Mattias Karlsson, grundaren till den nya tankesmedjan Oikos som uppges vara konservativ, skrev nyligen ett rekordlångt inlägg på sin egen facebooksida. Med 30 000 tecken försöker han påstå att en stor pedofilskandal i Frankrike avslöjar ett vänsterprojekt. Påståendet är absurt och visar en skriande okunskap om det franska samhället och särskilt dess kulturelit.
Karlssons inlägg handlar om den skandal som i flera veckor har präglat den offentliga debatten i Frankrike. Det kretsar kring en fransk författare som i flera decennier har kommit undan med att öppet vara pedofil, Gabriel Matzneff. Ända sedan 1970-talet har han kunnat skriva böcker och artiklar, suttit i debattprogram i TV och radio och öppet pratat om sin förkärlek för att ha sex med mycket unga människor.
Men sedan ett av hans offer, Vanessa Springora – idag en framgångsrik förläggare – i januari utkom med boken Le Consentement (Samtycket) har hela debatten kantrat – förövarnas perspektiv har ersatts med offrens. Det beskrivs nu som ett försenat franskt #metoo.
Den förlåtande inställningen till att framstående kulturpersonligheter förgriper sig på barn har en mycket lång historia i Frankrike. Ett av de mest kända fallen är André Gide, som fick Nobelpriset i litteratur 1947. Redan 1924 skrev han det verk som han själv ansåg vara sitt främsta, Corydon, där han beskriver och försvarar sitt agerande.
Dessa öppna bekännelser återkom men ledde aldrig till någon kritik av Gide. I valet mellan den upphöjde kulturpersonligheten och de barn som utsattes valde den franska offentligheten alltid förövarens perspektiv – särskilt som barnen i dessa fall hörde hemma i Nordafrika.
När 1968-vänstern svepte över Paris kom denna acceptans att delvis kläs i nya kläder. Nu beskrevs avskaffandet av den sexuella myndighetsåldern som en del i den sexuella frigörelsen. En svag fläkt av detta ”sexualliberala tänkande” upplevde Sverige i dåvarande justitieministern Lennart Geijers sexualbrottsutredning 1976.
Efter hård kritik från den svenska kvinnorörelsen, kom förslagen att avvisas fullständigt. Men i Frankrike hade kvinnorörelsen inte samma styrka som i Sverige och den urgamla ursäktande inställningen till prominenta pedofiler levde kvar.
Han visar att pedofili i allmänhet och Gabriel Matzeff i synnerhet har försvarats – och fortfarande försvaras – av tongivande personer i den yttersta högern – främst däribland Alain de Benoist.
Men förespråkarna för pedofili i Frankrike återfinns både till vänster och till höger. I boken ”L’enfant interdit” (Det förbjudna barnet) från 2013 analyserar sociologen Pierre Verdrager i detalj den franska debatten kring pedofili på 1970-talet och framåt. Och han påpekar att ”vänstern har inte haft monopol på försöken att göra pedofili lagligt.
Det är ett falskt påstående.“ Och han visar att pedofili i allmänhet och Gabriel Matzeff i synnerhet har försvarats – och fortfarande försvaras – av tongivande personer i den yttersta högern – främst däribland Alain de Benoist.
Alain de Benoist, 76, är nestorn i den europeiska yttersta högern (Nouvelle Droite). 1968 grundade han tankesmedjan GRECE som motsätter sig multikulturalism och förespråkar en konservativ revolution som ska stärka nationalismen. I detta projekt ingår alltså också ett försvar för prominenta pedofiler.
Enligt Verdrager handlar försvaret av pedofili från höger inte om sexuell frigörelse utan om det antika Grekland – där sexuella relationer mellan vuxna män och mycket unga pojkar var en social institution hos eliten. Tankesmedjans akronym ger kopplingen.
Så här skrev de Benoist om Matzneffs bok ”Under sexton” – som 2015 kom i nyutgåva i Frankrike:
”Låt en författare förklara att han, som den mest naturliga sak i världen, föredrar fysiskt umgänge med mycket unga framför hans jämnårigas klassiska fördärv, och det räcker för att han ska betraktas som djävulen i det parisiska skvallret.
För min del är det denna “skandal” som är skandalös.
Först till frågan om smak: skulle vi inte ha rätt att hellre smeka höfterna på gymnasieflickor än grevinnan Grancéolas knubbiga bröst eller baronessan Adélaïde Cramouillard som tydligt passerat klimakteriet?
Även principfrågan: vi kan ogilla vad vi vill, men hur kan vi i ordets verkliga mening bli chockade av någonting alls? När det gäller brottens allvar, slutligen, så är det enligt min personliga värdeskala mer “skandalöst” att titta på tv-spel och spela Lotto än att ha en passion för fasta skinkor, spirande känslor och knoppande bröst.
Många dumskallar har blivit förskräckta av Matzneffs bok ”Under sexton”. Men att vuxna ryser inför tanken att deras dotter – snarare än att spendera sin tid med en idiot i sin egen ålder – ligger med en författare “som skulle kunna vara hennes far”, får mig snarare att brista ut i skratt. När det gäller de unga människor som umgås med Gabriel Matzneff, så tvivlar jag inte på att de kommer att lära sig vackrare och högre saker än i den vulgaritet och det nonsens som överflödar deras liv i familjen och i skolan. ”
Alain de Benoist och Gabriel Matzneff är nära vänner. Och Matzneff förekommer ofta i den tidning som GRECE har gett ut sedan 1974 Eléments – pour la civilisation européenne (för den europeiska civilisationen).
I maj 2018 hade tidningen ett tema under rubriken ”Offrens diktatur – sexism, rasism, islamofobi, pedofili” och i tidningen recenserades Matzneffs senaste bok – en ren hyllning. Matzneff är ”tuppen som har behållit sina färger”.
I den franska högern är Matzneff och den livsstil han öppet beskriver fortfarande något som ska försvaras.
Det finns personer i den franska vänstern som har anledning att rannsaka sin inställning till sexuella övergrepp mot barn på 1970-talet – och flera tog avstånd många år innan Springoras bok kom.
Men den franska högern har inte gjort upp med någonting i denna pedofilskandal. Varken då eller idag. Den som vill göra anspråk på att leda en konservativ tankesmedja bör nog känna till den franska högerns försvar för pedofiler.
I den franska högern är Matzneff och den livsstil han öppet beskriver fortfarande något som ska försvaras. De utsatta barnen utövar ”offrens diktatur”.
