Enligt Arbetsmiljöverket arbetsolyckorna de senaste åren ökat inom bemanningsbranschen. Bilden är en genrebild. Foto: Adam Ihse/TT

”Det är modernt slaveri”  

På arbetsmarknaden är risken för olyckor högre för bemanningsanställda än direktanställda. Anställda vittnar om en tystnadskultur och om arbetsplatser med bristande arbetsmiljö. Arbetaren granskar villkoren för bemanningsanställda.

I Bro utanför Stockholm ligger Coops massiva grå lagerbyggnad, där det i dagsläget arbetar omkring 725 personer. Under julhelgen 2021 skedde en olycka på lagret där en bemanningsanställd blev påkörd av en truck. 

I anmälan som upprättades beskrivs en arbetsplats med mycket stress och hög arbetsbelastning. Detta är bara ett av alla tillbud i en bransch där mörkertalet avseende olyckor är stort. 

– Bemanningsanställda byter jobb rätt ofta och är ständigt på nya arbetsplatser. Och är man ny på jobbet är risken för att en arbetsolycka sker större i början av anställningen, än om man jobbat på samma ställe i ett år, säger Heli Aarnipuro, arbetsmiljöinspektör och projektledare på Arbetsmiljöverket. 

Heli Aarnipuro, arbetsmiljöinspektör och projektledare på Arbetsmiljöverket Foto: Arbetsmiljöverket
Heli Aarnipuro, arbetsmiljöinspektör och projektledare på Arbetsmiljöverket Foto: Arbetsmiljöverket

Olycksfrekvensen inom bemanningsbranschen beror enligt Aarnipuro främst på två faktorer. Dels är bemanningsanställda ofta nya på jobbet och dels handlar det om själva arbetsuppgifterna. De bemanningsanställda får ofta utföra tunga arbetsuppgifter och använda farliga verktyg och maskiner, exempelvis truckar, utan att ha tillräcklig erfarenhet eller utbildning. 

–   Just truckar är en av de absolut farligaste maskinerna som en bemanningsanställd på ett lager använder sig av. Bemanningsföretaget och kundföretaget har gemensamt arbetsmiljöansvar. Kundföretagen kanske tänker att det är bemanningsföretagen som utbildar sin personal i exempelvis att köra truck och hoppar då ibland över den viktiga introduktionen, säger Heli Aarnipuro. 

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsköparen och kundföretaget säkerställa arbetsmiljön. Ansvaret ligger därmed hos bägge parter, men det är just detta gemensamma ansvar som gör att bemanningsanställda ofta faller mellan stolarna.

– På olika industrier och på olika jobb så är det fler arbetsolyckor inom bemanningsbranschen. Man måste också förstå att bemanningsanställda också har svårare att anmäla incidenter, för de vill inte verka problematiska eller så vet de inte hur man går tillväga, säger Pille Strauss-Raats, researcher inom arbetsmiljö på Göteborgs Universitet. 

Enligt Arbetsmiljöverket har frekvensen av arbetsolyckor per 1000 förvärvsarbetande inom bemanningsföretag ökat från 13 arbetsolyckor år 2011 till 19 arbetsolyckor år 2021. 

Detta går att jämföra med att det i samtliga branscher skedde sju olyckor per 1000 för direktanställda mellan 2011 och 2014. Även 2019 låg olycksfrekvensen för direktanställda för samtliga branscher på sju arbetsolyckor med sjukfrånvaro per 1000 anställda. Det innebär är den som är bemanningsanställd löper nästan trippelt så stor risk att skada sig på jobbet.

Bemanningsbranschen omsatte 2021 uppemot 8,5 miljarder kronor – vilket är en stor vinstuppgång i förhållande till tidigare år. I början av 2000-talet låg omsättningen på omkring två miljarder kronor, enligt branschorganisationen Kompetensföretagen. 

Från början var det problematiskt att jobba fackligt med bemanning. Den information som vi får av kundföretaget, får inte de bemanningsanställda. 

“Peter”, huvudskyddsombud

På en bensinstation ska “Peter”, som egentligen heter något annat, lämna in sin bil för årlig besiktning. Bromsarna ska kontrolleras och kamremmen bytas ut. Han arbetar till vardags som huvudskyddsombud för lagerarbetare någonstans i Sverige. Peter har jobbat inom lager i nästan elva år och beskriver en situation där jobbet för de bemanningsanställda går ut över deras hälsa. 

– Från början var det problematiskt att jobba fackligt med bemanning. Den information som vi får av kundföretaget, får inte de bemanningsanställda. 

Peter beskriver en situation där det blir svårt att veta vem man ska vända sig till beträffande arbetsmiljöproblem. Han menar också att arbetsköparen varit likgiltig inför arbetsuppgifterna de bemanningsanställda utfört. 

– Vi hade ett område inne på vårt lager där det var mycket personal som sprang runt och plockade och även många truckar. När man varit där i en vecka ska man som anställd rotera och få nya arbetsuppgifter. Arbetet i detta område är väldigt tungt och man sliter ut ryggen och axlarna. Men de som jobbar hos bemanningen fick aldrig rotera mellan arbetsuppgifterna.

Peter förklarar att de anställda på bemanningsföretaget kommit till honom och berättat att de alltid blev placerade på just det område där skaderisken var som störst. 

– Då vände jag mig till arbetsgivaren och sa att i stället för att placera de som är inhyrda och som inte har någon variation i arbetet på platsen där jobbet är som tyngst, är det bättre att låta dem vara ute på andra verksamheter i lagret. När bemanningen är inne gör de bara en sak. De plockar. Vi som är direktanställda har en grundfunktion i våra avtal som gör att vi får rotera.

I dokument från Arbetsmiljöverket kan man läsa om brister i arbetsmiljön på Coops lager i Bro. Myndigheten som gjorde tillsynen föreskrev också arbetsköparen ett vite på 100 000 kronor om inte problemen med arbetsmiljön åtgärdades inom kort. Larmet handlade om just bristen på rotation för de bemanningsanställda.

En utredning gjordes på alla arbetsmoment på Coops lager, som senare redovisades till Arbetsmiljöverket. Arbetet för de bemanningsanställda ändrades, och de flyttades till ett nybyggt område för att det skulle kunna gå och plocka ergonomiskt. Först när skyddsombuden larmade till Arbetsmiljöverket tog företaget tog tag i problemen.

I ett mejlsvar till Arbetaren skriver Coop att ”säkerheten är god. Alla anställda får samma utbildning oavsett anställningsform. Vi följer noga upp olyckor och tillbud och ser ingen skillnad i representation mellan anställningsform”.

På frågan varför behovet med bemanningsanställda finns, svarar Coop: 

”Våra konsumenters köpmönster varierar kraftigt med väder, veckodagar, högtider eller till exempel pandemier. För att kunna parera de kraftiga volymsvängningarna mellan till exempel en mathögtid som påsken och veckorna efter behöver vi bemanningsanställda. De är ett viktigt komplement i uppdraget att leverera mat till hela landet, när konsumenterna behöver den”. 

Vidare så svarar Coop gällande den höga skaderisken för landets bemanningsanställda att “de noggrant följer skador och tillbud på vår arbetsplats och vi ser inte något sådant fenomen här på Coop”.

Foto: Tomas Oneborg/TT
Foto: Tomas Oneborg/TT

Över en kopp kaffe inne på macken fortsätter “Peter” att förklara. Han menar att det finns risker med att ha bemanning. Personerna kan utnyttjas av kundföretagen genom att bara jobba på de ställen där arbetet är som intensivast. 

– Man måste se över kontrakten. De som har den typen av anställning lätt kan bli utnyttjade och då kanske man inte vågar säga till. Som ni alla vet så kan man bli uppsagd efter två veckor. Det blir också svårt för oss skyddsombud att driva saker vidare när man inte vet om personen man hjälper kommer att vara kvar om en månad. 

Arbetsmiljöverket har i sin tillsyn dragit slutsatsen att de två parterna, det vill säga bemanningsföretagen och kundföretagen, bör förbättra sitt samarbete och på så sätt även förbättra arbetsmiljön för de bemanningsanställda. 

– All lagstiftning på arbetsmiljöområdet gäller även för bemanningsanställda, säger Heli Aarnipuro, arbetsmiljöinspektör och projektledare på Arbetsmiljöverket och fortsätter:

– Vi tycker att kundföretagen och bemanningsföretagen måste utveckla och förbättra samarbetet, för det finns regler för att arbetsolyckor ska undersökas och utredas. Man ska utreda vad som är orsaken till en olycka, säger Heli Aarnipuro. 

Bemanningsanställda som skadar sig kan ibland snabbt återvända till arbete.

– Det är på gott och ont. Skadar man sig på jobbet så har bemanningsföretagen oftast bättre möjligheter att anpassa arbetsuppgifterna till den person som är skadad, så man inte behöver vara sjukskriven utan kan fortsätta att jobba med något annat. 

Men enligt Peter är det inte fullt så enkelt. Han menar att bemanningsanställda ofta håller tyst om olyckor som sker på jobbet. Anställda som rapporterar till bemanningsföretaget riskerar att inte bli inringda igen. 

– När de är sjuka är det väldigt svårt att få arbetsanpassning. Kontrakten brukar avslutas när bemanningsanställda blir sjuka eller skadar sig på jobbet och detta på grund av att kontrakten är så dåliga från början. Man har inte råd att vara sjuk eller klaga på dålig arbetsmiljö, säger Peter. 

På Vårväderstorget i Biskopsgården är det för tillfället lugnt. Några pensionärer och hemtjänstpersonal är de enda som är i farten. Det är soligt ute och stämningen är god på det avlånga torget. Ovanför torget dånar spårvagnen fram. Den ska transportera människor från den här delen av Göteborg in till staden som är känd för sina stora industrier. 

Det finns truckar på avdelningen som det antagligen är svårare att skicka tillbaka till företaget man hyr dem av, än vad det är att sparka en människa som är inhyrd.

Per Andersson

Per Andersson har varit bemanningsanställd i många år och arbetat på Volvo Cars. Han har även jobbat aktivt inne på fabriken med att organisera bemanningsanställda för att ställa krav på arbetsköparen. 

– Det finns truckar på avdelningen som det antagligen är svårare att skicka tillbaka till företaget man hyr dem av, än vad det är att sparka en människa som är inhyrd. Den personen behöver man bara ringa upp och säga att den inte behövs längre. De behöver nästan inga argument alls.  

Han var tidigare anställd som montör på Volvo Cars och inte via bemanning. Sedan kom finanskrisen 2008. Per och cirka tusen andra direktanställda var tvungna att gå. Efter ett tag fick han anställning på samma arbetsplats, men denna gång som bemanningsanställd och skulle hoppa in när det fanns en lucka. Hans gamla chefer ville anställa honom direkt men bemanningsföretaget vägrade. 

– Jag var fackligt aktiv när jag var direktanställd och fortsatte med det även som bemanningsanställd. Så när jag såg hur vi behandlades försökte jag organisera oss under radarn. 

Per Andersson menar att det fanns ”en risk” med att organisera de bemanningsanställda under den perioden. Arbetstagare kände sig inte trygga och trodde att de skulle förlora jobbet om de gick med i facket. Per misstänker att han även förlorade chansen att få en fast tjänst på Volvo genom sitt fackliga arbete.

– Om bemanningsföretagen behandlar sina arbetare som på 30-talet, så kommer vi organisera oss som på 30-talet. 

Per Andersson arbetade tidigare på Volvo Cars, där han organiserade bemanningsanställda. Foto: Allan Persson
Per Andersson arbetade tidigare på Volvo Cars, där han organiserade bemanningsanställda. Foto: Allan Persson

På ett tak ovanför en restaurang inne på Volvofabriken i Göteborg började hemliga rastmöten hållas för att undvika insyn.

– Vi hade karosseriet, måleriet och monteringsfabriken med oss. Och så hade vi även en facebookgrupp där vi öppet kunde diskutera löner och sådant. Alla som deltog och delade ut flygblad var medvetna om att de var två månader från att få sparken. Vilket hände till slut.

Jag har sett folk bli väldigt illa behandlade också bara för att de reagerat på att det inte finns ett säkerhetsräcke vid arbetsplatsen eller klagat på att någon truck inte fungerar. 

Per Andersson

Per Andersson jobbar i dag på ett annat företag, där han nu är direktanställd. Även om olyckor ibland sker i det tunga arbetet han utför som metallarbetare menar han att det är en stor skillnad. På Volvo var det uppenbart hur dåligt det fungerade. 

– De skilda förutsättningarna för direktanställda och bemanningsanställda skulle jag säga är tydliga och i vissa fall till och med synliga. Till exempel så kan du få begagnade skor som inhyrd. Jag har sett folk bli väldigt illa behandlade också bara för att de reagerat på att det inte finns ett säkerhetsräcke vid arbetsplatsen eller klagat på att någon truck inte fungerar. 

Per Andersson menar att bemanningsanställda löper större risk att skada sig på jobbet. Foto: Allan Persson
Per Andersson menar att bemanningsanställda löper större risk att skada sig på jobbet. Foto: Allan Persson

Han fortsätter och beskriver orsakerna som han tror är anledningen till att fler bemanningsanställda skadar sig.

– Man får sämre utbildning. Man får inte rätt skyddsutrustning och man får sparken om man säger till. Jag har träffat inhyrda som haft handleder stora som apelsiner. Ett tydligt tecken på muskelinflammation när de står och monterar men de vågar inte sjukskriva sig för då kan de bli av med jobbet. Vissa har till och med blivit tablettmissbrukare. Det gör så ont i mig när jag får se sånt.  

Även resurssvaga grupper i samhället utnyttjas menar Per Andersson. 

– Det är en rasistisk exploatering som pågår. Kolla bara här i Biskopsgården, de flesta människor här jobbar inom bemanning. De bästa bemanningsföretagen får ju pris för att de har en massa utlandsfödda som jobbar hos dem. Men det är för att utlandsfödda är mer utsatta för arbetslöshet och därför tar de jobben med sämst villkor och lägst lön. Kvinnor är också bland de som utnyttjas hårdast. 

På bensinmacken i norra Stockholm är Peters bil klar för upphämtning. 

– Det är modernt slaveri. Det är hur jag ser på det, säger han med eftertryck innan han går.

Studentconsulting AB, ett av Skandinaviens största rekryterings- och bemanningsföretag och ett av de bemanningsföretag som Coop använder sig av, avböjer att ställa upp på intervju.

Peter heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

1 week sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 month sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad