Masala Masala-cheferna sade att den som går till facket hamnar i arbetslöshet och får en spark ut ur landet. Men Farjana Tania och Ahidul Khan tog risken. De ville mest av allt ha upprättelse och förbättrade villkor. Men i slutändan lurade både fack och arbetsköpare på dem en överenskommelse som inte innebar annat än sparken.
Klockan är runt halv åtta på kvällen den 8 mars och Ahidul Khan och Farjana Tania lämnar arbetsköparorganisationen Visitas kontor genom glasdörrarna, ut i den mörka och kyliga stockholmska förvåren. De har båda nu blivit formellt uppsagda från företaget bakom Masala Masala-restaurangerna.
Farjana Tania och Ahidul Khan har skrivit på en överenskommelse med arbetsköparen de inte fullt förstår. Bara Ahidul Khan har fått ta med sig pappret. Han har sagt om och om igen att han inte vill ha småpengar av företaget. Inte om det innebär att han förlorar rätten att kräva rättvisa för de över tre år av utnyttjande och trakasserier som lämnat honom ”fysiskt och psykiskt nedbruten”.
I slutändan fick jag ingenting. Varför gick jag ens till facket?
Ahidul Khan, tidigare anställd på Masala Masala
Några pengar ska varken han eller Farjana Tania få enligt överenskommelsen i hans hand. Inte heller någon rättvisa. De har blivit lurade. Lurad av sin arbetsköpare och av Visitas jurist. Lurad av sin egen ombudsman från Hotell- och Restaurangfacket.
– I slutändan fick jag ingenting. Varför gick jag ens till facket? Jag sade det om och om igen och jag trodde att han förstod. Så här i efterhand tror jag att han inte ville förstå. Han tänkte bara ”låt mig göra mitt jobb och försvinn”. När jag förstod vad som hade hänt kände jag mig trasig inombords, säger Ahidul Khan.
HRF:s ombudsman Josef Végvári har en annan version.
– De har tagit tillbaka sitt ärende överhuvudtaget. Det är det som har hänt. Tre-fyra gånger gånger försökte jag försäkra mig om att det verkligen är vad de ville, säger han.
Så vad hände på Visitas kontor? Ord skulle här kunna stå mot ord om det inte var så att det fanns en inspelning.
Tvivlet fanns innan, men hade ökat sedan ombudsmannen i december mejlat honom och arbetskamraten Farjana Tania, en första överenskommelse med uppmaningen: ”Vänligen signera överenskommelsen och skicka tillbaka till mig.”
Den skulle visserligen skulle ge 40 000 kronor, men skulle effektivt stänga dörren för vidare krav. Den skulle också förhindra dem, med hot om närmast obegränsade skadestånd, att någonsin nämna vad som hänt på restaurangerna för någon: 12- till 14-timmars arbetsdagar, sex dagar i veckan för 12 000 kronor i månaden för honom, 9000 kronor för henne efter att flera tusen kronor betalats tillbaka kontant.
Trakasserier och hot att kastas ur landet om man inte lydde och sabotage av samma arbetstillstånd som straff. På vilket sätt var 40 000 kronor till dem rättvisa när villkoren fortsatte vara dåliga för alla på restaurangen? De meddelar båda facket att de inte vill skriva under och varför.
– Jag skrev inte på för att jag då skulle förbjudas att prata. Det är klart att pengar är viktigt, men vad som är viktigare är att kunna se sig i spegeln. Om jag får pengar vad händer med de andra anställda? Jag kämpade inte bara för mig, utan för alla på restaurangen, säger Farjana Tania.
Det hade varit en lång väg att ens ta steget att gå till facket. Cheferna hade varit tydliga med att facket var en envägsbiljett tillbaka till Bangladesh. Chefernas far som arbetade på restaurangen hade också sagt att han skulle kunna knivhugga den som gjorde något mot hans söner. Å andra sidan hade de också hört att man starka rättigheter som anställd och facket är starkt i Sverige.
Hotell- och restaurangfacket hade ju dessutom kollektivavtal med företaget och hade med sin logga på anställningsavtalet gått i god till Migrationsverket att villkoren var korrekta.
När ägaren kastade min mat på golvet och sade att han skulle sabotera mitt arbetstillstånd kände jag att nu får det räcka. Jag kan inte ta det här mer. Så jag mejlade facket.
