Amazon har på sitt FC i Passo Corese utanför Rom infört säkerhetsåtgärder mot covid-19 som gjort det ännu svårare för anställda att tala med varandra under skiften. Foto: Julia Lindblom

Pyjamasdagar och osäkra jobb – så funkar Amazons lager

Snart öppnar Amazon i Sverige, men vad är det för ett företag? Arbetaren reser från Amazons äldsta lager i Europa till ett av de allra nyaste och mest robotiserade, för att prata med arbetare och företagsföreträdare om arbetsförhållandena och företagskultur.

De senaste åren har Amazon under september månad anordnat en global välgörenhetskampanj till stöd för cancersjuka barn. På Amazons FC:s runt om i världen uppmuntrar företaget sina anställda att komma till skiften i pyjamas, eftersom de sjuka barnen tillbringar en stor del av tiden i sängen. Amazon delar inför välgörenhetsdagen, som går under namnet “Amazon Goes Gold”, ut foldrar med grafiska illustrationer om hur man bör klä sig anständigt.

Det går bra med en heltäckande pyjamas, men inte med ett nattlinne som slutar ovanför knäna. Det går bra att ha på sig en t-shirt med stålmannen-tryck, men inte en med sitt favoritbands logga. I Bad Hersfeld detta år ger Amazon bort fem euro till välgörenhet för varje anställd som kommer utklädd till skiftet. I italienska Passo Corese uppmuntrades manliga anställda under en liknande välgörenhetsdag förra året, “Movember”, att låta mustaschen växa ut i solidaritet med människor med prostatacancer.

Detta är några av flera återkommande tillställningar som Amazon arrangerar på sina lager varje år. Skruvade inslag som den så kallade ”Pyjamasdagen” är inte främmande i den företagskultur som representerar Amazon eller andra moderna företag, men det som utmärker Amazon som techföretag är att de har tusentals lagerarbetare i låglönesektorn.

Amazons lager kallas för ”Fulfillment centers”, FC:s, och finns utspridda i ett femtontal länder runt om i världen. När Amazon för över tjugo år sedan etablerade sig i Europa fokuserade de på den tyska marknaden. Att Amazon då valde att påbörja verksamheten i Bad Hersfeld var ingen slump. Staden genomkorsas av flera stora motorvägar i alla väderstreck och är en viktig nod i Tysklands logistiska nätverk. Från den lilla tågstationen går det regelbundet snabbtåg till Frankfurt såväl som till Berlin. Den vykortsvackra staden ligger med andra ord mitt i Tyskland. Här finns vindlande gränder, idylliska korsvirkeshus och en av Europas äldsta katedraler från medeltiden. 

Bad Hersfeld har genomgått många industriella förändringar genom åren. Staden hade tidigare en stor textilindustri, men är i dag alltigenom präglad av logistikbranschen. I Bad Hersfeld och dess omgivningar bor det i dagsläget omkring 30 000 personer. 3 500 av dessa, över 10 procent av befolkningen, arbetar på Amazon som också är den största arbetsgivaren i kommunen. Varje sommar reser kulturintresserade människor från hela Tyskland till den lilla staden. Då sätter kommunen upp en teaterfestival i de gamla katedralruinerna i stadsparken.

Evenemangsaffischerna sitter när jag besöker staden fortfarande uppsatta på elskåp och fasader. Amazons diskreta logga skymtar i kanten. Amazon har nämligen också inflytande över stadens kulturliv. Borgmästaren har en god relation till företaget som ger stöd till större evenemang som teaterfestivalen. Samtidigt försöker Amazon undvika att betala skatt i Tyskland, och slussa intäkterna vidare till Luxemburg där företaget har sitt högkvarter. 

Foto: Julia LindblomAmazons lager i Bad Hersfeld är ett av de äldsta i Europa. Det var i Bad Hersfeld som Amazon etablerade sig när de ville nå ut till den europeiska marknaden 1999.
Foto: Julia Lindblom
Amazons lager i Bad Hersfeld är ett av de äldsta i Europa. Det var i Bad Hersfeld som Amazon etablerade sig när de ville nå ut till den europeiska marknaden 1999.

Amazons pressekreterare Stephan Eichenseher hälsar mig välkommen i receptionen. Min ankomst registreras och jag får ett passerkort att hänga om halsen. Mittemot receptionen står ett konstgjort träd i vilket det hänger färgglada små lappar i snören. Det är önskningar och hälsningar som anställda fått skriva ned i samband med välgörenhetsdagen. 

Stephan Eichenseher nickar mot trädet och säger att det är förtjusande att så många dagen innan kommit till jobbet i pyjamas. Han visar mig in i ett studioliknande rum där besökare brukar samlas inför Amazons guidade turer. På väggen hänger en stor karta där Amazons alla FC:n i Tyskland finns utmärkta.

– Allting började här på Amazon i Bad Hersfeld 1999. Det här är ett Traditional FC. Det gäller för oss att ha standardiserade processer, men det finns såklart undantag, förklarar Stephan Eichenseher. 

Det finns olika kategorier av Amazonlager; Sortable, Non-Sortable och Mixed. Större och tyngre varor hanteras på de lager som klassificeras som ”Non-Sortable”, medan böcker, leksaker och mindre föremål hanteras som ”Sortable”. Kort och gott det mesta som ryms i Amazons svarta förvaringsboxar, de som på Amazonspråk kallas för ”totes”. 

I Bad Hersfeld på de två stora lagren handlar det dock om varor som kräver särskild hantering. På lagerenheten FRA1 hanterar man alkohol och drycker och på FRA3 hanterar man kläder och skor. I Amazons europeiska logistiska nätverk finns en noga planerad inventering över vilka produkter som hanteras på vilket lager. När konsumenter i Sverige handlar från Amazon är det därför långt ifrån säkert att varorna levereras från det kommande lagret i Eskilstuna under de arbetsförhållanden som kommer att råda där.

Foto: Julia LindblomStephan Eichenseher är pressekreterare för Amazon i Tyskland.
Foto: Julia Lindblom
Stephan Eichenseher är pressekreterare för Amazon i Tyskland.

