Natalia Ginzburgs Familjelexikon är en bok att älska och lika mycket läsa för allt vad den berättar om mellankrigstidens Italien i en familj som inte passade in i Mussolinis framväxande samhälle, och inte heller önskade göra det. En berättelse om att leva i exil i sitt eget land.
Familjelexikon börjar i en myllrande historia om en familj med otaliga medlemmar, ingifta, släkt, nytillkomna barn, vänner som så småningom blir nya makar. Lustig som en gammaldags ungdomsbok, men så småningom inte så lustig. Natalia Ginzburg föds 1916 på Sicilien som yngst av fem syskon och skriver ned minnena av barndomens alla invånare och platser i London knappt 50 år senare. Hon drar sig till minnes inte bara alla namn utan också alla namns yrken, intressen, band till familjen och politisk tillhörighet.

Mitt i alltihopa fadern, den judiska vetenskapsmannen med bestämda åsikter om vad som är ”slabber”, vem som är en ”odåga”, eller vem som ska ”högaktas”. I Johanna Hedenbergs översättning förflyttas vi lätt till mellankrigstidens atmosfär, på samma gång kvar i konservativ gammal tid och på väg in i moderniteten. Fadern som ilsket delar in världen i gott och ont, och med sitt språk och sin koleriskhet försöker bekämpa fascismen han ser växa fram men egentligen tvivlar på att den går att bekämpa.
Natalia Ginzburgs släktkrönika Familjelexikon som författaren envisas med att ändå kalla roman, är autentisk och med korrekta namn och händelser, och samtidigt likt Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som den påminner om, ett litterärt verk där man ofta stannar upp – inte enbart för att tänka efter vem som var släkt eller vän med vem, utan för att man vill stanna och simma en stund i en vass eller drömsk formulering i en atmosfär som inte bara måste läsas utan också insupas.

Så snörps snaran åt, syskon arresteras på grund av antifascistisk verksamhet som politisk propaganda eller smuggling av flygblad. Det blir farligt att umgås med den ena eller den andra, man kan bli ”komprometterad”, och ”indragen”, familjen blir allt ensammare. Medan brodern Mario sitter i en vindskupa i Parisexilen och läser Dante och Homeros gör polisen husrannsakan hemma i Turin. Hela föräldrarnas livsluft är en avsky över nationalismen, ändå blir de sårade över sonens förälskelse i Frankrike och den nya kultur han upptäcker där.
Mamma fyller Natalias skolväska med räkningarna från sina shoppingrundor för att inte fadern ska få syn på dem under polisens blottande av hemmets hemligheter. I det vardagliga ryms också detaljer om den framväxande fascismen under Mussolini, reglerna kring mat och kläder som modern tar med till fadern i fängelset, irriterande grannar eller lägenheterna som modern hatar av anledningar som i efterhand framstår som trivialiteter, och i efterhand framstår de i ett förklarat skimmer jämfört med nuvarande bostad. Författarens egen man fängslades och avrättades förmodligen, ”Jag såg honom aldrig mer” skriver hon lakoniskt.
Natalia Ginzburg avled i Rom 1991 och hennes roman-släktkrönika från italiensk mellankrigstid är en skatt att ta del av. I höst utkommer hennes Små dygder (La piccole virtú från 1962) på samma förlag, där hon rör sig kring efterkrigstid och exil.
