”Här sköts nån ihjäl. Dagen innan var det en annan plats.” Sven Westerlunds fotografier visar faktiska platser där dödsskjutningar ägt rum runtom i Stockholm. Men det är Daniel Boyacioglus texter som gör dem verkliga.
Titeln En verklig plats säger mycket, och ändå inte. Sven Westerlund har fotograferat verkliga platser, i Stockholm, fysiskt nära mig. Samtidigt finns det något overkligt i dem och i hela temat: det som binder bilderna samman är att: här har någon dött. Det syns nästan aldrig på fotografierna, men vi vet det.
Helt lätt är det inte att veta från vilket håll en läsare ska närma sig boken. Det är en fotobok utan fotografier på omslaget. Vid en första läsning ger poeten Daniel Boyacioglus texter starkast intryck. Men dessa texter återfinns i mitten, omringade av bilder, förord, efterord och ett Aristoteles-citat.

Boyacioglus korta, numrerade texter lyfter det avbildade: vad mer platserna är, eller kunde vara. Texterna är samtidigt skarpa, poetiska och konkreta. Formen är flytande men allt flyter som det ska, oavsett om det är prosa eller mer liknar låttexter.
Här finns rader om hur samhällskontraktet hittats på i efterhand och om lasermannens terror. Barndom, ungdom och nutid blandas. Särskilt fastnar vissa bitar: som hur fjärran våldet känns (”Ingen rök utan eld, kunde jag tänka”) tills det drabbar en själv. Och ”att båda två är sant” i text 10.
Jag tittar på platserna igen. De är fotograferade ganska rakt upp och ner, oftast utan människor. Vissa av ställena känner jag igen. Jag tänker in människor i bilderna. Där brukade jag gå förbi i tonåren, där gick jag till jobbet ett tag, dit har någon just flyttat. Jag tänker på en kompis som var nära att träffas av skott en eftermiddag för några år sedan, i en söderförort, på väg hem från sitt jobb. Ingen dog då. Men jag vet exakt var det hände och går sedan dess alltid en omväg just där.
Ändå, när jag läser boken, dröjer sig den där känslan av overklighet kvar. Men jag tror att den har mattats av lite.
Att skildra sin pågående samtid är alltid svårt. Att göra det är modigt. Jag hoppas att denna bok ska lyckas nå fram till många olika läsare med olika erfarenheter. Om inte annat så för att de ska stanna upp ett tag, och reflektera över vad våldet gör med oss alla.
