Glöm allt men inte mig. Känslan och de jobbiga tankarna växer sig starkare för varje dag som går i författaren och skådespelaren Philomène Gradins liv. Hennes pappa, den världsberömde folkmusikradikalen Izzy Young, mest berömd som mannen som upptäckte Bob Dylan, faller allt djupare in i dimman av demens. I sin nya uppväxtskildring berättar hon om deras inte helt konventionella liv tillsammans.
Vi sitter under två filtar på uteserveringen till ett kafé inte långt från parken där Philomène Gradin tillbringade stora delar av sin uppväxt på Södermalm i Stockholm.
Det är bitande kallt men trots januarikylan har en grupp barn samlats vid den snötäckta lekställningen.
– Pappa skulle ha älskat att se det där. Han var ju väldigt barnslig på så många sätt. Det gjorde vårat liv tillsammans både underbart men ibland också svårt. I dag skulle han väl ha fått någon slags diagnos, säger hon och skrattar.
Det har gått en dryg vecka sedan hennes uppväxtskildring Glöm allt men inte mig kom ut och för bra precis två år sedan, den 4 februari 2019, dog hennes älskade pappa Izzy Young, 90 år gammal. Izzy var en ikon och spindeln i det brokiga nät av poeter, beatniks, bohemer och radikaliserade folksångare i det tidiga 1960-talets i Greenwich Village. Hos honom samlades alla från en ung Patti Smith till Joni Mitchell, Pete Seeger och Allen Ginsberg.
I Bob Dylans uppmärksammade memoarer från 2004 ägnar han stor del åt sina första möten med Izzy och beskriver honom som sentimentalt godhjärtad.
“I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Folklore Center var en skiljevägg och en mötesplats för all tänkbar aktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna” förklarar Bob Dylan i boken.
Efter att ha kommit i kontakt med den svenska spelmannen och folkmusikern Björn Ståbi packade Izzy, den judiske arbetargrabben från Bronx, ihop sitt mytomspunna Folklore center och lämnade New York för Sverige och Stockholm.
Ett år senare föddes Philomène.
Hon förklarar att han hann lyssna på delar av boken, skrivprocessen pågick i fyra år, och gillade det han hörde.
– Men vissa partier hoppade jag medvetet över, det jobbiga med demensen och hur det påverkade oss, läste jag aldrig upp, säger Philomène och ler i iskylan.
Berättelsen är en stark skildring av uppväxten med en lika kärleksfull som ständigt luspank men alltid kompromisslösa pappa. Om rövarhistorier från förr men också om tröttheten och kampen för en plats inom äldreomsorgen. Om ett litet barns ibland för stora ansvar och om en vuxen människas rädslor och maktlösheten inför sjukdomen som blir värre och värre med åren. Och om hur Izzy ända fram till sin död, 90 år gammal, kämpade på med sina konserter i den lilla butiken på Wollmar Yxkullsgatan alldeles intill Mariatorget. Om möten och människor och en speciell far och dotter-relation. Och såklart, om Bob Dylan.
För det var kring just Dylan mycket kretsade. Folk som kom och gick till i hans lilla butik. Alla ville ha sin del av Izzys historier om den mytomspunna världsstjärnan som han en gång bokade för en första spelning på klassiska Carnegie Hall.
Själv var Izzy ofta irriterad. Enligt honom var hans gärningar för den svenska folkmusiken minst lika viktiga som hans roll för Dylans karriär. Samtidigt var han stolt och sökte gärna uppmärksamheten.
– Det har ju alltid varit massa tjat om den där gubben (Bob Dylan, reds anm.) genom hela min uppväxt. Men tack vare honom fick ju vårt liv också en slags glamour och gav pappa massor av cred. För trots att han var trött på att prata om Dylan så var han nog också tacksam. Han fick ett otroligt mycket roligare liv just tack vare den där konserten han anordnade för så länge sedan.
Du skriver ju väldigt ärligt om din uppväxt, som inte alltid verkar ha varit helt enkel och som skiljer sig mot många andras…
– Den var framförallt kärleksfull. Jag hade en barndom med extremt mycket tid och en pappa som alltid älskade att umgås med mig och lät mig vara med på allt. Nu så här efteråt har jag väl däremot förstått att jag fick bära väldigt mycket ansvar, som ett barn inte alltid mår bra av. Det var ju ofta så att pappa knappt hade några pengar till exempel.
I ett av avsnitten i boken skriver Philomène om hur hon i smyg snattar tonfisk hemma hos kompisar för att ta med till henne och pappa. Hur pappkassar med mat och hygienartiklar skänks till familjen från vänner och bekanta.
– Det riktigt svåra var ju när vi blev hemlösa. Då var jag i tioårsåldern och vi fick bo nere i källaren till pappas butik. Vi tvingades släcka lamporna så fort det blev kväll så att folk inte skulle se att vi bodde där. Det var en dyster period, men han hade väldigt svårt att ta tag i vissa saker och levde ett liv utan någon som helst kontakt med myndigheter. Han var livrädd för det.
Trots bristen på pengar lyckades han behålla lokalen där han bedrev sin verksamhet och där böckerna, en av världens finaste samlingar av amerikansk och nordisk folklore, bevarades.
I dag står delar av samlingen på USA:s nationalbibliotek, Library of congress i Washington D.C. som ett bevis på hans gärning för folkmusikens betydelse. Andra delar ur hans enorma bibliotek finns nu hos The Dylan Archives och den svenska delan av samlingen står på museianläggningen Anders Åbergs Mannaminne utanför Kramfors.
– Affären var hans liv och det fanns aldrig en diskussion om att stänga verksamheten, inte ens i slutet. Att ha en lägenhet såg pappa mest som ett nödvändigt ont. Han ville bo där nere i källaren och ha affären som en konsertlokal och mötesplats som alltid skulle stå öppen. Han upplevde det som att han hade en mission och att han gjorde något verkligt viktigt för att bevara och föra musiken vidare. Och det gjorde han ju.
Demens brukar ju sällan komma över en natt. När upptäckte du att han var sjuk?
– Det kom smygande, men jag tror det var under en resa till Polen som jag ju skriver om i boken. Plötsligt kände han inte igen hotellet vi bodde på eller kom ihåg vilket rum han sov i.
Hur kändes det?
– Jätteläskigt. Skräcken att han plötsligt skulle glömma bort mig var nog det jobbigaste. Men också att han inte längre hittade hem. Sådant gör en ju stressad. Och samtidigt som man tyckte oerhört synd om honom blir man också frustrerad och blev ibland arg. Det tror jag är en vanlig känsla hos anhöriga till människor med demens.
Samtidigt som det här pågick jobbade du med boken. Hur var den processen?
– Den var framför allt lång. Det började som någon slags dagbok men jag visste hela tiden att det var om vårt liv tillsammans jag ville skriva. Och det har varit skönt, till och med läkande mitt i sorgen. Skrivandet har fungerat som någon slags överlevnadsstrategi för mig.
Philomène stannar till mitt i en mening. Hejar och småpratar snabbt med en man som går förbi på den isiga trottoaren.
– Är det något pappas död har påmint mig om är det att man måste ta tillvara tiden att prata med vänner och bekanta. Rätt som det är kan det vara för sent.
