Azamat Akhrorov från Uzbekistan arbetade på Svenska Bostäders bygge i Stockholm genom underentreprenören Nordiska Golv. Bolaget är i dagsläget, enligt facket, skyldig honom lön för hundratals timmar. Foto: Julia Lindblom

Ingen bättring på Nordiska Golv

Allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder, LO-ägda Riksbyggen och stora byggjättar som Wästbygg. Det är bara några av de företag som anlitat skandalbolaget Nordiska Golv de senaste två åren. Trots medial uppmärksamhet, domar i Arbetsdomstolen och tingsrätten har exploateringen fortgått på svenska byggen. Nu kan Arbetaren avslöja företagen som har fortsatt anlita Nordiska Golv.

Det är en tryckande varm sommardag i juni 2020. Sardor arbetar med en borrmaskin på en av byggjätten Wästbyggs arbetsplatser i Helsingborg. Han är anställd genom Nordiska Golv – bolaget som varit i blåsväder i media de senaste åren på grund av allvarliga missförhållanden.  

Plötsligt slinter Sardor med handen och skär upp ett stort sår i benet. Han är i behov av akut läkarhjälp, men när han ringer till sin chef Christian Erdal blir han uppmanad att avstå från att uppsöka vård. Det berättar Sardor när Arbetaren intervjuar honom om tiden på Nordiska golv.

– Han sade att det inte var någon bra idé att ringa ambulansen. Då skulle myndigheterna börja fråga om våra pass, och han sade att även andra på arbetsplatsen skulle råka illa ut. Så vi ringde aldrig någon ambulans. 

Allting började när Sardor, som egentligen heter något annat, befann sig i Lettland och fick ett tips om ett jobb.

– Jag studerade vid den tidpunkten, men min familj fick ekonomiska problem, och när jag fick möjligheten att arbeta i Sverige kunde jag inte tacka nej. Jag blev utlovad 25 000 kronor i lön. Ägaren Christian köpte en biljett till mig och sade till mig att han skulle ordna boende i Sverige.

Men lönen visade sig vara ett tomt löfte. När Sardor anlände till Sverige fick han i stället bo i en trång trerummare i Malmö, tillsammans med ett tjugotal andra byggarbetare från andra länder. I stället för 25 000 kronor i lön, fick han 10 000 kronor svart i handen.

– Det var väldigt svårt för oss som arbetade på Nordiska Golv. Vi arbetade långa dagar, ibland från sju på morgonen till tio på kvällen. Vi fick ledigt en dag i månaden. Ofta hann vi varken äta lunch eller middag, och tvingades sova över på arbetsplatsen. Våra levnadsomständigheter var svåra. Vi var 21 personer på bygget, men endast ett fåtal hade arbetstillstånd och vit lön. Christian sa till oss att be kollegor med vita kontrakt att ta ut pengar från bankomaten och ge oss i handen.

Sardor arbetar utan skyddsutrustning på Wästbyggs bygge av bostäder i Helsingborg. Foto: Privat
Sardor arbetar utan skyddsutrustning på Wästbyggs bygge av bostäder i Helsingborg. Foto: Privat

Bilder Arbetaren tagit del av visar hur Sardor bilar kakel bland bråte och damm på bygget i Helsingborg utan andningsskydd. Ofta tvingades han arbeta 12 timmar om dagen och även helger. Vissa månader fick han endast pengar till mat. Så småningom flyttade Sardor till en lägenhet i Helsingborg, där han bodde tillsammans med ett tiotal byggarbetare från Uzbekistan och Nicaragua. En lägenhet som blev allt mer klaustrofobisk.

När Sardor fick borrskadan i benet plåstrade han om den själv med ett första hjälpen-kit. Han fick den första tiden byta bandage tre gånger om dagen, då såret inte ville läka.

– Det blev en väldigt svår period för mig. Jag kunde inte röra benet för det gjorde så ont. På kvällarna blev smärtan värre och jag kunde inte sova på nätterna. I dag är benet ärrat och ser deformerat ut. Jag kan inte ha shorts längre på sommaren för att alla tittar på mig. Och när det blir kallt gör skadan fortfarande ont. 

