Bakom den moderna sedelpappersfabriken i Tumba ligger flera hus med många år på nacken, det är de gamla fabriksbyggnaderna, lagerlokaler, bostäder och hus som rymt skola, affär och bibliotek. Förr var det ett bruk, och numera är det ett arbetslivsmuseum.
Öppettider sommaren 2019: Maj-augusti tisdag-söndag kl 11-16.
Gratis inträde. Kafé och aktiviteter. Möjlighet att prova papperstillverkning. Spelmansstämma hålls i augusti.
Hitta hit: Pendeltågsstation Tumba och därifrån går det bussar.
En av byggnaderna är ett apelsinfärgat stenhus som ligger nedsjunket likt en gammal stelnad prinsesstårta. Det är Kölnan som i utställningen Livet på bruket presenterar mängder av fakta.
Det är trångt och gemytlig här inne och mycket finns att läsa på tavlor och mindre skyltar i montrar.
Allt börjar på 1700-talet: svenska staten ledsnar på förfalskade sedlar, sedelpappersproduktionen blir möjlig tack vare en insmugglad specialist från Holland, det är en man vars ena bror skulle ha kommit men den brodern hamnade i finkan efter att han skrutit om sitt olagliga utlandsuppdrag innan resan.
Platsen Tumba valdes då den är något undangömd från huvudstaden, men ändå tillräckligt nära för att via Tullingesjön frakta pappret till tryckeriet i Stockholm.
– Vi visar många delar av utvecklingen här, det handlar om människors liv från 1700-tal till i dag. Här levde allt från trasproletariat till statstjänstemän. Det är också ekonomisk historia, teknisk utveckling och landsbygdens utveckling, säger Richard Kjellgren.
Här levde allt från trasproletariat till statstjänstemän.
Richard Kjellgren, antikvarie på Tumba Bruksmuseum
Han är antikvarie på Tumba Bruksmuseum. År 1758 arbetar 17 personer på bruket med tillverkning av papper till sedlar och andra värdehandlingar.
Det berättas att förvaltarna, cheferna, har sådana löner och förmåner att de får antecknas i en separat bok. Det är lönehemligheter som kanske kan skvallra om att de inblandade inser att det hela var oförskämt. Eller så var det bara rädsla för revolt?
Under 1800-talet tillåter ägaren Sveriges riksbank mycket långa arbetsdagar. Enligt uppgift införs fjorton timmars arbetsdag av en vikarierande inspektor, men det går inte att skylla allt på vikarien. Det kom nämligen protester från arbetarna till Riksbankens styrelse och ledningen valde trots allt att behålla de långa passen.
Arbetarna får framförallt betalt i natura; bostad med tillhörande odling, och till exempel ved och mjöl. Även efter en fjorton timmar lång arbetsdag är erbjudna övertidstimmar attraktiva, för då får man betalt i pengar.
– De flesta kvinnor fick ungefär hälften av vad männen tjänade, även om de utförde likartade uppgifter. Det var hierarkiskt och patriarkalt så det förslog, säger Richard Kjellgren.
Att det var sent med fackföreningar, det kan bero på att det var statligt.
Richard Kjellgren, antikvarie på Tumba bruksmuseum
På många sätt liknar bruksmiljön flera andra svenska bruk med de stupräta hierarkierna och ersättning efter kön.
Men märktes det att bruket var statligt?
– Ja, riksintresset gav nog en del specialsaker. Det fanns en känsla av att det var märkvärdigt, och man var mån om att kunna lita på arbetarna, säger Richard Kjellgren och fortsätter:
– Vi känner till familjer som jobbar här i åtminstone fem generationer, men jag tror att det kan ha funnits fler generationer ändå. Och att det var sent med fackföreningar, det kan bero på att det var statligt.
Först efter trettio år, 1872, införs tio timmars arbetsdag på Tumba bruk.
Arbetarnas liv knyts till bruket lika hårt som fibrerna inbakade i ett papper. Man lever sina dagar här, sliter ut sig och dör här eller på fattigstugan i Botkyrka. På gamla Tumba bruk finns egen skola, sjukvård, brandkår, matsal och tvätteri för de ogifta männens byk. Inflytandet från förvaltaren märks bland annat i att biblioteket fylls med vad som anses som nyttiga böcker, och där kvalar inte romaner in, plus att affären som byggs upp bara säljer nyttiga varor.
