Det är inte många som tar en optimistisk liberal på allvar i dag. Johan Norbergs entusiastiska försvar av den globala kapitalismen till trots: i dag domineras högern av olyckskorpar som larmar om den pågående systemkollapsen. Hela det politiska landskapet har rört sig högerut och samtliga riksdagspartier har gjort stora så kallade ”positionsförflyttningar”, en numera populär term som framställer glidningen mot en alltmer repressiv och åtstramande politik i neutrala, närmast tekniska ordalag.

Att denna situation är ogynnsam för oss inom vänstern är uppenbart, men den riskerar också att bli obekväm för liberaler som nu slits mellan brunhögern och en förvisso allt mer högerorienterad socialdemokrati.

I detta dystra landskap landar nu Nina Björks senaste bok Om man älskar frihet: tankar om det politiska – en uppgörelse med vad man kan kalla en klassisk liberalism vars främsta honnörsord är frihet. Bokens udd är riktad mot bärande liberala begrepp och idéer som marknadens osynliga hand och trickle down-teorin, men även vänstern får sig en släng av sleven i ett avsnitt som avhandlar frågan om människans natur.

Boken är uppbyggd som en slags kritisk monolog där Björk talar direkt till sina meningsmotståndare och läsare i ett tonfall som ligger nära krönikans.

Björk öppnar starkt med en kritisk analys av begreppet meritokrati, en lysande ingång till liberalismens och det kapitalistiska samhällets grundläggande problem. Boken tappar dock snart tempo i sin stora omsorg om att göra liberalismen rättvisa. Ingen idé är för grund eller motsägelsefull för att tas på allvar och emellanåt blir utläggningarna långrandiga.

Intrycket förstärks förmodligen av att det rör sig om väl genomtröskade frågor. ”På den platta slätten ser ju även jordhögar ut som kullar. Vi får väl mäta vår nutida bourgeoisis platthet genom att beskåda de höjder som deras ’stora andar’ kan nå” skriver Marx i ”Kapitalet” och ”Om man älskar frihet” genomsyras av en liknande ambition.

Ideologikritik är inget nytt för Björk, vars ifrågasättande av samhällsordningen ofta tagit vägen via vardagslivets smärtpunkter. Minns krönikan i DN 2005 om att småbarn tillbringar för långa dagar på förskolan. Med utgångspunkt i den klump i magen som varje förälder känt när den lämnat sitt gråtande barn för dagen förespråkade hon arbetstidsförkortning och förbud mot heltidsarbete för pappor. Det vill säga: kollektiva lösningar på problem som ofta betraktas som individuella.

Ett annat problem i boken är oviljan att skilja på olika ideologiska positioner inom högern.

Jag saknar just sådana ingångar och perspektiv i Om man älskar frihet, som på det stora hela fungerar väl som sammanfattning av vänsterns allmänna invändningar mot det liberala frihetsbegreppet. Men allt för sällan bränner den till så som man önskar att en bok av Björk ska göra.

I mycket av det hon skriver är det bara att instämma, men ibland blir Björk svepande och snabbspolar sig igenom frågor som är svårare än vad hon låter påskina. I avsnittet ”Från klitoris till moral” river hon av en hafsig kritik av det hon kallar konstruktivism. Judith Butler, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe får klä skott för denna idéströmning som Björk verkar mena vill reducera allting till diskurser. Det blir alldeles för grunt och förenklande.

Ett annat problem i boken är oviljan att skilja på olika ideologiska positioner inom högern. Björk påpekar att samma liberala röster som förfasar sig över Trump och andra högerpopulistiska makthavare samtidigt förespråkar den ekonomiska ojämlikhet och de marknadsmässiga konkurrensförhållanden som ligger till grund för högerpopulismens framgångar. Marknadssamhällets ideal är inte förenliga med demokrati, mångfald och tolerans utan skapar tvärtom en rädsla för att falla, som gör att en rasistisk och i grunden arbetarfientlig politik ter sig rimlig i mångas ögon. På ett väldigt övergripande plan håller jag med Björk men resonemanget blir alldeles för reduktionistiskt.

Att kapitalismen skapar förutsättningar för en rasistisk och högerpopulistisk politik är helt sant, men kapitalismen skapar också förutsättningar för en socialdemokratisk politik. För att förstå varför en viss rörelse kan växa sig stark i en given situation måste vi se till en rad både historiskt bestämda och av ögonblicket givna faktorer, till de styrkeförhållanden som råder mellan samhällets klasser och så vidare. Det är blir helt enkelt för slappt att nöja sig med ett it’s capitalism stupid!

Liberaler har i det förflutna tenderat att finna sig till rätta under auktoritära ledares styren så länge egendomsförhållandena inte hotats. Det betyder dock inte att det saknas en politisk dynamik inom högern och trots den stora lockelse som ligger i att peka ut DN som hycklare tror jag det är viktigt att förstå hur olika politiska fraktioner av borgerligheten förhåller sig till varandra. Den som vill göra det får dock leta efter en annan bok.

Jag har funderat en del på vem Om man älskar frihet är skriven för. Boken har blivit väl mottagen av liberaler vilket beror på att den är välskriven och nykter i tonen, men antagligen också på att liberalerna föredrar Björks kritik framför att bli utmålade som satanistiska pedofiler av högertroll.

Jag tror att det här är en bra bok att sätta i händerna på den som är intresserad av politik och nyfiken på socialism och liberalism utan att riktigt ha bestämt sig. Om jag själv får önska mig något så är det att Nina Björks nästa bok blir friare i formen och vildare i tanken.