Ahidul Khan, tidigare anställd på Masala Masala
Om facket får reda på att företaget helt struntar i avtalet måste de komma in och agera, resonerade de på var sin kant. Oberoende av varandra tog både Farjana Tania och Ahidul Khan steget.
– När ägaren kastade min mat på golvet och sade att han skulle sabotera mitt arbetstillstånd kände jag att nu får det räcka. Jag kan inte ta det här mer. Så jag mejlade facket, säger Ahidul Khan.
Josef Végvári, ombudsman på HRF:s avdelning 2, får all bevisning de hade samlat hittills. Han kallar till möte med ägaren. Men mötet resulterar inte i någonting. Efter mötet ökar trakasserierna från cheferna. Farjana Tania och Ahidul Khan fortsätter mejla, berätta och skicka bevis på de långa dagarna och den uteblivna lunchen dag efter dag. Tre månader senare får de plötsligt ett schema för första gången. De börjar jobba som de ska, men trakasserierna ökar.
– En restaurangchef sade till mig att “nu är de andra här inte glada på dig. De ser hur du går omkring och är lycklig och får gå hem tidigt och de måste jobba”, säger Farjana Tania.
Ägaren skickar mejl till Migrationsverket med allehanda anklagelser mot Ahidul Khan. Han och Farjana Tania mejlar till facket och ber om hjälp. De tror att de ska få sparken när som helst. De minns vad ägaren sagt om vad som händer med arbetstillståndet för de som går till facket.
I februari varslas Ahidul Khan om avsked och Farjana Tania om uppsägning på grund av arbetsbrist. Till Ahidul Khan återkommer ombudsmannen den 23 februari med samma uppgörelse som innan, men nu höjt med 5000 kronor. Till det mejlar han också en separat överenskommelse om att han sägs upp.
Formuleringarna om tystnadslöfte och frånsägande av övriga krav är oförändrade. ”Hej. Enligt telefonsamtalen. Vänligen skriv under bifogade dokument”, skriver Josef Vegvari korthugget. Dagen efter får Farjana Tania återigen den första överenskommelsen om 40 000 kronor mejlad till sig. De svarar som förra gången att de önskar rättvisa, inte enbart pengar till dem själva och vill inte skriva under denna gång heller.
Den sjunde mars, en dag innan förhandlingen på Visita-kontoret, pratar Arbetaren med Josef Végvári. Han säger sig då inte känna till mycket av de uppgifter som Arbetaren har och senare kommer att publicera.
Arbetaren har tagit del av mejlen mellan Ahidul Khan och Farjana Tania och vet att de inte stämmer, men presenterar uppgifterna igen. Han säger att han tycker att det låter ”fruktansvärt”, helt oförenligt med kollektivavtalet och till och med kriminellt. Samtidigt, säger han, har det varit ett svårt fall.
– Jag kan bara kräva betalning på det underlag jag får fram och det är inte så lätt att få fram. Det är överraskande att av de av någon anledning vill tacka nej till den ekonomiska delen. Vad är det som pågår?, frågar han sig.
Åter till Visitas kontor, strax efter sju den 8 mars. Farjana Tania och Ahidul Khan har nu suttit där och väntat i nästan fem timmar. Det har hunnit mörkna utanför fönstren på den sjunde våningen. Det blev kallade till ett möte om uppsägning, men nu handlar det återigen om den tidigare överenskommelsen om pengar.
Ombudsmannen har höjt budet först, men är nu tillbaka på 45 000 igen. Det ska ersätta dem för obetald arbetstid motsvarande tre månader. Det är allt. HRF-ombudsmannen, Josef Vegvari, försöker övertala dem att ta budet. De upprepar att de inte är ute efter pengarna.
Nu sitter de alla, ägaren Danny Wahab, Ahidul Khan, ombudsmannen och Visitas jurist med en överenskommelse som ska skrivas under liggande på det svarta konferensbordet. Det är på svenska. Det finns ingen tolk. Josef Végvári berättar på svårförståelig engelska innebörden av skrivningen att ”Parternas samtliga mellanhavanden är härmed slutligt reglerade och ingen av dem har något ytterligare att kräva av den andre av vad slag det vara månde”.
Ahidul Khan frågar om det betyder att fallet förblir öppet. Visitas jurist svarar att nej, men det här handlar bara om hans anställning. Ingen förstår varandra riktigt. Han säger igen att han inte vill hamna i en situation där han inte kan driva fallet vidare, men att han är okej med att bara avsluta anställningen. Nu är det dags att skriva på.
