Amazon har på sitt FC i Passo Corese utanför Rom infört säkerhetsåtgärder mot covid-19 som gjort det ännu svårare för anställda att tala med varandra under skiften. Foto: Julia Lindblom

Pyjamasdagar och osäkra jobb – så funkar Amazons lager

Snart öppnar Amazon i Sverige, men vad är det för ett företag? Arbetaren reser från Amazons äldsta lager i Europa till ett av de allra nyaste och mest robotiserade, för att prata med arbetare och företagsföreträdare om arbetsförhållandena och företagskultur.

De senaste åren har Amazon under september månad anordnat en global välgörenhetskampanj till stöd för cancersjuka barn. På Amazons FC:s runt om i världen uppmuntrar företaget sina anställda att komma till skiften i pyjamas, eftersom de sjuka barnen tillbringar en stor del av tiden i sängen. Amazon delar inför välgörenhetsdagen, som går under namnet “Amazon Goes Gold”, ut foldrar med grafiska illustrationer om hur man bör klä sig anständigt.

Det går bra med en heltäckande pyjamas, men inte med ett nattlinne som slutar ovanför knäna. Det går bra att ha på sig en t-shirt med stålmannen-tryck, men inte en med sitt favoritbands logga. I Bad Hersfeld detta år ger Amazon bort fem euro till välgörenhet för varje anställd som kommer utklädd till skiftet. I italienska Passo Corese uppmuntrades manliga anställda under en liknande välgörenhetsdag förra året, “Movember”, att låta mustaschen växa ut i solidaritet med människor med prostatacancer.

Detta är några av flera återkommande tillställningar som Amazon arrangerar på sina lager varje år. Skruvade inslag som den så kallade ”Pyjamasdagen” är inte främmande i den företagskultur som representerar Amazon eller andra moderna företag, men det som utmärker Amazon som techföretag är att de har tusentals lagerarbetare i låglönesektorn.

Amazons lager kallas för ”Fulfillment centers”, FC:s, och finns utspridda i ett femtontal länder runt om i världen. När Amazon för över tjugo år sedan etablerade sig i Europa fokuserade de på den tyska marknaden. Att Amazon då valde att påbörja verksamheten i Bad Hersfeld var ingen slump. Staden genomkorsas av flera stora motorvägar i alla väderstreck och är en viktig nod i Tysklands logistiska nätverk. Från den lilla tågstationen går det regelbundet snabbtåg till Frankfurt såväl som till Berlin. Den vykortsvackra staden ligger med andra ord mitt i Tyskland. Här finns vindlande gränder, idylliska korsvirkeshus och en av Europas äldsta katedraler från medeltiden. 

Bad Hersfeld har genomgått många industriella förändringar genom åren. Staden hade tidigare en stor textilindustri, men är i dag alltigenom präglad av logistikbranschen. I Bad Hersfeld och dess omgivningar bor det i dagsläget omkring 30 000 personer. 3 500 av dessa, över 10 procent av befolkningen, arbetar på Amazon som också är den största arbetsgivaren i kommunen. Varje sommar reser kulturintresserade människor från hela Tyskland till den lilla staden. Då sätter kommunen upp en teaterfestival i de gamla katedralruinerna i stadsparken.

Evenemangsaffischerna sitter när jag besöker staden fortfarande uppsatta på elskåp och fasader. Amazons diskreta logga skymtar i kanten. Amazon har nämligen också inflytande över stadens kulturliv. Borgmästaren har en god relation till företaget som ger stöd till större evenemang som teaterfestivalen. Samtidigt försöker Amazon undvika att betala skatt i Tyskland, och slussa intäkterna vidare till Luxemburg där företaget har sitt högkvarter. 

Foto: Julia LindblomAmazons lager i Bad Hersfeld är ett av de äldsta i Europa. Det var i Bad Hersfeld som Amazon etablerade sig när de ville nå ut till den europeiska marknaden 1999.
Foto: Julia Lindblom
Amazons lager i Bad Hersfeld är ett av de äldsta i Europa. Det var i Bad Hersfeld som Amazon etablerade sig när de ville nå ut till den europeiska marknaden 1999.

Amazons pressekreterare Stephan Eichenseher hälsar mig välkommen i receptionen. Min ankomst registreras och jag får ett passerkort att hänga om halsen. Mittemot receptionen står ett konstgjort träd i vilket det hänger färgglada små lappar i snören. Det är önskningar och hälsningar som anställda fått skriva ned i samband med välgörenhetsdagen. 

Stephan Eichenseher nickar mot trädet och säger att det är förtjusande att så många dagen innan kommit till jobbet i pyjamas. Han visar mig in i ett studioliknande rum där besökare brukar samlas inför Amazons guidade turer. På väggen hänger en stor karta där Amazons alla FC:n i Tyskland finns utmärkta.

– Allting började här på Amazon i Bad Hersfeld 1999. Det här är ett Traditional FC. Det gäller för oss att ha standardiserade processer, men det finns såklart undantag, förklarar Stephan Eichenseher. 

Det finns olika kategorier av Amazonlager; Sortable, Non-Sortable och Mixed. Större och tyngre varor hanteras på de lager som klassificeras som ”Non-Sortable”, medan böcker, leksaker och mindre föremål hanteras som ”Sortable”. Kort och gott det mesta som ryms i Amazons svarta förvaringsboxar, de som på Amazonspråk kallas för ”totes”. 

I Bad Hersfeld på de två stora lagren handlar det dock om varor som kräver särskild hantering. På lagerenheten FRA1 hanterar man alkohol och drycker och på FRA3 hanterar man kläder och skor. I Amazons europeiska logistiska nätverk finns en noga planerad inventering över vilka produkter som hanteras på vilket lager. När konsumenter i Sverige handlar från Amazon är det därför långt ifrån säkert att varorna levereras från det kommande lagret i Eskilstuna under de arbetsförhållanden som kommer att råda där.

Foto: Julia LindblomStephan Eichenseher är pressekreterare för Amazon i Tyskland.
Foto: Julia Lindblom
Stephan Eichenseher är pressekreterare för Amazon i Tyskland.

Vi dröjer vid tavlan och pressekreteraren pekar ut det nybyggda robotiserade FC:t i Winsen för mig. Plötsligt kommer Stephanie Schreiber, högsta chef, så kallad ”General Manager” för Amazon i Bad Hersfeld, in genom dörren med andan i halsen.

Hon förklarar att hon precis varit på ett ”Birthday Roundtable” med sina deltidsanställda. Det är ett möte då anställda på Amazon som fyller år samma månad får möjlighet att träffa den högsta chefen under vad som ska föreställa avslappnade former. De dricker kaffe och äter tårta, men får också möjlighet att ställa frågor och komma med invändningar gällande arbetsmiljön.

Stephanie Schreiber berättar att de under mötet diskuterat air-condition, hur man ska motverka rökningen på parkeringen och att det numera saknas mikrovågsugnar i kantinen. 

– Vi tog bort mikrovågsugnarna på grund av brandrisken. Någon lagade mat med förpackningen på och en av mikrovågsugnarna höll på att fatta eld. I dag berättade jag varför de är borta och inte kommer tillbaka, förklarar hon med ett bestämt tonfall.

Jag frågar Stephanie Schreiber vad hon tänker om relationen mellan Amazon och Verdi. Sedan 2013 har fackförbundet kämpat för ett eget kollektivavtal och åtskilliga protester och strejker har genomförts på lager runt om i landet. 

– För det första måste du förstå att endast en liten del av vårt folk är fackanslutna. De flesta arbetar även under perioder av strejk, och är nöjda med sina jobb. Jag vill ha en god relation till mina anställda och till arbetsrådet. Det fungerar som en triangel, säger Stephanie Schreiber.