Vi dröjer vid tavlan och pressekreteraren pekar ut det nybyggda robotiserade FC:t i Winsen för mig. Plötsligt kommer Stephanie Schreiber, högsta chef, så kallad ”General Manager” för Amazon i Bad Hersfeld, in genom dörren med andan i halsen.

Hon förklarar att hon precis varit på ett ”Birthday Roundtable” med sina deltidsanställda. Det är ett möte då anställda på Amazon som fyller år samma månad får möjlighet att träffa den högsta chefen under vad som ska föreställa avslappnade former. De dricker kaffe och äter tårta, men får också möjlighet att ställa frågor och komma med invändningar gällande arbetsmiljön.

Stephanie Schreiber berättar att de under mötet diskuterat air-condition, hur man ska motverka rökningen på parkeringen och att det numera saknas mikrovågsugnar i kantinen. 

– Vi tog bort mikrovågsugnarna på grund av brandrisken. Någon lagade mat med förpackningen på och en av mikrovågsugnarna höll på att fatta eld. I dag berättade jag varför de är borta och inte kommer tillbaka, förklarar hon med ett bestämt tonfall.

Jag frågar Stephanie Schreiber vad hon tänker om relationen mellan Amazon och Verdi. Sedan 2013 har fackförbundet kämpat för ett eget kollektivavtal och åtskilliga protester och strejker har genomförts på lager runt om i landet. 

– För det första måste du förstå att endast en liten del av vårt folk är fackanslutna. De flesta arbetar även under perioder av strejk, och är nöjda med sina jobb. Jag vill ha en god relation till mina anställda och till arbetsrådet. Det fungerar som en triangel, säger Stephanie Schreiber.

Foto: Julia Lindblom– Work Hard, det ligger i vårt DNA, säger Stephanie Schreiber, General Manager på FRA3 i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
– Work Hard, det ligger i vårt DNA, säger Stephanie Schreiber, General Manager på FRA3 i Bad Hersfeld.

Hur kan du hålla på med modern business som online-retail och arbeta med instruktioner från sextiotalet?

Stephan Eichenseher, pressekreterare för Amazon i Tyskland

I Tyskland är det lag på att så kallat arbetsråd får finnas på varje arbetsplats som har ett visst antal anställda. Arbetsrådet har också inflytande på arbetsplatsen och kan godkänna om arbetsgivaren ska avskeda eller anställa nya personer. Trots att Amazon officiellt inte förhandlar med Verdi och vägrar teckna kollektivavtal, har fackförbundet flera representanter i arbetsrådet och viss möjlighet att påverka arbetsplatsen.

Stephan Eichenseher säger att många anställda inom logistikbranschen säkert skulle tjäna mindre med ett kollektivavtal. 

– Vi har till exempel förmåner som aktier som du inte hittar i ett kollektivavtal. Kollektivavtalet som finns i Tyskland kommer från sextiotalet och har inte uppdaterats sedan dess. Jobbeskrivningarna passar inte in i den moderna världen. Hur kan du hålla på med modern business som online-retail och arbeta med instruktioner från sextiotalet? Det funkar inte. Därför säger vi att fackföreningar och Amazon inte passar ihop, säger Stephan Eichenseher.

Amazon använder flera metoder som de beskriver som personalinflytande. Förutom så kallade ”birthday roundtables”, finns en stor anslagstavla vid ingången till produktionsområdet som går under namnet ”The Voice of Associates”. För att få åtkomst till tavlan behöver man ange sitt användarnamn, och sedan skriva förslag och synpunkter på hur säkerheten kan förbättras. 

Foto: Julia LindblomHR-avdelningen på lagret i Passo Corese i Italien. Istället för fackliga skyddsombud menar Amazon att anställda kan utöva personalinflytande genom att bland annat skriva på en anslagstavla vid namn "The Voice of Associates".
Foto: Julia Lindblom
HR-avdelningen på lagret i Passo Corese i Italien. Istället för fackliga skyddsombud menar Amazon att anställda kan utöva personalinflytande genom att bland annat skriva på en anslagstavla vid namn “The Voice of Associates”.

Amazon har också en egen internvaluta som anställda belönas med om de arbetar övertid eller noterar säkerhetsrisker. I stället för fackliga skyddsombud kan anställda om de noterar en fara, till exempel att en kollega inte håller i ledstången när den går i en trappa, fylla i en blankett och belönas med så kallade ”swaggies”. Det går dock inte att lösa in sina hopsparade swaggies i pengar. I stället kan man köpa Amazons egen merch, som består av bland annat solglasögon i plast, vattenflaskor och t-shirts.

I just Bad Hersfeld har arbetsrådet lyckats avskaffa systemet med swaggies, genom att gå till en domstol och lyfta frågan om personintegritet och GDPR. Den interna valutan fungerar nämligen också som data som går att koppla till enskilda anställda. 

Stephanie Schreiber berättar att alla lokaler på FRA3 bär namn efter döda rockstjärnor, eftersom FRA3:s första general manager var en ”hardcore rockstar”. I det moderna Winsen är temat på lokalerna istället diskotek och barer. Stephanie Schreiber har själv valt att namnge en liten box efter Mozart. Den stora roboten som ska underlätta arbetet på lagret kallas för Chuck Berry.

Varje dag är ”Day one” här, som på vartenda FC.

Patricia Schade

Fyrtiofem minuter senare befinner jag mig på golvet i lagerbyggnaden. Patricia Schade arbetar som PR-assistent på Amazon i Bad Hersfeld och håller tourer för utomstående turister på Amazons lager två gånger om dagen, fem dagar i veckan. 

Foto: Julia LindblomPatricia Schade PR-assistent
Foto: Julia Lindblom
Patricia Schade PR-assistent

– Varje dag är ”Day one” här, som på vartenda FC. Nu börjar det närma sig helgen, så jag föreslår att vi fokuserar rundturen på Outbound-avdelningen, alltså det som ska levereras. Välkommen in i världens största walk-in closet, skrattar Patricia Schade.

Amazons lager är uppdelade i sektioner som bär samma namn världen över; Inbound och Outbound är de två viktigaste. Produkterna tas emot på Inbound-avdelningen och levereras vidare ut från Outbound-avdelningen. De placeras i de svarta boxarna, totsen. Det ”kaotiska systemet”, som tillämpas på Amazons FC:s, handlar om att så mycket utrymme som möjligt ska kunna frigöras.

