Laurie Andersons stora retrospektiv på Moderna museet i Stockholm öppnade i helgen. För den som tar sig några timmar, kanske en resa, för att sätta sig in i hennes tankevärld finns mycket att hämta.
Tre stora kulturskapare har tagit sina verk till Stockholm denna vinter och skapat köer.
Först fotografen Nan Goldin med utställning This Will not end well och film på Moderna museet och filmen All the beauty and the bloodshed. I mars besökte författaren Jamaica Kincaid Stockholm med sin nyöversatt bok Bland blommor, en vandring i Himalaya. Och nu performancekonstnären, filmaren och musikern Laurie Anderson också på Moderna museet med Looking into the mirror sideways.
Alla tre har en fantastisk förmåga att smälta samman sökandet efter identitet och personliga erfarenheter med världens tillstånd. Den skrämmande process som jordens befolkning i vår tid erfar möts med motstånd. Godlins kamp mot opiatindustrins härförare familjen Sackler har, med aktioner och med hennes auktoritet som konstnär som tyngd, varit framgångsrik genom att museer tackat nej till donationer och samarbeten med Sackler. Kincaids böcker har öppnat ögonen på turister och andra exploatörer av forna kolonialländer. Allt fler länder ifrågasätter samväldesmedlemskapet med de forna kolonialherrarna och förstår sambandet och arvet från historiens koloniala brutalitet.
Anderson ser med en paradoxalt klar blick, ja rentav med lust, rakt in i framtiden – i alla fall i vissa aspekter. Hennes konst visar nyfikenhet inför nya teknologier och hon utnyttjar dem innan de knappt etablerat sig inom industri och kultur. Sedan 1970-talet har Anderson använt sig av datorer och sammansmältningar av människa och maskin.
Som skicklig musiker (främst violinist) har hon gått långt bortom konventionella noter och instrument; hon har själv skapat minst ett tiotal nya instrument som bygger på hybrider av inspelad musik från band och skivor, och framförd på scener och offentliga platser runt om i världen.
I ett av museets sex stora temarum visas några av dem upp tillsammans med bilder och berättelser om hur hon använt dem för att kommunicera med människor – man blir inte förvånad över att hennes framförande av verket Duet on ice (1974–1975) på ett torg i Genua i Italien sker i ett par skridskor som är infrusna i ett isblock – när isen smält kan är konserten slut.
Utställningen tar avstamp i 1970-talets verk Looking into a mirror sideways och är återigen lite paradoxalt något av en retrospektiv (eftersom hon deklarerat att hon inte är intresserad av gårdagen, utan bara vill titta framåt) och dessutom är tillägnad två unga pojkar i verken Tid och kropp/Habeas corpus.
Dels hennes egen farfar Axel Anderson, som barn emigrant från Dalsland i Sverige och några år efter moderns död intagen i tio år på en stenhårt pojkanstalt från tolv års ålder. Den andra huvudpersonen här är Mohammed el Guarani, yngste fången i USA.s fångläger i Guantánamo på Kuba.
Han anklagades vid tolv års ålder för terrorism och släpptes efter elva år när en domstol slog fast att det inte fanns någon grund i anklagelserna. Vid presskonferensen berättar Anderson en del om den fortfarande statslöse mannens öde, bland annat blev han uppmanad av en av sina tuffaste fångvaktare att se henne som sin mor, för att pressa honom att avslöja terrorplanerna han anklagades för. Här talar han till oss från Nigeria, i en enorm rörlig 3D-skulptur.
Dessa två pojkar har en del gemensamt i sin stulna barndom, vilket är svårt att se enbart som ”konst” i klassisk bemärkelse. Och det är inte de enda verken som berör mycket starkt. Andersen arbetar som sagt gärna med hybrider och i VR-verket To the moon får besökaren uppleva resan till månen med hela kroppen.
Laurie Anderson är inte mindre politisk än de andra konstnärerna jag nämnt, men vägrar att arbeta med propaganda, som hon sade på presskonferensen i samband med öppningen av sin utställning: ”Alla vet väl redan hur orättvisa saker är”.
Här finns också små korta verk, nedslag i vardagens irritation som när hon tar sin kamera och porträtterar män som skriker sexistiska saker efter henne. Snart blir de också individer – som hon inte gillar mer för det.
Anderson kallar gärna sina verk saker som När vi upphör att förstå världen – och hon menar det snarast som en möjlighet. Det kan man känna i utställningens största rum, Ark, som är en blandning av ljus, ljud, citat och en uppfriskande och vilsam känsla av meditation över tid och tillstånd. Där kan man sitta länge och skratta, gråta eller bara begrunda det faktum att konsten är fantastiskt lång som det heter. Återigen får vi bevisat att behöver den.
