Trettioåriga Iza dog för att hon nekades abort. Hennes död väckte en storm av protester i Polen – men politikerna håller hårdnackat fast vid de strikta abortlagarna. Arbetaren har träffat Izas svägerska Barbara Skorbol som hoppas att hennes unga släktings tragiska bortgång blir en väckarklocka.
– Hon var en ung, fullt frisk kvinna men bara ett dygn efter att hon kom till sjukhuset var hon död. Flera gånger bönade och bad hon läkarna att hjälpa henne, men de vägrade. De har blod på sina händer.
Barbara Skrobol slår ner blicken i marken. Ett enkelt träkors vittnar om att en ung kvinna och ett spädbarn ligger begravda på kyrkogården i Pszczyna, en pittoresk småstad bara några mil från den tjeckiska gränsen. Knappt ett år har gått sedan Barbara förlorade sin svägerska, trettioåriga Iza som avled på sjukhuset i Pszczyna efter ett dygns smärtsam kamp. En mörk skugga av sorg och uppgivenhet skymtar i Barbaras ögon när hon berättar om henne, men rösten är lugn.
– Det är viktigt att hennes berättelse når ut, säger hon.
Izabela Sajbor, eller Iza som hon kallades, väntade sitt andra barn och såg fram emot att få ett syskon till sin dotter. Men redan i vecka 22 gick vattnet, en dag när Iza var hemma med sin dotter som hade trillat på cykeln och skadat sig. Morgonen därpå åkte hon till sjukhuset i Pszczyna där hon blev inlagd.
– Hon började känna sig dålig och förstod att något inte stod rätt till, säger Barbara när Arbetaren träffar henne i Pszczyna.
Timmarna gick och Iza började känna sig allt sämre. Hon hade feber, kräktes och hade svåra smärtor. Men ingen av läkarna ingrep.
– De sa till henne att de inte kunde göra något så länge fostret hjärta fortfarande slog, berättar Barbara.
Polen har en av Europas striktaste abortlagstiftningar. Endast om den gravida kvinnans liv är i fara tillåts abort – och även då är det svårt att hitta en läkare som vågar ingripa. Tidigare fanns en klausul om att abort fick utföras om fostret var skadat, men den möjligheten togs bort i samband med att lagstiftningen skärptes 2020.
Det osäkra rättsläget var en av anledningarna till att Iza dog, menar Barbara.
– Läkarna brydde sig inte om henne. Hon fick dropp, men ingen undersökte henne eller fostret. Det var så mycket som gick fel!
I gryningen dagen efter rullades Iza äntligen in på operationsbordet, men hennes liv inte att rädda. Knappt ett dygn efter att hon kom till sjukhuset avled hon i sviterna av sepsis.
– I journalen står det att fostret dog klockan fyra på morgonen. Men det dröjde innan läkarna ingrep. Jag tror att Iza vid det ögonblicket visste att det fanns en risk att hon inte skulle klara sig. Hon vädjade till sjuksköterska att de skulle hjälpa henne. Hon berättade att hon hade en dotter ett leva för. ”Jag får inte dö,” sa hon.
* * *
– Vi har ingen läkare på vår sida. Ingen!
Marta Lempart är märkbart frustrerad. Hon är en av Polens mest stridbara abortförespråkare som i många år har kämpat för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Under åren har hon följt flera fall liknande Izas, där kvinnor avlidit för att de har nekats abort. Hon skräder inte med orden i sin kritik mot läkare som inte vågar stå upp mot lagstiftningen.
– De säger att de är rädda för att ställas inför rätta, men det har inte hänt en enda gång! Det finns naturligtvis läkare som i tysthet hjälper kvinnor, men det faktum att ingen i läkarkåren vågar ställa sig på vår sida offentligt tycker jag är skamligt, säger hon.
– Kvinnor dör. Och de är rädda för att förlora sin inkomst! Vad vi behöver är en läkare som är beredd att utföra en abort och få fallet prövat av rättssystemet.
I somras beslutade Polens regering att alla graviditeter måste journalföras av sjukvården, en nyhet som väckte en våg av kritik runt om i landet. Marta menar att det är just kvinnorna som väljer att skaffa barn som landets abortlagstiftning blir riktigt farlig.
– För oönskade graviditeter kan du alltid utföra en abort utanför systemet. Det är när du väntar barn och finns med i systemet som du faktiskt kan dö, säger hon.
Risken att hamna i en situation som Iza gjorde, där läkarna inte vågar utföra en abort ens för att rädda livet på en gravid kvinna, är den yttersta konsekvensen av de hårdföra lagarna. Marta kallar sjukvårdssystemet ”den svaga länken” och menar att det är där, på sjukhusen, de grövsta brotten begås.
– Läkarna som låter kvinnor dö borde vara i fängelse! Vi pratar ofta de mest akuta fallen, när en kvinnas liv är i direkt fara, men faktum är att sjukvården begår en rad övergrepp när det gäller kvinnors reproduktiva hälsa, säger hon.
I vintras dog ytterligare en kvinna efter att läkarna på sjukhuset i Częstochowa vägrade abortera ett dött foster. Efter de uppmärksammade fallen söker sig allt fler kvinnor utomlands för att registrera sin graviditet, göra ultraljud och få tillgång till prenatal vård.
– De vill helt enkelt inte vara i det polska systemet eller behöva förlita sig på polska sjukhus. Redan 2016 när förslag om skärpt lagstiftning diskuterades för första gången, gick kvinnor ut och sa att det de inte kommer att föda barn i Polen. Och nu händer det faktiskt. Förra året hade Polen det lägsta födelsetalet sedan andra världskriget. Det visar svart på vitt hur lågt förtroendet är för den polska sjukvården, säger Marta.
