Sydkorea är det land i världen som adopterat bort flest barn till utlandet i förhållande till folkmängden, drygt 200 000. Oftast är det ensamstående och ogifta kvinnor som adopterar bort sina barn, i rädsla för den diskriminering och stigmatisering de annars skulle möta. Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade. Arbetaren rapporterar från Seuol.

I höstas lade en mamma upp sin bebis till salu för adoption på Sydkoreas största secondhand-sajt. En annan mamma lämnade sitt spädbarn intill babyboxen, inte i luckan. Den frös ihjäl. Det är stigmatiseringen i Sydkorea som får ogifta mammor lämna sina nyfödda på offentliga toaletter, i kartonger och i babyboxen, en lucka i väggen till en kyrka i Seoul. Sätten att göra sig av med barnet är många, men att behålla sitt barn idag som ogift singelmamma är lika med ett liv som utfryst.

– Jag tänkte att Gud övergivit mig när jag upptäckte att jag var gravid, berättar 39-åriga Jeong Su-jin när vi träffas i Seoul före jul.

Su-jin älskar barn, men hon hade aldrig trott att hon skulle bli gravid utan att vara gift. Det var något hon såg ner på. Hon blev gravid 2010. Abort var olagligt. Det var slut med pojkvännen. När hon berättade om graviditeten bytte han nummer. Hon bodde i en etta i Seoul och arbetade heltid men visste hur utstött och diskriminerad hon skulle bli om hon behöll sitt barn.

– Jag berättade det inte för någon. Planen var att lämna barnet till adoption. Men när jag kände en spark i magen från min bebis insåg jag innerst inne att det skulle vara omöjligt, säger hon.

Hyllmeter med blöjor och välling täcker insidan av Joosarang Kyrka i Seoul, mest känd som Babyboxkyrkan. I ett rum står spjälsängar och vaggor med nyfödda barn i väntan på ett nytt liv i ett annat land.

Hittills har närmare 2 000 mammor öppnat luckan, lagt sitt barn på den eluppvärmda filten, stängt den och skyndat iväg.

Föräldrar skäms och förskjuter dottern, vänner tar avstånd. Hon får sparken från jobb och har svårt att få nytt eftersom arbetsgivaren kan se i familjeregistret att det inte finns någon pappa till barnet. Dessutom överförs diskrimineringen till deras barn som får det svårt i skolan.

Risken att stå utan tak över huvudet, utan inkomst och inte kunna komma hem till föräldrarna är överhängande.

Vi går uppför den långa branta backen till Babyboxkyrkan. När jag öppnar luckan till babyboxen ringer en klocka så högt att jag reflexmässigt stänger luckan.

Inom tio sekunder kommer en pastor ut. Tre barn har lämnats i babyboxen senaste veckan.

Babyboxen är kontroversiell. Regeringen har flera gånger krävt att den ska stängas. Samtidigt har trycket på babyboxen ökat sedan adoptionslagen med krav på familjeregistrering före internationell adoption infördes 2012. Utan familjeregistrering kan Babyboxkyrkan inte längre slussa vidare barnen till adoptionsagenturerna och vidare till utlandet.

Pastor Lee Jong-rak, som lät installera babyboxen 2009, är liksom adoptionsagenturerna kritisk till adoptionslagen. Han har lämnat in ett förslag till regeringen om att införa hemlig födelseregistrering. Regeringen överväger nu att godkänna detta.

In i det längsta försökte Jeong Su-jin dölja magen. Men när det blev tydligt sa chefen ifrån. Han och medarbetarna visste mycket väl att hon inte hade en man. Det var inte anständigt. Hon fick sparken.

Su-jin födde sitt barn 2011. Då fanns ingen lag som krävde registrering av barnet för internationell adoption. Sjukhuset utfärdade ett födelsedokument, som adoptionsagenturen tog emot när de hämtade hennes barn. De fotade hennes dotter och lät vaccinera henne. Mamma och dotter skulle separeras för att diskrimineringen mot de två skulle sänka dem. Su-jin var fri, det fanns inget dokument som styrkte att hon fått barn. Hon skulle gå vidare. Men hur skulle hon klara det? Ett dygn efter att dottern tagits från henne ringde hon adoptionsagenturen och bad att få träffa henne en sista gång. Då hade de redan hittat en adoptivfamilj.

Mer än 200 000 koreanska barn har adopterats till utlandet, varav drygt 10 000 kommit till Sverige. Adoption till utlandet började efter Koreakrigets slut för nästan 70 år sedan. Inget land i världen har adopterat bort så många barn, i förhållande till folkmängd. Majoriteten har fötts av ogifta mammor. Trots att Sydkorea är ett av de rikaste länderna i världen, och har ett välutbyggt välfärdssystem fortsätter adoption till utlandet.

Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade som vill att staten stoppar den. 2009 gick en grupp ogifta mammor ihop. De hade trotsat kulturen och behållit sina barn. De grundade organisationen Kumfa, Korean Unwed.

Efterfrågan på barn från Sydkorea är stor. Adoptionsagenturerna ligger på de ogifta mammorna och trycker på att det vore bäst för barnet.

Kim Do-Kyung, ordförande på Kumfa

Mothers Families Association och arbetar aktivt för rätten att ta hand om sina barn. Och som följd att stoppa internationell adoption. De tycker att statens lösning borde ligga på att ge de ogifta mammorna respekt och möjlighet att ta hand om sitt barn. Inte blunda och låta adoptionsagenturerna ta deras barn.

– Efterfrågan på barn från Sydkorea är stor. Adoptionsagenturerna ligger på de ogifta mammorna och trycker på att det vore bäst för barnet, säger Kim Do-Kyung, ordförande på Kumfa.

I Sverige förmedlar Adoptionscentrum internationella adoptioner. De vet att det är främst ogifta mammor som tvingas till adoption. Men de gör inget för att för- bättra situationen för mammorna.

– Det är positivt att ensamstående mammor vågar göra sin röst hörd och att förutsättningarna för ensamstående mammor belyses allt mer. Det är fördomar och traditioner som behöver förändras och förändringen behöver ske inifrån i Sydkorea, skriver Ida Wilhelmsson som är landansvarig för Sydkorea i en mejlväxling.

Pastor Kim Do Hyun som driver adoptionsorganisation Koroot är lika kritisk till internationell adoption som de ogifta mammorna.

Han har skrivit sin doktorsavhandling om biologiska mödrar och adopterade, och arbetar med både adopterades och ogifta mammors rättigheter. Samt driver ett pensionat för återvändande adopterade.

– Korea har prioriterat kapitalism framför de svaga. Det har gjort adoptionsagenturerna stora. De tjänar pengar, och därför har koreanska staten låtit dem sätta sina egna regler, säger Do Hyun.

Fram till 2015 kunde gravida mammor, som behövde akut tak över huvudet och hjälp fram till förlossningen få sängplats och uppehälle på adoptionsagenturernas akutboenden för gravida mammor.

– Men för hjälpen var de tvungna att skriva på två sekretessavtal. Ett om att ge upp sitt föräldraskap och ett om att lämna barnet till adoption efter födsel, säger Do Hyun och tillägger:

– Det är människohandel.

På KWS kunde man gå till vänster. Där fanns de gravida mammorna, förlossningen och bebisarna. Till höger ligger adoptionsförmedlingen. Det är inte bara absurt. Det är människohandel.

Lee Hyun-cha

I en liten ort i mitten av Sydkorea bor Lee Hyun-cha. Hon är adopterad från Sydkorea, och är en av runt 100 adopterade i Skandinavien som flyttat tillbaka permanent. Hon stöttar de ogifta mammorna. I flera år och omgångar har hon letat efter sina biologiska föräldrar och försökt få SWS, numera KWS, som är svenska Adoptionscentrums samarbetspartner, att hjälpa henne. Utan framgång. Hyun-cha är mycket kritisk till internatio- nell adoption och KWS, som också hade boenden för gravida mammor.

