I Saudiarabien osynliggörs flickor och kvinnor systematiskt, inte minst när det gäller studier och arbete. Arbetaren har träffat Hana Al-Khamri, som nyligen kom ut med boken Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia – om att vara kvinna och journalist i det könssegregerade Saudiarabien.

Det är i slutet av februari och vintern har än en gång tagit sats och bäddat in Stockholm i ett tjockt snötäcke. Hana Al-Khamri tar emot i en villa i en söderförort, där hon bor med sin familj. 

Det har gått några månader sedan hennes bok Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia – att vara kvinna och journalist i det könssegregerade Saudiarabien, kom ut. Den väckte stor uppmärksamhet och fick strålande recensioner i alla stora tidningar. 

I boken dokumenterar Hana Al-Khamri inte bara sina egna erfarenheter från uppväxten och arbetet som journalist på en könssegregerad redaktion i Saudiarabien, utan möter också andra kvinnliga journalister som delar med sig av sina historier. Hana Al-Khamri, 34 år, har bott i Sverige sedan 2011, och uppdraget att återvända till hemstaden Jidda för att genomföra intervjuer var förenat med stora säkerhetsrisker. 

– Men det var viktigt för historieskrivningen, och något jag var tvungen att göra. Jag ville lyfta kvinnliga journa­listers röster i Saudiarabien och låta dem berätta sina egna historier. Några av mina kollegor hade tvingats i exil, men flera bodde kvar, säger hon. 

Hana Al-Khamri växte upp i en arbetarklassfamilj i den södra delen av hamnstaden Jidda i västra Saudiarabien. Hennes pappa var gästarbetare från Jemen, och hade en liten affär där han sålde begagnade elektronikprylar. Böcker var inte någonting självklart i hemmet. Hana berättar hur hon upptäckte litteraturen genom en andrahandsmarknad där rika gav bort avlagda böcker, ofta litteratur som klarat sig igenom regimens censur. 

– Jag var ett barn med en enorm lästörst. Jag sparade lunchpengen, en rial vilket motsvarande två kronor, för att kunna köpa alla tänkbara böcker på den där loppmarknaden. Litteraturen öppnade upp världen för mig och blev en biljett till att lära känna andra tankar och yrken. Jag visste på den tiden inte ens att man kunde vara journalist. På marknaden hittade jag till exempel Simone de Beauvoirs Det andra könet, berättar Hana Al-Khamri. 

Men skrivandet började inte med berättelser utan med så kallade ”tiggeribrev”. Hana Al-Khamri var duktig i skolan och fick snabbt rykte om sig att kunna skriva. 

– Många kvinnor i vårt kvarter var analfabeter och kom med stort förtroende till vårt hem för att be mig skriva brev där de vädjade till rika människor om pengar. Jag var tolv år gammal och stavade ibland fel, vilket kunde leda till förödande miss­tag som ”jag hackar er” i stället för ”jag tackar er”. Men de här breven blev min väg in i skrivandet. Så småningom skaffade jag en dagbok. Läsandet väckte så stora frågor och då behövdes utrymme för att utforska dem. Skrivandet blev min tillflykt. Särskilt när man lever i en diktatur och fokus ligger på att överleva – inte att leva. 

Hana Al-Khamris farbror låg ibland sjuk hemma, och hon blev ombedd att läsa tidningen för honom. 

– Vi hade inte råd att köpa egna tidningar, och det fanns inga offentliga bibliotek i Jidda. Jag knackade på hos grann­frun eftersom hennes man hade tidningar, och så började jag sluka dem. 

– Jag bestämde mig för att bli journalist efter att ha läst en bok av egyptisk journalist vid namn Mustafa Amin. “Varför ska du bli journalist”, utbrast mamma och tittade bekymrat på våra matunderlägg, som oftast bestod av gamla tidningsupp­slag. 

Men Hana Al-Khamri gav inte upp sin dröm och fortsatte att studera på gymnasiet.

– I Saudiarabien är även de statliga skolorna segregerade. Flickskolorna har namn efter nummer. De kunde heta grundskola 21, högskola 10 eller gymnasium 26. Pojkskolorna bär i stället namn efter manliga förebilder som åstadkommit något. Det säger något om synen på flickor, om hur vi systematiskt osynliggjordes.

Efter utbildningen bestämde sig Hana Al-Khamri för att pröva vingarna och skriva ett första längre reportage. Hon åkte till utkanterna av Jidda och besökte ett mentalsjukhus. Hon låtsades vara journalist, och gjorde en lång intervju med föreståndaren. Senare samma vecka knackade hon på porten till lokaltidningen ”Al-Madina” (Staden) för att visa upp materialet och bad om att få praktisera på kvinnoredaktionen.

I Saudiarabien tillåts män och kvinnor inte arbeta tillsammans på tidningsredaktioner. Diskrimineringen av kvinnor är omfattande och systematisk, och Hana Al-Khamri tilläts inte träffa chefredak­tören på tidningen. I fem års tid arbetade hon tillsammans med flera kollegor på lokaltidningen, åtskild från männen, som styrde innehållet och alltid hade den slutliga makten över publiceringarna. Hon förväntades skriva om förutbestämda ämnen, men skickade ändå in texter som refuserades. 

– Kvinnoredaktionens byggnad var sliten. Det var nedprioriterat att underhålla den, precis som att man inte såg värdet av journalistiken vi skapade. Ibland tilläts vi inte komma in på evenemang för att genomföra intervjuer. Vårt skrivande blev också en kamp för existensen.

Bakom de stängda väggarna skapades ändå journalistik. Boken innehåller inte mindre än elva enskilda porträtt av kvinnliga journalister i Saudiarabien, där mångfalden är stor och ingen är den andra lik. 

– I boken intervjuar  jag den första kvinnliga chefredaktören för en engelskspråkig tidning i Saudiarabien, men också en krönikör som regimen hann fängsla innan vi träffades i verkligheten. Det har varit viktigt för mig att visa på bredden av kvinnliga journalister i landet. Jag hade begränsad tid i Saudiarabien, så framförallt genomförde jag intervjuerna i Jidda. Men jag reste också till Dubai dit många journalister flyttat självmant, och gjorde en intervju med en av de första kvinnliga journalisterna som arbetat i huvudstaden Riyadh. I England inter­vjuade jag Safa al-ahmad som arbetar för BBC, och som dokumenterat shiaminori­tetens uppror mot förtrycket i den östra delen av landet. Så på det sättet har jag täckt flera geografiska områden i boken, säger Hana Al-Khamri.

Det största fängelset för en skrivande person är rädslan, och jag vill inte hamna där.

Hana Al-Khamri

Det tog ändå lång tid för Hana Al-Khamri att våga resan tillbaka till Saudiarabien. Redan när arabiska våren blossade upp och protester ägde rum i landet ville hon återvända för att skildra motståndet. 

– Jag funderade självklart på att resa och minns hur jag från Malmö ringde människorättsadvokaten Waleed Albukhair för att be om råd. Jag berättade för honom att jag publicerat kritiska artiklar mot regimen, men han avrådde mig från att återvända. ”Den här regimen vill bara för­trycka sina egna barn. En västerländsk journalist kan skriva kritiskt och inte fara lika illa som vi”, sade han till mig. För mig var det en stor sorg, men antagligen räddade han mitt liv den gången. 

2015 arresterades Waleed Albukhair, och sitter nu likt många andra människo­rättsaktivister fängslad i det ökända al-Hair-fängelset utanför huvudstaden Riyadh. 

– Jag är tacksam att han gjorde den bedömningen, men desto viktigare blev det för mig att använda min röst här. Det största fängelset för en skrivande person är rädslan, och jag vill inte hamna där, fortsätter Hana Al-Khamri. 

I några år höll hon därför låg profil och återvände först 2017 för att genomföra intervjuerna. 

Drygt ett år senare, den 2 oktober 2018, mördades den saudiarabiska journalisten Jamal Khashoggi på Saudiarabiens ambassad i Istanbul. Rättegången pågår fortfarande och 26 saudier har åtalats i sin frånvaro för inblandning i mordet. I mars förra året anmälde Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman, tillsammans med fyra andra högt uppsatta saudier, som ansvarig för mordet på Jamal Khashoggi och andra brott mot journalister i kungadömet. Organisationen placerade Saudiarabien på plats 170 av 180 i sitt årliga pressfrihetsindex.

I höstas avslöjade också bland annat The Guardian hur Saudiarabien var ett av de länder som använt sig av det ökända israeliska spionprogrammet ”Pegasus”. Detta såldes till auktoritära regimer, som använde det till att övervaka och spåra aktivisters och journalisters mobiltelefoner. I samband med granskningen läckte en lista ut med namn på de som haft programvaran installerad på sina telefoner. Där fanns bland annat två nummer till kvinnor som stod Jamal Khashoggi nära.

–  Mordet på min före detta kollega, som var från samma stad som mig, är makabert. Jag träffade honom för första gång­en tre månader innan mordet på en konferens i Oslo. Han var en beundrad chefredaktör på den kontroversiella tidningen Al-Watan i Jidda. Han kände inte igen mig då, eftersom vi aldrig tillåtits se varandra, men han hörde på min dialekt att vi kom från samma stad. Efter mötet skrev jag till honom på Twitter och sa att han inte skulle ge upp. Jag har fortfarande kvar svaret där han skrev ”min enda makt är min penna”.

I går rapporterade till exempel hela världen om att 30 kvinnor ska arbeta som lokförare i Saudi­arabien, samtidigt som 28 000 ansök­ningar kommit in. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Tänk om det handlade om apartheids Sydafrika och 30 svarta män plötsligt fått jobb. Ska hela världen fira det? Det här ut­­målades som en positiv världsnyhet, men jag tycker det är så absurt.

Hana Al-Khamri, författare och journalist

Hana Al-Khamri att det är högst problematiskt hur västerländsk media målar upp bilden av Saudiarabien. Samma kronprins som fängslar och förföljer journalister, tillskrivs många progressiva framsteg som gjorts i samhället de senaste åren.

– Kungariket är rädda att skapa en före­ställning hos människor om att föränd­ring är möjlig. Samma år som kvinnor tilläts köra bil fängslade kronprinsen alla de aktivister som gått i bräschen för reformen. Inte bara det, han torterade och tystade dem. Kungadömet var så rädda att de skulle säga ”vi vann”. Västvärlden köper gärna den här bilden utan att problematisera den, och prinsen anlitar dyra pr-­byråer enbart för detta syfte. I går rapporterade till exempel hela världen om att 30 kvinnor ska arbeta som lokförare i Saudi­arabien, samtidigt som 28 000 ansök­ningar kommit in. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Tänk om det handlade om apartheids Sydafrika och 30 svarta män plötsligt fått jobb. Ska hela världen fira det? Det här ut­­målades som en positiv världsnyhet, men jag tycker det är så absurt, suckar Hana Al-Khamri. 

Hon menar att media misslyckas med att beskriva nyanserna hos den feministiska rörelse som finns i landet. Inte minst blev detta tydligt 2018 när kvinnor i Saudiarabien för första gången någonsin tilläts köra bil.

– När beslutet gick igenom var alla medier där, men dagen efter brydde sig ingen om att göra en uppföljning. Som vanligt låg fokus på medel- och överklasskvinnor som talar engelska, och deras narrativ dominerade i väst. Men medierna måste också intervjua arbetarklassen och de fattiga kvinnorna i det oljerika landet, säger Hana Al-Khamri. 

Vi som är uppvuxna i Saudiarabien kommer fortsätta kämpa mot regi­­men och det är upprörande att se hur företagen hycklar när det kommer till den här frågan.

Hana Al-Khamri

Ett liknande problem fanns i medierapporteringen 2019, då förmyndarskapet formellt avskaffades i Saudiarabien. Saudiska kvinnor har i dag möjlighet att köra bil, resa och ta in på hotell ensamma.

– Men eftersom systemet finns kvar kan familjen anmäla henne till polisen för att uppträda omoraliskt och då har hon inga rättigheter längre. 

Vad tänker du om hur Sverige agerar politiskt i förhållande till Saudiarabien?

– När dåvarande utrikesministern Margot Wallström kallade piskrappet för medeltida (i samband med att bloggaren Raif Badawi fängslades 2015. reds. anmärkning) utbröt en diplomatisk kris mellan Sverige och Saudiarabien. Då gick svenska företag samman i en debattartikel och sa att deras handelsutbyte gynnade mänskliga rättigheter. Men bara något år innan hade Ikea tagit bort alla kvinnor ur sin katalog. Vi som är uppvuxna i Saudiarabien kommer fortsätta kämpa mot regi­­men och det är upprörande att se hur företagen hycklar när det kommer till den här frågan. Det är ett land som bedrivit ett förödande krig mot Jemen, ett av världens fattigaste länder, i över fem år. Ett land som förtryck­­er kvinnor och migrantarbetare och fängslar aktivister och reform-­förespråkare för att de skrivit några ord på Twitter. 

I Sverige försöker man alltid skilja på att vara aktivist och journalist. Jag har svårt för det. Vårt uppdrag som journalister är att hitta sanningen och ifrågasätta makten. Det gör aktivister också, även om jag förstår att man som journalist har en slags objektivitet att förhålla sig till i skrivandet. Men i en fascistisk regim som Saudiarabien går inte det. Som kvinna blir du alltid ofrivilligt aktivist.

Hana Al-Khamri

Samtidigt hyser Hana Al-Khamri hopp om framtiden. Hon planerar att fortsätta arbetet som frilansjournalist, och hitta ett förlag som kan översätta boken till engelska. Hon vill inte skriva enbart i svenska medier utan inriktar sig också på ett fortsatt samarbete med internationella tidningar som Al Jazeera och Washington Post. 

– I Sverige försöker man alltid skilja på att vara aktivist och journalist. Jag har svårt för det. Vårt uppdrag som journalister är att hitta sanningen och ifrågasätta makten. Det gör aktivister också, även om jag förstår att man som journalist har en slags objektivitet att förhålla sig till i skrivandet. Men i en fascistisk regim som Saudiarabien går inte det. Som kvinna blir du alltid ofrivilligt aktivist, säger hon, och fortsätter:.

–  Första gången jag var på en 8 mars-­demonstration var i Malmö. Jag stod på Möllevångstorget och höll tal om kvinnornas roll under den arabiska våren. Jag läste upp ett citat av Simone de Beauvoir som lyder ”Man is defined as a human being and woman as a female – whenever she behaves as a human being she is said to imitate the male”.  

– Det är så fantastiskt att det finns en internationell dag som hyllar kvinnors kraft.