”Om vi ängslas för att våra tonåringar i övrigt påverkas av allt möjligt mellan himmel och jord – fritidsaktiviteter, kamratumgänge, föräldrarelationer, socioekonomiska privilegier eller frånvaro av privilegier – är det då möjligt att tänka sig att de också färgas av bilder av sexuella handlingar som de tar del av?” Kristina Alstam om att vi är skyldiga de unga ett samtal om pornografin.
I dagarna publicerade Allmänna Barnhuset den fjärde nationella studien av sitt slag om ungas sexliv, pornografikonsumtion och erfarenheter av sexuella övergrepp. Ska man sammanfatta den lite bryskt kan man uttrycka det såhär – vi är inte riktigt på väg åt rätt håll. Var fjärde deltagare uppgav att de utsatts för sexuella övergrepp under uppväxten och var tionde för penetrerande övergrepp. Bland de elever som angivit att könsindelningen inte passade dem hade 31 procent upplevt övergrepp.
Könsskillnaderna är annars omfattande. 36 procent av flickorna säger sig ha utsatts medan siffran för pojkarna är 12 procent. Det betyder att det är tre gånger vanligare att en flicka genomgår erfarenheten än att en pojke gör det. Flickor hade dessutom signifikant oftare varit utsatta för upprepade övergrepp. Just som tidigare forskning pekat på, visar studien att unga som utsatts för övergrepp har väsentligt sämre psykisk hälsa jämfört med jämnåriga. Och variabeln kön går alltså inte att bortse ifrån, då överrepresentationen av kvinnliga offer är såpass stor.
Inte sällan hamnar vi i förvirrade debatter om pornografi versus yttrandefrihet.
Men intressant nog undersöker studien också ungas relationer till pornografi och det visar sig (vilket också är belagt i tidigare studier) att det finns stora könsskillnader när det kommer till attityder. Studiens pojkar säger sig vara betydligt mer positiva till pornografi medan flickorna oftare menade att porr borde begränsas (57 procent av flickorna versus 32 procent av pojkarna) eller förbjudas. Flickor och personer för vilka könsindelningen inte passade upplevde betydligt oftare porr som kvinnoförnedrande och att de medverkande utnyttjades.
Resultaten kring andelen utsatta för övergrepp och attityder till pornografi ligger här sida vid sida, som om bordet vore dukat för samtal. Men att tala om sexskildringar är komplicerat. Den som försökt har kanske erfarenhet av att plötsligt höra sig själv låta som en moralist, eller bli anklagad för att låta som en sådan. Inte sällan hamnar vi i förvirrade debatter om pornografi versus yttrandefrihet, om sexuell agens, eller kanske i bigotteri mot sexuella minoriteter.
Med det sagt kan jag inte låta bli att återvända till litteraturvetaren, radikalfeminsten och anarkisten Andrea Dworkins vid det här laget klassiska bok Intercourse, där hon undersöker det heterosexuella samlagets kroppsliga förutsättningar och sociologiska infästning. Dworkin beskriver vad hon tänker sig är en offentlig lögn om det heterosexuella samlaget; det görs i frihet och det upplevs ungefär likadant av båda, för samlag är en privatsak som inte bär på någon särskild social betydelse. Men, fortsätter Dworkin obarmhärtigt: Intercourse occurs in a context of a power relation that is pervasive and incontrovertible. The context in which the act takes place, whatever the meaning of the act in and of itself, is one in which men have social, economic, political, and physical power over women.
Möjligen är det viktigare att fråga vad det betyder att antalet scener av olika slags kvinnlig underkastelse som reproduceras i en relativt mainstream porrfilm är i det närmaste oräkneliga. Kan vi fortfarande hävda att samlaget sådant det skildras inte bär på någon social betydelse?
Flickors och pojkars attityder till pornografin blir därmed möjliga att förstå, oavsett om vi tänker oss att vi påverkas av den eller att den bara speglar oss sådana vi redan är. För porren metakommenterar inte det den gestaltar. Den har ett endaste kommunikationsplan: ”det här är upphetsande”. Om vi blir påverkade av det, vilket den refererade studien indikerar då 22 procent av ungdomarna testat sådant som porren förmedlar, eller om den säger något om hur vi ser på varandra är kanhända inte det viktigaste att utreda.
Möjligen är det viktigare att fråga vad det betyder att antalet scener av olika slags kvinnlig underkastelse som reproduceras i en relativt mainstream porrfilm är i det närmaste oräkneliga. Kan vi fortfarande hävda att samlaget sådant det skildras inte bär på någon social betydelse? Eller förklarar det i själva verket varför studiens flickor i högre grad är kritiska till porr? Skildrar den situationer som inte är olika de övergrepp de varit med om? Kan det också förklara varför deltagare i studien som någon gång konsumerat pornografi totalt sett hade sämre hälsa?
Betydligt färre porrkritiker än man möjligen tror argumenterar för att förbjuda pornografi och vinsterna respektive problemen kring förbud är en annan diskussion. Men som samhälle är vi skyldiga de unga ett samtal.
Betydligt färre porrkritiker än man möjligen tror argumenterar för att förbjuda pornografi och vinsterna respektive problemen kring förbud är en annan diskussion. Men som samhälle är vi skyldiga de unga ett samtal.
Idén att en avsevärd del av porren är en erotisering av patriarkatet behöver vi förmodligen inte Dworkin för att fundera kring men om vi ängslas för att våra tonåringar i övrigt påverkas av allt möjligt mellan himmel och jord – fritidsaktiviteter, kamratumgänge, föräldrarelationer, socioekonomiska privilegier eller frånvaro av privilegier – är det då möjligt att tänka sig att de också färgas av bilder av sexuella handlingar som de tar del av?
Kanske kan ett samtal med tonåringar börja i frågan om hen undervisats om patriarkatet i skolan. Har någon vuxen omkring dem alls benämnt sådana aspekter av relationer? Eller går de igenom tonåren i ett fullt fungerande patriarkat utan hjälp att sätta ord på det? I så fall, är det denna tystnad som i själva verket är pornografins raison d’être?