– På KWS kunde man gå till vänster. Där fanns de gravida mammorna, förlossningen och bebisarna. Till höger ligger adoptionsförmedlingen. Det är inte bara absurt. Det är människohandel, säger hon.

– Jag har frågat vem som hittade mig, vem som lämnade mig till adoption, vem som tog hand om mig innan jag kom till Sverige. Men de säger bara att de inte vet.

Återvändande adopterade har de senaste tjugo åren lyckats skapa sig en röst i Korea. 2012 kom den nya adoptionslagen, framarbetad i samverkan med adopterade. Den kräver att barnet först måste familje- registreras innan det kan adopteras till utlandet. Syftet är att stärka de ogifta mam- morna att behålla barnet. Samt att adopterade ska kunna hitta sina rötter genom familjeregistreringen där hela släktträdet finns.

– Den nya lagen skadade adoptionsagenturerna. De kunde inte längre hämta ett oregistrerat barn och ge det en påhit- tad historia om föräldralöshet. Nu måste de först be mammorna att familjeregistrera barnet, säger Kim Do Hyun på Ko-root.

– Men lagen skadade också mammorna. I familjeregistret framkommer det att hon har ett barn utan pappa. Hon riskerar att bli av med jobb och hamna i fattigdom. Det gör att hon inte vill registrera sitt barn.

Adoptionscentrum ber om ursäkt å KWS vägnar.

– Vår uppgift är att kunna och förstå den sydkoreanska lagstiftningen och förmedla det budskapet till den adopterade. Då KWS har ett begränsat juridiskt handlingsutrymme, förklarar vi ofta för den adopterade att det inte handlar om att KWS inte vill, utan att de inte har befogenhet att agera i vissa situationer, skriver Ida Wilhelmsson.

Adoptionscentrum anser att det är etiskt försvarbart att fortsätta med adoption från Sydkorea.

Efter att Jong Su-Jins baby tagits ifrån henne bröt hon ihop. Hon ångrade sig förfärligt och ringde adoptionsagenturen, som kallt höll emot. Först efter två veckor besvarade de henne. Det var försent. Anknytningen till nya adoptivföräldrarna var redan stark. Su-jin skulle behöva betala för skadan för att få tillbaka dottern. Dessutom behövdes en förmyndares tillstånd, antingen pojkvän eller föräldrar, enligt adoptionsagenturen.

Hon skulle bli tvungen att berätta för föräldrarna att hon hade ett barn, få dem att följa med till adoptionsagenturen, skriva på och betala två tusen kronor för att få tillbaka sin dotter. Det skulle bli svårt. Föräldrarna var enkla arbetare, konservativa och hade aldrig haft gott om pengar. Men Su-jin var beredd att utstå all kränkning bara hon fick tillbaka sitt barn. Hennes pappa bemödade sig inte ens att titta på hennes dotter.

– Han var arg och förödmjukad. Han ansåg att jag var oförmögen att ta hand om mitt barn och insisterade på att adoptera bort henne, berättar Su-jin.

Men hennes mamma gav med sig. Hon ställde upp. Motvilligt gick pappan till slut med på att låta Su-jins dotter A-Jeong bli en del av familjen, så länge de hem- lighöll att det inte fanns en pappa.

Su-Jin fick tillbaka sin dotter A-Jeong och vände sig från familjen till Kumfa, där de accepteras fullt ut. De firar familjehelgerna ihop och kämpar för rätten att ta hand om sitt barn utan diskriminering. Su-jin har kommit ut som ogift mamma och medverkat i tv. Till följd har hon fått utstå sexuella trakasserier. Män har ropat efter henne om hon vill ligga, hon har fått kommentarer att hennes dotter kommer bli som sin mor – prostituerad. Hon har frysts ut i grannskapet. Mammorna till A-Jeongs klasskompisar har inte velat att deras barn leker med henne.

Men trots all kränkning har Su-jin känt en växande stolthet att vara mamma.

– Det är värt allt, jag hade inte velat leva utan min dotter.