Vi tycks gå in en avtalsrörelse där alla är överens om att arbetarklassen ska axla bördan för inflationen, och där LO tycks vara ointresserade av att få till en förändring av den ansvarsfördelningen. Pontus Blüme om hur LO-förbunden försvarar sina avtalskrav och om hur fackförbunden är medskyldiga till arbetarnas försvagade ställning.
Sedan 1997 har hörnstenen i svensk lönebildning varit det så kallade Industriavtalet, i korthet baserat på att facken inom industrin förhandlar fram en normerande lönenivå för hela arbetsmarknaden. Denna nivå brukar refereras till som ’märket’.
Ordningen har en lång och brokig bakgrund, men är till sin kärna en konsekvens av historiska spänningar mellan byggnadsindustrin och produktionen riktad mot en exportmarknad. De skilda omständigheter som nationella respektive internationella marknader för med sig gör det möjligt för byggbolag att skicka vidare ökade lönekostnader till konsumenterna på grund av deras makt att sätta priser, en möjlighet exportindustrin så gott som helt saknar.
Märket fungerar således som en form av åtstramningsmekanism: å ena sidan för att motverka lönespridning mellan branscher, men kanske främst för att hindra industriarbetarnas löner från att drivas upp till nivåer som underminerar exportindustrins konkurrenskraft.
En sådan modell lägger ett stort ansvar på ett fåtal fackförbund, inte minst vid en tidpunkt där inflationen urholkar köpkraften för svenska arbetare med tio procent per år. If Metalls framgångar vid förhandlingsbordet de kommande två månaderna blir avgörande inte bara för industriarbetare, utan också för de förskolelärare, tågförare eller universitetsanställda vars fackföreningar sannolikt bara på marginalen kommer kunna avvika från märket i sina efterföljande avtal.
I sina mediala uttalanden har de dock varit tydliga: För att undvika att inflationen drivs på ytterligare av lönebildningen behöver arbetare bita ihop och ta smällen, för alternativet hade varit värre.
Industriförbundens ingångskrav är 4.4 procent, och Transport, som ensamma ställt sig utanför samordningen i hopp om bättre möjligheter, kräver 5.5. Ett historiskt genomsnitt av förhandlingsresultat indikerar att ett märke på ungefär 3.3 procent är vad vi kan förvänta oss den 31 mars – en reallönesänkning i årstakt på närmare sju procent.
Nyligen hade min kollega och jag möjlighet att prata med If Metalls och Transportarbetareförbundets ordförande Marie Nilsson och Tommy Wreeth. Vår ambition var att försöka få insyn i deras motiv och strategier under den pågående förhandlingen.
Intressant nog hävdade Marie Nilsson i detta samtal att inflationen inte tagits hänsyn till i avtalsrörelsen överhuvudtaget. If Metall ”utgår från att Riksbanken gör sitt jobb och håller inflationsmålet på två procent”. Den enda parameter av intresse är vilken ökning av lönekostnader exportindustrin kan bära utan att dess ställning mot utlandet försämras.
Transports Tommy Wreeth argumenterade inledningsvis annorlunda, och såg inte ”hur det skulle vara fackföreningarnas uppgift att förbättra industrins konkurrenskraft. […] Alla andra tar ju ut vad de kan, och då ska väl arbetarna också göra det?”. När han senare, däremot, skulle redogöra för motiven till deras egna krav, föll han tillbaka på samma linje som Marie Nilsson. Transport och Metall bråkar om löneutrymmets storlek, men båda accepterar de rådande premisserna.
Transport och Metall bråkar om löneutrymmets storlek, men båda accepterar de rådande premisserna.
Pontus Blüme
Den rådande ordningen är dock ingen naturlag. Det finns inga formella hinder mot att begränsa utdelningar, och gjordes från statens sida så sent som för två år sedan inom ramarna för pandemins stödåtgärder. På samma sätt går det att begränsa företagens prissättning. Lagstiftningen ligger oförändrat kvar sedan efterkrigstiden när detta senast gjordes. Det är åtgärder i denna riktning som krävs om vi ska röra oss bort från en politisk samtid där samhällets enda verktyg för att lösa inflationsproblem är att göra arbetskraft billigare eller hushåll fattigare.
För är det någonting som är etablerat bortom förhandling i det svenska offentliga samtalet så är det att arbetare, och arbetare enbart, är de som ska axla bördan. Oavsett vem, eller vad, som faktiskt driver inflationen har vi redan kommit överens om vems ansvar det är att åtgärda den.
De fackliga organisationerna är i högsta grad medskyldiga till konstruktionen av denna ordning, genom hur de konsekvent positionerat sig själva som den ansvarstagande parten. ”Det skulle bli lite konstigt”, menar Marie Nilsson, ”om vi nu i ett sådant här exceptionellt läge skulle börja bry oss om inflationen när vi inte gjort det tidigare”, som om urholkningen av medlemmarnas köpkraft inte var den största på 30 år.
Varför skulle vi acceptera reallönesänkningar i dag bara för att vi fick reallöneökningar igår? Rollen som den vuxne i rummet hindrar facken från att fullt ut representera sina medlemmar, och ingen förväntar sig heller en motsvarande långsiktigt konsekvent hållning från näringslivet, inte ens facken själva.
Wreeth menar att landet befunnit sig vid ruinens brant i varje avtalsförhandling sedan slutet på nittiotalet, vilket näringslivet menat krävt facklig återhållsamhet och respekt för företagarnas villkor. Sedan slutet på nittiotalet har också vinstandelen vuxit konsekvent på löneandelens bekostnad, även i perioder då inflationen varit låg.
Sedan slutet på nittiotalet har också vinstandelen vuxit konsekvent på löneandelens bekostnad, även i perioder då inflationen varit låg.
Pontus Blüme
If Metall är en av samhällets mäktigaste politiska organisationer, men stannar vid ett vädjande om delat ansvarstagande. Transport har tagit strid internt inom LO för ett högre märke, och förtjänar ett erkännande för detta.
Men vilka incitament har någon annan aktör att göra avkall på sina intressen om facken redan på förhand öppet deklarerat sig villiga att göra det? Är inte denna ansvarsfördelning värd att kämpa för? Är det inte rimligt att tänka sig att den fackliga rörelsens makt kunde omsättas både i en kamp för löner som minimerar urholkningen av medlemmarnas köpkraft och i ett opinionsarbete som avlastar facken från ansvaret att ensamt rädda hela den svenska ekonomin?
LOs tidning Arbetet lanserade i veckan Lönekampen — spelet om avtalsrörelsen, där du som läsare får möjlighet att navigera avtalsrörelsen från industrifackens perspektiv. I spelet finns en inbyggd brytpunkt på 6 procent. Om du som förhandlare kräver mer än så och inte inte viker ner dig möts du av följande meddelande:
”Samhällsekonomin kraschar och Sverige är på väg mot konkurs. På gatorna syns svältande människor som stapplar fram med trasor på kroppen. Regeringen stiftar en lag som innebär strejkförbud.”
Game over.
Att reallönesäkningar på mindre än fyra procent leder till samhällskollaps är den politiska påverkan LO väljer att satsa på. De verkar ta sikte på att föregå en kommande svekdebatt innan förhandlingarna ens startat.
Pontus Blüme är doktorand i ekonomisk historia med fokus på gigekonomi och ny skribent i Arbetaren.
