Både Vision och Unionen kampanjar just nu för att dämpa medlemmarnas förväntningar på löneökningar. Martina Engman går igenom fackens kommunikation inför avtalsrörelsen och frågar sig: Står årets avtalsrörelse mellan facken och medlemmarna?
“För feta löneökningar kan ge mindre smör på mackan” flimrade förbi på skärmen när jag surfade på Facebook för ett par dagar sedan. Det var en annons från Fackförbundet Unionen riktad till sina medlemmar.
Annonsen förbereder medlemmarna på att löneökningarna kommer bli låga i den kommande avtalsrörelsen. Får folk för mycket i plånboken tror Unionen att företag kommer höja priserna för att betala lönerna. Vips så är en löne- och prisspiral igång enligt den ekonomiska teorin man lutar sig mot.
Men varför kampanjar Unionen mot sina egna medlemmar? Jag kollar om det finns fler fack som gör samma sak. Bingo, jag hittar ett till, fackförbundet Vision.
Vision skriver i sin annons att “Chockhöjning av lönen är inte bästa lösningen”. I artikeln som annonsen länkar till konstaterar deras löneexpert att “Tio procent högre lön nästa år? Glöm det.”
Vid en första anblick låter det rimligt: om kostnaderna för att göra olika produkter och tjänster ökar höjs priset. Men om man räknar så glöms ett alternativ bort. Höjda löneökningar kan i stället innebära minskad vinst för företaget. I stället för att löntagare står tillbaka får aktieägarna göra det.
Teorin om löne/prisspiralen är omdebatterad minst sagt. En del ekonomer hävdar att mängden pengar i omlopp bestämmer inflationen. Världens regeringar tryckte en hel del nya pengar under coronapandemin för att täcka stöden som betalades ut. Stämmer det sättet att se på ekonomi har coronastöden nu omvandlats till högre priser.
De tre största mottagarna av coronastöd, Volvo Cars, Scania och Volvo AB, fick 2,8 miljarder 2020 av staten. När bokföringen sammanställdes för samma år landade vinsterna för de bolagen på 43 miljarder. (SVT 23/10 2021).
Jag kollar igenom vad arbetsköparna i Svenskt Näringsliv annonserar om. Ingenting om lönekraven. Men på sin sajt rapporterar de om kritiken mot LO:s låglönesatsning. Bensinmacksägaren Sven-Olof Gudmundsson gnäller i en artikel om att ”Timingen är åt helvete, milt uttryckt”. Den mack han äger redovisade en vinst på över fem miljoner förra året.
LO dristar sig i en annons att skriva “Arbetarna ska inte ta hela smällen”. Varför ska alla de välfärdsarbetare som tackades med applåder under corona ta någon smäll?
Sista oktober i år kom beskedet gällande LO:s avtalskrav: 4,4 procent i löneökningar. Det är ett blygsamt krav när man jämför med resten av Europa. Där kokar det. Tyska metallarbetare kräver 8,2 procent i löneökningar och i Tyskland höjdes minimilönerna med 20 procent förra året. I Nederländerna kräver det stora facket FNV att minimilönen höjs med 40 procent. Och i vissa länder som Belgien, Cypern och Luxemburg justeras lönen automatiskt i takt med inflationen.
Men i Sverige går det alltså inte.
På både Unionens och Visions hemsidor finns diagram över hur reallönen ökat i Sverige under 2000-talet. Problemet med den sortens diagram är att de inte tar hänsyn till att vissa branscher såsom IT fått superhöga löneökningar medan andra stått mer stilla. De med låg lön försvinner i diagrammen.
Säg att du fått två kronor mer i timmen och grannen åtta kronor mer. Det stämmer att ni tillsammans i genomsnitt har fått fem kronors löneökning. Men när du står i mataffären hjälper ju inte det dig, de pengar du har att betala med är ju de faktiskt intjänade. Ungefär så är det bland Unionens medlemmar som är allt från lågbetalda callcentermedarbetare till högavlönade IT-chefer.
På sin hemsida förklarar Unionen att höja de lägsta lönerna är prioriterat och något man kommer satsa på. Samtidigt friskriver de sig genom att avsluta resonemanget med “Dessutom har politiken ett ansvar för att medborgare klarar en tuff ekonomisk situation.” Mellan raderna: det är inte säkert att vi kommer kräva en lön som går att leva på för alla.
Lite tillspetsat är det faktiskt så att tjänstemän med bra betalt säger åt sina underbetalda kollegor att hålla truten och acceptera läget. Medellönen i Unionen är över 41 000 kronor för alla medlemmar oavsett roll och bransch. Men tittar man på callcenterbranschen är lägsta lönen 21 000 kronor, om du inte är under 24 år – då är den ynkliga 18 400. (Kollega 9/9 2021)
Inte heller syns effektiviseringarna i fackens diagram: nedskärningarna som innebär att allt färre gör mer jobb.
Vem är egentligen oansvarig? Den som höjt arbetstakten men inte fått betalt eller den som inte betalt det den lovat. Kanske är de mest oansvariga Vision och Unionen som tycker att deras medlemmar ska ta kostnaden för inflationen istället för aktieägarna.
År 2017 publicerade Statistiska centralbyrån en artikel med rubriken “Företagens vinster ökar på lönernas bekostnad”. I artikeln konstaterar myndigheten att produktiviteten ökat mer än lönerna – trots att det är grunden för svensk lönebildning att de ska följa varandra.
I Saltsjöbadsavtalet 1938 kom LO och arbetsköparföreningen Svenskt Näringsliv överens om att ju mer arbetarna producerar, desto större löneökningar. När SCB går igenom statistiken blir det tydligt att arbetsköparna faktiskt inte har hållit sin del av avtalet.
Vem är egentligen oansvarig? Den som höjt arbetstakten men inte fått betalt eller den som inte betalt det den lovat. Kanske är de mest oansvariga Vision och Unionen som tycker att deras medlemmar ska ta kostnaden för inflationen istället för aktieägarna.