Foto: Julia Lindblom– Work Hard, det ligger i vårt DNA, säger Stephanie Schreiber, General Manager på FRA3 i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
– Work Hard, det ligger i vårt DNA, säger Stephanie Schreiber, General Manager på FRA3 i Bad Hersfeld.

Hur kan du hålla på med modern business som online-retail och arbeta med instruktioner från sextiotalet?

Stephan Eichenseher, pressekreterare för Amazon i Tyskland

I Tyskland är det lag på att så kallat arbetsråd får finnas på varje arbetsplats som har ett visst antal anställda. Arbetsrådet har också inflytande på arbetsplatsen och kan godkänna om arbetsgivaren ska avskeda eller anställa nya personer. Trots att Amazon officiellt inte förhandlar med Verdi och vägrar teckna kollektivavtal, har fackförbundet flera representanter i arbetsrådet och viss möjlighet att påverka arbetsplatsen.

Stephan Eichenseher säger att många anställda inom logistikbranschen säkert skulle tjäna mindre med ett kollektivavtal. 

– Vi har till exempel förmåner som aktier som du inte hittar i ett kollektivavtal. Kollektivavtalet som finns i Tyskland kommer från sextiotalet och har inte uppdaterats sedan dess. Jobbeskrivningarna passar inte in i den moderna världen. Hur kan du hålla på med modern business som online-retail och arbeta med instruktioner från sextiotalet? Det funkar inte. Därför säger vi att fackföreningar och Amazon inte passar ihop, säger Stephan Eichenseher.

Amazon använder flera metoder som de beskriver som personalinflytande. Förutom så kallade ”birthday roundtables”, finns en stor anslagstavla vid ingången till produktionsområdet som går under namnet ”The Voice of Associates”. För att få åtkomst till tavlan behöver man ange sitt användarnamn, och sedan skriva förslag och synpunkter på hur säkerheten kan förbättras. 

Foto: Julia LindblomHR-avdelningen på lagret i Passo Corese i Italien. Istället för fackliga skyddsombud menar Amazon att anställda kan utöva personalinflytande genom att bland annat skriva på en anslagstavla vid namn "The Voice of Associates".
Foto: Julia Lindblom
HR-avdelningen på lagret i Passo Corese i Italien. Istället för fackliga skyddsombud menar Amazon att anställda kan utöva personalinflytande genom att bland annat skriva på en anslagstavla vid namn “The Voice of Associates”.

Amazon har också en egen internvaluta som anställda belönas med om de arbetar övertid eller noterar säkerhetsrisker. I stället för fackliga skyddsombud kan anställda om de noterar en fara, till exempel att en kollega inte håller i ledstången när den går i en trappa, fylla i en blankett och belönas med så kallade ”swaggies”. Det går dock inte att lösa in sina hopsparade swaggies i pengar. I stället kan man köpa Amazons egen merch, som består av bland annat solglasögon i plast, vattenflaskor och t-shirts.

I just Bad Hersfeld har arbetsrådet lyckats avskaffa systemet med swaggies, genom att gå till en domstol och lyfta frågan om personintegritet och GDPR. Den interna valutan fungerar nämligen också som data som går att koppla till enskilda anställda. 

Stephanie Schreiber berättar att alla lokaler på FRA3 bär namn efter döda rockstjärnor, eftersom FRA3:s första general manager var en ”hardcore rockstar”. I det moderna Winsen är temat på lokalerna istället diskotek och barer. Stephanie Schreiber har själv valt att namnge en liten box efter Mozart. Den stora roboten som ska underlätta arbetet på lagret kallas för Chuck Berry.

Varje dag är ”Day one” här, som på vartenda FC.

Patricia Schade

Fyrtiofem minuter senare befinner jag mig på golvet i lagerbyggnaden. Patricia Schade arbetar som PR-assistent på Amazon i Bad Hersfeld och håller tourer för utomstående turister på Amazons lager två gånger om dagen, fem dagar i veckan. 

Foto: Julia LindblomPatricia Schade PR-assistent
Foto: Julia Lindblom
Patricia Schade PR-assistent

– Varje dag är ”Day one” här, som på vartenda FC. Nu börjar det närma sig helgen, så jag föreslår att vi fokuserar rundturen på Outbound-avdelningen, alltså det som ska levereras. Välkommen in i världens största walk-in closet, skrattar Patricia Schade.

Amazons lager är uppdelade i sektioner som bär samma namn världen över; Inbound och Outbound är de två viktigaste. Produkterna tas emot på Inbound-avdelningen och levereras vidare ut från Outbound-avdelningen. De placeras i de svarta boxarna, totsen. Det ”kaotiska systemet”, som tillämpas på Amazons FC:s, handlar om att så mycket utrymme som möjligt ska kunna frigöras.

Varorna sorteras inte utifrån sina respektive kategorier, utan systemet bygger på ett särskilt automatiserat inventeringssystem. Produkterna placeras till synes slumpvis på fria ytor, men i själva verket sorteras de med exakthet in i systemet med hjälp av streckkoder. Arbetet sköts med hjälp av tekniska algoritmer, och scannrar som registrerar streckkoderna på varorna. Detta gör att Amazon med exakthet kan mäta hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag. Det kaotiska systemet gör det också svårt för de anställda att skapa sig en översikt över lagret och produktionsprocessen. Algoritmerna vet mer än arbetarna.

Foto: Julia LindblomChuck Berry kallas den grå robot som skymtas bakom stängslet. FRA3 är ett lager som inte är robotiserat i lika hög grad som andra FC:n.
Foto: Julia Lindblom
Chuck Berry kallas den grå robot som skymtas bakom stängslet. FRA3 är ett lager som inte är robotiserat i lika hög grad som andra FC:n.

FRA3 i Bad Hersfeld är Tysklands äldsta lager och därför inte i lika hög grad automatiserat som de nybyggda lagren. PR-assistenten presenterar mig för den legendariske roboten Chuck Berry, som hon beskriver som en ”specialkollega”.

– Chuck Berry bryr sig inte om hur tunga de här varorna är. Han ersätter inte de anställda, utan snarare behöver han anställda för att kunna fungera. Han behöver sina IT-kollegor och sina andra kollegor som hjälper honom.

Patricia Schade förklarar att varorna efter att ha hanterats i Bad Hersfeld ofta forslas vidare till ett annat FC i Tyskland, Tjeckien eller Polen. 

– Vi har endast modevaror här i Bad Hersfeld. En kund kanske till exempel beställer byxor till ett barn, och vill ha det i samma paket som en leksak. Då måste byxorna skickas vidare till ett FC någon annanstans och sättas ihop med leksaken, och först då skickar vi vidare paketet till kunden. På det här lagret har vi inte båda varorna. Men i Katowitz i Polen har de också kläder, säger Patricia Schade.

Foto: Julia LindblomPå FRA3 hanteras modevaror som kläder och skor. Om du beställer ett par skor från Tyskland, scannas och paketeras dessa med stor sannolikhet i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
På FRA3 hanteras modevaror som kläder och skor. Om du beställer ett par skor från Tyskland, scannas och paketeras dessa med stor sannolikhet i Bad Hersfeld.

Stefan Wampler har en blå bricka, en så kallad ”badge”, om halsen och arbetar som Operations Manager på Amazon i Bad Hersfeld. Han växte upp i staden och har nu arbetat på företaget i tio år. Stefan Wampler berättar stolt att han började som packare på första nivån, men nu efter universitetsstudier i logistik lyckats avancera till sjätte nivån. 

Foto: Julia LindblomVarje dag hanteras tusentals varor på Amazons lager i Bad Hersfeld. Scannern mäter hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag.
Foto: Julia Lindblom
Varje dag hanteras tusentals varor på Amazons lager i Bad Hersfeld. Scannern mäter hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag.
Foto: Julia LindblomStefan Wampler arbetar som Operations manager på Amazon i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
Stefan Wampler arbetar som Operations manager på Amazon i Bad Hersfeld.

Hierarkin på ett Amazon FC är strikt och arbetsdelningen på golvet tydlig. Förenklat kan man säga att de som packar, stuvar eller plockar befinner sig på första nivån. De kallas för ”pickers”, ”stowers” eller ”packers”. Därefter kommer så kallade ”leads”, som bär gula västar och fungerar som förmän. ”Area-managers” ansvarar över respektive avdelning under specifika skift, och därefter finns en så kallad ”Operations manager” som har större ansvar för Outbound- eller Inbound-avdelningen som helhet. Efter ”Operations Manager” finns det en ”Senior Operations Manager” som ansvarar för alla avdelningar och skift på ett visst område. Chefen på ett Amazonlager kallas för ”General Manager”.

– Jag ansvarar för hela Outbound: alltså picking-området, packing-området och shipping-området. Det är över 600 personer som jobbar på pick, pack och ship på det här skiftet just nu, så det är ganska många. Jag arbetade på pack-området i två och ett halvt år, sedan åkte jag till Madrid i fem månader för att hjälpa till att bygga upp deras Outbound-avdelning, säger Stefan Wampler.

Ungefär såhär ser arbetsdelningen ut på ett Amazon Fulfillment Center, FC.
Ungefär såhär ser arbetsdelningen ut på ett Amazon Fulfillment Center, FC.

I den italienska orten Passo Corese, två mil utanför huvudstaden Rom, bränner solen den här förmiddagen. Vi rör oss från det äldsta lagret i Tyskland, till ett av de nyaste och mest robotiserade lagren i Europa.

FC01 är det distributionscenter som ligger i anslutning till Italiens huvudstad Rom. Amazon etablerade sig i Piacenza i norra Italien, som är den mest industrialiserade delen av landet, för mer än tio år sedan. När lagret FC01 öppnade ville man också nå ut till den södra delen av landet. Det är numera ett av de mest moderna och robotiserade Amazonlagren i Italien.

Foto: Julia LindblomFC01 är ett av de mest robotiserade och automatiserade lagren i Italien. Det ligger i den lilla orten Passo Corese cirka två mil från huvudstaden Rom.
Foto: Julia Lindblom
FC01 är ett av de mest robotiserade och automatiserade lagren i Italien. Det ligger i den lilla orten Passo Corese cirka två mil från huvudstaden Rom.

När det invigdes i oktober 2017 sände den italienska statstelevisionen ett långt inifrån lagret-reportage till musiken av Kraftwerks ”We are the Robots”. Den 20 kvadratkilometer stora byggnaden färdigställdes på mindre än två år, på ett område där man tidigare bedrivit arkeologiska utgrävningar.

I Passo Corese var arbetslösheten stor innan Amazons etablering. Många ungdomar som i dagsläget arbetar på lagret har flyttat från andra orter i södra Italien i jakten på jobb. 

Francesca Gemma är 30 år och har arbetat på Amazon i tre år. Hon bor i den lilla byn Collevecchio som ligger fyrtio minuters bilfärd från lagret i Passo Corese. Flera av hennes jämnåriga vänner har lämnat byn eftersom det är svårt att få jobb, och när Francesca genom ett bemanningsföretag blev erbjuden anställning på Amazon tackade hon ja direkt. I dag har hon ett fast kontrakt, vilket också gör att hon vågar engagera sig fackligt.

Foto: Julia LindblomDe gula hyllrobotarna används framförallt på de mer robotiserade av Amazons lager. Så fort en robot är färdigpackad med varor skjutsas den iväg av sig själv i hög hastighet.
Foto: Julia Lindblom
De gula hyllrobotarna används framförallt på de mer robotiserade av Amazons lager. Så fort en robot är färdigpackad med varor skjutsas den iväg av sig själv i hög hastighet.

– Amazon har så många bemanningsanställda som arbetar under osäkra förhållanden. Folk blir inringda bara någon dag i förväg, och av rädsla att förlora jobbet tackar de alltid ja till passen. Om du istället för en grön vill ha en blå badge, som innebär en fast anställning, måste du anstränga dig extra hårt. I början vågade jag inte ens gå på toaletten, säger Francesca Gemma.

Hon menar att Amazon är fixerade vid produktivitet. 

– Du kan få en varning om du bara kommer en minut för sent till din arbetsstation. Men trots att du gör allting perfekt är det inte alls säkert att kontraktet förnyas, säger Francesca Gemma och fortsätter:

– Att som jag arbeta på packavdelningen är monotont och robotarna skjutsar ständigt fram nya varor. Det handlar inte bara om fysisk uthållighet, utan också mental.

Foto: Julia LindblomFrancesca Gemma har arbetat på lagret i Passo Corese sedan öppningen 2017. Hon bor i den lilla byn Collevecchio utanför Passo Corese, där det råder brist på jobb.
Foto: Julia Lindblom
Francesca Gemma har arbetat på lagret i Passo Corese sedan öppningen 2017. Hon bor i den lilla byn Collevecchio utanför Passo Corese, där det råder brist på jobb.

Amazon har ett särskilt sätt att sköta sina sociala medier i Italien. Anställda får under kortare perioder betalt för att under arbetstid svara på de kommentarer på Facebook där företaget kritiseras eller omnämns. De får också i uppgift att ge positiva motbilder när arbetsvillkoren och arbetsmiljön kritiseras. Dessa kallas för ”social medie-ambassadörer” och får samma låga timlön som när de arbetar i pack- eller andra avdelningar.

En genomsnittlig månadslön efter skatt ligger för en lagerarbetare i Italien på omkring 1250 euro. Skiften varar i cirka 8 timmar och varierar mellan morgon, eftermiddag, natt och dag, timersättningen blir 15 procent högre om man arbetar natt.

Många lageranställda vågar inte ställa upp på intervju av rädsla att förlora jobbet. Tills nyligen fanns det inte heller någon facklig organisering i Passo Corese.

Foto: Julia LindblomAmazon har under coronapandemin infört social distansering i högre grad på golvet.
Foto: Julia Lindblom
Amazon har under coronapandemin infört social distansering i högre grad på golvet.

Om de lyckas få igenom Proxemics här i Italien är detta allvarligt, eftersom det innebär övervakning på en helt ny nivå.

Alessandro Peschi, lagerarbetare på Amazons FC i Passo Corese

Alessandro Peschi är 28 år och har liksom många av sina kollegor flyttat från Kalabrien i södra Italien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese. Han berättar att säkerhetsföreskrifterna mot covid-19 ytterligare försvårat det för anställda att ha social kontakt på lagergolvet.

– Säkerhetsåtgärderna som Amazon infört mot pandemin har i dagsläget ingen tidsgräns. Amazon har skapat en situation som gör att vi även efter pandemin kan få se social distansering på golvet, säger Alessandro Peschi.

Foto: Julia LindblomAlessandro Peschi flyttade från Kalabrien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese.
Foto: Julia Lindblom
Alessandro Peschi flyttade från Kalabrien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese.

Han berättar att företaget nu försöker driva igenom ett säkerhetssystem vid namn ”Proxemics”, för att skapa social distansering på golvet och undvika att folksamlingar skapas. Proxemics har utformats av Amazons egna AI-experter och togs i bruk i mars. Systemet, som bygger på kameraövervakning, finns nu i lagerbyggnader runt om i världen.

– Om de lyckas få igenom Proxemics här i Italien är detta allvarligt, eftersom det innebär övervakning på en helt ny nivå. Men på de ställen där det finns facklig organisering är det svårare att få igenom det nya säkerhetssystemet.

Elena Cottini är pressekreterare på Amazon i Italien. Hon säger att företaget inte kontrollerar enskilda anställda, utan ser till helheten.

– Vi tar den stora datan från avdelningarna för att se om målen uppnås, säger Elena Cottini. 

Foto: Julia LindblomRast på Amazons lager i Passo Corese. På väggen står företagets motto "Work hard, Have fun, Make history" målat.
Foto: Julia Lindblom
Rast på Amazons lager i Passo Corese. På väggen står företagets motto “Work hard, Have fun, Make history” målat.

Alessio Giuiusa, som vid tidpunkten för intervjun var Amazons General Manager i Passo Corese, instämmer och menar att företaget snarare ser till individuella beteenden när det kommer till säkerhetsrisker.

– Det kan handla om att en anställd har håret utsläppt, vilket kan utgöra en säkerhetsrisk. Då kan en manager komma och ge personen i fråga en hårsnodd, påpekar Alessio Giuiusa. 

Foto: Julia LindblomMassimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonarbetare i Lazio-regionen i Italien.
Foto: Julia Lindblom
Massimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonarbetare i Lazio-regionen i Italien.

Massimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonanställda i Lazioregionen, där huvudstaden Rom ligger. Han säger att det är svårare för facket att ha närvaro på Amazon i södra Italien. När Amazon startade upp i Turin i norra Italien tog det endast någon månad innan en facklig närvaro fanns på lagret, men i Passo Corese utanför Rom tog det närmare två år. Detta trots att Amazon enligt den italienska arbetslagen är skyldiga att förhandla med de stora facken CGIL och UIL.

Massimo Pedretti säger att Amazon ändå undviker förhandlingar och driver igenom bonusar och lönepåslag månader efter att facket föreslagit dem, så att dessa ska framstå som företagets egna initiativ. 

Men Amazon genomför enligt honom också omorganiseringar som kan få ödesdigra konsekvenser för hela den italienska arbetsmarknaden. 

– Just nu försöker Amazon få igenom att deras leveransbud i Lazio också ska arbeta på söndagar. I det logistiska kollektivavtalet står det inte uttryckligen att man inte får jobba på söndagar, utan endast sex dagar i veckan. Om Amazon lyckas driva igenom detta kommer alla andra logistikföretag ta efter, och så har man förändrat villkoren för en hel bransch, säger Massimo Pedretti.

Foto: Julia Lindblom Amazon håller i en utbildning för de som fått anställning på företaget. Numera hålls utbildningen online på grund av coronapandemin.
Foto: Julia Lindblom
Amazon håller i en utbildning för de som fått anställning på företaget. Numera hålls utbildningen online på grund av coronapandemin.

Nu i veckan, den 15 september 2020, var det återigen dags för välgörenhetsdagen Amazon Goes Gold. Det senaste mer lekfulla initiativet i Passo Corese ägde rum i slutet av januari, strax innan coronapandemin bröt ut. Det var ett träningspass som gick under parollen ”Amazon Olympics”.

Den dåvarande HR-chefen och lagerchefen klädde under evenemanget ut sig i färgstarka åttiotalstrikåer och peruker. De uppmuntrade anställda på lagret att göra hundratals situps och upphopp innan skiften. 

– De här tillställningarna är menade att göra arbetsplatsen rolig, och kanske får en att skratta för en dag. Men i stället för en dag med pyjamas på jobbet skulle trygga anställningar och värdiga löner vara att föredra, säger Massimo Pedretti.

Julia Lindblom

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ali och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Matbuden från Wolt har under våren 2026 strejkat mot företagets prissättning. Foto: Community House Copenhagen, Skärmdump, Håkan Gustafsson. Kollage: Arbetaren

Köpenhamn: Här organ­iserar sig matbuden inför en ny Wolt-strejk

Det som händer bland Köpenhamns Wolt-bud är unikt för den skandinaviska arbetsmarknaden. Förra veckan strejkade över 100 matbud mot företagets prissättning på utkörningen av mat. Nu väntar nya strejker. Arbetaren tog tåget över sundet för att prata med den ideella organisationen Community House Copenhagen, som har blivit ett nav i strejkvågen.

När Arbetaren kommer fram till stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, måndagen den 6 april, pågår det full aktivitet inför kvällens strejkmöte.

David Rønbach är koordinator vid Community House Copenhagen och jobbar ideellt med att möta bland annat migrantarbetare.

– Problemet är individualiseringen och hur plattformarnas algoritm tvingar matbuden att konkurrera med varandra.

David Rønbach, koordinator vid Community House Copenhagen. Foto: Håkan Gustafsson

Under det senaste året har Wolts lägsta priser sjunkit, enligt Community House Copenhagen. En beställning som för ett halvår sedan kostade 35 danska kronor kostar i dag 22 danska kronor. Vilket tvingar matbuden att jobba fler timmar, ibland upp till 12 timmar om dagen, för att få ut lön som går att leva på.

Ny strejk på fredag

Det som hände under strejken den 31 mars var att matbuden under fyra timmar samlades i stadsdelen Nørrebro och avvisade beställningar – för att protestera mot prissättningen. Strejkaktionen kallar de för ”kollektivt algoritmiskt motstånd”.

– Matbuden samlades inom ett geografiskt avgränsat område och avvisade ordrarna kollektivt. På så sätt påverkades Wolts algoritm direkt, och vi såg hur priset faktiskt steg, berättar David Rønbach.

Strejken hade två syften, berättar David Rønbach.

– Det ena var att direkt påverka priset, det andra var att mobilisera matbuden kollektivt.

Båda uppnåddes, i alla fall temporärt, menar Community House Copenhagen.

Över 100 matbud från Wolt strejkade 31 mars 2026. Foto: Community House Copenhagen

Men att strejken blev så stor, med över 100 matbud, var det ganska få som hade förväntat sig. Och frågan inför kvällens strejkmöte var: Hur ska man nu gå vidare?

Organiseringen befinner sig i en tidig fas och Arbetaren blir ombedda att varken fotografera eller referera vad som sägs under kvällens strejkmöte. Men kort efter mötet går organisatörerna ut med budskapet: Det blir en ny strejk och det redan på fredag den 10 april. Mellan klockan 16:00 till 20:00, med samling på Nørreport station.

Wolt svarar

I ett mejlsvar till danska fackföreningstidningen Fagbladet 3F uppger Wolt att deras förare i genomsnitt tjänar 222 danska kronor i timmen.

– Det här är helt enkelt inte sant, säger David Rønbach. Vi har mött många av Wolts bud och ingen har kommit i närheten av den timlönen senaste månaderna.

Wolt skriver vidare till Fagbladet 3F att man tar kritiken på allvar och önskar dialog med sina matbud rörande den kritik som de strejkande framför.

Community House Copenhagen

Community House Copenhagen är en ideellt driven organisation. De kallar sin modell för holistisk och icke-byråkratisk. I Danmark blir de kontaktade av många arbetare från östeuropeiska länder som Rumänien och Polen, men också från länder som Bangladesh, Indien och Iran.

Community House Copenhagen på Nørrebro i Köpenhamn. Foto: Håkan Gustafsson

– Många arbetare vi möter befinner sig i en spiral av problem. Det kan vara hemlöshet, problem med hyresvärdar och många bär på trauman, berättar David Rønbach.

Community House Copenhagen jobbar framför allt med ideell rådgivning för att hjälpa migrantarbetare att navigera genom den danska byråkratin.

Precis som på den svenska arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli blåsta både av hyresvärdar som lovar lägenheter, och av arbetsköpare som utnyttjar arbetare men sedan ”ghostar” dem när det är dags att betala ut lön, berättar David Rønbach.

När det kommer till just gig-arbetsmarknaden riskerar migrantarbetare att bli särkilt utsatta.

– Arbetarna är inte anställda i vanlig mening, utan jobbar via så kallade partneravtal. I och med att de inte räknas som anställda kan plattformarna undkomma allt ansvar.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
3 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad