Anders Karlsen
Foto: Johan Apel Röstlund Foto: Johan Apel Röstlund

Han styrde Dalarnas droghandel: ”Vaknade av mardrömmar på nätterna”

Anders Karlsen var spindeln i nätet i Borlänges ökända kriminella värld. Nu kommer hans självbiografi. En lika brutal som ärligt berättelse om ett liv fyllt av brott, våld och droger. Men också en historia om kampen att ta sig därifrån och hålla sig kvar. Arbetaren mötte upp honom för en pratstund.

Under en period i slutet av 1980- till en bra bit in på 90-talet var Borlänge, vackert belägen mellan Dalälven, sjön Runn och de stora skogarna mot Västerdalarna, ökänd för sin kriminalitet. I folkmun kallad Sveriges Chicago. 

Med sina omkring 40 000 invånare illustrerade de mörka silhuetterna av Domnarvets jernverk och Kvarnsvedens pappersbruks väldiga skorstenar bilden av en traditionell svensk arbetarstad. En typisk mellanstor industriort där röken dygnet runt steg mot himlen och där köerna av ringlande folkmassor på väg in och ut ur fabrikerna, aldrig tycktes ta slut.

Men Borlänge var också en stad med utbrett missbruk där våldet hela tiden låg i luften. Samtidigt en strategisk viktig plats rent geografiskt. Den historiska järnvägsknuten Borlänge, där också den tungt trafikerade E16 rullar förbi mot Bergen och Oslo och där riksväg 50 förbinder södra Sverige med Norrlandskusten. Helt enkelt ett perfekt ställe för omlastning och hantering av droger.

Arbetare på väg till jobbet på Domnarvets Jernverk i Borlänge 1977 Foto: SvD/TT

Bostadsområden som Tjärna Ängar blev hem för hela arbetsplatser där grannarna slet sida vid sida runt de tunga maskinerna på dagarna och inte sällan festade ihop på helgerna.

– På många ställen var det kaos. Med droger, fylla och fullt av oberäkneliga människor. Det var väldigt våldsamt och den där typiska bruksmentaliteten fanns hos de flesta.

Anders Karlsen slår ut med händerna. Det senaste året har varit en påfrestande resa. Tillsammans med journalisten Miguel Guerrero har han, steg för steg, gått igenom sitt till stor del yrkeskriminella liv. Fyllt huvudet med plågsamma minnen av brott, de många långa vändorna på kåken, det besinningslösa våldet och ett intensivt amfetaminmissbruk.

Mentor åt det kriminella nätverket Familjen

Den självbiografiska och djupt gripande Satan från Borlänge är hans berättelse. En brutalt ärlig redogörelse över gränslösheten som gjorde honom till spindeln i Dalarnas tungt kriminella nät av ökända kassaskåpssprängare, langare, sprutnarkomaner och som mentor åt den beryktade tonårsligan Familjen.

– Just nu känns det bra. Men det har varit jobbigt. Processen var känslosam med många skuld- och skamkänslor som fått mig att vakna av mardrömmar på nätterna. Jag tvingades lyfta på locket till mitt liv. Samtidigt känner jag en lättnad över att det där livet är färdigt och dit vill jag aldrig tillbaka igen, säger Anders som i dag är drogfri, nykter och utbildad socialpedagog med inriktning på missbruk och kriminalitet.

Flerfamiljshusen i bostadsområdet Tjärna Ängar i Borlänge där Anders Karlsen växte upp står fortfarande kvar. Idag drar han sig för att besöka den gamla hemstaden. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Han föddes våren 1966 och växte upp hos sina morföräldrar när mamman inte riktigt hade den förmåga som krävs för att ta hand om barn. Hon gillade att festa. Pappan han aldrig träffade var tung missbrukare och körde ihjäl sig när Anders var tio, kort efter deras första telefonsamtal. Livet med mormor och morfar var långt ifrån okomplicerat. Morfadern hade under kriget flytt över gränsen till Sverige sedan han ingått i en hemlig motståndsgrupp som dödade tyska nazister i det ockuperade Norge.

– Han måste också ha lidit av någon slags posttraumatisk stress. Men i stället för att som jag gjorde, bedöva min ångest med droger, valde han tystnaden. Han pratade aldrig om sina känslor eller vad som hände under kriget.

Kallades Satan av vännerna

Anders hamnade ofta i slagsmål hemma på innegårdarna bland trevåningshusen. Han var liten och smal men envis. Vägrade ge sig och glömde aldrig en oförrätt. ”Sluta aldrig hämnas” blev mottot när livet snabbt gick utför. Som tonåring var han redan djupt nedgången på amfetamin och hasch. Alkohol hade han druckit sedan 12-årsåldern.

– Första gången jag förstod att det gått rejält över styr var när jag skickades med ambulans till Falu lasarett. Jag var 17 år, hade fått en amfetaminpsykos och var i så dåligt skicka att de skjutsade mig till Säter och ett behandlingshem. Där och då förstod jag att jag inte kunde sluta, det var läskigt. Ändå kände jag att det här livet kanske var min lott och jag hade så mycket ilska inom mig.

Jag brukade cykla runt hemma i Borlänge med vapen i cykelkorgen.

Anders Karlsen

Det gick så långt att dina egna vänner började kalla dig Satan…

– Det där är ju lite tragiskt faktiskt, även om jag i dag kan se en knorr av humor i det också. Jag förstår ju nu att jag fungerade som någon slags förebild för många kriminella i Borlänge på den tiden.

Några av de som såg upp till Anders var hans egen lillebror Stefan och gänget kring honom. Den vida omtalade tonårsligan ”Familjen” som under 1990-talet satte skräck i hela Mellansverige och kom att bli ett av landets mest beryktade kriminella gäng.

