De senaste åren har nedskärningarna av sjukvården i glesbygden mött allt större motstånd. På många håll i Sverige har lokalbefolkningen tagit egna initiativ och på olika sätt protesterat mot utvecklingen.

Beslutet att stänga BB och två akutmottagningar på Sollefteå sjukhus fattades i oktober 2016, av en majoritet politiker bestående av S och MP. Det motiverades då bland annat av ”ekonomi och rekryteringsproblem” och att man ville ”centralisera kompetensen”. 

Desirée Enlund är forskare i kulturgeografi och har följt utvecklingen allt sedan ockupationens början. I våras disputerade hon med avhandlingen ”Upproriska landsbygder – Sociala rörelsers omarbetande och motstånd mot sjukvårdens omvandling i svensk glesbygd”. 

Disputationen blev dock på grund av pandemin inte alls vad hon föreställt sig. Hörsalen var nästan tom och hennes opponent Cindi Katz, en feministiskt skolad kulturgeograf, fanns med på videolänk i New York. 

– Det var både tur och otur att avhandlingen färdigställdes just den här våren. Den blir ganska aktuell om du anlägger ett glesbygdsperspektiv på pandemin, men samtidigt dränks den lite i mediabruset kring corona. 

Desirée Enlunds doktorsavhandling tar sin utgångspunkt i två konflikter i Jämtland och Västernorrland, som båda uppstått i samband med omstruktureringar och nedskärningar i sjukvården. 

Det första fallet handlar om protesterna mot nedläggningen av akutsjukvården och BB på Sollefteå sjukhus. Protesterna resulterade i en ockupation av sjukhusentrén i januari 2017. Ett knappt år senare öppnades där även en medborgarägd vårdcentral. Ockupationen i Sollefteå fortgår fortfarande, men den medborgarkooperativa vårdcentralen, som ägdes gemensamt av 200 medlemmar, gick i konkurs efter ungefär ett år. 

Det andra exemplet handlar om den kooperativa vårdcentralen Hälsorum Offerdal i jämtländska Änge. När regionen 1992 ville stänga vårdcentralen, beslutade sig personalen för att ta över vårdcentralen och omvandla den till ett arbetarkooperativ. Några år senare omvandlades vårdcentralen till ett medborgarkooperativ ägt av 600 medlemmar i bygden och 2012 öppnades en företagshälsovård. 

Desirée Enlunds ursprungliga idé var att skriva en avhandling om sociala rörelser i Sollefteå.

– Men rörelserna förändrade sig hela tiden. De ockuperade sjukhusentrén, höll en bilbarnfödselkurs och sedan skapades den här kooperativa verksamheten. Då sa de att detta var unikt i Sverige. Jag var tvungen att kolla upp om det stämde och så hittade jag andra inte så kända exempel på liknande organisering i Sverige. 

Så påbörjades en omfattande forskning om alternativa sätt att bedriva sjukvård som krävde många fältstudieresor. Desirée Enlund fann att det fanns flera kooperativa sjukvårdsorganisationer i Sverige, ett arbetarkooperativ i Stockholm och tre medborgarkooperativ i olika delar av Norrland, men att de ofta verkar i skuggan av de privata vinstdrivande vårdföretagen.

Hon menar att kooperativ sjukvård är ett mellanting mellan offentlig och privat sjukvård, som ägs gemensamt men drivs utifrån idéer kring rätt till sjukvård snarare än möjligheterna att skapa vinst. Det är fortfarande så ovanligt att många har svårt att föreställa sig vad det innebär och hur det fungerar.

De sjukvårdskooperativ Desirée Enlund studerade måste ofta upplysa människor om vad som skiljer dem från vinstdrivande företag, men de poängterade också att de skiljer sig från den offentliga vården.

– De påpekade ofta att det var mycket mindre byråkratiskt att arbeta i ett kooperativ. När snabba beslut behövdes ta eller de behövde anpassa sig till nya omständigheter så var det lättare att göra det än inom landstinget. Samtidigt måste de hela tiden förhålla sig till landstingens byråkrati för att kunna överleva i sjukvårdssystemet.

De senaste åren har det skett stora nedskärningar inom vården i den svenska lands- och glesbygden.

– I Sollefteås fall handlade det om akutsjukvården och BB som lades ner, och i Offerdals fall var det självaste primärvården som skulle stängas. Erfarenheterna skiljer sig åt men vad de har gemensamt är att de kräver att vården och välfärden ska vara tillgänglig för lokalbefolkningen. 

Desirée Enlund menar dock att det inte är helt oproblematiskt med kooperativ i välfärden.

– Man pratar ofta om eldsjälar, men man glömmer bort att människor som engagerar sig i de här rörelserna faktiskt arbetar oerhört hårt för att få det att gå runt. Sjukvårdens omstrukturering förskjuter ansvaret för omsorgsarbetet till den privata sfären, inklusive omsorgen om att kooperativet ska finnas kvar. Det arbetet borde de som är engagerade få betalt för men det är i dag svårt att ta betalt för övertid i vårdkooperativen. Historiskt har ansvaret för det reproduktiva arbetet och omsorgen fallit hårdare på kvinnor, men när varken staten eller privata vinstdrivande sjukvårdföretag vill ta hand om glesbygdsborna, så faller det här ansvaret och arbetet istället på frivilligorganisationer som är engagerade i icke-vinstdrivna företag, säger hon.

Desirée Enlund menar att kooperativen också blivit en samlingspunkt i vardagen för många människor i både Sollefteå och Offerdal, i takt med att avfolkning och nedskärningar lett till att sociala mötesplatser försvinner.

– I Offerdal finns inte lika många ställen som tidigare där man kan träffa sina grannar, då blir vårdcentralen också en plats där man kan ta en kopp kaffe. Apoteket i Offerdal har också blivit en slags mötesplats. Och varje gång jag besökt ockupationen i Sollefteå har jag reagerat på hur socialt det är. Nya personer kommer ständigt förbi. 

I städer betraktas sociala rörelser som aktivism, men byarörelser som finns på glesbygden ses inte som politiska rörelser på samma sätt.

Desirée Enlund tycker dock att det är problematiskt att många människor som är involverade i ockupationen i Sollefteå inte vill kalla denna för politisk.

– Den ska inte vara partipolitisk, men samtidigt är det ju väldigt politiskt att ockupera en byggnad. Rent strategiskt har det här skapat möjlighet att inkludera många olika personer i ockupationen, men samtidigt har ockupationer nästan alltid haft uttalat politiska mål i Sverige. Ibland tycker jag också att det feministiska perspektivet hamnar i skymundan när man främst talar om invånarnas rätt till sjukvård som skattebetalare, om glesbygdsdöden och att familjen hotas när förlossningsvården försvinner. Men det är kvinnorna som drabbas hårdast av nedskärningar i kvinno- och förlossningsvården, även om akutsjukvården drabbar alla, säger hon och fortsätter:

– I städer betraktas sociala rörelser som aktivism, men byarörelser som finns på glesbygden ses inte som politiska rörelser på samma sätt.

Som AT-läkare får du prova på olika saker, men om det inte längre finns variation är det ingen som vill söka läkarjobb på landsbygden.

Desirée Enlund

Desirée Enlund menar att rätten till sjukvård inte kan bero av geografiska avstånd och att primärvården också behöver specialiserad kompetens i mindre städer. Vårdyrket består av olika kompetenser och områden som också är beroende av varandra. 

– Om man tar bort den akuta kirurgin kan du inte göra akuta kejsarsnitt inom förlossningsvården och ortopedin drabbas också. Läkare som tvingas göra samma sak varje dag blir lätt uttråkade. Nedskärningarna i glesbygden påverkar därför rekryteringen av nya läkare, något som vårdpersonal jag intervjuat i Sollefteå vittnar om. Som AT-läkare får du prova på olika saker, men om det inte längre finns variation är det ingen som vill söka läkarjobb på landsbygden.

Desirée Enlund hoppas att hon i ett framtida forskningsprojekt får undersöka villkoren för nätläkare och hyrläkare i glesbygden. Men för detta krävs anslag i en akademisk värld som lyder under allt mer osäkra ekonomiska villkor och hård konkurrens. 

– Det går så mycket tid åt att söka pengar och då är chansen att få anslag i genomsnitt kanske tio procent, säger Desirée Enlund.

Coronapandemin har satt ljuset på vilken viktig roll civilsamhället spelar när det kommer till att skapa förutsättningar för en rättvis vård, både för patienter och vårdarbetare.

Ett tydligt exempel är att när skyddsutrustningen saknas på sjukhus och vårdcentraler har ideella initiativ för att tillverka bland annat visir uppstått lokalt på många håll i landet. 

– I de flesta undersökningar ser man ändå att folk vill ha en allmän välfärd och en vård tillgänglig för alla. Många ser ett högre syfte med att göra saker tillsammans men där finns också en skillnad gentemot förr.

– Detta är en del av en större europeisk trend där medborgarna uppmanas eller tvingas till att ta större ansvar för välfärden själva, den gode medborgaren är en ”aktiv” medborgare. Jag är väldigt fascinerad och imponerad av de människor jag studerat, men samtidigt är det förstås inte en helt lätt fråga. Välfärden borde vara universell och ibland är det svårt att placera kooperativen i detta. 

Vad är förhoppningen att avhandlingen ska leda fram till?

– Jag hoppas att den ska kunna bidra till en diskussion om en mer rättvis vård och hur vi vill att vården ska se ut i Sverige. Dessutom vill jag att den ska visa på konsekvenserna av de senaste decenniernas nedskärningar och omstruktureringar av sjukvården, inte minst i glesbygden. Men också att den ska lyfta upp alternativa sätt att producera sjukvård, för att belysa de verksamheter som så ofta glöms bort när man pratar om privat eller offentlig sjukvård. Dessa två fall kan förhoppningsvis belysa viktiga misstag och möjligheter i hur vi kan skapa ett rättvist sjukvårdssystem.