Varorna sorteras inte utifrån sina respektive kategorier, utan systemet bygger på ett särskilt automatiserat inventeringssystem. Produkterna placeras till synes slumpvis på fria ytor, men i själva verket sorteras de med exakthet in i systemet med hjälp av streckkoder. Arbetet sköts med hjälp av tekniska algoritmer, och scannrar som registrerar streckkoderna på varorna. Detta gör att Amazon med exakthet kan mäta hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag. Det kaotiska systemet gör det också svårt för de anställda att skapa sig en översikt över lagret och produktionsprocessen. Algoritmerna vet mer än arbetarna.

Foto: Julia LindblomChuck Berry kallas den grå robot som skymtas bakom stängslet. FRA3 är ett lager som inte är robotiserat i lika hög grad som andra FC:n.
Foto: Julia Lindblom
Chuck Berry kallas den grå robot som skymtas bakom stängslet. FRA3 är ett lager som inte är robotiserat i lika hög grad som andra FC:n.

FRA3 i Bad Hersfeld är Tysklands äldsta lager och därför inte i lika hög grad automatiserat som de nybyggda lagren. PR-assistenten presenterar mig för den legendariske roboten Chuck Berry, som hon beskriver som en ”specialkollega”.

– Chuck Berry bryr sig inte om hur tunga de här varorna är. Han ersätter inte de anställda, utan snarare behöver han anställda för att kunna fungera. Han behöver sina IT-kollegor och sina andra kollegor som hjälper honom.

Patricia Schade förklarar att varorna efter att ha hanterats i Bad Hersfeld ofta forslas vidare till ett annat FC i Tyskland, Tjeckien eller Polen. 

– Vi har endast modevaror här i Bad Hersfeld. En kund kanske till exempel beställer byxor till ett barn, och vill ha det i samma paket som en leksak. Då måste byxorna skickas vidare till ett FC någon annanstans och sättas ihop med leksaken, och först då skickar vi vidare paketet till kunden. På det här lagret har vi inte båda varorna. Men i Katowitz i Polen har de också kläder, säger Patricia Schade.

Foto: Julia LindblomPå FRA3 hanteras modevaror som kläder och skor. Om du beställer ett par skor från Tyskland, scannas och paketeras dessa med stor sannolikhet i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
På FRA3 hanteras modevaror som kläder och skor. Om du beställer ett par skor från Tyskland, scannas och paketeras dessa med stor sannolikhet i Bad Hersfeld.

Stefan Wampler har en blå bricka, en så kallad ”badge”, om halsen och arbetar som Operations Manager på Amazon i Bad Hersfeld. Han växte upp i staden och har nu arbetat på företaget i tio år. Stefan Wampler berättar stolt att han började som packare på första nivån, men nu efter universitetsstudier i logistik lyckats avancera till sjätte nivån. 

Foto: Julia LindblomVarje dag hanteras tusentals varor på Amazons lager i Bad Hersfeld. Scannern mäter hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag.
Foto: Julia Lindblom
Varje dag hanteras tusentals varor på Amazons lager i Bad Hersfeld. Scannern mäter hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag.
Foto: Julia LindblomStefan Wampler arbetar som Operations manager på Amazon i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
Stefan Wampler arbetar som Operations manager på Amazon i Bad Hersfeld.

Hierarkin på ett Amazon FC är strikt och arbetsdelningen på golvet tydlig. Förenklat kan man säga att de som packar, stuvar eller plockar befinner sig på första nivån. De kallas för ”pickers”, ”stowers” eller ”packers”. Därefter kommer så kallade ”leads”, som bär gula västar och fungerar som förmän. ”Area-managers” ansvarar över respektive avdelning under specifika skift, och därefter finns en så kallad ”Operations manager” som har större ansvar för Outbound- eller Inbound-avdelningen som helhet. Efter ”Operations Manager” finns det en ”Senior Operations Manager” som ansvarar för alla avdelningar och skift på ett visst område. Chefen på ett Amazonlager kallas för ”General Manager”.

– Jag ansvarar för hela Outbound: alltså picking-området, packing-området och shipping-området. Det är över 600 personer som jobbar på pick, pack och ship på det här skiftet just nu, så det är ganska många. Jag arbetade på pack-området i två och ett halvt år, sedan åkte jag till Madrid i fem månader för att hjälpa till att bygga upp deras Outbound-avdelning, säger Stefan Wampler.

Ungefär såhär ser arbetsdelningen ut på ett Amazon Fulfillment Center, FC.
Ungefär såhär ser arbetsdelningen ut på ett Amazon Fulfillment Center, FC.

I den italienska orten Passo Corese, två mil utanför huvudstaden Rom, bränner solen den här förmiddagen. Vi rör oss från det äldsta lagret i Tyskland, till ett av de nyaste och mest robotiserade lagren i Europa.

FC01 är det distributionscenter som ligger i anslutning till Italiens huvudstad Rom. Amazon etablerade sig i Piacenza i norra Italien, som är den mest industrialiserade delen av landet, för mer än tio år sedan. När lagret FC01 öppnade ville man också nå ut till den södra delen av landet. Det är numera ett av de mest moderna och robotiserade Amazonlagren i Italien.

Foto: Julia LindblomFC01 är ett av de mest robotiserade och automatiserade lagren i Italien. Det ligger i den lilla orten Passo Corese cirka två mil från huvudstaden Rom.
Foto: Julia Lindblom
FC01 är ett av de mest robotiserade och automatiserade lagren i Italien. Det ligger i den lilla orten Passo Corese cirka två mil från huvudstaden Rom.

När det invigdes i oktober 2017 sände den italienska statstelevisionen ett långt inifrån lagret-reportage till musiken av Kraftwerks ”We are the Robots”. Den 20 kvadratkilometer stora byggnaden färdigställdes på mindre än två år, på ett område där man tidigare bedrivit arkeologiska utgrävningar.

I Passo Corese var arbetslösheten stor innan Amazons etablering. Många ungdomar som i dagsläget arbetar på lagret har flyttat från andra orter i södra Italien i jakten på jobb. 

Francesca Gemma är 30 år och har arbetat på Amazon i tre år. Hon bor i den lilla byn Collevecchio som ligger fyrtio minuters bilfärd från lagret i Passo Corese. Flera av hennes jämnåriga vänner har lämnat byn eftersom det är svårt att få jobb, och när Francesca genom ett bemanningsföretag blev erbjuden anställning på Amazon tackade hon ja direkt. I dag har hon ett fast kontrakt, vilket också gör att hon vågar engagera sig fackligt.

Foto: Julia LindblomDe gula hyllrobotarna används framförallt på de mer robotiserade av Amazons lager. Så fort en robot är färdigpackad med varor skjutsas den iväg av sig själv i hög hastighet.
Foto: Julia Lindblom
De gula hyllrobotarna används framförallt på de mer robotiserade av Amazons lager. Så fort en robot är färdigpackad med varor skjutsas den iväg av sig själv i hög hastighet.

– Amazon har så många bemanningsanställda som arbetar under osäkra förhållanden. Folk blir inringda bara någon dag i förväg, och av rädsla att förlora jobbet tackar de alltid ja till passen. Om du istället för en grön vill ha en blå badge, som innebär en fast anställning, måste du anstränga dig extra hårt. I början vågade jag inte ens gå på toaletten, säger Francesca Gemma.

Hon menar att Amazon är fixerade vid produktivitet. 

– Du kan få en varning om du bara kommer en minut för sent till din arbetsstation. Men trots att du gör allting perfekt är det inte alls säkert att kontraktet förnyas, säger Francesca Gemma och fortsätter:

– Att som jag arbeta på packavdelningen är monotont och robotarna skjutsar ständigt fram nya varor. Det handlar inte bara om fysisk uthållighet, utan också mental.

Foto: Julia LindblomFrancesca Gemma har arbetat på lagret i Passo Corese sedan öppningen 2017. Hon bor i den lilla byn Collevecchio utanför Passo Corese, där det råder brist på jobb.
Foto: Julia Lindblom
Francesca Gemma har arbetat på lagret i Passo Corese sedan öppningen 2017. Hon bor i den lilla byn Collevecchio utanför Passo Corese, där det råder brist på jobb.

Amazon har ett särskilt sätt att sköta sina sociala medier i Italien. Anställda får under kortare perioder betalt för att under arbetstid svara på de kommentarer på Facebook där företaget kritiseras eller omnämns. De får också i uppgift att ge positiva motbilder när arbetsvillkoren och arbetsmiljön kritiseras. Dessa kallas för ”social medie-ambassadörer” och får samma låga timlön som när de arbetar i pack- eller andra avdelningar.

En genomsnittlig månadslön efter skatt ligger för en lagerarbetare i Italien på omkring 1250 euro. Skiften varar i cirka 8 timmar och varierar mellan morgon, eftermiddag, natt och dag, timersättningen blir 15 procent högre om man arbetar natt.

Många lageranställda vågar inte ställa upp på intervju av rädsla att förlora jobbet. Tills nyligen fanns det inte heller någon facklig organisering i Passo Corese.

Foto: Julia LindblomAmazon har under coronapandemin infört social distansering i högre grad på golvet.
Foto: Julia Lindblom
Amazon har under coronapandemin infört social distansering i högre grad på golvet.

Om de lyckas få igenom Proxemics här i Italien är detta allvarligt, eftersom det innebär övervakning på en helt ny nivå.

Alessandro Peschi, lagerarbetare på Amazons FC i Passo Corese

Alessandro Peschi är 28 år och har liksom många av sina kollegor flyttat från Kalabrien i södra Italien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese. Han berättar att säkerhetsföreskrifterna mot covid-19 ytterligare försvårat det för anställda att ha social kontakt på lagergolvet.

– Säkerhetsåtgärderna som Amazon infört mot pandemin har i dagsläget ingen tidsgräns. Amazon har skapat en situation som gör att vi även efter pandemin kan få se social distansering på golvet, säger Alessandro Peschi.

Foto: Julia LindblomAlessandro Peschi flyttade från Kalabrien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese.
Foto: Julia Lindblom
Alessandro Peschi flyttade från Kalabrien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese.

Han berättar att företaget nu försöker driva igenom ett säkerhetssystem vid namn ”Proxemics”, för att skapa social distansering på golvet och undvika att folksamlingar skapas. Proxemics har utformats av Amazons egna AI-experter och togs i bruk i mars. Systemet, som bygger på kameraövervakning, finns nu i lagerbyggnader runt om i världen.

– Om de lyckas få igenom Proxemics här i Italien är detta allvarligt, eftersom det innebär övervakning på en helt ny nivå. Men på de ställen där det finns facklig organisering är det svårare att få igenom det nya säkerhetssystemet.

Elena Cottini är pressekreterare på Amazon i Italien. Hon säger att företaget inte kontrollerar enskilda anställda, utan ser till helheten.

– Vi tar den stora datan från avdelningarna för att se om målen uppnås, säger Elena Cottini. 

Foto: Julia LindblomRast på Amazons lager i Passo Corese. På väggen står företagets motto "Work hard, Have fun, Make history" målat.
Foto: Julia Lindblom
Rast på Amazons lager i Passo Corese. På väggen står företagets motto “Work hard, Have fun, Make history” målat.

Alessio Giuiusa, som vid tidpunkten för intervjun var Amazons General Manager i Passo Corese, instämmer och menar att företaget snarare ser till individuella beteenden när det kommer till säkerhetsrisker.

– Det kan handla om att en anställd har håret utsläppt, vilket kan utgöra en säkerhetsrisk. Då kan en manager komma och ge personen i fråga en hårsnodd, påpekar Alessio Giuiusa. 

Foto: Julia LindblomMassimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonarbetare i Lazio-regionen i Italien.
Foto: Julia Lindblom
Massimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonarbetare i Lazio-regionen i Italien.

Massimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonanställda i Lazioregionen, där huvudstaden Rom ligger. Han säger att det är svårare för facket att ha närvaro på Amazon i södra Italien. När Amazon startade upp i Turin i norra Italien tog det endast någon månad innan en facklig närvaro fanns på lagret, men i Passo Corese utanför Rom tog det närmare två år. Detta trots att Amazon enligt den italienska arbetslagen är skyldiga att förhandla med de stora facken CGIL och UIL.