– Det var en fullständigt galen tid. Jag brukade cykla runt hemma i Borlänge med vapen i cykelkorgen. Polisen hade ju helt andra förutsättningar då, de var inte alls lika professionella som i dag. Samtidigt höll ju brorsan och hans kompisar på att röka massa hasch och begå småbrott. Jag såg potentialen i dem och gillade det där gänget och de gillade mig.

På en och en halv månade hade jag kraschat allt. 

Anders Karlsen

Anders gnuggar händerna, skrattar till och minns tillbaka. Beskriver hur han fungerade som en tidig mentor till de yngre förmågorna. Nästan som att de samlades i ring kring honom där på lägenhetsgolvet i Tjärna Ängar. Som påtända och tungt beväpnade pojkscouter runt en lägereld med drivor av tjack uppdelat i hundratals små genomskinliga påsar och där lågorna snabbt fick spridning bortom all kontroll.

– Det var liksom som att de bara satt och lyssnade. De var nyfikna, ställde frågor och sög i sig mina historier, så det ena ledde liksom till det andra…

Foto: Johan Apel Röstlund

Berättelsen om Familjen, som snabbt började utföra jobb åt Anders, finns som en alldeles lysande radiodokumentär från 2018 och där medverkar även han själv på ett hörn. Men den här historien är hans och i dag har han inte mycket kontakt med de som fortfarande lever från den tiden.

Runt årsskiftet 1996/97 kom han in på ett behandlingshem i skogen någonstans i Dalarna. Tanken, förklarar han, var inte att bli drogfri utan mer att komma undan ett överhängande LVM-hot. 

– Men under den där behandlingen hände något. Jag fick plötsligt kontakt med mina känslor, samtidigt föddes mitt andra barn och jag kände att jag var tvungen att skaffa mig verktyg för att bli en schyst farsa.

Han lyckades vara ren i drygt ett år med näsan ovanför vattenytan i stället för full av amfetamin. Till och med jobb och nytaget körkort. Sedan brakade allt åt helvete. 

– Det var många saker som gjorde att jag inte orkade längre. Bland annat dog en kompis mitt framför ögonen på mig hemma i min egen lägenhet. Vi hade börjat dricka lite, och föll snabbt tillbaka i drogerna och då gick det jävligt fort. På en och en halv månade hade jag kraschat allt. 

Månaderna blev till år. Missbruk, misshandel, fängelse.

– Jag mådde skit då, riktigt jävla illa. Stängde av världen omkring.

Och så var det paranoian. Anders förklarar hur satte upp kameror på det lilla huset han hyrde i Upplands utkanter. Blockerade skogsvägen dit med en stor järnbom. Isolerade sig med sitt eskalerande missbruk. Alltid nojig och hela tiden misstänksam med en växande oro i den allt mer tärda kroppen.

– Där och då kändes det som att alla var mina fiender, förklarar han.

Så åkte han plötsligt tillbaka till Borlänge. Staden han lämnat men aldrig riktigt kunde släppa.

– Jag gjorde ett rån, blev gripen och dömdes till två års fängelse. Men att sitta inlåst har egentligen aldrig gjort mig något, det har mer varit stressen av att inte veta hur man skulle få tag i droger som var ett problem då. Även om det alltid löste sig. Anstalterna läckte som såll på den tiden.

I dag är han återigen drogfri sedan sex och ett halvt år tillbaka. Sammanlagt har han suttit nästan 20 år i fängelse eller på olika institutioner. Kontakten med barnen, som i dag är vuxna, är bättre och han trivs på behandlingshemmet utanför Norrköping där han jobbar.

– Det ger mig verkligen något och har gjort att jag känner ett lugn jag inte haft tidigare. Men det kan också vara påfrestande, jag sitter ju många gånger där och får möta mig själv i den jag en gång var när jag träffar de inlagda.

Anders ser precis som alla andra hur de senaste årens dödliga skjutningar och blodiga gänguppgörelser exploderat i Sverige. Och han ser likheter mellan dåtidens Borlänge och dagens utsatta förortsområden.

– Många gånger handlar det om väldigt slutna världar och där måste myndigheterna in. Men samhället måste också lära sig förstå hur de världarna funkar, lyssna på de familjer som drabbas. För det som händer nu med skjutningarna är tragiskt. Skillnaden jämfört med när jag höll på är väl att vi aldrig involverade några barn, som det faktiskt är i dag. Då åkte man på stryk, det här har vuxit till en annan nivå.

Det mesta av boken utspelar sig i Borlänge. Sjaskiga och eftersatta hyreslägenheter, betongen i den lilla stadskärnan. Bruksmiljöerna. I dag drar han sig för att besöka den gamla hemstaden.

Pappersbruket i Kvarnsveden
Pappersbruket i Kvarnsveden lades ner 2021 och drygt 400 personer blev av med sina jobb. Foto: Johan Apel Röstlund

Jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att vara människa ibland. Men det är också kul att leva, och nu känns det mer meningsfullt än förr.

Anders Karlsen

– Jag är väldigt restriktiv med det. Visst kan jag ta bilen och åka dit för att hälsa på min son som bor där men jag kan inte stanna någon längre tid. Det sipprar liksom fram saker då. Minnen som jag tycker är rätt läskiga faktiskt.

Är du någonsin rädd att falla tillbaka till där du en gång var?

– Nej, jag kan inte säga att jag är rädd. Men jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att vara människa ibland. Men det är också kul att leva, och nu känns det mer meningsfullt än förr.

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
12 timmar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad