Sommarföljetongen: Högspänning – del 7

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är sjunde delen.

1.4.2

I juli kom Simon på besök i några veckor, mest för att äta gratis som det kändes, även om mina nya vegetariska rätter inte föll honom i smaken. Dag som natt hade han i gång sitt blinkande och surrande monster till dator, det var en sådan där genomskinlig modell så att man verkligen kunde skärskåda teknikens alla under i form av kretskort, kablar och små fläktar. Han tränade inför en stor tävling i Tyskland, vann han och kompisarna den låg porten till Asien med dess ofantliga prispotter öppen.

Ganska snart efter att Simon inlett sina digitala låtsasstrider vägg i vägg med mitt sovrum dök de numera åh så bekanta symptomen upp igen. Som ett brev på posten, även om den liknelsen börjat förlora något av sin kraft efter PostNords gradvisa förfall, men ändå. Ont hade jag, svettades gjorde jag och sova kunde jag inte. Det var samma gamla vanliga helvete. Det värsta var att de där veckorna i Småland plötsligt kändes både bortkastade och hutlöst dyra. Vadå femtontusen för lite mumbojumbo med en skvätt mandelmjölk.

En kväll blev det strömavbrott. Hela östra Göteborg var strömlöst på grund av en nedriven ledning borta vid Marieholm. Jag minns vrålet från Simons rum när hans dator slocknade, jag minns hur hela kvarteret blev mörkt som om man lagt en filt över det, jag minns tystnaden då alla små och stora apparater tillfälligt somnade in. Framför allt minns jag hur min andning plötsligt blev lättare, friare. Som om jag befann mig i ett bergslandskap och andades ren och klar alpluft. Jag la undan boken jag läste och bara satt där i fåtöljen och njöt.

Så kom Simon in i rummet, gnyende som jag inte sett honom sedan han var liten.

Så kom Simon in i rummet, gnyende som jag inte sett honom sedan han var liten. »Mamma … Datorn bara dog när jag var nära att vinna mot Lazarus2000. Det har aldrig hänt innan, han har alltid vunnit mot mig, men nu …« En ensam tår föll över hans finniga kind. Jag reste mig upp och gick försiktigt fram till honom, som till ett förvildat djur. Skulle det gå? Prövande sträckte jag ut mina armar och la dem runt hans axlar. Långsamt tryckte jag honom mot mig. Han vilade sin panna mot min axel. Så stod vi bara en stund, i tystnaden. En halvtimme senare var strömmen tillbaka. Och fröet som börjat gro i mina tankebanor började röra på sig, spricka, slå ut i blom.

De gånger jag inte kunde somna la jag mig i soffan i andra änden av huset och försökte läsa i stället, men kom i tankarna hela tiden tillbaka till spanskläraren Ewas berättelse om sin släkting. Under en av de där sommarnätterna började jag skönja ett samband, och när jag väl börjat skymta konturerna blev allt snabbt så tydligt att jag rent av kände mig dum för att jag inte sett allt klart långt tidigare.

Dagen efter googlade jag. Skrev in ordet »elallergisk« i sökfältet och fick snart veta att man i dag hellre använder termen »elöverkänslig«. [45] Jag fick en del svar men ännu fler frågor. På det ena stället läste jag hjärtskärande berättelser inte helt olika den om Ewas släkting, medan jag på en annan plats tog del av raljanta inlägg som hånade och gjorde narr. Internet med dess vindlingar och vrår, återvändsgränder och falluckor har för mig alltid framstått som mer av en labyrint än ett nät, en labyrint att gå vilse i och bli förändrad av, likt en av Jorge Luis Borges karaktärer. Jag behövde ta mig ut ur labyrinten, jag behövde veta mer.