Massimo Pedretti säger att Amazon ändå undviker förhandlingar och driver igenom bonusar och lönepåslag månader efter att facket föreslagit dem, så att dessa ska framstå som företagets egna initiativ. 

Men Amazon genomför enligt honom också omorganiseringar som kan få ödesdigra konsekvenser för hela den italienska arbetsmarknaden. 

– Just nu försöker Amazon få igenom att deras leveransbud i Lazio också ska arbeta på söndagar. I det logistiska kollektivavtalet står det inte uttryckligen att man inte får jobba på söndagar, utan endast sex dagar i veckan. Om Amazon lyckas driva igenom detta kommer alla andra logistikföretag ta efter, och så har man förändrat villkoren för en hel bransch, säger Massimo Pedretti.

Foto: Julia Lindblom Amazon håller i en utbildning för de som fått anställning på företaget. Numera hålls utbildningen online på grund av coronapandemin.
Foto: Julia Lindblom
Amazon håller i en utbildning för de som fått anställning på företaget. Numera hålls utbildningen online på grund av coronapandemin.

Nu i veckan, den 15 september 2020, var det återigen dags för välgörenhetsdagen Amazon Goes Gold. Det senaste mer lekfulla initiativet i Passo Corese ägde rum i slutet av januari, strax innan coronapandemin bröt ut. Det var ett träningspass som gick under parollen ”Amazon Olympics”.

Den dåvarande HR-chefen och lagerchefen klädde under evenemanget ut sig i färgstarka åttiotalstrikåer och peruker. De uppmuntrade anställda på lagret att göra hundratals situps och upphopp innan skiften. 

– De här tillställningarna är menade att göra arbetsplatsen rolig, och kanske får en att skratta för en dag. Men i stället för en dag med pyjamas på jobbet skulle trygga anställningar och värdiga löner vara att föredra, säger Massimo Pedretti.

Julia Lindblom

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJKD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade syndikalistiska facket Solidariska vårdarbetare, som testar nya sätt att organisera sig och driva frågor. Men många, många fler måste organisera sig och kräva att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulans på väg, Karlstad utmärkt på karta
Mannen fördes akut till sjukhus där han strax efter olyckan avled till följd av sina skador. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Man död efter arbetsplatsolycka på bygge i Karlstad

En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.

Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.

Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den internationella kampanjen för att avskaffa atomvapen, ICAN, delar ut papperstranor i Oslo i samband med att organisationen Nihon Hidankyo tilldelas 2024 års fredspris. Den folkliga samlingen av överlevande från atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki mottog priset för sitt arbete för en atomfri värld och för sina vittnesmål om varför atomvapen aldrig får användas igen. Foto: Gorm Kallestad / NTB

Viktig symbolik – 80 år sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 

Varje årtionde uppmärksammas årsdagarna av atombomberna som fälldes över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Den 6 respektive 9 augusti 2025 har det gått åtta decennier sedan de två bombningarna som, enligt historieskrivningen, gjorde slut på andra världskriget genom att Japan gav upp som sista part i tremaktspakten med Tyskland och Italien. Men hur har retoriken kring atombombningarna förändrats över tid?

Atombomben med stort A dödade efter fällningarna i augusti 1945 upp till 200 000 människor under de efterföljande fyra månaderna, varav omkring 100 000 det första dygnet. Den har betraktats som fasans bomb.

Mängden döda, och skadade, civila i ett enda bombnedslag, bilderna av enorma före detta bostadstadsområden nu som platta ruinlandskap, och Japans kuvade kapitulation under brutaliteten gick inte att värja sig emot. Det intrycket har bestått under 80 år – nästan.

Hundratusentals överlevande har vittnat om erfarenheterna, skadorna, traumat. Organisationer startade i många av världens länder för att bekämpa vidare upprustning och hot om framtida sprängningar.

Allt eftersom tiden gått har rösterna blivit allt färre. I dag kommer rösterna från intellektuella, tekniker, forskare och politiker – alla påverkade av vår samtids sätt att tänka, forska och verka politiskt. 

Rebun Kayo, forskare vid Hiroshima universitet, letar efter kvarlevor från offren från 1945 års atombombning i Hiroshima, juli 2025. Foto: Eugene Hoshiko/TT

Kampen mot atomvapnet har varit okontroversiell. Upprustningen, den så kallade terrorbalansen, som innebär att vissa länder som världssamfundet bestämt ska få utveckla systemet, har beskrivits som en garant för världsfreden.

När terrordiktaturer som Iran och Nordkorea utvecklar eller misstänks utveckla atomvapen anses faran för världens befolkning överhängande. Detta medan USA:s och Sovjetunionens kärnvapenprogram snarare sågs som en garant för att atomkrig inte ska utbryta. Det har inte gått att hitta officiella röster för användning av vapnet. I dag är situationen annorlunda.

Västvärldens koloniala historia av övergrepp

Under århundraden har vi i väst och nord levt parallellt med kolonialistiska ockupationer och övergrepp i en stegrande kapitalistisk och imperialistisk rovdrift. Väst och nord har plundrat gamla samhällen och kulturer på mineraler och kulturföremål, på levande människor och döda kroppar. Ofta i syfte att splittra och förstöra samhällens historia och begriplighet.

Konstverk och kultföremål från länder i alla världsdelar har införlivats i erövrarnas kultur, på museer och i privata hem. Ockupationerna har kallats allt ifrån upptäckter till civilisering. Skövling och lurendrejeri har ”räddat” kulturbyggnader och föremål, stölder har motiverats med bevarandesyften, etnografi och forskning. 

Ju längre bort dessa länder ligger, desto brutalare har plundringarna pågått. Insynen har varit minimal och systematiskt förtal av kulturer och folkgrupper har bidragit till en normerad bild av befolkningar och gett erövrarna rätten att civilisera dessa genom våld.

Nytt motstånd i efterkrigstiden

Under 1900-talet ifrågasattes den vita överhöghetens ”börda” allt mer, i takt med att bilder av våld mot de erövrade folken spred sig över världen.

Under Vietnamkrigets mediebevakning under 1960- och 1970-talen utvecklades ett nytt sätt att engagera sig i övergrepp även i länder som inte ligger nästgårds. I takt med att, ofta tonåriga, amerikanska soldater kom hem i kistor, och starkt traumatiserade och våldsamma veteraner ökade, spreds kritiken mot kriget i hemlandet.

Information, med inte minst mängder av foton på övergrepp mot befolkningen, spreds och skapade opinion över världen. De egna politikerna var tvungna att trappa ner och avsluta kriget för att inte tappa makten.

Under koloniernas frigörelseprocesser, som i Algeriet under sent 1960-tal, skedde liknande processer i Frankrike. 

Framsidan av The Times of Viet Nam, 1963. Foto: Horst Faas/TT

Erövringsretoriken står stark

Man hade kunnat tro att, i takt med denna större transparens och förståelsen för att också ”de andra” är lika oss, även deras folkrätt skulle komma att respekteras. Men erövringsretoriken har stått stark genom dessa kriser. Lätta friseringar gjordes; som att kolonialisterna började kallas ”rådgivare” (i Vietnam fanns minst 15 000 amerikanska militära rådgivare 1963). Eller att militära ingripanden och även rena statskupper initierades och bekostades under en mycket tunn fernissa av att skydda amerikanska företagsintressen i bland annat latinamerikanska stater.

Vad gäller journalistiken infördes snart inbjudningar till ”inbäddade”, lojala skribenter.

I vår tid framstår detta som ganska onödiga finputsningar. Under särskilt de två senaste decennierna döljs inte längre råheterna bakom balanserade fraser. Regeringar invaderar och bombar öppet, för att öva sig och visa omvärlden sina militära muskler. I dag är journalister uteslutna, de lokala som finns på plats eller tar sig in i stridsområdet är måltavlor som helt enkelt mördas.

Detta förhållningssätt gäller också för demokratier i Europa, inklusive Sverige, sedan i mars 2024 fullvärdig medlem i det militära samarbetet Nato. 

Människor och folkgrupper stigmatiseras, och unga som gamla, ansvariga för brott eller inte, hanteras utan rättsliga processer. De stängs in i decennier, berövas sina medborgarskap, skickas till länder där de kommer att mördas. Åsikter bestraffas, livsstil och normbrytningar räcker för uteslutning ur samhällsgemenskap. 

I dag är vi alla del i makt- och erövringsretoriken. Att vara åskådare till utsvältning av tiotusentals barn är en situation mellan att delta och att vara drabbad (av overklighetskänsla, sorg, ilska och handlingsförlamning) – inget av detta är egentligen sant, men många brottas med hur situationen ska beskrivas. Vilka är egentligen ansvariga för det som pågår?

Terrorbalanstanken tappat sin kraft

När de första atombomberna fälldes var det, jämfört med i dag, inte många i väst som kände till den asiatiska kulturen. Beskrivningen av ett folk som hellre begick självmord med flygplan än att ge upp, som hade konstiga ritualer och seder och en enväldig kejsare räckte för att nästan skylla bombningarna på dem själva. USA:s atomvapen har ofta antytts ha varit den enda lösningen – japanernas vägran att ge upp närapå tvingade fram denna, som om något annat varit ett grymt utdragande av kriget. 

Något som definitivt har förändrats är hur vi i dag kan tala om atomvapen. 

Den gamla terrorbalanstanken är inte helt uträknad, men har något tappat sin kraft eftersom den kanske inte ens behövs längre. Ett exempel: Arbetet med att utveckla en bomb som bygger på kärnklyvning började på allvar, enligt den historieskrivning som vi känner till, bara fyra år tidigare: efter det japanska anfallet på USA:s flottbas Pearl Harbor samtidigt som Tyskland förklarade krig mot USA, i december 1941. 

Är detta viktiga fakta när vi i dag diskuterar ämnet? 

Männens historiebeskrivning av atombomben

Idéhistorikern Peter Bennesveds och professorn i historia Martin Hårdstedts relativiserande samtal i Militärhistoriepodden (plats 9 på poddtoppen bland historiepoddar) handlar i ganska hög grad om att mildra den fasansfulla symboliken som atombombningarna fick.

Det är i alla fall effekten av deras samtal med Urban Lindstedt, i vanliga fall programledare i Historia.nu (plats 6). De ger så kallade MÖP:ar (militärt överintresserade personer) ett ansikte, som utan att ta in några onödiga humanistiska reflektioner sitter som småbarn på golvet och leker med tennsoldatshärer som de flyttar hit och dit.

I samtalet om atombombernas betydelse är det mycket som är ”fascinerande” och ”intressant”, bland annat att bomberna egentligen kanske inte var så annorlunda än alla andra vapen.

Stora ansträngningar görs för att förstå hur amerikanerna tänkte. Dessa kunde nog inte ens föreställa sig förödelsen i förväg, gissar och fnissar de. Hur bomberna tillverkades, fraktades och släpptes läggs mycket tid på att diskutera – anekdoterna berättar om hur passagerare blev irriterade när de nekades att flyga med planen – tänk om de vetat!

Detta är männens klubb, inte en enda kvinna eller grupp av kvinnor anses vara relevant att nämna. Till exempel att japanska kvinnor var de som oftast skötte kommunikationer och annan infrastruktur eftersom många män var uttagna i kriget. Den typen av nedstigning i samhälleligt och verkligt liv finns inte med i samtalet.

Under åren och decennierna som gått har fredsarbetet nedvärderats och staternas vapenskrammel blivit en del av normal politik i vardagen, även om motståndet uppmärksammas.

2024 års Nobelpris i fred tilldelades till exempel den japanska organisationen mot atomvapen, Nihon Hidankyo, som skapades av överlevande, hibakusha, från Hiroshima och Nagasaki.

Hiroshima den 6 augusti 1945. Foto: U.S. Air Force/TT

Första steg till förändring

I dag är det få som lever med minnet från Hiroshima och Nagasaki, men de finns. Och det finns ättlingar som lever med skador och familjetrauman. Det är barnen och barnbarnen som för berättelserna vidare. 

För att få en inblick i vad en atombombssprängning bland människor gör: släpp för ett ögonblick teknokrater och politiker som vill göra sig märkvärdiga och flexa musklerna. Lyssna i stället på rösterna som var där, som vågar släppa fram de verkliga berättelserna. 

En av berättarna jag tog del av i veckan är Tomoklo Kuwada som talar för sin mamma Satoko Oka (1931–2025), hibakusha från Hiroshima den 6 augusti för 80 år sedan. Emil Östlund intervjuar henne i för gatutidningen Faktums augustinummer. Det reportaget är långt ifrån de kalla anekdoterna om männen bakom bomberna. Det finns annan information att leta upp och ta till sig. Och det är första steget till förändring. 

Atombombningarna 1945 var unika händelser med stort symbolvärde. Det var också andra övergrepp i världen, så som Förintelsen under 1930- och 1940-talens Nazityskland, folkmorden i Rwanda 1994, i Srebrenica 1995, och det folkmord som nu sker öppet inför världens ögon i Gaza år 2025. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Lynn Ahlbom var med om en arbetsolycka och kommer att få leva hela livet med sviterna av skadan hon ådrog sig. Foto: Christin Sandberg

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Allt fler blir sjuka på jobbet. Framför allt kvinnor. Förra året ökade anmälningarna om arbetssjukdomar med 13 procent. Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro. Lynn Ahlbom arbetade i ett år med en axelskada. I dag har hon fått hjälp, men förlorat både jobbet och livsglädjen.

Under 2024 anmäldes 13 500 arbetssjukdomar, vilket är en ökning med 1 600 jämfört med 2023. Det framkommer i rapporten Arbetsskador 2024 framtagen av Arbetsmiljöverket. Den största ökningen gäller arbetssjukdomar på grund av organisatoriska och sociala orsaker. Ökningen handlar framför allt om en ohälsosam arbetsbelastning, särskilt bland kvinnor inom vård, omsorg och utbildning. 

Under samma period anmälde kvinnor 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, totalt handlade det om 18 700 olycksanmälningar under arbetstid.

En av de som har drabbats av en arbetsolycka är Lynn Ahlbom. Efter många år på posten tvingades hon byta yrke på grund av en flytt. Hon anställdes som vårdbiträde på ett äldreboende. I det nya yrket och bara efter några år hände något som kom att vända upp och ner på hennes liv.

Det var ett vanligt arbetspass när en äldre kvinna som hon skulle hjälpa helt plötsligt tappade balansen och höll på att ramla. Lynn Ahlbom reagerade instinktivt för att hjälpa henne och sträckte sig ner för att hindra kvinnan från att slå i huvudet i golvet – en häftig rörelse som skulle förändra allt för henne.

– Det gjorde ont. Jätteont, men jag tog en värktablett och fortsatte arbeta, inleder hon sin berättelse när vi möts upp på en tågstation i Uppland.

Läkaren skrev bara ut smärtstillande

Tre dagar senare hade högeraxeln svullnat upp och dunkade av värk, så Lynn Ahlbom uppsökte en läkare. Han skrev ut värktabletter och sade att hon inte kunde göra annat än att vänta ut svullnaden. 

– I ett år fortsatte jag att arbeta och han fortsatte att skriva ut smärtstillande läkemedel, säger hon.

Lynn Ahlbom har i dag ett nytt arbete, men hennes arbetsförmåga är nedsatt och hon lever med smärta dygnet runt. Foto: Christin Sandberg

När ett år hade gått kände Lynn Ahlbom att det måste vara något fel, eftersom axeln i princip gjorde lika ont fortfarande, dag och natt. Så hon uppsökte en annan läkare.

– Han skickade mig på röntgen och de såg att ledband i axeln var av, och läkaren undrade hur länge jag hade varit sjukskriven. Jag sade att jag hade jobbat på, vilket enligt honom inte borde ha varit möjligt med den skada jag hade fått den dagen ett år tidigare. 

Lynn Ahlbom fick snabbt tid för operation. Först kändes det bra, men efter ett par tre månader skulle det visa sig att operationen inte hade lyckats, och det gjorde fortfarande ont att använda armen. Därefter ställdes hon inför valet att få en remiss till smärtkliniken eller operera in en ryggmärgsstimulator. Hon valde det senare, trots att det inte fanns några garantier för att operationen skulle lyckas.  

Med arbetsolyckan försvann livsglädjen

I dag kan hon lyfta armen 90 grader, lyfter hon den högre än så börjar hela armen vibrera. Och det gör fortfarande ont.

– Jag har tappat mina intressen, och lusten att umgås med min man och göra familjeaktiviteter. Det är som att jag inte har något att ge till dem längre, säger hon.

Före olyckan lagade hon mat till sina tre hemmaboende barn varje dag efter jobbet, eftersom hon fann glädje i det. Men sedan hon fick ont av att röra ihop en sås i kastrullen har all lust till matlagning runnit av henne, säger hon med sorg i rösten.

Inga alternativa arbetsuppgifter

Lynn Ahlbom fick hjälp av sin dåvarande chef att anmäla händelsen som arbetsolycka och har efter utredning och mycket kamp fått nedsatt arbetsförmåga med 7 procent, men det är alldeles för lite, menar hon.

Från jobbet, säger hon, fanns det med tiden ett tryck på att hon skulle sluta, eftersom hon inte klarade den belastning som de vardagliga arbetsuppgifterna innebär och det inte fanns några alternativa arbetsuppgifter till henne. 

Det var på ett omsorgsboende för äldre som Lynn Ahlbom skadade axeln i en arbetsplatsolycka. Foto: Oscar Olsson/TT

Kvinnor drabbas mest

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverkets rapport. Flest arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta finns inom offentlig förvaltning och försvar. Det handlar om ohälsosamma arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning.

Den näst vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar är ergonomisk belastning.

Bland kvinnor ökar också antalet anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro mest. 2024 anmäldes 40 100 arbetsolyckor med sjukfrånvaro, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med 2023. Bland män anmäldes cirka 21 400 arbetsolyckor, vilket var en minskning med 600 från året innan. Medan kvinnorna anmälde 1 300 fler arbetsolyckor än året innan, runt 18 700 anmälningar, och därmed stod för den totala ökningen.

Enligt Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, går utvecklingen åt helt fel håll.

– Det är allvarligt. Vi ser en fortsatt stor ökning av arbetssjukdomar orsakade av en ohälsosam arbetsbelastning. Det här är ett strukturellt problem där vi är flera som behöver samlas för att få till en hållbar lösning, säger han i ett pressmeddelande.

Ann-Kristin Häggström som arbetar inom hemtjänsten säger att hon trivs bra på sitt jobb – med brukare, anhöriga, kollegor och vikarier. 

– Det som stressar mig och säkert fler bland mina kolleger är dessa så kallade resurspass, som innebär att man ska fara som oinskolad på nya ställen, där man inte vet vad pensionärer behöver hjälp med, säger hon och tillägger: 

– Ibland fungerar inte gps:en och då vet man inte ens vart man ska.

Arbetsolyckor och sjukdomar kan förebyggas

Ann-Kristin Häggström tycker inte att det är acceptabelt, eftersom det är viktigt att allt ska fungera för de äldre.

– Missar jag eller mina kolleger något är det avvikelserapportering som gäller direkt, säger hon och tillägger att hon skulle vilja se att undersköterskornas arbete uppmärksammas. 

– Vi behöver få högre status, uppskattning och en värdig lön och arbetsmiljö. Som det är nu slutar många utbildade och kompetenta kolleger. Det är ett oerhört svinn, säger Ann-Kristin Häggström.

När det kommer till dödsolyckor drabbas män oftare av död på arbetet. 2024 skedde 40 arbetsolyckor med dödlig utgång. 39 av dem drabbade män. Men kvinnor dör också av jobbet. Mångårig stress och påfrestning sliter både på kroppen och organen i kroppen.

– Män och kvinnor utsätts för olika arbetsmiljörisker eftersom de i stor utsträckning arbetar inom olika branscher. Men det som är gemensamt är att många arbetsolyckor och arbetssjukdomar kan förebyggas genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att både incidenter, arbetsolyckor och arbetssjukdomar som har inträffat anmäls. Det är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på att förebygga risker så att vi inte blir sjuka, skadade eller dör på jobbet, säger Lars Lööw.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Städare på SJ-tåg
”I stället för inkomstkrav bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt”, skriver Emil Boss. Foto: Janerik Henriksson/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Regeringen, Migrationsverket, Svenskt Näringsliv, SACO. Alla debatterar regeringens nya lönegolv för arbetare med arbetstillstånd. Alla missar målet, skriver Emil Boss.

Vad är problemet med arbetstillstånden? Tiotusentals, om inte hundratusentals, migrantarbetare i samhällsviktiga jobb blir förtryckta av sina chefer. Arbetare blir hotade med utvisning om de inte jobbar under urusla villkor. Det slår undan benen på den så kallade svenska modellen. Allt kan beskrivas med ett enda ord: Vanmakt.

Men ord som vanmakt och förtryck ingår inte i den nyliberala språkvärld som politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter rör sig i. I stället talas det om arbetslivskriminalitet (brotten kopplas så gott som alla till förtryck av arbetare) och människoexploatering (som om inte hela arbetarklassen exploateras. Tänk på uttrycket HR – Human resources). 

Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Vi tar det igen: Sedan 2008 har det inte existerat ett enda arbetstillstånd i Sverige som inte garanterar kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. På pappret.

Om pappren hade följts hade alltihop varit en skolskenshistoria: Duktiga entreprenörer rekryterar rätt kompetens och ger arbetare kollektivavtalsenliga villkor, vilket räddar arbetarnas familjer i jordens fattigaste länder. Så har det inte sett ut. För när du ger en entreprenör en vanmäktig arbetsstyrka så kan entreprenören välja att skita i pappren.

Chefen betalar en viss lön och säger till den vanmäktige: Ge mig tillbaka hälften av din lön. Känns detta för riskabelt betalar chefen en viss lön och säger till den vanmäktige: Arbeta sextio timmar i veckan. 

När taket höjs ska mer lönepengar betalas tillbaka

2023 reagerade regeringen på alla larmrapporter om arbetarförtryck. De svarade med att kräva ännu finare papper, närmare bestämt ett lönegolv för arbetstillstånd som skulle vara bättre än den kollektivavtalsenliga lönen (som arbetarna alltså inte fick i verkligheten). Plötsligt vill en massa entreprenörer anställa städare och diskare för 29 680 kronor i månaden (80 procent av medianlönen). Jag har träffat rivare och byggare som fått SMS av cheferna ”Nu har de höjt kraven igen, skicka tillbaka ett tusen extra den tjugofemte”.

Det senaste tilltaget är att regeringen vill kräva 100 procent av medianlönen, det vill säga 37 100 kronor i månaden för alla arbetare med arbetstillstånd. Jag har haft många jobb. Jag har aldrig varit i närheten av några 37 100 kronor i månaden, få arbetare har det.

Föga förvånande har Migrantionsverket nu skickat ett krav på att regeringen visserligen kan införa reformen, men i så fall måste man undanta i princip alla arbetaryrken. Det råder just nu brist på arbetare i skogen, jordbruket, byggbranschen, städbranschen, industrin, restaurangbranschen och transportbranschen med mera.

152 bristyrken ska undantas

152 yrken måste undantas från en sådan lag, skriver Migrationsverket. Självaste utvisningsmyndigheten ropar alltså ”stopp, invandrarna i de här 152 yrkena bygger ju landet!”. Kom ihåg det nästa gång någon främlingsfientlig typ svamlar om tolkkostnader och bidrag.

Varför håller regeringen på så här? Man vill inte gå tillbaka till den socialdemokratiska ordningen med behovsprövning som rådde före 2008. Svenskt Näringsliv älskar entreprenörernas frihet. Vill man vara lite elak kan man väl säga att man nu istället har bankat med olika trubbiga reformverktyg på det egna nyliberala systemet och hoppas att maskineriet ska kicka igång igen (eller att larmrapporterna ska tystna).

Regeringen kan slänga lönegolvet i papperskorgen. I stället bör politikerna fokusera på de förslag som syftar till att bryta arbetarnas vanmakt. Detta är det enda som i längden stoppar arbetarförtryck. Många sådan förslag finns i delegationen mot arbetslivskriminalitets förslag.

Publicerad Uppdaterad