Amelia Adamo har blivit en symbol för den svenska klassresan. Men den gjordes genom ett undanträngande av invandrarskapet och priset var högt. Odessa Fardipour ser SVT:s Le och leverera och läser statistiken över utomnordiska kvinnors psykiska ohälsa.
Som 22-årigt butiksbiträde på Systembolaget blev jag nervös varje gång Amelia Adamo närmade sig min kassa. Hon var allmänt känd för att vara något krävande och förväntade sig lite väl mycket av en person som bara några år innan upptäckt Cava och rosévin.
Nu, 13 år senare, är det en annan person jag möter genom tv-rutan. I SVT:s porträttserie Le och leverera, porträtteras ett barn till en ensamstående mamma som invandrat från Italien, präglad av djupa orättvisor och fattigdom i ett land som ännu inte fått upp ögonen för vitlök och olivolja.
Vägen ut ur arbetarförorten går genom svenska män, gärna från överklassen, gärna med kulturellt kapital som kan öppna dörrar till ett tryggare liv. Den sker också genom ett undanträngande av invandrarskapet och det italienska arvet. Målet är att bli så svensk som möjligt.
Och hon gör det bra, i kombination med en orädd penna, en näsa för trender, skribenter och en känsla för vad svenska folket vill läsa vid frukostbordet närmar hon sig makten och blir en ledande tidningsdrottning i mediesverige.
Hon blir också symbol för den svenska klassresan, ”den svenska drömmen”, och bjuds ofta in till olika tv-soffor för att prata om detta.
När hon pratar om pressen över att vara invandrarbarn, pressen över att leverera och skörda frukterna som ens självuppoffrande föräldrar har sått, träffar det extra djupt.
Men målet att bli så svensk som möjligt sker också på bekostnad av hennes psykiska hälsa. I programmet berättar hon att hon upplevt en kronisk stress som satt spår i både kropp och själ.
När hon pratar om pressen över att vara invandrarbarn, pressen över att leverera och skörda frukterna som ens självuppoffrande föräldrar har sått, träffar det extra djupt. Det är först här som igenkänning väcks och som min inre 22-åring möter kvinnan framför kassan.
Visserligen är jag ingen streber som Amelia själv kallar sig för. Men som kvinna, invandrarbarn med arbetarklassuppväxt vet jag hur det känns att vara i underläge. Jag vet hur det känns att sakna det där maktförsprånget, den självklara platsen i rummet och den där rädslan över att bli fråntagen biljetten som då och då släpper in en i värmen. Och framförallt känner jag till den psykiska ohälsa som kommer med det. Sorgligt nog syns den också i den svenska suicidstatistiken.
För inte så länge sedan publicerade Göteborgs Universitet en omfattande studie som visar att äldre utomnordiska kvinnor med obehandlad depression har en förhöjd självmordsrisk, jämfört med svenskfödda kvinnor. Forskningen kring ämnet är fortfarande begränsad. Men några förklaringar som anges är att invandrarkvinnor är mindre benägna att söka medicinsk hjälp på grund av språksvårigheter och stigma kring psykisk ohälsa.
Men vi vet att det finns fler förklaringar än så till varför invandrarkvinnor är mer utsatta än andra.
Oavsett om du är frivillig invandrare som emigrerat med hopp om ett bättre liv, eller ofrivillig invandrare som flytt undan krig och förföljer så är det ett trauma i sig att vara invandrare, eller barn till invandrare.
Att komma till ett nytt land och ett nytt samhälle med andra förhållanden än de ordinarie ställer nya krav på individen. Lägg därtill, tacksamhetsskuld, utanförskap, statusförlust, språksvårigheter. Men vänta, det tar inte slut där, rasism, alienation och diskriminering på arbetsmarknaden är också några av de utmaningar som invandraren måste förhålla sig till.
Hon behöver inte längre bevisa sin svenskhet och känner inga krav på att assimilera sig, i stället har hon återvänt till sina rötter.
Men den kanske mest frustrerande biten är att mötas av oförståelse. För omgivningen som inte delar invandrarskapet kan dessa utmaningar och krav passera obemärkt förbi och i stället mötas med besvikelse och ännu fler krav, ännu mer ångest.
Ur den här kontexten är det inte svårt att förstå Amelia Adamos tidiga strävan efter att bli så svensk som möjligt.
Men det finns ändå inslag som överraskar i Le och Leverera, för parallellt med invandrarbarnet porträtteras också en välbeställd kvinna med bostadsrätt i innerstan och ett idylliskt hus med havsutsikt som nu har råd att blotta sin sårbarhet. Hon behöver inte längre bevisa sin svenskhet och känner inga krav på att assimilera sig, i stället har hon återvänt till sina rötter, skaffat italienska stammishak, lärt sig språket och börjat röra sig mer vant på Roms gator. Kanske är det först när man blir svensk som man tillåts vara barn till en fattig invandrare?