Därför åkte jag in till Stadsbiblioteket för att låna varenda verk de hade i ämnet, det kändes tryggare. Många av böckerna fick den ärtiga men hiskeligt tatuerade tjejen som hjälpte mig hämta upp från magasinets dammigaste sektioner. »De är helt enkelt inte särskilt efterfrågade längre«, sa hon när hon staplade upp dem på lånedisken, »sedan forskningen visat att det är en myt, antar jag.«

Jo, det är ju den gängse bilden som den ack så heliga vetenskapen lyckats etablera, att elektrisk och magnetisk strålning är helt ofarligt för människan. Forskarna är vårt nya prästerskap och deras studier är lika omöjliga att ifrågasätta som forna tiders biblar och koraner. Men om man skrapar på ytan, om man som jag satte sig med öppet sinne och tog del av både helheten och delarna medan teet kallnade i sin kopp, då trädde en ny bild fram, bakom den andra. Till exempel att människor mått dåligt av att arbeta nära elektromagnetisk apparatur långt tillbaka i tiden. I början av seklet pratade man om telegrafsjukan, på trettiotalet var det radiooperatörer som drabbades och på fyrtiotalet blev man uppmärksam på radarns skadliga effekter. [46] En amerikansk studie under ledning av David Savitz omfattande 138 000 elarbetare som exponerats för kraftledningar visade på en klart ökad dödlighet i hjärntumörer, cirka 2,5 gånger det normala. [47] Vad gäller många i dag accepterade åkommor som stendammslunga och påverkan av asbest tog det lång tid från de först beskrivna fallen till ett officiellt erkännande som arbetsskador.

Ändå fortsätter det stora flertalet forskare (förutom undantag som docenten i neurovetenskap Olle Johansson och fysikern Kjell Hansson Mild) att framhärda i att elöverkänslighet inte existerar, främst eftersom det är »svårt eller omöjligt« att bevisa i så kallade provokationsstudier. Man menar helt enkelt att det saknas samband mellan den elektromagnetiska strålning testpersonen utsätts för och de symptom som upplevs, men missar då att många elöverkänsliga inte känner av några besvär förrän senare, kanske nästa dag eller dagen efter den.

Intressant är att många av forskarna som avfärdat elöverkänslighet som en myt, ja rent av en bluff, samtidigt är verksamma som konsulter åt olika delar av teknikindustrin.

Intressant är att många av forskarna som avfärdat elöverkänslighet som en myt, ja rent av en bluff, samtidigt är verksamma som konsulter åt olika delar av teknikindustrin. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att förstå att det är miljardbelopp det handlar om och att exempelvis mobiltillverkarna, likt tobaksbolagen, tjänar multum på folks beroende. Om sanningen skulle uppdagas skulle imperier falla och tusentals karriärer gå om intet. Det finns starka intressen som vill få oss att fortsätta stirra in i de där små apparaterna och trycka dem rakt mot hjärnbarken som om de var en del av oss själva, vilket de väl snart kommer vara om rapporterna om cybernetik och inopererad teknik stämmer.

Under resten av sommaren läste jag klatschiga broschyrer, [48] bläddrade i långrandiga manualer [49] och tog del av gripande människoöden. [50] För att väga upp läste jag även en del förment objektiva skrifter, bland annat en raljant text från de självutnämnda tankepoliserna i organisationen Vetenskap och Folkbildning. Över lag blev jag dock illa berörd av hetsen och hånet mot de elöverkänsliga. Som om det inte räckte att de mådde dåligt, de skulle bespottas offentligt också. Via bibliotekets pressarkiv hittade jag elaka påhopp från ledarskribenter som Hanne Kjöller som ondgjorde sig över att Elöverkänsligas Riksförbund mottog statsbidrag såsom handikapporganisation. Det talades om »den svenska snällismen i ett nötskal« och att man lika gärna kunnat ge bidrag till organisationer som tror på spöken. [51]

Men jag hittade också modiga försök till att bryta konsensus, att resa sig upp trots att massan stod på knä, som de krönikor Liza Marklund publicerade i Expressen 2008 med rubriker som »Myndigheterna struntar i elfältens faror« [52] och »Vi utsätts för ett gigantiskt experiment« [53]. Sedan dess verkade Liza ha slutat skriva om ämnet. Varför hon tystnade vet jag inte, kanske blev hon vänligt men bestämt upplyst om att det inte gagnade hennes karriär att ta parti för en så utstött och mobbad grupp som de elsjuka? Men om det nu var så som Liza Marklund befarade, om ens en bråkdel av alla farhågor stämde, hur skulle vi då kunna gå vidare med våra liv som om ingenting hänt? Hur länge kan vi fortsätta låtsas?

