Syndikalisten och forskningsredaktören Per Lindblom är aktuell med en bok om svenska anarkister och syndikalister som for till inbördeskrigets Spanien för att på olika sätt slåss mot fascismen. Arbetaren mötte upp författaren bland tidningens gamla presslägg på Sveavägen i Stockholm.
Vid tiden strax innan kuppförsöket och det blodiga inbördeskrigets början hade den syndikalistiska fackföreningen CNT omkring 100 000 medlemmar i den katalanska huvudstaden. Därtill fanns ett stort nätverk av sympatisörer, flera anarkistiska organisationer och till och med egna försvarskommittéer finansierade av facket. Denna rörelse, som med hjälp av tidigare oorganiserade arbetare, kom att spela en betydande roll i den väpnade kampen mot fascisterna och Francos militär.
Det har skrivits mycket om det spanska inbördeskriget genom åren. Filmer, romaner och faktaböcker har inte sällan gett ett romantiskt skimmer över händelserna i främst Barcelona, där kampen mot fascismen var som starkast.
Frågan är om något ens kommer i närheten av Per Lindbloms Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget. Korrespondenter och frivilliga 1939-1939 som nu ges ut på Federativs förlag. Persongalleriet är väl utvalt. På nära håll får vi följa, för många tidigare okända, journalister och antifascister som med livet som insats bidrog till att öka stödet för den sönderfallande republiken och sprida nyheterna om fascisternas grymheter.
Barcelona, 1936. Under de heta sommardagarna i mitten av juli 1936 vibrerade luften av spänning. Något var på gång och militären samlades vid strategiska platser runt om i Barcelona, högkvarteret för den republikanska sidan.
Samtidigt organiserades motståndet i det tysta. Nattliga massmöten och hemliga sammankomster där aktioner planerades för att stoppa det allt mer väntande kuppförsöket. Fartyg och vapenbutiker plundrades på ammunition. Anarkisternas hemliga vapengömmor tömdes och gevär delades ut till CNT:s medlemmar allt eftersom läget hårdnade.
Bilar med svartröda fanor patrullerade gatorna, utrustade med kulsprutor. Mitt i händelsernas absoluta centrum befann sig de två svenska anarkisterna Margit Manus och Axel Österberg från Stockholm. De hade rest till Spanien för en vid den tiden en mycket ovanlig, semesterresa och kom snabbt att dras med i massmobiliseringen tillsammans med en lång rad andra frihetliga socialister från världens alla hörn. Tillsammans blir det unga kärleksparet tidningen Arbetarens korrespondenter på plats och några av de första att rapportera från kriget i svensk press.
”Klockan fem på söndagsmorgonen bultade vår värdinna på dörren. Hon var i största upphetsning.
– Det har börjat, det har börjat!
Kvickt hoppar vi i kläderna och skyndar in mot staden. Våra kamrater har redan börjat kasta upp barrikader i förstäderna. Överallt växer barrikaderna upp som svampar ur marken. Kvinnor och barn deltar i arbetet, och de första bilarna med CNT:s och FAI:s tecken börjar cirkulera.
Försiktigt avancerar vi in mot centrum. Man måste gå försiktigt och välja gatorna med urskillning, ty rätt som det är visslar en förlupen kula förbi öronen, och rätt vad det är kan det komma en bredsalva från något näste, där fascisterna ligger i bakhåll och skjuter på alla de kan se på gatorna. Då gäller det att tränga upp sig mot en vägg och vänta tills det värsta är över. Sedan kan man avancera ett kvarter igen.”
Det skriver Axel Österberg i en av många artiklar han skickade hem till Syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Storm, för vilka han också rapporterade, under inbördeskrigets inledande fas.
Bland de svenska korrespondenter som var först med att rapportera från oroligheterna i revolutionens och militärkuppens Spanien var just anarkister och syndikalister i klar majoritet. Även bland de drygt 600 svenskar som trotsade regeringens reseförbud mot att ansluta sig som frivilliga i kampen för republiken och mot fascismen fanns flera personer med kopplingar till den frihetliga vänstern, även om de Moskvatrogna kommunisterna dominerade i antal.
Om några av de här personerna har Per Lindblom nu skrivit en lika fängslande som faktafylld tegelsten. Projektet har tagit drygt tio år men resultatet är imponerande.
– Spanien och det som hände där har alltid varit ett stort intresse, men det var väl för ungefär tio år sedan jag kom på idén att ”fan det här borde ju bli en bok”, säger Per Lindblom där vi sitter uppe på Arbetarens redaktion med en kopp kaffe.
Framför oss på fikabordet ligger ett uppslaget nummer av tidningen från fredagen den 31 juli 1936. Där domineras förstasidan av rapporter från Spanien: Strider i den strategiskt viktiga staden Zaragoza och hur folkfronten organiserar försvaret mot fascisterna. Även en längre rapport från Barcelona där korrespondenten, troligen Margit Manus eller Axel Österberg, beskriver hur en väldig folkmassa vinkar av de 8000 man som snart ska skickas till de blodiga frontlinjerna längre inåt landet.
Per Lindblom bläddrar bland sidorna. Genom åren har han lustläst gamla tidningsnummer av Arbetaren, Brand och Storm. Han har även tagit del av korrespondens mellan CNT och den svenska systerorganisationen SAC och kikat i privata arkiv med brev och vykort som skickats hem till oroliga anhöriga. Han har pratat med barnen till de som då reste och varit på plats i Spanien åtskilliga gånger för att gräva i arkiven på plats. Klivit ner i bunkrarna som fortfarande på sina ställen finns kvar. Sökt efter rester av kriget.
– För mig, som är gammal punkare, kändes det ganska självklart att gå med i SAC när jag fick mitt första jobb som 18-åring. Där träffade jag snabbt många äldre medlemmar som pratade om händelserna i Spanien med stor vördnad. Då väcktes mitt intresse. Ganska många år senare upptäckte jag vilket otroligt rikt arkiv med spännande korrespondens som finns kvar om just den anarkistiska delen av inbördeskriget. Plötsligt dök det upp en massa namn jag aldrig hört om förr, om svenskar som åkte ner för att delta på ett eller annat sätt. Det är deras berättelser jag skriver.
Vad är det med just spanska inbördeskriget som du tror fängslar så många inom främst den frihetliga vänstern?
– Det här var ju den stora peaken för anarkismen och syndikalismen i hela världen. Det var där och då som det verkligen hände. För även om revolutionen blev ofullbordad så var den enorm. I Barcelona tog CNT över både fabriker och kollektivtrafik och i Aragonien bildades en anarkistisk republik med flera hundratusen invånare, säger Per Lindblom.
Konflikten är snårig. Det är inte lätt att hänga med i utvecklingen. Historieskildringen av kriget skiljer sig dessutom ofta åt beroende på var källorna hämtas. Klart är i alla fall att det frihetliga motståndet med CNT och FAI i täten förråddes av de Sovjettrogna kommunistpartierna med stöd från Stalin. I Spanien är kriget fortfarande ett ämne som river upp sår.
– Det gäller att vara försiktigt när man är där och pratar om det. Alltid är det någons mormor eller farfar som mördats av den ena eller andra sidan, förklarar Per Lindblom och jämför med hur det är i Finland där risporna från inbördeskriget 1918 fortfarande inte helt har läkt.
I boken har han valt att fokusera på sju huvudpersoner. Förutom Margit Manus och Axel Österberg finns naturligtvis den kände anarkisten Nisse Lätt med. Även Arbetarens, nästintill bortglömde, reporter Rudolf Berner som med över 200 reportage skildrade både krigets elände och mobiliseringen av motståndet. I boken finns även andra betydligt mindre kända namn som exempelvis Maja Funseth, som från fronten skrev hem till Sverige under synonymen Maja Lessak. Via henne får vi detaljerade berättelser och livsöden.
– En sak som upprört mig under arbetet, förklarar Per Lindblom, är att två av dem som skrev mest om kriget var kvinnor och de är i det närmaste helt bortglömda i dag. Dels för att de var syndikalister, men också för att de var just kvinnor i en väldigt mansdominerad värld. Med den här boken hoppas jag att de ska få någon slags återupprättelse för vad de gjorde.
Han jämför sitt omfattande researcharbete med ett pussel där varje bit skapar detaljer som så småningom bildar små familjesagor som i sin tur hjälper oss att se helheten över de dramatiska händelserna.
Du har ägnat det här projektet enormt mycket tid. Och nu är boken ute. Kommer du kunna släppa spanska inbördeskriget nu?
– Haha, det är en bra fråga. Intresset kommer ju alltid att finnas kvar och under arbetets gång har det kommit upp så otroligt många spännande sidospår som det skulle kunna gå att göra väldigt intressanta grejer av. Om människor som gjort fantastiska insatser i historien, säger Per Lindblom.
Han fortsätter att bläddra i pärmarna med de gamla numren av Arbetaren från sommaren 1936. I stort sett alla nummer domineras av nyheterna från fronten. Per Lindblom hoppas att boken ska bidra med nya perspektiv på revolutionen och striderna.
– Det finns naturligtvis massor av saker att vara kritisk mot i efterhand men man måste beundra storslagenheten i CNT:s projekt. Under några korta månader när de styrde Barcelona lyckades de överta produktionsmedlen och få till ett samhälle där standarden ökade för de vanliga människorna samtidigt som de slogs mot fascismen.
