”Starka krafter jobbar på att urholka arbetarklassens arbetsvillkor och löner, det är inte läge att ens fundera på ett alternativ som kan försvaga eller tillintetgöra fackföreningsrörelsen och riskera våra lönenivåer.” Stine Christophersen om minimilöner.

Nu ger jag mig in debatten om minimilönerna. Alla är eniga, svenska politiker från höger till vänster, LO, facken, ja, till och med EU-kommissionen som kokat ihop det här lagförslaget erkänner att resultatet av minimilönemodellen är sämre jämfört med kollektivavtalsförhandlade löner.

Så nu gör EU en frisk och frejdig satsning på det minst framgångsrika konceptet.

Men efter det gångna årets regeringscirkus som utklassade även de bättre dokusåpaproduktionerna är det inte att EU satsar på ett dåligt alternativ före ett bättre som förvånar mig. Utan det faktum att våra politiker avslutar året med något så överraskande som att de överhuvudtaget kan komma överens om något.

Ingen annan verkar höja ett ögonbryn över den här häpnadsväckande begivenheten men för mig slår den ner med ett brak som en olaglig fyrverkeripjäs i min research inför den här krönikan. Så nu måste jag fokusera för att kunna hålla mig till ämnet och inte spåra ut i det intressanta med att ett yttre hot förenat de oförenliga.

Tanken med direktivet är inte dålig, det handlar om att höja lönerna för dom som tjänar minst i EU eftersom det finns många som jobbar heltid eller mer än det, men ändå inte kan leva på sin lön. Frågan är hur vi bäst kommer till rätta med problemet och det är inte helt enkelt när man ska använda en och samma lösning för alla länder i unionen.

Men vi måste se upp så att något som marknadsförts till oss som en fördel för löntagarna inte bara slutar som en total glädjespridare i näringslivets toppskikt. För i ärlighetens namn det är ju inte tanken som räknas här – utan resultatet. 

Lagförslaget är komplicerat och för den som vill sätta sig in i det väntar en brödtext på nivå med en stabbig surdegslimpa bakad under svåra förhållanden efter ett mer eller mindre obegripligt recept. 

För svenska löntagare finns det en rad faror med surdegslimpan, den äventyrar hela fackföreningsrörelsen, man riskerar att golvet blir ett tak och att lönerna parkerar på lägsta nivå då minimilöner lätt kan bli en norm.

Kommissionens egen utredning slår fast att länder med kollektivavtalsmodellen tenderar att ha högre lägsta löner, högre löner generellt och mindre löneskillnad mellan dem som tjänar mest och dom som tjänar minst, kontra länder som tillämpar minimilöner. Av detta drar alltså EU den något ologiska slutsatsen att minilöner bör lagstadgas i medlemsstaterna.

För svenska löntagare finns det en rad faror med surdegslimpan, den äventyrar hela fackföreningsrörelsen, man riskerar att golvet blir ett tak och att lönerna parkerar på lägsta nivå då minimilöner lätt kan bli en norm.

Hotet mot fackföreningsrörelsen består i att om arbetsgivarna lika gärna kan framstå som renhåriga genom att tillämpa minimilöner så kommer de inte att teckna några kollektivavtal och då kommer ingen att gå med i facket och där rasar hela skiten.

Men sanningen är att varken kollektivavtal eller minimilöner råder bot på dom allvarliga problem vi har med att skrupellösa arbetsgivare som tar sig friheten att avlöna gigjobbare, bärplockare och byggnadsarbetare med slavlöner.

Men sanningen är att varken kollektivavtal eller minimilöner råder bot på dom allvarliga problem vi har med att skrupellösa arbetsgivare som tar sig friheten att avlöna gigjobbare, bärplockare och byggnadsarbetare med slavlöner. Detta är ett problem man måste angripa på ett annat sätt. 

Vi ser redan att vi fått en obehaglig utveckling med klyftor även inom arbetarklassen, en lågavlönad arbetarklass och en ännu lägre avlönad arbetarklass och det är ingenting vi ska legitimera med ett minimlönedirektiv. När avtalet väl är på plats finns en överhängande risk att det sker en utjämning nedåt och alla arbetare hamnar på surdegslimpenivån. 

Så varför röstade Sverige ja? Tycker man helt plötsligt att förslaget är bra? Nej inte alls, man tycker faktiskt det är så urbota dåligt att man röstade ja för att kunna sitta kvar vid förhandlingsbordet och i mesta möjliga mån kvadda det till oigenkännlighet.

Det här är ingen dålig strategi, det verkar faktiskt som lite av ett genidrag måste jag säga. Vår arbetsmarknadsminister Eva Nordmark drev först igenom en rejäl urvattning av surdegslimpan som blev är så lös och luddig att den i stora delar gick i upplösning, SEN röstade hon ja!

Nu gäller det att inte förlora inflytande över proceduren för att kunna behålla den här sladdriga versionen som mer liknar ett erbjudande, som man kan välja lite själv om man vill ha med att göra eller inte. Men bombsäkert är det inte, LO uttrycker sin beundran för det urvattnade förslaget med orden, minst dåliga hittills. 

I Sverige är vi i ett skrikande behov av en starkare arbetarrörelse med hög facklig anslutning och radikalare och effektivare fackföreningar inte nåt taskigt lönegolv om vi ska kunna stå oss mot arbetsgivarna som ständigt arbetar på att urholka och försämra våra löner och arbetsvillkor. Släpper vi lös dem är minimilöner nog allt vi får.

Så nu hoppas jag att våran arbetsmarknadsminister inte viker ner sig och hon har sagt att hon ska ta den sargade limpan ända in i kaklet och det är faktiskt inte helt omöjligt att hon lyckas. 

Hon har några starka kort på handen. Hon har blivit lovad ett brett stöd i EUs ministerråd och när Sverige gick med i unionen så var det med löftet att om att man inte skulle röra vår kollektivavtalsmodell. 

Inte föga förvånande står vi i vanlig politisk ordning här och undrar vad som hände med det löftet? Nu har EU kanske inte direkt rört vid våran modell ännu men dom har fluktat lite och planerat en tafsning och glott på ett obehagligt sätt kan man väl säga.

Men saken är inte avgjord och det är inte läge att andas ut. Parlamentet vill se en skärpning av förslaget, det betyder att de inte alls är inne på vår linje. 

Så nu återstår bara att se vilket öde våran surdegslimpa går till mötes i de vidare förhandlingarna efter årskiftet. Men gud förbjude att vi måste tugga i oss den mer svårsmälta upplagan av det här.