Qjouren Väst är inte vilken verksamhet som helst. Det är en kvinnojour och ett skyddat boende som inte ställer krav på drogfrihet. Den enda i sitt slag i Göteborg och ovanlig i resten av landet. Arbetaren har besökt dem.

Personalavdelningen på kvinnojouren Qjouren Väst ligger högst upp i ett hus i Göteborg. Runt ett bord uppdukat med kaffe och semlor sitter Annica Alm Milefors, Erika Detassis och Olga Rosengren, alla tre verksamhetsansvariga för kvinnojouren som i år tilldelats Arbetarens Ottarpris. 

– Jag trodde det var en busringning när samtalet kom, berättar Erika Detassis på frågan om hur de reagerade när de fick veta att de tilldelats priset. 

Verksamheten som fyllde fem år i höstas är ett av få kvinnoboenden i landet som inte har krav på drogfrihet. Enligt en kartläggning av Socialstyrelsen från 2020 är det endast 22 procent av alla skyddade boenden i landet som tar emot kvinnor med missbruks- eller beroendeproblematik. 

I Göteborg är de ensamma om att inte ställa krav på drogfrihet under tiden den skyddsbehövande personen bor på Qjouren Väst. Däremot finns en till jour i staden där man får vara drogpåverkad när man kommer dit men måste sluta för att få stanna. 

– Många myndighetspersoner kanske tänker att om missbruket försvann så skulle våldet också försvinna. Då blir det så att de erbjuder behandling för missbruk men inte för trauma och våld. Lösningen blir då att ”blir du bara drogfri skulle du inte ha det på det här sättet”. Medan vi vänder på det och tänker ”vore du inte våldsutsatt så skulle du kanske inte behöva använda droger eller alkohol”, säger Olga Rosengren. 

På boendet har de fem platser och det vanligaste är att personerna stannar i ungefär ett halvår. De berättar att många av kvinnorna de möter har utsatts för våld tidigt i livet, antingen fysiskt eller sexuellt. Ofta båda. Något som i sin tur skapat tidiga trauman vilket personerna försökt hantera på olika sätt, i många fall genom droger eller alkohol. Många hamnar även i en utsatt situation och tvingas in i prostitution. 

– Det finns en bild i samhället av att om man är beroende eller i ett missbruk så får man ”skylla sig själv”, vilket innebär att man inte ser våldet bakom missbruket på samma sätt som när det handlar om drogfria personer. För många kvinnor i den här målgruppen har våldet kanske till och med normaliserats, så att varken de eller samhället riktigt ser det, säger Erika Detassis. 

Olga Rosengren tillägger att det ofta handlar om grovt våld som de här personerna har utsatts för. 

–  De flesta som kommer hit har inte haft en relation som varit våldsam, utan alla relationer de flesta har haft har innehållit våld, säger hon. 

Annica, Erika och Olga lärde känna varandra när de arbetade tillsammans på ett akutboende för hemlösa kvinnor i staden. Det var i samband med det arbetet som de upptäckte att det inte fanns någon kvinnojour för våldsutsatta kvinnor med beroendeproblematik att vända sig till. På akutboendena fanns inget fokus på våldsutsattheten samtidigt som kvinnojourerna ställde krav på drogfrihet. 

– Vi kände att här fanns det något att göra, att se till att det finns en kvinnojour för de kvinnor vi mötte, säger Annica Alm Milefors. 

Det här var 2013 och de började söka bidrag för att starta upp ett skyddat boende för den här målgruppen. Men de stötte på motstånd. 

– Kommunen sa tydligt nej eftersom vi inte ställde krav på drogfrihet, säger Olga Rosengren. 

Men 2016 fick de bistånd från Länsstyrelsen och verksamheten inleddes, då endast med dagpersonal. Men de fortsatte att söka bidrag från kommunen för att även kunna ha personal nattetid. Det var först i samband med Metoo-vågen som kommunen ändrade sig. 

2018 bjöd kvinnojouren över kommunalpolitiker som fick se verksamheten på plats och därefter ändrade de beslutet. Sedan dess finansieras Qjouren Väst med pengar från Göteborgs stad liksom statsbidrag från Socialstyrelsen.

Många myndighetspersoner kanske tänker att om missbruket försvann så skulle våldet också försvinna. Då blir det så att de erbjuder behandling för missbruk men inte för trauma och våld. Lösningen blir då att ”blir du bara drogfri skulle du inte ha det på det här sättet”. Medan vi vänder på det och tänker ”vore du inte våldsutsatt så skulle du kanske inte behöva använda droger eller alkohol”.

Olga Rosengren, Qjouren Väst

Hur stora är behoven? 

– Vi har jättemycket förfrågningar. Det går lite i vågor. Hittills i år har vi nästan fått säga nej till 20 personer, säger Annica Alm Milefors. 

Förra året visade en kartläggning gjord av Länsstyrelsen Västmanland och Mälardalens Högskola att kvinnor i missbruk- och beroendeproblematik utsatts för våld i högre grad än kvinnor generellt.

Nationellt center för kvinnofrid hänvisar även till en studie från 2015 som undersökte i vilken utsträckning missbrukande kvinnor varit utsatta för våld sett från ett livstidsperspektiv. Resultatet visade att 91 procent av de intervjuade kvinnorna utsatts för olika former av våld från män. 

– Så samtidigt som vi har mycket förfrågningar har vi väldigt få om man ser till hur många procent av kvinnorna i missbruk som är utsatta för våld. Om man skulle kolla på hur många missbrukande kvinnor som är i kontakt med Socialtjänsten i Göteborg så är det bara en pytteliten del som kommer i kontakt med oss. Så egentligen är behovet jättestort, säger Olga Rosengren. 

För de kvinnor som hamnar på Qjouren Väst så erbjuds en trygg plats att vara på. Personalen följer med som stöd till bland annat vården, rättegångar och till en psykologmottagning där krishantering erbjuds. På kvinnojouren erbjuds även samtalsstöd, där samtal sker om bland annat våldet, missbruket, prostitution och allt annat som kvinnan önskar prata om.

– Vi är väldigt försiktiga och inkännande, vi ställer inga krav på att de som bor hos oss ska berätta sin historia. Vi vet att de är placerade hos oss på grund av våldet de har utsatts för. Vi vet också att de berättar när de kan och för vissa sker det snabbare än för andra som behöver mer tid. När de kommer behöver många sova i flera dygn, och då får det vara så, säger Annica Alm Milefors.

Under 2022 har Sahlgrenska sjukhuset ett sparkrav på sig som enligt Göteborgs-Posten omfattar ungefär en halv miljard. Vad gäller beroendevården ska 16 miljoner kronor sparas in, något som bland annat lett till specialistteamet på beroendemottagningen för kvinnor i Olskroken splittrats och placerats på andra mottagningar i regionen. 

I och med det finns inte längre en separat beroendemottagning för kvinnor i regionen vilket ökar sannolikheten för att kvinnorna kommer möta sina förövare på beroendemottagningarna, berättar Olga Rosengren. 

– Och i och med att arbetsgruppen på Olskroken splittras finns en risk att kunskapen de arbetat upp försvinner på sikt, säger hon.

Vad tycker ni behövs göras för att stötta upp den här gruppen?

– Ofta säger man att det behövs ökad kunskap om den här gruppens behov, men min uppfattning är att det finns kunskap men att det inte läggs resurser på den här gruppen. Det här arbetet kostar och det måste få göra, säger Olga Rosengren och tillägger:

– Men det behövs en bättre förståelse för vad våld gör med personer. Att våld ger konsekvenser som påverkar ens möjlighet att både få och ta emot stöd. Vi pratar mycket om skillnaden mellan vad man vill och vad man kan. Ingen vi möter vill bli utsatt för våld, sälja sex eller använda droger, men man har inte möjlighet att göra på något annat sätt, säger hon.

De berättar att de upplever att Socialtjänstens samordning även kan ställa till problem för många av de personer de möter. De anser att Socialtjänsten ofta gör snäva bedömningar kring vad det innebär att behöva skydd och stöd utifrån våldsutsatthet, och har sällan förståelse för att den utsatta livssituationen kräver ett omfattande och långsiktigt stöd för att kunna få en tryggare tillvaro.

– Inom socialtjänsten har ofta kvinnorna många olika handläggare som arbetar med sina specifika
olika inriktningar såsom boende, våld, ekonomi, missbruk och barn. Ibland blir det svårt för den enskilda kvinnan med samordningen när det är så uppdelat i kontakten med socialtjänsten, säger Annica Alm Milefors.

Det är lugnt i huset den här dagen. Något som Erika Detassis säger att det är i stort sett alla dagar på året. Kaffekopparna fylls på. Utanför fönstret skränar fiskmåsarna.

– Vi försöker också ha tänket att det inte ska vara ett vi och dem utan att vi gör det här huset tillsammans, säger hon.

Annicka Alm Milefors berättar att många har fördomar om deras verksamhet och frågar ”hur kan de få vara påverkade” eller ”hur kan ni ha samtal med påverkade personer”.

– Då försöker vi förtydliga att det handlar om förståelsen av mäns våld och det kan drabba alla kvinnor oavsett livssituation. Alla kan hamna i en livssituation där det kommer in alkohol eller droger för att hantera livet. Vi möter personer som är som vem som helst, så det är klart det går.