma väg till jobbet på morgonen. Jag var tvungen att kolla under bilen varje gång den skulle startas så det inte placerats något som kunde smälla där. Det var naturligtvis jobbigt men som syndikalist var det också naturligt för mig att granska nazistiska gäng.
Lång kärlek till litteraturen
Åren på tidningen flöt på och 2005 gick Torsten Jansson i pension. Men engagemanget i framför allt CNL fortsatte och snart öppnade sig en ny dörr hemma i Enköping.
– Jag startade det här antikvariatet för snart 25 år sedan. Det går väl inte att leva på, men intäkterna har åtminstone bekostat en del av mina resor.
Många av böckerna säljs över nätet men butiken hålls fortfarande öppen två dagar i veckan och stammisarna tittar gärna in på en fika.
– Att jag började med det här grundar sig naturligtvis i mitt intresse för litteratur. Jag har alltid läst mycket och gör det fortfarande. Just nu läser jag en biografi om Leo Tolstojs son Lev, säger han och pekar på en av hyllorna längts in.
Allt är inte till salu. Den gamla tyska speldosan till exempel, som tillverkades i Berlin 1882, fungerar mest som prydnad men spelar fortfarande utmärkt.
80-årsdagen firade han med släkten. Fru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla var med.
