Marianne Lindberg De Geer skriver så sidorna rusar fram och analyserna är rakbladsvassa i nya dagboksskildringen Tvära kast. Josephine Askegård har läst den.
1970-talets slagkraftiga kvinnorörelse fick sin start 1968 i och med det första ”Grupp 8-gänget”, och utvecklade sig de närmaste åren till små men många intima grupper, med bekännelser om känslor av misslyckanden och längtan efter något annat.
Genom att dela med sig av de individuella tankarna upptäckte kvinnor att de inte var ensamma om sina känslor – de kunde gå samman och med större styrka hävda att dessa känslor var relevanta i relationer och i politiska och fackliga frågor. Modellen finns som ett kollektivt minne hos många kvinnor, känslan av hur det i gemenskap med andra kvinnors erfarenheter nästan på ett magiskt sätt plötsligt gick att argumentera mot en tidigare bergfast norm.
Konstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer har på detta sätt alltid arbetat utifrån sin egen känsla, sett på sig själv och lyckats bli tydlig, också för omgivningen. Hon är ofta en frisk, ibland tuff påminnelse om att känna och tänka själv utan att för den sakens skull lämna solidariteten eller feminismen som gemensam strategi och utgångspunkt, vilket hon fått kämpa sig till. Som ung och psykiskt i gungning arbetade hon på mentalsjukhus i Göteborg och försökte lista ut hur man kan bli frisk – från andra hållet så att säga. Den tiden har hon berättat om i de självbiografiska romanerna På drift (2017) och Under belägring (2018). Nu deklarerar hon ambitionen att med hjälp av dagboksskrivandet hoppa på sig själv bakifrån, det låter lite som automatisk skrift som använts för att låta flödandet ske utan ett intellektuellt filter.
Det kan väcka starka reaktioner när en person tackar nej till att ingå i det underförstått gemensamma tyckandet, och aldrig har Lindberg De Geer varit så tydlig som i sin dagbok Tvära kast som berättar om livet som alltmer isolerad under pandemiperioden januari–oktober 2020. Situationen med nedstängda gallerier och teatrar gör att hennes liv nästan i ett slag blir ”pensionärens” – och en av de fattiga, där vardagens oro över ekonomin nu inte dämpas av frilansjobbens tillfälliga lättnad. Kanske måste hon och maken, konstnären Carl Johan De Geer, nu lämna sin bostad för en mindre, och säga upp ateljéerna? Blir det något mer arbete någonsin?
Inte bara viruset utan också den sviktande, svikande kroppen efter en allvarlig men överkommen cancersjukdom irriterar och skrämmer ibland, hon är en bra bit över 70 år och maken fyller 82 under försiktigt firande ute i parken. Hemmavardagen utan så många avbrott av festliga eller kärleksfulla möten med familjen ger utrymme för att formulera vad som är viktigt i nuet. Kärleken, barnen, väninnorna, den goda maten, sömnen när man får till det fyller ut tillvaron. Och politiken. Även om man inte agerar fysiskt ute i samhällslivet så kan man tänka och skriva. Uppskatta och blir riktigt förbannad.
Lindberg De Geer skriver så sidorna rusar fram, vilket är en rolig, och förvånande kontrast gentemot den trankila, ibland tråkiga livet hon redovisar däremellan. Hon är feminist på just det där viset där det personliga är politiskt, där man tar det individuella upp till en gemensam nivå. Hennes analyser är rakbladsskarpa, ibland nästan hårda, och alltid underhållande. Inte minst religionskritiken känns fräsch, som hon i vår tid är närmast unik i, slås man av. Och den stämmer väl in i hennes ovilja att inte ingå i flock efter någon gudom. Bara de, alltför få raderna är värd läsningen.
Hennes analyser är rakbladsskarpa, ibland nästan hårda, och alltid underhållande.
Dagboksskrivandet är inte alls någon ny och trendig genre inom litteraturen, den har utövats och lästs i många upplagor av författare alltifrån Årstafruns dagböcker, av Märta Helena Reenstierna (1753–1841), till Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink (1970). Men när nu Lars Norén och Ulf Lundell skrivit tjocka, flödande volymer har det upphöjts till något som också riktiga karlar kan uppskatta.
Marianne Lindberg De Geers sidor är ordentligt paginerade med en text som går att läsa även för en äldre, lite skumögdare person. För även om hon ser på sig själv är det tydligt att hon också betraktar andra individer och reflekterar över deras bevekelsegrunder. Det gör hennes dagbok spännande på ett annat sätt än det introverta även om hon bjuder på det allra mest personliga.
