Den fackliga organiseringsvåg som svept över USA det senaste året sprider sig till allt fler branscher. Förra veckan samlades gigarbetare från ett tjugotal länder för världens första internationella kongress i Los Angeles.
Kalifornien med sina nästan 40 miljoner invånare är på många sätt själva hjärtat i den internationella gigekonomin. Härifrån styrs de världsledande appföretagen och det är här på den amerikanska västkusten som många av de hårt kritiserade bolagen som Uber, Lyft och Doordash har sina huvudkontor. Företag som på kort tid kommit att förändra spelreglerna på hela den internationella arbetsmarknaden.
Med undermåliga arbetsvillkor och för ofta otillräckliga löner sliter taxiförare, matleverantörer och cykelbud världen över samtidigt som vinsterna hos ägarna i San Fransisco ökar.
Strejker visar vägen
Samtidigt växer också kampviljan hos de som jobbar för bolagen och inspirationen har hämtats från de senaste årens framgångsrika fackliga våg som sköljt över USA, där strejker och protester nu börjat ge resultat på allt från snabbmatsrestauranger till multinationella lågpriskedjor och ökända e-handelsföretag. Något som märktes under förra veckans internationella konferens för gigarbetare som hölls i Los Angeles. Den första i sitt slag.
– Förutom renodlade gigarbetare så hade organisatörerna också bjudit in representanter från Amazon Labour Union, Starbucks Workers United och Amazon Flex-arbetare, berättar Anton Hultberg från SAC Syndikalisterna och organisationen Gigwatch som jobbar för gigarbetares rättigheter. Han var som enda svensk med på konferensen där deltagare 17 olika länder medverkade.
– Vittnesmålen från Amazon visade att gigarbetarnas digitala slaveri motsvaras av en ännu mer hänsynslös övervakning inuti Amazons stora lagerhallar. Starbucksarbetarna har tröttnat på att arbeta strötimmar för en låg lön och nu har personalen på över 300 Starbuckscaféer över hela USA anslutit sig till facket, fortsätter han.
Varken akademiker eller politiker
På konferensen deltog endast gigarbetare och aktivister. Varken akademiker eller politiker hade bjudits in då tanken var att fokusera på människors vardagliga kamp för att förbättra sina villkor.
Gigarbetare från så väl USA, Argentina, Nepal och Hongkong deltog för att byta och lyssna till varandras erfarenheter. Något som stärkte bilden av att internationell organisering behövs, menar Anton Hultberg som samtidigt menar att arbetet framöver kommer att bli tufft.
Gigekonomin syftar till att splittra
– Det är sjukt svårt. Hela upplägget i gigekonomin syftar ju till att splittra arbetarna. Samtidigt har jag och andra tänkt att det bara är en tidsfråga innan gigarbetarna organiserar sig. Samma redskap, alltså mobiltelefonen, som används för att splittra och kontrollera arbetarna kan ju användas för att ena och organisera.
Men arbetet med att organisera de många gånger rättslösa gigarbetarna är långt ifrån nytt.
Redan 2018 startades nätverket Gig Workers Rising i syfte att förbättra arbetsvillkoren för de amerikanska gigarbetarna. Något som lett till stor debatt och lyft frågan om deras rättigheter på den politiska dagordningen.
Exempelvis genom arbetet mot den så kallade Proposition 22, ett lagstiftning med syfte att tvångsklassificera gigarbetare som egenföretagare i just Kalifornien.
Koordinerade aktioner
Anton Hultberg förklarar att hoppet växte hos många av deltagarna under konferensen och att ett nytt möte redan är inplanerat till nästa år. Samtidigt tror han att erfarenheterna han tar med sig hem kan vara värdefulla även på den svenska gigmarknaden.
– Jag har länge känt en besvikelse inför den svenska vänsterns och de svenska fackens ovilja att ta tag i gigfrågan. Men jag kände att ett hopp väcktes i mig när jag träffade så många människor från hela världen som hade samma drivkraft som jag. Ju mer jag pratade med kamraterna i Los Angeles, så insåg jag att ingen annan kommer att göra jobbet åt oss. Vi måste själva organisera oss.
– Alla aktivister jobbar på i sina respektive länder och målet är att på sikt börja göra koordinerade och gemensamma aktioner. Det känns hoppingivande att kongressen främst vill satsa på protester, aktioner och demonstrationer i stället för traditionellt lobbyarbete.
