Anders Karlsen
Foto: Johan Apel Röstlund Foto: Johan Apel Röstlund

Han styrde Dalarnas droghandel: ”Vaknade av mardrömmar på nätterna”

Anders Karlsen var spindeln i nätet i Borlänges ökända kriminella värld. Nu kommer hans självbiografi. En lika brutal som ärligt berättelse om ett liv fyllt av brott, våld och droger. Men också en historia om kampen att ta sig därifrån och hålla sig kvar. Arbetaren mötte upp honom för en pratstund.

Under en period i slutet av 1980- till en bra bit in på 90-talet var Borlänge, vackert belägen mellan Dalälven, sjön Runn och de stora skogarna mot Västerdalarna, ökänd för sin kriminalitet. I folkmun kallad Sveriges Chicago. 

Med sina omkring 40 000 invånare illustrerade de mörka silhuetterna av Domnarvets jernverk och Kvarnsvedens pappersbruks väldiga skorstenar bilden av en traditionell svensk arbetarstad. En typisk mellanstor industriort där röken dygnet runt steg mot himlen och där köerna av ringlande folkmassor på väg in och ut ur fabrikerna, aldrig tycktes ta slut.

Men Borlänge var också en stad med utbrett missbruk där våldet hela tiden låg i luften. Samtidigt en strategisk viktig plats rent geografiskt. Den historiska järnvägsknuten Borlänge, där också den tungt trafikerade E16 rullar förbi mot Bergen och Oslo och där riksväg 50 förbinder södra Sverige med Norrlandskusten. Helt enkelt ett perfekt ställe för omlastning och hantering av droger.

Arbetare på väg till jobbet på Domnarvets Jernverk i Borlänge 1977 Foto: SvD/TT

Bostadsområden som Tjärna Ängar blev hem för hela arbetsplatser där grannarna slet sida vid sida runt de tunga maskinerna på dagarna och inte sällan festade ihop på helgerna.

– På många ställen var det kaos. Med droger, fylla och fullt av oberäkneliga människor. Det var väldigt våldsamt och den där typiska bruksmentaliteten fanns hos de flesta.

Anders Karlsen slår ut med händerna. Det senaste året har varit en påfrestande resa. Tillsammans med journalisten Miguel Guerrero har han, steg för steg, gått igenom sitt till stor del yrkeskriminella liv. Fyllt huvudet med plågsamma minnen av brott, de många långa vändorna på kåken, det besinningslösa våldet och ett intensivt amfetaminmissbruk.

Mentor åt det kriminella nätverket Familjen

Den självbiografiska och djupt gripande Satan från Borlänge är hans berättelse. En brutalt ärlig redogörelse över gränslösheten som gjorde honom till spindeln i Dalarnas tungt kriminella nät av ökända kassaskåpssprängare, langare, sprutnarkomaner och som mentor åt den beryktade tonårsligan Familjen.

– Just nu känns det bra. Men det har varit jobbigt. Processen var känslosam med många skuld- och skamkänslor som fått mig att vakna av mardrömmar på nätterna. Jag tvingades lyfta på locket till mitt liv. Samtidigt känner jag en lättnad över att det där livet är färdigt och dit vill jag aldrig tillbaka igen, säger Anders som i dag är drogfri, nykter och utbildad socialpedagog med inriktning på missbruk och kriminalitet.

Flerfamiljshusen i bostadsområdet Tjärna Ängar i Borlänge där Anders Karlsen växte upp står fortfarande kvar. Idag drar han sig för att besöka den gamla hemstaden. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Han föddes våren 1966 och växte upp hos sina morföräldrar när mamman inte riktigt hade den förmåga som krävs för att ta hand om barn. Hon gillade att festa. Pappan han aldrig träffade var tung missbrukare och körde ihjäl sig när Anders var tio, kort efter deras första telefonsamtal. Livet med mormor och morfar var långt ifrån okomplicerat. Morfadern hade under kriget flytt över gränsen till Sverige sedan han ingått i en hemlig motståndsgrupp som dödade tyska nazister i det ockuperade Norge.

– Han måste också ha lidit av någon slags posttraumatisk stress. Men i stället för att som jag gjorde, bedöva min ångest med droger, valde han tystnaden. Han pratade aldrig om sina känslor eller vad som hände under kriget.

Kallades Satan av vännerna

Anders hamnade ofta i slagsmål hemma på innegårdarna bland trevåningshusen. Han var liten och smal men envis. Vägrade ge sig och glömde aldrig en oförrätt. ”Sluta aldrig hämnas” blev mottot när livet snabbt gick utför. Som tonåring var han redan djupt nedgången på amfetamin och hasch. Alkohol hade han druckit sedan 12-årsåldern.

– Första gången jag förstod att det gått rejält över styr var när jag skickades med ambulans till Falu lasarett. Jag var 17 år, hade fått en amfetaminpsykos och var i så dåligt skicka att de skjutsade mig till Säter och ett behandlingshem. Där och då förstod jag att jag inte kunde sluta, det var läskigt. Ändå kände jag att det här livet kanske var min lott och jag hade så mycket ilska inom mig.

Jag brukade cykla runt hemma i Borlänge med vapen i cykelkorgen.

Anders Karlsen

Det gick så långt att dina egna vänner började kalla dig Satan…

– Det där är ju lite tragiskt faktiskt, även om jag i dag kan se en knorr av humor i det också. Jag förstår ju nu att jag fungerade som någon slags förebild för många kriminella i Borlänge på den tiden.

Några av de som såg upp till Anders var hans egen lillebror Stefan och gänget kring honom. Den vida omtalade tonårsligan “Familjen” som under 1990-talet satte skräck i hela Mellansverige och kom att bli ett av landets mest beryktade kriminella gäng.

