Regissören, manusförfattaren och dockmakaren Ami-Ro Skölds nya film Butiken landar rakt ned i samtidens kris med prat om matpris och gigekonomi som vi alla känner igen. Historien började med egna erfarenheter för 20 år sedan.
Konsumentmakt – ordet klingar revolutionärt – på ett trevligt och ofarligt sätt som inte innebär våld eller fara. Praktiken att rösta med plånboken och visa de stora livsmedelskedjorna vilka konsekvenserna blir när kunderna helt enkelt vänder i dörren och väljer en annan butik om priserna blir för dyra.
Butikskedjor i matvarubranschen, som de dominerande Ica och Coop, har naturligtvis observerat hur kunderna väljer bort dem och söker sig till de delvis billigare alternativen som Lidl eller (fram till 2020) Netto för maten, och går till ÖoB och Dollarstore för kattmat och tvättmedel.
Nöjd med att på samma gång komma billigare undan och visa vem som faktiskt bestämmer går kunden hem och packar upp alternativen till de dyra märkena, vare sig det handlar om bordsmargarin, pålägg, bröd eller diskmedel.
Lågprisbutikernas baksida
Men Ami-Ro Skölds (regi, manus och dockor) spelfilm Butiken som har premiär i veckan visar på en annan sida av lågprisbutikerna där makten ligger långt ifrån kunder eller anställda.
De inte bara (som vi ju innerst inne visste) skeppar varor långväga ifrån och i många fall kanske eko-alternativet, om det ens finns, egentligen är billigare på Coop.
Man kan ringa in folk vid behov och låta bli att höra av sig till de som protesterar. Då följer ju automatiskt att andra rättigheter kan undantas.
Ami-Ro Sköld
Det billigare priset påverkas kanske delvis av att butiken ligger på platser som inte är lika centrala som de dyrare butikerna, men också på en personalpolicy där fackföreningstillhörighet motarbetas och anställningsförhållanden därmed kan svaja ordentligt.
– Det blir allt vanligare med en typ av timanställningar som inte förpliktigar arbetsgivaren till någonting, som ”zero hour contract”, som är ett sätt att komma undan de rättigheter som följer med en anställning. Man kan ringa in folk vid behov och låta bli att höra av sig till de som protesterar. Då följer ju automatiskt att andra rättigheter kan undantas.
– Detta finns ju inte bara inom lågprisbutiker utan inom vården, kulturbranschen, matleverans och restaurang. Jag träffade en mamma som inte vågade gå med sitt barn till lekparken för att hon var rädd att missa ett jobbsamtal, eller hinna fixa barnvakt och komma iväg inom den tid som krävdes för att hon skulle få jobbet, säger Ami-Ro Sköld.
Hyvling och press på personalen
Ami-Ro Sköld presenterar i sin över två timmar långa film en grupp människor kring lågprisbutiken ”Smart” (med en logo påminnande om Nettos) i utkanten av ett samhälle. De anställda står i fokus i filmen.
Inte minst mellanchefen, den nyblivna, ensamstående mamman Eleni (Eliza Sica) som tvingas välja mellan att förlora sin position eller att hoppa av föräldraledigheten för att skära i personalgruppen eller hyvla ned respektive tjänst till några timmar om dagen – långt mindre än vad som är möjligt att leva på.
Visst finns det en smärta i att tänka på det, men det är viktigt att se de gånger i livet som man varit ett verktyg för förtrycket.
Ami-Ro Sköld
Butiken framstår som en slavfabrik i en tigerstat; när dörrarna öppnas störtar kunderna in och de anställda sliter med att exponera extraprisvarorna – utan möjlighet till rast eller ens tid att svara på frågor.
Ami-Ro Sköld har själv erfarenhet av just jobbet som butikschef och har skolats in i att pusha personalen på golvet, ta kortare raster och jobba snabbare. Hen levde som hemlös när hen var ung och ville inte hamna i det igen.
– Jag nådde min gräns när jag fick i uppdrag att säga upp en gravid kvinna innan hon skulle lasas in i fast anställning. Jag drog på det och chefen blev väldigt irriterad, och jag sade upp mig kort därpå, säger hen.
– Visst finns det en smärta i att tänka på det, men det är viktigt att se de gånger i livet som man varit ett verktyg för förtrycket. Jag lyckades flytta in i ett kollektiv och överleva ekonomiskt. När jag sedan började i filmskola kände jag att jag måste göra en film om detta. Det har tagit mig 20 år, men nu kände jag att jag var redo.
Stop motion-teknik skapar en omänsklighet
En del scener är animerade med stop motion-teknik, med dockfigurer i uppbyggd miljö. Om den filmade miljön med skådespelare är stressande bara att se på, är de animerade scenerna direkt äcklande.
Blanka ansikten med mosiga munnar bråkar och klagar. Kunderna framstår som vilda djur och de jagade anställda sliter så svetten skvätter. Ami-Ro Sköld, som arbetar inom filmproduktionskollektivet Onoma, är utbildad inom animation och har använt tekniken tidigare, som i Granny´s dancing on the table (2016).
– Dockorna kan få funktionen att dels bli symboler i ett system, och att man tappar det mänskliga, att man till slut går sönder. Det blir också ett sätt att skapa en distans och generalistik som i barns lek med dockor, tänker jag mig.
Från att till en början varit varmt välkommen på besök med sin nyfödda baby, som en i gänget, hamnar Eleni snart utanför gruppen, hård i uppgiften att spara pengar åt ledningen. Hon gör det för att själv behålla jobbet men bryts ned som människa och arbetskamrat.
Hennes kollega och nära vän Jackie (Daysuru Valencia) blir allvarligt sjuk under sin graviditet men får i en skrämmande scen ett iskallt bemötande av Eleni som nu i tunnelseende bara ser till resultat.
Själv blir hon mer förbannad än orkar ta det som en varning att brösten sinar under hennes hetspumpande medan hon försöker stimulera sin mjölkproduktion genom att titta på filmer av sitt hungriga spädbarn.
Ett sätt att skilja ut vilka av de timanställda i Butiken som ska få komma in för ett pass är att utesluta dem som inte kan vara på plats inom 30 minuter från att telefonpåringningen kommer. Den som har en längre resväg kan nu glömma jobbet.
Här blir filmen, inte minst med hjälp av de animerade avsnitten i ett skräckfyllt kaos, svår att uthärda. De anställda som vi lärt känna hamnar var och en i sitt eget inferno och riktar ofta ilskan och stressen mot varandra.
En som inte kan släppa kundkontakten är Eva (Linda Faith), en äldre, psykiskt skör kvinna som är fast anställd och inte kan sparkas men som anses vara en bromskloss på arbetsplatsen. Eleni nästan kvider fram till sin chef hur hon kan pressa Eva att själv säga upp sig. Man ser i den scenen hur hon direkt tappar värdigheten inför sig själv.
Ensamstående Aadin (Arbi Alviati) kämpar för att ta hand om sina två döttrar mellan butikspassen. När han lyckas få sina snåla timmar smiter de iväg på farliga vägar nere vid floden eller på järnvägsbron. Pappan orkar inte ta tag i hyrorna och andra skulder som släpar efter – de vänliga socialtjänstanställda har inte förmåga att räkna in hans trötthet i sina försök att förstå varför han inte ens öppnar kuverten på hallmattan.
Dumpstring och övervakning
En bit ut i skogen i närheten lever en grupp hemlösa i tält och hemsnickrade skjul, på kvällar och nätter tigger de mat bakom butiken, efter bäst före-datum, och dyker i affärens container efter bröd i trasiga förpackningar och lite mosig frukt.
I takt med den hårdare regimen, där de anställda övervakas med kamera, utvecklas en kamp med lås respektive bultsaxar. Här kommer repliker som avslöjar människors oförmåga att förstå ”hur kan man inte ha råd med mat om man kan köpa sig dyra inbrottsverktyg?”, frågar sig en butiksanställd föraktfullt.
De dumpstrande hemlösa är ett proletariat ännu längre ned än slavarna i butiken – eller? Här finns samtidigt en bild av frihet; klart är att det skrattas oftare i lägret än på lagret. Aadin blir den som kliver över gränsen – det sker när han vågar ta en tugga av en melon från containern bakom butiken. Skillnaden mellan hur Eleni respektive Aadin gör sina val är en av filmens tydliga konfliktpunkter.
Till skillnad från tidigare produktioner har Ami-Ro Sköld nu kunnat arvodera alla skådespelare, liksom tidigare är en blandning av professionella och amatörskådespelare, vilket hen tycker är väldigt skönt.
– Vi lade stor tid på casting och söker skådespelare med erfarenhet av system som förtrycker, och som kämpat och hittat en väg ut. Några av skådespelarna har aldrig stått framför en kamera.
Det fungerar verkligen som stöd i gestaltningen när man kan gå in i känslan.
Vi pratar kris hela tiden, alla känner av matpriserna, ska vi – som samhälle – klara av det måste vi samarbeta.
Ami-Ro Sköld
Ami-Ro Sköld har egna erfarenheter av en uppväxt i isolering med en våldsam pappa (med trådar till flickans i Granny’s dancing on the table), och rymde hemifrån när hon var 16 år. Isoleringen säger hen bröts genom kontakten med natur och djur.
– Syftet är inte att förhärliga hemlöshet, men att de som bor i skjulen i filmen går ihop, samarbetet, vill jag visa på. Vi pratar kris hela tiden, alla känner av matpriserna, ska vi – som samhälle – klara av det måste vi samarbeta.
Den krokiga, utifrån sett kanske krångliga, vägen genom exempelvis finansiering av hens filmer ser hen inte som konstig.
– Jag är inte så inskolad i hur man gör, så att säga, säger Ami-Ro Sköld.
Efter att ha sett Butiken känns det som allt utom konsumentaktivism att välja en lågprisbutik på väg hem till middagsmaten. Flera av kedjorna har anmälts för usla arbetsförhållanden. Till exempel anmäldes sommaren 2022 tre av Dollarstores butiker för brister på arbetsmiljöområdet till Arbetsmiljöverket, av Handels regionala skyddsombud .
Myndigheten svarade i december med en lång kravlista mot vite. 2021 omsatte kedjan 3,7 miljarder kronor. Grundaren och ägare Peter Ahlberg är dömd för misshandel efter att ha slagit en anställd i en Dollarstore-butik, skriver Handelsnytt i en artikel.
Den kaosaktiga arbetsmarknaden som utvecklas idag har en grafisk uttolkare i Ami-Ro Sköld. En film knappast känns som en överdrift.