* * *
Ljuset flödar in genom de stora fönstren högst upp i sekelskifteshuset i centrala Warszawa. Färgglada dekaler, vykort och broderier pryder de vitmålade väggarna. Hit, till en hemlig adress, går en av Polens mest kända telefonnummer, 22 29 22 597, som fick ett stort genombrott för fyra-fem år sedan.
– Vi bestämde oss för att gå ut offentligt och hamnade på omslaget till ett populärt livsstilsmagasin klädda i t-shirts med texten ”Abort är okej!” Vi ville få i gång en diskussion om abortfrågan utanför feministiska cirklar. På det här sättet nådde vi ut till kvinnor som inte är aktivister eller engagerade i frågan, säger Natalia Broniarczyk som är en av eldsjälarna bakom Aborcyjny Dream Team.
Varje vecka ringer hundratals kvinnor för att få hjälp till en säker abort. Den stora majoriteten hör av sig för att få tillgång till tabletter för att utföra en medicinsk hemabort, medan ett fåtal söker hjälp för att åka utomlands för en kirurgisk abort.
– Tillgången till abort är faktiskt ganska bra för polska kvinnor. Men stigmat finns kvar. Många som ringer oss vågar inte ens säga ordet abort utan säger att det har ett problem, säger Natalia.
Att bryta stigmat kring abort är ett av Aborcyjny Dream Teams mål. Natalia berättar att hon själv skämdes när hon blev oönskat gravid och sökte hjälpt.
– Jag visste allt om preventivmedel och hur man skyddar sig, och ändå hamnande jag i den situationen. När jag till slut samlade mod att ringa vågade jag inte erkänna att det var jag som behövde hjälp utan jag sa att det var en kompis, säger hon.
Samtalet blev startskottet till en nära vänskap och mångårigt samarbete med Justyna Wydrzyńska, en av den polska abortrörelsens främsta affischnamn. Justyna riskerar tre år fängelse för att ha hjälpt en ung kvinna att göra abort, ett uppmärksammat fall som har lett till rubriker världen över. Rättegången har hela tiden skjutits upp, men stressen av att ha det hängande över sig gör att kärnverksamheten – att faktiskt hjälpa andra – blir lidande.
– Hela våren har vi ägnat åt att förbereda inför rättegången. Och självklart är jag orolig att jag faktisk ska hamna i fängelse, säger Justyna.
Hur hamnade Polen i abortmotståndarnas klor? Flera opinionsundersökningar visar att en majoritet av polacker stödjer en mer liberal abortlagstiftning – ändå flörtar det högerpopulistiska regeringspartiet Lag och rättvisa med ultrakonservativa grupper.
– Det är politisk kohandel. Ändå sedan frigörelsen från kommunismen har polska politiker suttit i den katolska kyrkans knä. Det handlar helt enkelt om eftergifter för att de ska kunna driva igenom sin politik, säger Natalia.
Hon berättar om en upplevelse som skakade henne som barn.
– Vi tittade på filmen Silent Scream på en biologilektion. Det är en fransk-amerikansk pro life-propaganda som gjordes någon gång på åttiotalet. Den visar en ganska sen abort… och ja, det var helt enkelt för mycket för en ung tjej. Det är inte konstigt att många av mina klasskamrater och alla andra som hade tvingats att se den kände obehag inför tanken på att själva göra abort, säger hon.
Polen var ett av de första europeiska länderna att tillåta abort. Kvinnor från grannländerna – även Sverige – reste hit för att få tillgång säker abort. Men 1993, efter Sovjetunionens fall, gav politikerna vika för de konservativa krafterna i landet och förbjöd fri abort.
I dag är det tekniskt sett möjligt att få en abort inom ramarna för det polska sjukvårdssystemet – om till exempel graviditeten är ett resultat av en våldtäkt. Men vägen dit är snårig, säger Natalia:
– Först måste du gå till en polisstation och anmäla brottet, och sen måste du övertyga en åklagare om att din graviditet är resultatet av en våldtäkt. Och sen måste du hitta en läkare som inte bara är villig att utföra aborten men som också jobbar på ett sjukhus där det tillåts, säger hon.
Förra året hjälpte Aborcyjny Dream Team drygt 1 500 kvinnor att få hjälp utomlands, och närmare 35 000 att få tillgång till mediciner för hemabort. Varken Natalia eller Justyna vågar hoppas på en lagändring de närmaste åren; den katolska kyrkan och den ultrakonservativa gruppen Ordo Iuris har fortfarande ett enormt inflytande över politiken, menar de.
– Man ska aldrig ta några rättigheter för givet. Titta bara på USA! Har man väl tagit klivet och faktiskt förbjudit något som länge har varit en självklarhet är det en lång och svår kamp att få tillbaka samma rättigheter. Dagens unga har aldrig upplevt samma frihet, och många av de som kommer ihåg hur det var före 1993 känner att de inte orkar ta fighten, säger Natalia.
Marta Lempart är däremot mer hoppfull.
– För den unga generationen är mänskliga rättigheter själva kärnan i en demokrati. Vi, som har fyllt fyrtio år, slogs för tillgång till fri press, fria val och ett fritt rättssystem, medan unga människor ser mänskliga rättigheter som en minst lika viktig pelare, säger hon.
* * *
För Barbara Skrobol, som snart tvingas genomgå årsdagen av sin svägerskas död, är abortdebatten långt mer än politik.
– Lagstiftningen måste ändras så att ingen ska behöva gå igenom det Iza gjorde sin sista dag i livet. En liten flicka har mist sin mor, hur kan det någonsin vara försvarbart?