– Det var en fullständigt galen tid. Jag brukade cykla runt hemma i Borlänge med vapen i cykelkorgen. Polisen hade ju helt andra förutsättningar då, de var inte alls lika professionella som i dag. Samtidigt höll ju brorsan och hans kompisar på att röka massa hasch och begå småbrott. Jag såg potentialen i dem och gillade det där gänget och de gillade mig.

På en och en halv månade hade jag kraschat allt. 

Anders Karlsen

Anders gnuggar händerna, skrattar till och minns tillbaka. Beskriver hur han fungerade som en tidig mentor till de yngre förmågorna. Nästan som att de samlades i ring kring honom där på lägenhetsgolvet i Tjärna Ängar. Som påtända och tungt beväpnade pojkscouter runt en lägereld med drivor av tjack uppdelat i hundratals små genomskinliga påsar och där lågorna snabbt fick spridning bortom all kontroll.

– Det var liksom som att de bara satt och lyssnade. De var nyfikna, ställde frågor och sög i sig mina historier, så det ena ledde liksom till det andra…

Foto: Johan Apel Röstlund

Berättelsen om Familjen, som snabbt började utföra jobb åt Anders, finns som en alldeles lysande radiodokumentär från 2018 och där medverkar även han själv på ett hörn. Men den här historien är hans och i dag har han inte mycket kontakt med de som fortfarande lever från den tiden.

Runt årsskiftet 1996/97 kom han in på ett behandlingshem i skogen någonstans i Dalarna. Tanken, förklarar han, var inte att bli drogfri utan mer att komma undan ett överhängande LVM-hot. 

– Men under den där behandlingen hände något. Jag fick plötsligt kontakt med mina känslor, samtidigt föddes mitt andra barn och jag kände att jag var tvungen att skaffa mig verktyg för att bli en schyst farsa.

Han lyckades vara ren i drygt ett år med näsan ovanför vattenytan i stället för full av amfetamin. Till och med jobb och nytaget körkort. Sedan brakade allt åt helvete. 

– Det var många saker som gjorde att jag inte orkade längre. Bland annat dog en kompis mitt framför ögonen på mig hemma i min egen lägenhet. Vi hade börjat dricka lite, och föll snabbt tillbaka i drogerna och då gick det jävligt fort. På en och en halv månade hade jag kraschat allt. 

Månaderna blev till år. Missbruk, misshandel, fängelse.

– Jag mådde skit då, riktigt jävla illa. Stängde av världen omkring.

Och så var det paranoian. Anders förklarar hur satte upp kameror på det lilla huset han hyrde i Upplands utkanter. Blockerade skogsvägen dit med en stor järnbom. Isolerade sig med sitt eskalerande missbruk. Alltid nojig och hela tiden misstänksam med en växande oro i den allt mer tärda kroppen.

– Där och då kändes det som att alla var mina fiender, förklarar han.

Så åkte han plötsligt tillbaka till Borlänge. Staden han lämnat men aldrig riktigt kunde släppa.

– Jag gjorde ett rån, blev gripen och dömdes till två års fängelse. Men att sitta inlåst har egentligen aldrig gjort mig något, det har mer varit stressen av att inte veta hur man skulle få tag i droger som var ett problem då. Även om det alltid löste sig. Anstalterna läckte som såll på den tiden.

I dag är han återigen drogfri sedan sex och ett halvt år tillbaka. Sammanlagt har han suttit nästan 20 år i fängelse eller på olika institutioner. Kontakten med barnen, som i dag är vuxna, är bättre och han trivs på behandlingshemmet utanför Norrköping där han jobbar.

– Det ger mig verkligen något och har gjort att jag känner ett lugn jag inte haft tidigare. Men det kan också vara påfrestande, jag sitter ju många gånger där och får möta mig själv i den jag en gång var när jag träffar de inlagda.

Anders ser precis som alla andra hur de senaste årens dödliga skjutningar och blodiga gänguppgörelser exploderat i Sverige. Och han ser likheter mellan dåtidens Borlänge och dagens utsatta förortsområden.

– Många gånger handlar det om väldigt slutna världar och där måste myndigheterna in. Men samhället måste också lära sig förstå hur de världarna funkar, lyssna på de familjer som drabbas. För det som händer nu med skjutningarna är tragiskt. Skillnaden jämfört med när jag höll på är väl att vi aldrig involverade några barn, som det faktiskt är i dag. Då åkte man på stryk, det här har vuxit till en annan nivå.

Det mesta av boken utspelar sig i Borlänge. Sjaskiga och eftersatta hyreslägenheter, betongen i den lilla stadskärnan. Bruksmiljöerna. I dag drar han sig för att besöka den gamla hemstaden.

Pappersbruket i Kvarnsveden
Pappersbruket i Kvarnsveden lades ner 2021 och drygt 400 personer blev av med sina jobb. Foto: Johan Apel Röstlund

Jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att vara människa ibland. Men det är också kul att leva, och nu känns det mer meningsfullt än förr.

Anders Karlsen

– Jag är väldigt restriktiv med det. Visst kan jag ta bilen och åka dit för att hälsa på min son som bor där men jag kan inte stanna någon längre tid. Det sipprar liksom fram saker då. Minnen som jag tycker är rätt läskiga faktiskt.

Är du någonsin rädd att falla tillbaka till där du en gång var?

– Nej, jag kan inte säga att jag är rädd. Men jag kan tycka att det är väldigt jobbigt att vara människa ibland. Men det är också kul att leva, och nu känns det mer meningsfullt än förr.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nu får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad
3 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad