I vår tid är det en självklarhet att njutning är något att eftersträva. Bejakandet av det lustfyllda är förknippat med frihet, autonomi och självförverkligande. Njutingen uppnås enklast genom konsumtion – må det vara av varor, tjänster, upplevelser eller människor. Konsumtion har i själva verket blivit så grundläggande för vår upplevelse av njutning att det är svårt att skilja det ena från det andra. Vi lever i en konsumtionskultur, vilket inte bara innebär att vi utvecklar nya behov av och begär efter onödiga prylar utan också att själva begären gestaltas och uttrycks via konsumtion. Detta har, menar sociologen Eva Illouz i den på svenska nytukomna boken Därför tar kärlek slut, haft en stor inverkan på förutsättningarna för romantiska och sexuella relationer i dagens samhälle. 

Illouz har ägnat mer än tjugo år att studera kärlekslivets villkor i det kapitalistiska samhället, ett forskningsprojekt som resulterat i flera uppmärksammade böcker, bland annat Därför gör kärlek ont (2011). Deras självhjälpsklingande titlar till trots är Illouz böcker så långt ifrån mindfullness och livscoaching man kan komma. Utgångspunkten är att ekonomiska, teknologiska och sociala faktorer strukturerar våra intima relationer. Hur vi väljer och avvisar potentiella partners, hur vi drömmer om kärlek och fantiserar om sex är med andra ord i hög grad bestämt av hur samhället är organiserat. 

Kärlek och sex framställs ofta i populärkultur och reklam som något tidlöst: kärleken är meningen med livet/evig/det enda vi behöver för att vara lyckliga medan sexlivet bestäms av drifter bortom viljans kontroll. Illouz vill i stället bryta ned och analysera samtidens sexuella och romantiska ideal och beteenden för att visa hur det förment tidlösa i själva verket har en specifik historisk och social kontext. Ramverket känns igen från Därför gör kärlek ont, där partnervalets mekanismer står i fokus, medan Därför tar kärlek slut i stället kretsar kring den oförmåga att inleda och upprätthålla varaktiga relationer som enligt Illouz präglar vårt kärleksliv i dag. 

Bokens huvudtes är att det råder en utbredd känslomässig ovisshet på relationernas område. Det är svårt att veta hur och när man träder in i en seriös parrelation med någon och vilka villkor som gäller i relationen. Där det tidigare rått konsensus kring hur relationer inleds, utformas och avslutas saknas det i dag ett tydligt ramverk, eller med Illouz ord ett manus, för detta. Det är vanligt och socialt accepterat att träffas och ha sex utan förpliktelser eller att göra slut på en relation genom att tvärt sluta höra av sig, så kallad ghosting. Många tycks röra sig från relation till relation utan att vilja eller kunna stanna kvar och fördjupa sina känslor. I stället råder en förvirring som ofta förklaras i psykologiska termer – det är barndomstrauman eller andra individuella problem står i vägen för det varaktiga känslomässiga åtagandet.

För Illouz är det angeläget att i stället utveckla en sociologisk förklaringsmodell. Det är inte individerna som är skadade utan samhället som genererar svårigheterna att inleda och stanna kvar i en kärleksrelation. 

Detta speglas enligt Illouz i våra kärleks- och relationsval: flexibilitet slår högre än lojalitet och man satsar inte på att vara kvar i ett och samma förhållande en längre tid.

Tinder och andra dejtingappar har drivit utvecklingen mot allt flyktigare relationer genom att erbjuda ett aldrig sinande utbud av tillgängliga partners, men även andra och mer långtgående förändringar ligger till grund för det skifte Illouz beskriver. Hon pekar bland annat på den flexibilitet och utkontraktering som präglar dagens arbetsliv, där ansvarsförhållandena är oklara och de sociala skyddsnäten i färd att monteras ned.

Detta speglas enligt Illouz i våra kärleks- och relationsval: flexibilitet slår högre än lojalitet och man satsar inte på att vara kvar i ett och samma förhållande en längre tid. Även den feministiska rörelsens landvinningar, tillgången till preventivmedel, och kyrkans minskande makt nämns som viktiga faktorer. 

Illouz lyfter särskilt fram inflytandet från det hon kallar den skopiska eller visuella kapitalismen. Denna inbegriper bland annat kosmetika- och skönhetsbranchen, reklambranchen, medieindustrin och porrbranchen som alla omsätter miljarder genom att sexualisera och kommersialisera den kvinnliga kroppen. Själva idén om sexighet bygger på konsumtion. ”Den sexuella dragningskraften”, skriver Illouz, ”skapas performativt genom konsumtionsobjekt och konsumtionsbeteenden, vilket gör den till ett ekonomiskt fenomen: genom idrott, mode, kosmetika, medicinska och farmaceutiska produkter förvandlar den kroppen till en yta som är avsedd att konsumeras visuellt som ett objekt som definieras av sin förmåga att väcka sexuellt begär”. Sexighet går med andra ord inte att separera från konsumtion. Konsumtionssfären är i sin tur starkt erotiserad – tänk bara på alla produkter som marknadsförs med bilder på nakna kvinnokroppar. 

Illouz låter sin analys av den skopiska kapitalismen tangera Marx analys av varuformen och arbetet som värdeskapande process i Kapitalets första band. Utnyttjandet av den sexualiserade kvinnokroppen inom den skopiska kapitalismen beskrivs som ett expolateringsförhållande i Marx bemärkelse, där män och kvinnor utgör två antagonistiska klasser och männen extraherar värde ur kvinnornas kroppar i analogi med kapitalistens extraherande av värde ur arbetarens kropp. Här driver Illouz sitt resonemang för långt. Relationen mellan könen har så vitt jag förstår en helt annan dynamik än den mellan arbetare och kapitalist, men eftersom Illouz inte förklarar sin liknelse närmare är det svårt att veta hur viktig den är för hennes resonemang.

Detta kan framstå som en randanmärking men speglar ett större problem med boken, nämligen dess spretighet. Illouz skyndar fram, vilket ger en imponerande bredd. Men det görs på bekostnad av den fördjupning som på sina ställen skulle behövas. 

En av hennes huvudpoänger är att dagens relationer blivit allt mer flyktiga, präglade av den tillfälliga förbindelsens och konsumtionens logik. Detta styrks av de personer som intervjuas, men dessa förefaller inte vara ekonomiskt beroende av sina partners och har inga eller vuxna barn.

Det finns fler problem och oklarheter med Illouz resonemang. I boken förekommer insprängda intervjuer som författaren genomfört i en rad storstäder med män och kvinnor i olika åldrar. Dessa personer är inte, som i Därför gör kärlek ont uteslutande straighta, däremot är alla akademiker, chefer eller motsvarande och utgör ett tydligt urbant medelklasskikt. Detta är en av bokens stora brister, inte bara ur ett representationsperspektiv – alla grupper behöver inte inkluderas i analysen för att göra den giltig – men i det här fallet gör ointresset för arbetarklassen och rurala miljöer att Illouz teser blir mindre vederhäftiga.

En av hennes huvudpoänger är att dagens relationer blivit allt mer flyktiga, präglade av den tillfälliga förbindelsens och konsumtionens logik. Detta styrks av de personer som intervjuas, men dessa förefaller inte vara ekonomiskt beroende av sina partners och har inga eller vuxna barn. Många av de som intervjuas ger uttryck för vikten av sexuell frihet och autonomi, en inställning som Illouz  menar präglar samhället i stort.

Men är dessa ideal lika starka och viktiga inom arbetarklassen, där det ekonomiska beroendet av partnern ofta är stort? Hur ser det ut för den som saknar ekonomiska förutsättningar att bryta upp från en relation? Präglas relationerna inom arbetarklassen av ett större mått av förutsägbarhet och varaktighet eller är de tvärtom ännu mer osäkra i en spegling av prekariseringen av arbetslivet som ju drabbat arbetarklassen hårdast? Ser kärlekslivets förutsättningar och problem likadana ut på landsbyden som i storstaden eller påverkas de till exempel av avflyttning eller de begränsade möjligheterna till anonymitet? 

Hon visar hur kapitalismen trängt in i ”den privata sfären” och hur dess logik därmed strukturerar inte bara våra yttre utan även inre liv.

Jag har inga svar på de frågorna men det är förvånande att Illouz avstår från att ens beröra dem. Det är oklart om hon menar att sexualmoralen och synen på kärlek och parförhållanden är densamma oavsett klassposition. Parallellt med det skifte Illouz beskriver finns också en i boken okommenterad rörelse i motsatt riktning: ett värnande av hemmet, familjen och äktenskapet även bland unga människor. Kvinnliga bloggare med fokus på klassiska husmorssysslor som matlagning och heminredning har hundratusentals läsare och konservativa politiska rörelser har som bekant mobiliserat kring frågor om könsroller, homofobi och familjevärderingar i Europa och världen de senaste decennierna.

Är detta en slags motreaktion på den utveckling mot allt flyktigare relationer som Illouz beskriver eller ett alternativt sätt att hantera den ekonomiska och sociala ovissheten, genom att omfamna traditionella livsstilar och värden? 

Illouz bok är trots de invändningar som kan resas mot den mycket läsvärd. I sina bästa stunder vänder den ut och in på vedertagna föreställningar om kärlek och sexualitet på ett sätt som avtäcker de ekonomiska intressen som agerar mitt framför våra näsor. Hon visar hur kapitalismen trängt in i ”den privata sfären” och hur dess logik därmed strukturerar inte bara våra yttre utan även inre liv. Angelägen läsning för alla som har känt att det är något med den nya dejtingvärlden som skaver.