”Jag måste vara tydlig. Om det handlar om jobbet så är det inga problem. Jag är färdig. Sedan fullföljer jag fallet för jag är inte nöjd fysiskt eller psykiskt för det har varit så många orättvisor”, upprepar Ahidul Khan för tionde gången på inspelningen.
När jag kom ut mötte jag Farjana Tania och såg i hennes ansikte att något var fel. När jag kom hem och fick överenskommelsen översatt av en vän förstod jag att jag hade blivit lurad. Mitt hjärta sjönk i bröstet.
Ahidul Khan, tidigare anställd på Masala Masala
Josef Végváris svar på inspelningen är svårtolkat: ”mm, men sista punkten är om det är en privat diskussion mellan er [kan] det vara öppet om det är ett brott eller andra saker du har och vill ta. Det här är med företaget att det är över.”
Ahidul Khan skriver under två dokument. Ärendet är avslutat.
– När jag kom ut mötte jag Farjana Tania och såg i hennes ansikte att något var fel. När jag kom hem och fick överenskommelsen översatt av en vän förstod jag att jag hade blivit lurad. Mitt hjärta sjönk i bröstet, säger Ahidul Khan.
Farjana Tania fick uppfattningen att om hon inte skrev under skulle det innebära att hon inte kunde ställa vidare krav, medan en underskrift skulle möjliggöra det. Alltså tvärtom mot vad underskriften innebar. På inspelningen ber hon om att få ta med sig dokumentet och få det översatt innan underskrift. Det går inte får hon till svar.
Precis som Ahidul Khan fick hon sedan också skriva under ett andra dokument på uppmaning av Josef Végvári, ett dokument hon aldrig fick förklarat med annat än att det innebar att ombudsmannen nu var klar. Även efter underskriften fick hon inte ta med sig någon kopia av dokumenten hon skrivit under och har inte heller efteråt fått någon förklaring om vad det är hon skrivit under.
Enligt överenskommelsen måste Farjana Tania nu fortfarande jobba kvar på restaurangerna under sin uppsägningstid. Hon säger att hon aldrig kommer att rekommendera någon att vända sig till HRF.
– Allt är oförändrat på företaget. Varför klagade jag ens till HRF? Jag gav dem alla bevis, men de gjorde ingenting. De sade bara att de inte kunde göra något åt trakasserierna utan sade bara ”ta de här pengarna, ta de här pengarna”. Nu är det här året över och snart är mitt jobb över. Jag hade förväntat mig mer, säger Farjana Tania.
När Arbetaren ringer upp Josef Végvári igen efter Visita-förhandlingen ställer han sig frågande till medlemmarnas missnöje. Men han är också lika frågade kring varför de inte bara tar pengarna.
– De har själva skrivit under det här. Det var inte under tvång.
När Arbetaren refererar inspelningen och framför att Ahidul Kahn nu känner sig lurad att avsluta ärendet håller han fast vid sin linje.
– Det tycker jag inte. Ärendet är stängt på grund av att han sagt ifrån. Det är den enda orsaken. Det är inte en uppgörelse som avslutar ärendet. Det har vi pratat om efter förhandlingen, säger Josef Végvári.
Han säger att han bara har kunnat gå på det han vetat och kunnat bevisa. Han håller i och för sig inte med om att slutresultatet, inga pengar till medlemmarna och ett skadestånd till facket han inte vill precisera, blev bra. Men menar att han gjort vad han kunnat.
Han menar också att den i överenskommelsen införda paragrafen med ordalydelsen ”reglerar inte eventuella krav som kan ställas privatpersoner emellan eller sådana krav som avser brottsligt agerande” ändå lämnar en liten öppning, även om frågorna som gäller löner och ersättningar är avslutade utan åtgärd.
– Det här ärendet är avslutat eftersom de har sagt ifrån. Det finns ett protokoll där de återtar sitt ärende. Det är Visita som ville att de skulle skriva det. Det sista; att gå vidare med andra saker där de blivit orättvist behandlade, det kan de, säger han.
Visitas jurist Niklas Berthelson har tackat nej till att göra en intervju och de frågor som på begäran har sänts till Visitas kommunikationschef har förblivit obesvarade.