 

1.5

Klart var att åtminstone jag inte orkade mycket längre. När höstterminen började mådde jag sämre än någonsin förr. Det värsta var att det börjat påverka undervisningen. Visst, sedan många år hade jag jobbat upp en materialbank med lektionsupplägg i stort som smått, så en viss grund hade jag att stå på. Men själva udden, den där osynliga förmågan som skiljer en bra lärare från en mindre bra, att levandegöra stoffet och få det att svänga, och dessutom kunna göra det gång på gång för ständigt nya klasser, att upprepa det lilla mirakel som är en lyckad lektion, det fanns inte längre där och det var en stor sorg för mig.

Att rabbla Rabelais betydelse för kommande århundradens litteratur och se gäspningarna fortplantas som ett virus bland bänkraderna i stället för att som förr dra ned skrattsalvor och fascinerat äckelskruvande på kropparna genom att livfullt recitera ur Den store Gargantuas förskräckliga leverne, det skavde. Varje gång jag sjönk ned i personalrummets soffa eller hellre i ensamheten på mitt arbetsrum kändes det som om jag blev lite tyngre, som om det var ännu lite svårare att resa sig när det var dags igen.

Som om det inte var nog så vände sig mina kollegor mot mig.

Min tröst den här tiden var att förkovra mig ytterligare i litteraturen om elöverkänslighet, att verkligen lära mig allt som fanns att veta, [54] men som med allt annat fanns det en ände, ett slut. Som om det inte var nog så vände sig mina kollegor mot mig. Jag har väl alltid vetat att jag inte var arbetsplatsens populäraste precis, tvärtom har det aldrig varit mitt mål. Man kan inte behaga alla, då blir man blott slätstruken och platt. Dessutom brukar svensklärare ofta ses på med en blandning av avund och respekt eftersom vi är ett slags paraplyer för resten av undervisningen. Då vi har koll på elevernas språkförmåga kan vi ofta räkna ut hur det går för dem i de andra ämnena, och indirekt ha möjlighet att påverka även där. Sådant kan sticka i ögonen på fel personer.

Å andra sidan hade jag inte förstått exakt hur mycket andra irriterade sig på mig förrän jag blev tillräckligt svag för att de skulle våga gå till angrepp, i början med försiktiga nålstick, senare öppet och oförblommerat. Jag visste ju att jag varit obekväm och talat i motvind i allt från hur jag motsatt mig den tilltagande karriärismen inom läraryrket i form av förstelärare och lektorer [55] till att jag tidigt verkade för att införa ett genusperspektiv i undervisningen [56], långt innan »feminismen« blev ögontjänarnas och karriäristernas dogm för dagen.

Av någon anledning hade det där med Hvitfeldtskakravallerna fastnat som gammal kladdig häftmassa på mig. Små gliringar påminde mig ständigt om jag mot förmodan glömt själv. Det sändes någon granskning av vänstervåldet på tv och givetvis fick jag nästa dag i personalrummet frågan hur jag ställde mig till det hela, hur kunde jag ursäkta en sådan sak som att misshandla en stackars gästarbetare i tron att denne var nazist, eller menade jag kanske att det fanns flera perspektiv på saken? Jag bara fortsatte bläddra i Skolvärlden och låtsades som om jag inte hört. Några dagar senare var en debattartikel uppsatt på anslagstavlan, skriven av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som manade till vaksamhet i skolorna och ökat engagemang från lärarna i kampen mot terrorismen. Kändes som om det var en signal till mig. Helst ville jag slita ned artikeln och knyckla ihop den, men jag visste att det var en fälla, det var vad de räknade med. Dessutom var det ju svårt att inte hålla med om texten i sak. Ett moment 22.

Veckan efter kom bomben. Åsa hade anmält mig för oskicklig yrkesutövning till Skolinspektionen som en följd av mitt hämningslösa höjande av betygen, något som kunde leda till indragen lärarlegitimation. Nu hade Skolinspektionen bestämt sig för att göra en »omfattande granskning« av bedömningarna på skolan, vilket lett till skriverier i GP. [57] I ett brev uppmanade skolledningen samtliga lärare i teoretiska ämnen att fylla i ett detaljerat formulär och stå redo att argumentera i varje specifikt fall. För varje elev man hade blev det ett dubbelarbete, dels den ordinarie dokumentationen kring bedömningen, dels Skolinspektionens specialformulär, allt tack vare mig.

Om stämningen var dålig innan blev den mer eller mindre bottenfrusen nu.

Om stämningen var dålig innan blev den mer eller mindre bottenfrusen nu. Samtal som plötsligt avstannade när jag kom in i ett rum, praktisk information som nådde alla utom mig, kollegor som inte låtsades se en när vi möttes i korridorerna. Sedan många år hade jag som tradition att ta en Żywiec eller två med min svensklärarkollega Annie på mysiga polska krogen Krakow den första onsdagen varje månad. Nu meddelade Annie att hon tyvärr dubbelbokat sig. Våra onsdagar som var heliga! Som jag slagits för när bokcirkeln ville byta dag, som var ett ljus i mörkret särskilt under vinterhalvåret. Att få kliva in i den murriga lokalen och bli välkomnad av den fryntlige mustaschprydde ägaren och beställa in en rykande varm żurek eller kanske en mättande bigos. Det skulle aldrig mer bli några mer besök på Krakow för Annie och mig.

Veckan efter var det måndag och arbetslagsmöte som vanligt. Det kändes som om Skolinspektionens granskning var det enda vi pratade om, åtminstone minns jag inte att det stod fler punkter på programmet. Och hela tiden var det som om allas blickar var riktade mot mig. Jag såg ned i mina papper, bläddrade i dem medan ännu en kollega utgöt sig om hur »den där förbannade betygsgrejen« tog upp all hennes tid och att en massa annat fick släpa efter.

Och så var det lysrören. De evigt skinande, stickande lysrören. Stängde man aldrig av dem? Som horisontellt placerade lasersvärd låg de samlade uppe i taket, dammiga och varma. Jag kunde riktigt höra hur det sprakade om dem. Åh gud vad jag ville be någon gå och släcka dem, vi skulle klara oss med dagsljuset från fönstren, det var bara strax efter lunch. Men jag kunde inte. De hade vägrat, i värsta fall skrattat. En droppe svett föll ned på pappret i mina darrande händer, fläckade ned Skolinspektionens byråkratiskt torra logotyp, fick den att fläkas ut, bli suddig och diffus.

På spårvagnen hem fanns ingenstans att sitta. Tryckt mellan en gigantisk ryggsäck och någon annans rygg sträckte jag mig förgäves efter öglan av läder. Vagnen krängde till och jag föll handlöst som den värsta turist. Dumt ursäktade jag mig till en irriterad karl i vars famn jag fallit. Nere i Brunnsparken vällde ännu fler ombord. Förstod de inte att det var fullt, att de inte fick plats? Nej då, de skulle tvunget pressa sig in, vägrade vänta på nästa tur. Det var otroligt kvavt, ventilationen verkade vara trasig. Långsamt snurrade ansiktena framför mig i en allt vidare cirkel. En distinkt metallsmak i munnen, som att suga på gamla mynt. Vi lämnade Centralstationen bakom oss och jag var säker på att jag skulle svimma. Svett rann nedför ryggen, blötte upp troslinningen och fortsatte ned för låren. Endast en stark viljeansträngning höll mig på benen.

När vi kom fram till hållplatsen vid SKF klarade jag inte mer. Jag störtade ut och kräktes i kurens räfflade soptunna. Fyllgubbarna som satt där garvade rått åt mig. Jag strök vitt slem ur mungipan och stapplade hemåt längs med den evighetslånga fabriksbyggnaden. Tog sikte på Kvibergs regementes slottsliknande profil och tog ett steg framåt, och så ett till. Förbi det militära överskottet, förbi fotbollsplanerna. På något sätt kom jag ändå hem. Jag såg min gata, jag såg mitt hus. Med mina sista krafter grävde jag upp nycklarna ur väskan och låste upp. Så fort jag stängt dörren om mig föll jag handlöst över trasmattan i hallen.

När jag vaknade var det kväll. Stig slickade mitt ansikte och gnällde lättat när jag reste mig på knä. Darrande släpade jag mig nedför källartrappan, hårt höll jag om ledstången för att inte falla igen. Famlade mig fram till huvudströmbrytaren vars vitgrå låda låg inkapslad i slöjor av spindelväv. Tog ett djupt andetag, bet ihop och sträckte fram handen. Klick. Den stängdes av. Det blev alldeles tyst. Kämpade mig uppför trapporna igen, slängde mig i sängen där jag somnade med kläderna på. Jag sov i ett dygn.

Yrseln var borta, benen bar, tankarna kom klarare, utan anspänning.

Vaknade av Stigs bestämda krav på mat. Jag var uttorkad och svag, men bättre. Yrseln var borta, benen bar, tankarna kom klarare, utan anspänning. Den kvällen tände jag levande ljus i rum efter rum. Till doften av svavel grät och förbannade jag mig själv om vartannat. Tårar och tandagnissel. Åt upp det ur kylen som inte fick förfaras när kylan gick ur. Två hekto lantpaté och en halv liter kefir. Stirrade på ljuset på mitt köksbord, försökte fokusera på den dansande lågan, följa lågans rörelser så som vi lärt oss på retreaten i Småland, men bröt ihop gång på gång. Hulkade med huvudet i armarna, vrålade rakt ut, ett primalskrik i natten som fick Stig att springa och gömma sig bakom soffan.

»Jag … har blivit … elöverkänslig …«

»Jag har blivit elöverkänslig!«

Jag yttrade orden, försökte förstå dem. Försökte förstå det. Insikten var både befriande och vedervärdig. En sådan lättnad, en sådan smärta.

Jag mindes dagen då jag fick min första mens. Jag var elva och det kändes som världens undergång. Jag ville verkligen inte sluta vara ett barn, sluta med mina bokmärkessamlingar och bekväma kläder, sluta gå hem till Håkan på Rubelgatan och leka med hans Big Jim-gubbar, sluta på simskolan på Valhallabadet. För det var jag övertygad om att jag var tvungen till, särskilt det sistnämnda. Aldrig mer halvnaken, aldrig mer riskera att det där äckliga konstiga doftande blodet skulle välla fram så att alla såg. Aldrig mer flicka.

Jag hemlighöll det för mamma i flera dagar, gömde mina trosor under sängen och ljög om att jag kände mig sjuk så att jag fick stanna hemma från skolan. Jag ville inte bli som hon och mormor, bli en riktig kvinna med allt vad det i mina ögon innebar av plågsamt evighetslånga bjudningar, konstigt skavande barocka utstyrslar och stönande, gnäggande, frustande främmande män som besökte en om nätterna och sedan drog eller stod i strumplästen och kräktes i handfatet klockan fem på morgonen när man ville gå och kissa.

Ändå var det just det som skulle firas när mamma väl upptäckt mina blodiga bylten, mitt högtidliga uppstigande i kvinnoklanens stolta släkte. Mina protester hjälpte föga, vi tågade ned till apoteket på Axel Dahlströms torg där fem (!) paket bindor av maxityp inhandlades högt och tydligt så att ingen av de andra kunderna kunde undgå det, därefter bakelser på torgets konditori.