Beslutsordningen gäller också familjen, vill ett par ingå äktenskap måste mannen först fråga förvaltaren om lov.
Det kom in anmärkningar från läkare och arbetare till Riksbanken om villkoren på bruket under 1800-talet, men de vädjande breven och protesterna verkar inte ha påverkat situationen på Tumba bruk nämnvärt.
I Kölnan bodde förr fyra familjer, med två lägenheter nere och två uppe. Trappan till övervåningen är brant och knarrar. Här finns numera ett rum iordninggjort med säng och potta, och intill ligger ett litet klassrum.
Skolbänkar i trä med lock och hål för bläckkaret på toppen, vikter och vågar i ett vitrinskåp, svartvita klassfotografier på väggen. Ett knippe ris ligger hotfullt på fönsterbrädan, man kan tänka sig hur barnen försökte undvika det med blicken och i stället fäste fokus på löven i trädkronan utanför.
Vi närmar oss 1900-talet. Så här berättas det i en tidningsartikel om brukets gummor. Året är 1898:
”Den sorterade lumpen föres därefter ned till skäreriet, där gummor sitta vid långa rader af små bord och skära med sina fattiga, skrumpna händer millionmaterialet i små, små bitar mot en bordsfast knif.”
Med ”fattiga, skrumpna händer” rörde kvinnor ”miljonmaterialet” men förblev fattiga hela livet. Viss arbetskraft hämtades också från fattigstugan och barnhem och lärdes upp på bruket.
Organisering, utveckling, socialdemokratiska regeringar – de första decennierna av det nya seklet kommer och går, men Riksbankens användning av statarsystemet består in i det sista.
År 1936 bildades till slut avdelning 11 av Civilförvaltningens personalförbund, CPF Tumba bruk. Då hade flera reformer redan tvingats fram i lag efter fackliga konflikter och revolutionen i Ryssland, bland dem åttatimmarsdag för industriarbetare 1919 och sexdagarsvecka. 1935 kom en förordning om pension till de bruksarbetare som fyllt 60 år, innan dess var det vanligt att gå kvar och arbeta på ett bruk även om man var 80-90 år.
1945 avskaffas statarsystemet för lantarbetare, och i samma veva försvinner det här på bruket. Skiftet från statare till löneslav, från hjon till avtalsslutande arbetare skedde för 75 år sedan.
En svindlande sak med museet är att allt detta utspelade sig här, på den här platsen som vi kan besöka och traska runt i. Arbetet och utvecklingen berörde också många familjers liv genom tiderna. 1948 jobbar 148 personer på bruket.
2001 såldes Tumba bruk av staten till ett privat företag. Ytterligare en förändring har varit att tryckeriet först flyttade till Tumba från stan, och att sedeltryckeriet sedan flyttade till Malta 2018. Sedelpapperstillverkningen finns kvar.
”Vissa saker vet vi, vissa inte”, säger museipedagog Niclas Carlsson när jag frågar om företaget vars inhägnade område syns från bruksmuseet. Han berättar om en ungdom som varit på museet och som hade med sig en sedel från sin morfar som bor i ett annat land långt från Sverige, hon sade att den var ett kärt minne för henne. ”Och då kunde jag säga att pappret i den sedeln kom härifrån”, säger Niklas och nickar i riktning mot industriområdet.
Tumba bruksmuseum har fyra hus med utställningar. Utöver arbetslivet skildras sedlarnas och papperets historia, och brukets brandstation finns bevarad. Många skolungdomar och andra nyfikna besöker museet och får också prova på att tillverka papper.
En skolgrupp med tonåringar tumlar in på Kölnan och läraren försöker engagera sin skara.
”Läs hur barnarbetarna hade det”, säger hon.
En elev gör en snabb analys:
”De ser inte så jävla glada ut på bilden.”
Anna Morin
Fotnot: Tumba bruksmuseum är statligt. Marken och husen förvaltas av Statens fastighetsverk, personalen är anställda av Myntkabinetten som tillhör Statens historiska museer.