När Arbetaren ber om att få en telefonintervju med ansvariga på Wästbygg vill de ha frågorna skriftligt. Arbetaren skickar då ett flertal frågor, som även berör arbetsplatsolyckan med borren på bygget i Helsingborg. 

Jenny Jakobsson, kommunikatör på Wästbygg, svarar med en kort kommentar:

“Vi lägger stor vikt vid att följa våra upphandlingsrutiner. Samtliga underentreprenörer vi kontrakterar ska underteckna avtalet UE2021 (tidigare UE2015), där de intygar att de sköter sina åtaganden gentemot de anställda, vilket Nordiska Golv i det aktuella fallet bröt mot. När detta uppdagades avslutades samarbetet med dem och de har inte anlitats av Wästbygg sedan dess.”

Sardors arbetsskada. Foto: Privat
Sardors arbetsskada. Foto: Privat

Arbetaren, Dagens ETC och Byggnadsarbetaren är alla tidningar som de senaste åren skrivit om missförhållandena på byggföretaget Nordiska Golv – som pågått i över tio år. Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet var först med att rapportera om företagets arbetsvillkor redan 2012, i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Vittnesmålen från de anställda som talat ut i media, har handlat om arbetspass på sju dagar i veckan, svarta eller helt uteblivna löner och övernattning på byggarbetsplatserna.

Nordiska Golvs vd Christian Erdals agerande har också fått rättsliga konsekvenser. Han har bland annat blivit dömd i tingsrätten för att ha gjort sig skyldig till brott mot utlänningslagen. Domen överklagades men prövningstillståndet avslogs i september 2021, och böter utfärdades på 103 500 kronor. Han har även åtalats i två andra fall av brott mot utlänningslagen. Arbetarens källor uppger dock att det fortfarande förekommer ett utbrett utnyttjande av papperslösa på Nordiska Golvs byggen. Arbetaren har också tidigare kunnat avslöja att bolaget har förfalskat ID06-kort, den legitimation som byggarbetare ska kunna uppvisa på sin arbetsplats.

Nordiska Golv var redan i blåsväder 2012 i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Både Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet skrev då om de usla arbetsvillkoren och utnyttjandet av papperslösa på bygget. Foto: Hasse Holmberg/TT
Nordiska Golv var redan i blåsväder 2012 i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Både Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet skrev då om de usla arbetsvillkoren och utnyttjandet av papperslösa på bygget. Foto: Hasse Holmberg/TT

Nordiska Golv har också stämts i Arbetsdomstolen av SAC Syndikalisterna. De startade förra hösten byggfacket “Solidariska byggare”, en facklig sektion som särskilt riktar sig till migrantarbetare i byggbranschen. Sedan det nya byggfacket startades har flera migrantarbetare som arbetat på Nordiska Golv vänt sig till dem. De två fall de för tillfället driver i Arbetsdomstolen, handlar om att bolaget inte betalat avtalsenliga löner. 

Reynaldo Herrera är en av dem. Han började arbetade på Nordiska Golv i januari 2018 och blev kvar ända till förra året. Facket menar att bolaget är skyldiga honom mer än 100 000 kronor i utebliven lön. Huvudförhandling i Arbetsdomstolen inleds i september 2022.

– Om jag vinner innebär det inte att bara jag får upprättelse, utan även andra byggnadsarbetare som blivit utnyttjade på samma sätt och som varit i min situation. Företaget har gjort så många illegala saker och sparkat arbetare på felaktiga grunder. Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger Reynaldo Herrera.

– Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger byggnadsarbetaren Reynaldo Herrera. Foto: Julia Lindblom
– Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger byggnadsarbetaren Reynaldo Herrera. Foto: Julia Lindblom

De senaste två åren har Solidariska byggare drivit sammanlagt 21 medlemmars krav på uteblivna löner gentemot företaget. 