Jag minns att jag försökte äta upp den gigantiska skapelsen av grädde och socker men att den stod mig upp i halsen, mamma fick ta min också, sedan började jag gråta och fick en utskällning för att jag var så otacksam. Hela den där scenen, med gråten bortretuscherad, var något som mamma ständigt skulle återberätta för vem som nu råkade vara i närheten, det var ju så lustigt vet ni, hur hon städade och hittade de rödbruna underbyxorna och »ja, jag trodde först att det var något som gått och dött där under madrassen«. När jag tänker efter var det en av få gånger som mamma verkligen var en mamma, på gott och ont, som hon axlade den ceremoniella rollen som anförare och ledsagare i det att hon förde vidare den budkavle som vandrat mellan generationerna.

Det starkaste minnet är ändå den där sekunden av insikt där hemma på vår mosaikklädda toalett på Riksdalersgatan. Hur magsmärtan jag haft de senaste dagarna fick sin förklaring, den märkliga tyngdkänslan och så fuktigheten som föll samman till en fruktansvärd insikt när jag såg den blodiga grenen. Helvetes skit, vad fan gör jag nu?

Jag stirrade på ljusets låga. En droppe stearin rann över kanten, rusade ned och försvann.

 

FOTNOTER:

45) En allergi orsakas av allergener, ett slags proteinämne som vissa personers immunförsvar reagerar på och skapar en överreaktion. Symptomen vid strålning från elektromagnetiska fält (EMF) påminner i många fall om allergiska reaktioner, men rent tekniskt är EMF ingen allergen.

46) Tegenfeldt, Claes, Tål du el?, Bilda, 2001, s. 10.

47) Brante, Thomas och Norman, Helena, Epidemisk masspsykos eller reell risk?, Symposion, 1995, s. 146.

48) Elöverkänslighet, något som påverkar hela familjen, broschyr från Elöverkänsligas Riksförbund, 2014.

49) Förbättrad elmiljö: åtgärder för att minska elektriska och magnetiska fält, Boverket 1998.

50) Richardsson, Ole L, Elflykting i eget land, Tornfalkens förlag, 1997.

51) »Inte frisk av en björntjänst«, Dagens Nyheter, 2015-01-21.

52) Expressen, 2008-08-24.

53) Expressen, 2008-12-14.

54) Till exempel lärde jag mig mycket om hur elektromagnetiska fält påverkar både människor och djur, exempelvis hur fåglar navigerar efter jordens magnetfält, att hajar jagar genom att följa de svaga elektriska pulser deras byten sänder ut och att statisk elektricitet kan vara livsfarlig för människor då man kan råka antända bensin eller naturgas enbart genom kroppens egen laddning, vilket hände en kvinna i USA som flammade upp som en fackla när hon tankade med etanol.

55) Systemet med förstelärare och lektorstjänster som innebär mellan fem och tiotusen kronor mer i månaden än kollegorna skapades för att höja nivån på undervisningen och göra läraryrket mer attraktivt exempelvis för dem som övervägt en akademisk karriär. I realiteten sår dock de stora löneskillnaderna split och skapar ett glapp i det kollegiala samarbetet. Förstelärarna fungerar dessutom ofta som ett slags mellanchefer under rektorn i det att de kan göra klassrumsobservationer för att granska andra lärares undervisning samtidigt som de arbetar tätt ihop med skolledningen med arbetslagsutveckling och IKT (informations- och kommunikationsteknologi).

56) Carin Holmberg och Eva Lundgren-Gothlin var mina gudar under nittiotalet.

57) »Oklarheter kring bedömningar på Hvitfeldtska«, Göteborgs-Posten 2015-09-03. För övrigt den enda tidningsartikel som skrivits om mig bortsett från en notis i GT från tidigt nittiotal efter att vår Loesjegrupp varit ovanligt aktiva, »Nattliga budskap förundrar«, exakt datum oklart.

Publicerad
2 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Joe Hill

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

IF Metalls strejk på Elon Musks Tesla fortsätter

Strejkforskaren: Därför deltar så få i Teslastrejken

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen? 

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 –  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Se filmen när Emil Boss läser dikten ”I konungarnas dal” för Arbetarens läsare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

”Civilsamhället oerhört viktigt för demokratin”

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln