Anders Karlsen var spindeln i nätet i Borlänges ökända kriminella värld. Nu kommer hans självbiografi. En lika brutal som ärligt berättelse om ett liv fyllt av brott, våld och droger. Men också en historia om kampen att ta sig därifrån och hålla sig kvar. Arbetaren mötte upp honom för en pratstund.
Under en period i slutet av 1980- till en bra bit in på 90-talet var Borlänge, vackert belägen mellan Dalälven, sjön Runn och de stora skogarna mot Västerdalarna, ökänd för sin kriminalitet. I folkmun kallad Sveriges Chicago.
Med sina omkring 40 000 invånare illustrerade de mörka silhuetterna av Domnarvets jernverk och Kvarnsvedens pappersbruks väldiga skorstenar bilden av en traditionell svensk arbetarstad. En typisk mellanstor industriort där röken dygnet runt steg mot himlen och där köerna av ringlande folkmassor på väg in och ut ur fabrikerna, aldrig tycktes ta slut.
Men Borlänge var också en stad med utbrett missbruk där våldet hela tiden låg i luften. Samtidigt en strategisk viktig plats rent geografiskt. Den historiska järnvägsknuten Borlänge, där också den tungt trafikerade E16 rullar förbi mot Bergen och Oslo och där riksväg 50 förbinder södra Sverige med Norrlandskusten. Helt enkelt ett perfekt ställe för omlastning och hantering av droger.
Bostadsområden som Tjärna Ängar blev hem för hela arbetsplatser där grannarna slet sida vid sida runt de tunga maskinerna på dagarna och inte sällan festade ihop på helgerna.
– På många ställen var det kaos. Med droger, fylla och fullt av oberäkneliga människor. Det var väldigt våldsamt och den där typiska bruksmentaliteten fanns hos de flesta.
Anders Karlsen slår ut med händerna. Det senaste året har varit en påfrestande resa. Tillsammans med journalisten Miguel Guerrero har han, steg för steg, gått igenom sitt till stor del yrkeskriminella liv. Fyllt huvudet med plågsamma minnen av brott, de många långa vändorna på kåken, det besinningslösa våldet och ett intensivt amfetaminmissbruk.
Mentor åt det kriminella nätverket Familjen
Den självbiografiska och djupt gripande Satan från Borlänge är hans berättelse. En brutalt ärlig redogörelse över gränslösheten som gjorde honom till spindeln i Dalarnas tungt kriminella nät av ökända kassaskåpssprängare, langare, sprutnarkomaner och som mentor åt den beryktade tonårsligan Familjen.
– Just nu känns det bra. Men det har varit jobbigt. Processen var känslosam med många skuld- och skamkänslor som fått mig att vakna av mardrömmar på nätterna. Jag tvingades lyfta på locket till mitt liv. Samtidigt känner jag en lättnad över att det där livet är färdigt och dit vill jag aldrig tillbaka igen, säger Anders som i dag är drogfri, nykter och utbildad socialpedagog med inriktning på missbruk och kriminalitet.
Han föddes våren 1966 och växte upp hos sina morföräldrar när mamman inte riktigt hade den förmåga som krävs för att ta hand om barn. Hon gillade att festa. Pappan han aldrig träffade var tung missbrukare och körde ihjäl sig när Anders var tio, kort efter deras första telefonsamtal. Livet med mormor och morfar var långt ifrån okomplicerat. Morfadern hade under kriget flytt över gränsen till Sverige sedan han ingått i en hemlig motståndsgrupp som dödade tyska nazister i det ockuperade Norge.
– Han måste också ha lidit av någon slags posttraumatisk stress. Men i stället för att som jag gjorde, bedöva min ångest med droger, valde han tystnaden. Han pratade aldrig om sina känslor eller vad som hände under kriget.
Kallades Satan av vännerna
Anders hamnade ofta i slagsmål hemma på innegårdarna bland trevåningshusen. Han var liten och smal men envis. Vägrade ge sig och glömde aldrig en oförrätt. ”Sluta aldrig hämnas” blev mottot när livet snabbt gick utför. Som tonåring var han redan djupt nedgången på amfetamin och hasch. Alkohol hade han druckit sedan 12-årsåldern.
– Första gången jag förstod att det gått rejält över styr var när jag skickades med ambulans till Falu lasarett. Jag var 17 år, hade fått en amfetaminpsykos och var i så dåligt skicka att de skjutsade mig till Säter och ett behandlingshem. Där och då förstod jag att jag inte kunde sluta, det var läskigt. Ändå kände jag att det här livet kanske var min lott och jag hade så mycket ilska inom mig.
Jag brukade cykla runt hemma i Borlänge med vapen i cykelkorgen.
Anders Karlsen
Det gick så långt att dina egna vänner började kalla dig Satan…
– Det där är ju lite tragiskt faktiskt, även om jag i dag kan se en knorr av humor i det också. Jag förstår ju nu att jag fungerade som någon slags förebild för många kriminella i Borlänge på den tiden.
Några av de som såg upp till Anders var hans egen lillebror Stefan och gänget kring honom. Den vida omtalade tonårsligan “Familjen” som under 1990-talet satte skräck i hela Mellansverige och kom att bli ett av landets mest beryktade kriminella gäng.
– Det var en fullständigt galen tid. Jag brukade cykla runt hemma i Borlänge med vapen i cykelkorgen. Polisen hade ju helt andra förutsättningar då, de var inte alls lika professionella som i dag. Samtidigt höll ju brorsan och hans kompisar på att röka massa hasch och begå småbrott. Jag såg potentialen i dem och gillade det där gänget och de gillade mig.
På en och en halv månade hade jag kraschat allt.
Anders Karlsen
Anders gnuggar händerna, skrattar till och minns tillbaka. Beskriver hur han fungerade som en tidig mentor till de yngre förmågorna. Nästan som att de samlades i ring kring honom där på lägenhetsgolvet i Tjärna Ängar. Som påtända och tungt beväpnade pojkscouter runt en lägereld med drivor av tjack uppdelat i hundratals små genomskinliga påsar och där lågorna snabbt fick spridning bortom all kontroll.
– Det var liksom som att de bara satt och lyssnade. De var nyfikna, ställde frågor och sög i sig mina historier, så det ena ledde liksom till det andra…
Berättelsen om Familjen, som snabbt började utföra jobb åt Anders, finns som en alldeles lysande radiodokumentär från 2018 och där medverkar även han själv på ett hörn. Men den här historien är hans och i dag har han inte mycket kontakt med de som fortfarande lever från den tiden.
Runt årsskiftet 1996/97 kom han in på ett behandlingshem i skogen någonstans i Dalarna. Tanken, förklarar han, var inte att bli drogfri utan mer att komma undan ett överhängande LVM-hot.
– Men under den där behandlingen hände något. Jag fick plötsligt kontakt med mina känslor, samtidigt föddes mitt andra barn och jag kände att jag var tvungen att skaffa mig verktyg för att bli en schyst farsa.
Han lyckades vara ren i drygt ett år med näsan ovanför vattenytan i stället för full av amfetamin. Till och med jobb och nytaget körkort. Sedan brakade allt åt helvete.
– Det var många saker som gjorde att jag inte orkade längre. Bland annat dog en kompis mitt framför ögonen på mig hemma i min egen lägenhet. Vi hade börjat dricka lite, och föll snabbt tillbaka i drogerna och då gick det jävligt fort. På en och en halv månade hade jag kraschat allt.
Månaderna blev till år. Missbruk, misshandel, fängelse.
– Jag mådde skit då, riktigt jävla illa. Stängde av världen omkring.
Och så var det paranoian. Anders förklarar hur satte upp kameror på det lilla huset han hyrde i Upplands utkanter. Blockerade skogsvägen dit med en stor järnbom. Isolerade sig med sitt eskalerande missbruk. Alltid nojig och hela tiden misstänksam med en växande oro i den allt mer tärda kroppen.
– Där och då kändes det som att alla var mina fiender, förklarar han.
Så åkte han plötsligt tillbaka till Borlänge. Staden han lämnat men aldrig riktigt kunde släppa.
– Jag gjorde ett rån, blev gripen och dömdes till två års fängelse. Men att sitta inlåst har egentligen aldrig gjort mig något, det har mer varit stressen av att inte veta hur man skulle få tag i droger som var ett problem då. Även om det alltid löste sig. Anstalterna läckte som såll på den tiden.
I dag är han återigen drogfri sedan sex och ett halvt år tillbaka. Sammanlagt har han suttit nästan 20 år i fängelse eller på olika institutioner. Kontakten med barnen, som i dag är vuxna, är bättre och han trivs på behandlingshemmet utanför Norrköping där han jobbar.
– Det ger mig verkligen något och har gjort att jag känner ett lugn jag inte haft tidigare. Men det kan också vara påfrestande, jag sitter ju många gånger där och får möta mig själv i den jag en gång var när jag träffar de inlagda.
Anders ser precis som alla andra hur de senaste årens dödliga skjutningar och blodiga gänguppgörelser exploderat i Sverige. Och han ser likheter mellan dåtidens Borlänge och dagens utsatta förortsområden.
– Många gånger handlar det om väldigt slutna världar och där måste myndigheterna in. Men samhället måste också lära sig förstå hur de världarna funkar, lyssna på de familjer som drabbas. För det som händer nu med skjutningarna är tragiskt. Skillnaden jämfört med när jag höll på är väl att vi aldrig involverade några barn, som det faktiskt är i dag. Då åkte man på stryk, det här har vuxit till en annan nivå.
Det mesta av boken utspelar sig i Borlänge. Sjaskiga och eftersatta hyreslägenheter, betongen i den lilla stadskärnan. Bruksmiljöerna. I dag drar han sig för att besöka den gamla hemstaden.
Jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att vara människa ibland. Men det är också kul att leva, och nu känns det mer meningsfullt än förr.
Anders Karlsen
– Jag är väldigt restriktiv med det. Visst kan jag ta bilen och åka dit för att hälsa på min son som bor där men jag kan inte stanna någon längre tid. Det sipprar liksom fram saker då. Minnen som jag tycker är rätt läskiga faktiskt.
Är du någonsin rädd att falla tillbaka till där du en gång var?
– Nej, jag kan inte säga att jag är rädd. Men jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att vara människa ibland. Men det är också kul att leva, och nu känns det mer meningsfullt än förr.