– Jag blir imponerad av att det finns så många modiga arbetare som trots eländet på Nordiska Golv vågar räta på ryggarna och protestera. Det är viktigt för byggbranschen att den här typen av bolag uppmärksammas och att även papperslösa kräver sina rättigheter. Alla seriösa aktörer måste hjälpas åt för att stoppa arbetslivskriminaliteten, säger Emil Boss, facklig organisatör på Solidariska Byggare.

Nordiska Golvs hemsida pryds av Byggnads logga. Foto: Skärmdump
Nordiska Golvs hemsida pryds av Byggnads logga. Foto: Skärmdump

Nordiska Golvs hemsida är stilren och frontas av en lycklig barnfamilj, som vilar på ett nyslipat parkettgolv. I hörnet på hemsidan syns Byggnads röda logga, som garanterar att företaget tecknat kollektivavtal. 

Det är många etablerade byggjättar och företag som anlitat Nordiska Golv genom åren med hänvisning till just kollektivavtalet. Företaget har till och med renoverat självaste LO-borgen på Barnhusgatan i Stockholm våren 2016.

Men nu kan Arbetaren avslöja hur missförhållandena på Nordiska golv fortgått. Sedan Arbetarens granskning har skandalbolaget anlitats i flera städer runt om i landet. I Göteborg av ett av Sveriges äldsta byggföretag F O Peterson, (våren 2022) och byggjätten Betonmast. Men även inom allmännyttan i Stockholm – genom Svenska Bostäder.

En annan person som utsatts för de svåra villkoren på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov. Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm. Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.

– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.

Azamat Akhrorov har fått stora ekonomiska problem efter att ha slitit på Nordiska Golv i över ett år. Foto: Julia Lindblom
Azamat Akhrorov har fått stora ekonomiska problem efter att ha slitit på Nordiska Golv i över ett år. Foto: Julia Lindblom

Azamat Akhrorov arbetade på flera byggarbetsplatser runt om i Sverige. Christian skickade med kort varsel iväg byggarbetarna mellan olika städer, från Stockholm till Malmö till Göteborg, som i ett ursinnigt pingpong-spel. 

Azamat Akhrorov fick hoppa in i bilen och åkte tillsammans med sina kollegor till olika platser i landet med kort varsel. Reseersättning fick arbetarna själva stå för. De fick inget traktamente.

– Vi kunde skickas från Stockholm till Malmö över en dag. Christian lovade boende, men när vi kom fram på kvällen efter att ha kört hela dagen, fanns där ingen lägenhet. Då fick vi ringa och tjata och till sist kanske han köpte oss ett rum på ett vandrarhem, eller så fick vi bo i en lägenhet under torftiga förhållanden. 

Christian Erdal har slutat svara Azamat Akhrorov på telefon och han kan inte heller nå honom på meddelandetjänsten Whatsapp. 

–  Nu har jag så många räkningar att betala, och familj och barn att försörja. Jag har fått kronofogden på mig på grund av hans beteende. Samtidigt har jag bara pratat med Erdal i verkligheten tre gånger. En gång mötte vi upp honom på kvällen utanför hans hem vid niotiden. Vi bad om att få våra löner, men han sade i stället åt oss att köra hela natten till Göteborg för att där påbörja nästa skift. 

Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder Foto: Peter Lydén
Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder Foto: Peter Lydén

Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder, svarar över mejl på Arbetarens frågor. Hon skriver att Svenska Bostäder inte har för avsikt att anlita Nordiska Golv igen. Redan förra sommaren slog Azamat Akhrorov fack SAC-Syndikalisterna larm och delade ut flygblad på bygget av Campus Albano. Ändå fick företaget vara kvar på bygget ända till våren 2022.

Varför fick Nordiska Golv vara kvar ända till i år?

“Enligt det bindande kontraktet som skrevs efter en upphandling enligt LOU, skulle deras arbeten varit färdigställda till årsskiftet 2021/22. I år har de enbart utfört justeringsarbeten på redan genomförda arbeten inför kommande slutbesiktning, detta ingår också i kontraktet. Nordiska Golv har inte arbetat på några nya delar i projektet där vi valt att gå vidare med en annan entreprenör”, skriver Ida Strutt i mejlet. 

Azamat och Sardor berättar båda hur Christian Erdal inte följer Byggnads kollektivavtal, utan ett alldeles eget hemmasnickrat lönesystem som är prestationsbaserat. Det visar också annan dokumentation som Arbetaren tagit del av. De anställda får noggrant redovisa för Erdal hur många kvadratmeter de kaklat eller spacklat. Erdal gör därefter godtyckliga avdrag beroende på hur han anser att arbetet genomförts. 

Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg Foto: FO Peterson
Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg Foto: FO Peterson

Trots de allvarliga missförhållanden som uppdagats i media, och att bolaget tydligt bryter mot avtalsmässiga regler, är det just med hänvisning till kollektivavtalet som bolag fortsätter anlita Nordiska golv. Bolaget finns med på Byggnads lista över schyssta villkor som går under namnet “avtalskollen”. Betonmast, som fortfarande anlitar Nordiska Golv, hänvisar till detta när de svarar på Arbetarens frågor. De skickar till och med en skärmdump från Byggnads hemsida till tidningen.

“Tre av våra projekt upprättade avtal med Stockholms Nordiska Golv och Bygg AB under hösten 2021. Ytterligare ett projekt skrev avtal innan årsskiftet 2021/2022. Vi kontrollerar alltid en underentreprenör hos Skatteverket innan vi anlitar dem. Kontrollerna vi gjorde visade en god ekonomi. Företaget dök även upp som godkänt när vi sökte på Byggnads hemsida (se bild här nedanför) I ljuset av de uppgifter som kommit fram behöver vi se över vad mer vi kan göra för att försäkra oss om att entreprenören vi funderar på att anlita är en seriös aktör”, skriver Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg i mejlet. 

Kommer Betonmast fortsätta att anlita Nordiska Golv?

“Vi har en pågående dialog med Nordiska Golv gällande vårt samarbete och de uppgifter som framkommit. Vi kommer att vidta de åtgärder som vi anser vara nödvändiga”, skriver Magnus Attemalm vidare i mejlet.

FO Peterson, Sveriges äldsta byggföretag, anlitade Nordiska Golv till flera byggprojekt, även efter det att missförhållanden uppdagades i media. När Arbetaren mejlar vd Jonas Steen, svarar han att byggjätten i maj avslutat samarbetet med Nordiska Golv avseende ett projekt som fortlöpt i en och halv månad. 

“Uteblivna ID06-kort var en av anledningarna till att vi avslutade samarbetet med dem”, skriver Jonas Steen, vd på FO Peterson i mejlet. På frågan om FO Peterson har för avsikt att fortsätta anlita Nordiska Golv, svarar han “Nej!”.

Torbjörn Hagelin är avtalssekreterare på Byggnads. Han skriver i ett mejl till Arbetaren att Byggnads har bolaget under extra hård bevakning, men att även beställare kan göra mer. Han menar dock att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. 

Varför står Nordiska Golv fortfarande kvar på Byggnads schyssta lista “avtalskollen”, då bolaget så uppenbart bryter mot kollektivavtalet? 

“Byggnads och Nordiska golv har en lång historia där vi har drivit flertalet ärenden mot företaget. Det har vi kunnat göra just på grund av att vi har haft ett avtal. Det är naturligtvis frustrerande när företag bryter mot de avtal de ingått. Det här är ett sällsynt problematiskt företag men bedömningen är ändå att vi genom ett hängavtal har betydligt bättre möjligheter få ut uppgifter och därigenom får helt andra möjligheter att granska och driva ärenden gentemot bolaget. Skulle vi säga upp avtalet skulle företaget helt kunna flyga under radarn”, skriver Torbjörn Hagelin i mejlet.

Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads, menar att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. Han menar att Byggnads har bättre utsikter att förhandla med Nordiska Golv om avtalet kvarstår. Samtidigt anlitar företag Nordiska Golv med hänvisning till just kollektivavtalet. Foto: Terese Perman
Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads, menar att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. Han menar att Byggnads har bättre utsikter att förhandla med Nordiska Golv om avtalet kvarstår. Samtidigt anlitar företag Nordiska Golv med hänvisning till just kollektivavtalet. Foto: Terese Perman

Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal i över en veckas tid, både per telefon och över mejl. Erdal säger att han måste prata med SAC:s fackliga organisatör Emil Boss innan han kan ställa upp på intervju, och hävdar att Arbetaren är ute efter honom personligen eller är “avundsjuka”. Efter flera uppringningsförsök och uteblivna intervjuer, svarar till sist Christian Erdals ombud ”Peter” på Arbetarens frågor över mejl. 

”Peter” tillbakavisar alla uppgifter om missförhållanden på Nordiska Golv och skriver att företaget följer både kollektivavtalet och lagar gällande löner och arbetstider. Han skriver även att de anställda använder sig av rätt skyddsutrustning, men att de själva ansvarar för att köpa den vid behov.

Hur kommer det sig att Nordiska Golv använder sig av papperslösa arbetare? 

”Bolaget har som rutin att ta in underlag vid nyanställning och kontrollera att de dokumenten stämmer och är korrekta med Migrationsverket och Skatteverket.”

Arbetare på era byggen som skadat sig och bett om att få ringa ambulans, har fått rådet att inte ringa eftersom de då skulle få problem med myndigheterna, och sedan fått men av sina skador. Vad säger du om det? 

“Det stämmer inte, skulle det visa sig att någon anställd skadas skall man ta direkt kontakt med arbetsgivaren eller någon på platskontoret som gör en anmälan om detta, i vår kma-pärm finns det rutiner för hur detta skall följas samt på platskontoret.”

Varför har löner inte betalats ut i tid, eller inte ens betalats ut? 

”Löner betalas ut den 25 och skall rapporteras till ekonomi eller projektledaren den 15e. Ibland har killarna slarvat med detta och skickar in sin rapport dagen innan den 25:e och då har lönen släpat någon dag, då projektledarna behöver granska underlaget innan. Precis enligt avtalet – för de flesta killarna som jobbar är detta inget problem.”

Hur garanterar Nordiska Golv drägliga boendeförhållanden för sina anställda? Arbetaren har bland annat hört om arbetare som bott över tjugo personer i en trerumslägenhet i Malmö. 

“Vi har avtal med flera fastighetsägare där vi bland annat just nu hyr ett antal fullt möblerade lägenheter till killar som jobbar utanför Stockholm, de killar som bor i dessa lägenheter är väldigt nöjda med dessa lägenheter.”

Mejlet från ”Peter” avslutas med ett hot om stämning mot tidningen:

”Vi har även gjort en polisanmälan mot DIG då detta är förtal och ärekränkning, vi kommer att vidta rättsliga åtgärder mot dig. vi vet att detta är bara en utpressning du använder dig av precis som SAC för att ni skall pressa företagen att få ut pengar.”

Azamat Akhrorov hoppas på upprättelse. Foto: Julia Lindblom
Azamat Akhrorov hoppas på upprättelse. Foto: Julia Lindblom

Sardor har nu gått med i det nya byggfacket “Solidariska byggare”. Ett fack som välkomnar honom trots att han är papperslös. Han hoppas bli kompenserad för arbetsskadan och vill använda pengarna till att genomföra en plastikoperation för sitt ben.

– Jag arbetade som papperslös på Nordiska Golv i drygt ett halvår, men det var en fruktansvärd period i livet för mig. Det finns så många som arbetar under de här förhållandena i Sverige, och som är i min sits. Företagen behandlar oss papperslösa byggarbetare som ohyra, inte som människor. 

Sardor heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier. 

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
5 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
1 week sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

3 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad