Följetong #55/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 7

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är sjunde delen.

1.4.2

I juli kom Simon på besök i några veckor, mest för att äta gratis som det kändes, även om mina nya vegetariska rätter inte föll honom i smaken. Dag som natt hade han i gång sitt blinkande och surrande monster till dator, det var en sådan där genomskinlig modell så att man verkligen kunde skärskåda teknikens alla under i form av kretskort, kablar och små fläktar. Han tränade inför en stor tävling i Tyskland, vann han och kompisarna den låg porten till Asien med dess ofantliga prispotter öppen.

Ganska snart efter att Simon inlett sina digitala låtsasstrider vägg i vägg med mitt sovrum dök de numera åh så bekanta symptomen upp igen. Som ett brev på posten, även om den liknelsen börjat förlora något av sin kraft efter PostNords gradvisa förfall, men ändå. Ont hade jag, svettades gjorde jag och sova kunde jag inte. Det var samma gamla vanliga helvete. Det värsta var att de där veckorna i Småland plötsligt kändes både bortkastade och hutlöst dyra. Vadå femtontusen för lite mumbojumbo med en skvätt mandelmjölk.

En kväll blev det strömavbrott. Hela östra Göteborg var strömlöst på grund av en nedriven ledning borta vid Marieholm. Jag minns vrålet från Simons rum när hans dator slocknade, jag minns hur hela kvarteret blev mörkt som om man lagt en filt över det, jag minns tystnaden då alla små och stora apparater tillfälligt somnade in. Framför allt minns jag hur min andning plötsligt blev lättare, friare. Som om jag befann mig i ett bergslandskap och andades ren och klar alpluft. Jag la undan boken jag läste och bara satt där i fåtöljen och njöt.

Så kom Simon in i rummet, gnyende som jag inte sett honom sedan han var liten.

Så kom Simon in i rummet, gnyende som jag inte sett honom sedan han var liten. »Mamma … Datorn bara dog när jag var nära att vinna mot Lazarus2000. Det har aldrig hänt innan, han har alltid vunnit mot mig, men nu …« En ensam tår föll över hans finniga kind. Jag reste mig upp och gick försiktigt fram till honom, som till ett förvildat djur. Skulle det gå? Prövande sträckte jag ut mina armar och la dem runt hans axlar. Långsamt tryckte jag honom mot mig. Han vilade sin panna mot min axel. Så stod vi bara en stund, i tystnaden. En halvtimme senare var strömmen tillbaka. Och fröet som börjat gro i mina tankebanor började röra på sig, spricka, slå ut i blom.

De gånger jag inte kunde somna la jag mig i soffan i andra änden av huset och försökte läsa i stället, men kom i tankarna hela tiden tillbaka till spanskläraren Ewas berättelse om sin släkting. Under en av de där sommarnätterna började jag skönja ett samband, och när jag väl börjat skymta konturerna blev allt snabbt så tydligt att jag rent av kände mig dum för att jag inte sett allt klart långt tidigare.

Dagen efter googlade jag. Skrev in ordet »elallergisk« i sökfältet och fick snart veta att man i dag hellre använder termen »elöverkänslig«. [45] Jag fick en del svar men ännu fler frågor. På det ena stället läste jag hjärtskärande berättelser inte helt olika den om Ewas släkting, medan jag på en annan plats tog del av raljanta inlägg som hånade och gjorde narr. Internet med dess vindlingar och vrår, återvändsgränder och falluckor har för mig alltid framstått som mer av en labyrint än ett nät, en labyrint att gå vilse i och bli förändrad av, likt en av Jorge Luis Borges karaktärer. Jag behövde ta mig ut ur labyrinten, jag behövde veta mer.

Därför åkte jag in till Stadsbiblioteket för att låna varenda verk de hade i ämnet, det kändes tryggare. Många av böckerna fick den ärtiga men hiskeligt tatuerade tjejen som hjälpte mig hämta upp från magasinets dammigaste sektioner. »De är helt enkelt inte särskilt efterfrågade längre«, sa hon när hon staplade upp dem på lånedisken, »sedan forskningen visat att det är en myt, antar jag.«

Jo, det är ju den gängse bilden som den ack så heliga vetenskapen lyckats etablera, att elektrisk och magnetisk strålning är helt ofarligt för människan. Forskarna är vårt nya prästerskap och deras studier är lika omöjliga att ifrågasätta som forna tiders biblar och koraner. Men om man skrapar på ytan, om man som jag satte sig med öppet sinne och tog del av både helheten och delarna medan teet kallnade i sin kopp, då trädde en ny bild fram, bakom den andra. Till exempel att människor mått dåligt av att arbeta nära elektromagnetisk apparatur långt tillbaka i tiden. I början av seklet pratade man om telegrafsjukan, på trettiotalet var det radiooperatörer som drabbades och på fyrtiotalet blev man uppmärksam på radarns skadliga effekter. [46] En amerikansk studie under ledning av David Savitz omfattande 138 000 elarbetare som exponerats för kraftledningar visade på en klart ökad dödlighet i hjärntumörer, cirka 2,5 gånger det normala. [47] Vad gäller många i dag accepterade åkommor som stendammslunga och påverkan av asbest tog det lång tid från de först beskrivna fallen till ett officiellt erkännande som arbetsskador.

Ändå fortsätter det stora flertalet forskare (förutom undantag som docenten i neurovetenskap Olle Johansson och fysikern Kjell Hansson Mild) att framhärda i att elöverkänslighet inte existerar, främst eftersom det är »svårt eller omöjligt« att bevisa i så kallade provokationsstudier. Man menar helt enkelt att det saknas samband mellan den elektromagnetiska strålning testpersonen utsätts för och de symptom som upplevs, men missar då att många elöverkänsliga inte känner av några besvär förrän senare, kanske nästa dag eller dagen efter den.

Intressant är att många av forskarna som avfärdat elöverkänslighet som en myt, ja rent av en bluff, samtidigt är verksamma som konsulter åt olika delar av teknikindustrin.

Intressant är att många av forskarna som avfärdat elöverkänslighet som en myt, ja rent av en bluff, samtidigt är verksamma som konsulter åt olika delar av teknikindustrin. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att förstå att det är miljardbelopp det handlar om och att exempelvis mobiltillverkarna, likt tobaksbolagen, tjänar multum på folks beroende. Om sanningen skulle uppdagas skulle imperier falla och tusentals karriärer gå om intet. Det finns starka intressen som vill få oss att fortsätta stirra in i de där små apparaterna och trycka dem rakt mot hjärnbarken som om de var en del av oss själva, vilket de väl snart kommer vara om rapporterna om cybernetik och inopererad teknik stämmer.

Under resten av sommaren läste jag klatschiga broschyrer, [48] bläddrade i långrandiga manualer [49] och tog del av gripande människoöden. [50] För att väga upp läste jag även en del förment objektiva skrifter, bland annat en raljant text från de självutnämnda tankepoliserna i organisationen Vetenskap och Folkbildning. Över lag blev jag dock illa berörd av hetsen och hånet mot de elöverkänsliga. Som om det inte räckte att de mådde dåligt, de skulle bespottas offentligt också. Via bibliotekets pressarkiv hittade jag elaka påhopp från ledarskribenter som Hanne Kjöller som ondgjorde sig över att Elöverkänsligas Riksförbund mottog statsbidrag såsom handikapporganisation. Det talades om »den svenska snällismen i ett nötskal« och att man lika gärna kunnat ge bidrag till organisationer som tror på spöken. [51]

Men jag hittade också modiga försök till att bryta konsensus, att resa sig upp trots att massan stod på knä, som de krönikor Liza Marklund publicerade i Expressen 2008 med rubriker som »Myndigheterna struntar i elfältens faror« [52] och »Vi utsätts för ett gigantiskt experiment« [53]. Sedan dess verkade Liza ha slutat skriva om ämnet. Varför hon tystnade vet jag inte, kanske blev hon vänligt men bestämt upplyst om att det inte gagnade hennes karriär att ta parti för en så utstött och mobbad grupp som de elsjuka? Men om det nu var så som Liza Marklund befarade, om ens en bråkdel av alla farhågor stämde, hur skulle vi då kunna gå vidare med våra liv som om ingenting hänt? Hur länge kan vi fortsätta låtsas?

 

1.5

Klart var att åtminstone jag inte orkade mycket längre. När höstterminen började mådde jag sämre än någonsin förr. Det värsta var att det börjat påverka undervisningen. Visst, sedan många år hade jag jobbat upp en materialbank med lektionsupplägg i stort som smått, så en viss grund hade jag att stå på. Men själva udden, den där osynliga förmågan som skiljer en bra lärare från en mindre bra, att levandegöra stoffet och få det att svänga, och dessutom kunna göra det gång på gång för ständigt nya klasser, att upprepa det lilla mirakel som är en lyckad lektion, det fanns inte längre där och det var en stor sorg för mig.

Att rabbla Rabelais betydelse för kommande århundradens litteratur och se gäspningarna fortplantas som ett virus bland bänkraderna i stället för att som förr dra ned skrattsalvor och fascinerat äckelskruvande på kropparna genom att livfullt recitera ur Den store Gargantuas förskräckliga leverne, det skavde. Varje gång jag sjönk ned i personalrummets soffa eller hellre i ensamheten på mitt arbetsrum kändes det som om jag blev lite tyngre, som om det var ännu lite svårare att resa sig när det var dags igen.

Som om det inte var nog så vände sig mina kollegor mot mig.

Min tröst den här tiden var att förkovra mig ytterligare i litteraturen om elöverkänslighet, att verkligen lära mig allt som fanns att veta, [54] men som med allt annat fanns det en ände, ett slut. Som om det inte var nog så vände sig mina kollegor mot mig. Jag har väl alltid vetat att jag inte var arbetsplatsens populäraste precis, tvärtom har det aldrig varit mitt mål. Man kan inte behaga alla, då blir man blott slätstruken och platt. Dessutom brukar svensklärare ofta ses på med en blandning av avund och respekt eftersom vi är ett slags paraplyer för resten av undervisningen. Då vi har koll på elevernas språkförmåga kan vi ofta räkna ut hur det går för dem i de andra ämnena, och indirekt ha möjlighet att påverka även där. Sådant kan sticka i ögonen på fel personer.

Å andra sidan hade jag inte förstått exakt hur mycket andra irriterade sig på mig förrän jag blev tillräckligt svag för att de skulle våga gå till angrepp, i början med försiktiga nålstick, senare öppet och oförblommerat. Jag visste ju att jag varit obekväm och talat i motvind i allt från hur jag motsatt mig den tilltagande karriärismen inom läraryrket i form av förstelärare och lektorer [55] till att jag tidigt verkade för att införa ett genusperspektiv i undervisningen [56], långt innan »feminismen« blev ögontjänarnas och karriäristernas dogm för dagen.

Av någon anledning hade det där med Hvitfeldtskakravallerna fastnat som gammal kladdig häftmassa på mig. Små gliringar påminde mig ständigt om jag mot förmodan glömt själv. Det sändes någon granskning av vänstervåldet på tv och givetvis fick jag nästa dag i personalrummet frågan hur jag ställde mig till det hela, hur kunde jag ursäkta en sådan sak som att misshandla en stackars gästarbetare i tron att denne var nazist, eller menade jag kanske att det fanns flera perspektiv på saken? Jag bara fortsatte bläddra i Skolvärlden och låtsades som om jag inte hört. Några dagar senare var en debattartikel uppsatt på anslagstavlan, skriven av den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som manade till vaksamhet i skolorna och ökat engagemang från lärarna i kampen mot terrorismen. Kändes som om det var en signal till mig. Helst ville jag slita ned artikeln och knyckla ihop den, men jag visste att det var en fälla, det var vad de räknade med. Dessutom var det ju svårt att inte hålla med om texten i sak. Ett moment 22.

Veckan efter kom bomben. Åsa hade anmält mig för oskicklig yrkesutövning till Skolinspektionen som en följd av mitt hämningslösa höjande av betygen, något som kunde leda till indragen lärarlegitimation. Nu hade Skolinspektionen bestämt sig för att göra en »omfattande granskning« av bedömningarna på skolan, vilket lett till skriverier i GP. [57] I ett brev uppmanade skolledningen samtliga lärare i teoretiska ämnen att fylla i ett detaljerat formulär och stå redo att argumentera i varje specifikt fall. För varje elev man hade blev det ett dubbelarbete, dels den ordinarie dokumentationen kring bedömningen, dels Skolinspektionens specialformulär, allt tack vare mig.

Om stämningen var dålig innan blev den mer eller mindre bottenfrusen nu.

Om stämningen var dålig innan blev den mer eller mindre bottenfrusen nu. Samtal som plötsligt avstannade när jag kom in i ett rum, praktisk information som nådde alla utom mig, kollegor som inte låtsades se en när vi möttes i korridorerna. Sedan många år hade jag som tradition att ta en Żywiec eller två med min svensklärarkollega Annie på mysiga polska krogen Krakow den första onsdagen varje månad. Nu meddelade Annie att hon tyvärr dubbelbokat sig. Våra onsdagar som var heliga! Som jag slagits för när bokcirkeln ville byta dag, som var ett ljus i mörkret särskilt under vinterhalvåret. Att få kliva in i den murriga lokalen och bli välkomnad av den fryntlige mustaschprydde ägaren och beställa in en rykande varm żurek eller kanske en mättande bigos. Det skulle aldrig mer bli några mer besök på Krakow för Annie och mig.

Veckan efter var det måndag och arbetslagsmöte som vanligt. Det kändes som om Skolinspektionens granskning var det enda vi pratade om, åtminstone minns jag inte att det stod fler punkter på programmet. Och hela tiden var det som om allas blickar var riktade mot mig. Jag såg ned i mina papper, bläddrade i dem medan ännu en kollega utgöt sig om hur »den där förbannade betygsgrejen« tog upp all hennes tid och att en massa annat fick släpa efter.

Och så var det lysrören. De evigt skinande, stickande lysrören. Stängde man aldrig av dem? Som horisontellt placerade lasersvärd låg de samlade uppe i taket, dammiga och varma. Jag kunde riktigt höra hur det sprakade om dem. Åh gud vad jag ville be någon gå och släcka dem, vi skulle klara oss med dagsljuset från fönstren, det var bara strax efter lunch. Men jag kunde inte. De hade vägrat, i värsta fall skrattat. En droppe svett föll ned på pappret i mina darrande händer, fläckade ned Skolinspektionens byråkratiskt torra logotyp, fick den att fläkas ut, bli suddig och diffus.

På spårvagnen hem fanns ingenstans att sitta. Tryckt mellan en gigantisk ryggsäck och någon annans rygg sträckte jag mig förgäves efter öglan av läder. Vagnen krängde till och jag föll handlöst som den värsta turist. Dumt ursäktade jag mig till en irriterad karl i vars famn jag fallit. Nere i Brunnsparken vällde ännu fler ombord. Förstod de inte att det var fullt, att de inte fick plats? Nej då, de skulle tvunget pressa sig in, vägrade vänta på nästa tur. Det var otroligt kvavt, ventilationen verkade vara trasig. Långsamt snurrade ansiktena framför mig i en allt vidare cirkel. En distinkt metallsmak i munnen, som att suga på gamla mynt. Vi lämnade Centralstationen bakom oss och jag var säker på att jag skulle svimma. Svett rann nedför ryggen, blötte upp troslinningen och fortsatte ned för låren. Endast en stark viljeansträngning höll mig på benen.

När vi kom fram till hållplatsen vid SKF klarade jag inte mer. Jag störtade ut och kräktes i kurens räfflade soptunna. Fyllgubbarna som satt där garvade rått åt mig. Jag strök vitt slem ur mungipan och stapplade hemåt längs med den evighetslånga fabriksbyggnaden. Tog sikte på Kvibergs regementes slottsliknande profil och tog ett steg framåt, och så ett till. Förbi det militära överskottet, förbi fotbollsplanerna. På något sätt kom jag ändå hem. Jag såg min gata, jag såg mitt hus. Med mina sista krafter grävde jag upp nycklarna ur väskan och låste upp. Så fort jag stängt dörren om mig föll jag handlöst över trasmattan i hallen.

När jag vaknade var det kväll. Stig slickade mitt ansikte och gnällde lättat när jag reste mig på knä. Darrande släpade jag mig nedför källartrappan, hårt höll jag om ledstången för att inte falla igen. Famlade mig fram till huvudströmbrytaren vars vitgrå låda låg inkapslad i slöjor av spindelväv. Tog ett djupt andetag, bet ihop och sträckte fram handen. Klick. Den stängdes av. Det blev alldeles tyst. Kämpade mig uppför trapporna igen, slängde mig i sängen där jag somnade med kläderna på. Jag sov i ett dygn.

Yrseln var borta, benen bar, tankarna kom klarare, utan anspänning.

Vaknade av Stigs bestämda krav på mat. Jag var uttorkad och svag, men bättre. Yrseln var borta, benen bar, tankarna kom klarare, utan anspänning. Den kvällen tände jag levande ljus i rum efter rum. Till doften av svavel grät och förbannade jag mig själv om vartannat. Tårar och tandagnissel. Åt upp det ur kylen som inte fick förfaras när kylan gick ur. Två hekto lantpaté och en halv liter kefir. Stirrade på ljuset på mitt köksbord, försökte fokusera på den dansande lågan, följa lågans rörelser så som vi lärt oss på retreaten i Småland, men bröt ihop gång på gång. Hulkade med huvudet i armarna, vrålade rakt ut, ett primalskrik i natten som fick Stig att springa och gömma sig bakom soffan.

»Jag … har blivit … elöverkänslig …«

»Jag har blivit elöverkänslig!«

Jag yttrade orden, försökte förstå dem. Försökte förstå det. Insikten var både befriande och vedervärdig. En sådan lättnad, en sådan smärta.

Jag mindes dagen då jag fick min första mens. Jag var elva och det kändes som världens undergång. Jag ville verkligen inte sluta vara ett barn, sluta med mina bokmärkessamlingar och bekväma kläder, sluta gå hem till Håkan på Rubelgatan och leka med hans Big Jim-gubbar, sluta på simskolan på Valhallabadet. För det var jag övertygad om att jag var tvungen till, särskilt det sistnämnda. Aldrig mer halvnaken, aldrig mer riskera att det där äckliga konstiga doftande blodet skulle välla fram så att alla såg. Aldrig mer flicka.

Jag hemlighöll det för mamma i flera dagar, gömde mina trosor under sängen och ljög om att jag kände mig sjuk så att jag fick stanna hemma från skolan. Jag ville inte bli som hon och mormor, bli en riktig kvinna med allt vad det i mina ögon innebar av plågsamt evighetslånga bjudningar, konstigt skavande barocka utstyrslar och stönande, gnäggande, frustande främmande män som besökte en om nätterna och sedan drog eller stod i strumplästen och kräktes i handfatet klockan fem på morgonen när man ville gå och kissa.

Ändå var det just det som skulle firas när mamma väl upptäckt mina blodiga bylten, mitt högtidliga uppstigande i kvinnoklanens stolta släkte. Mina protester hjälpte föga, vi tågade ned till apoteket på Axel Dahlströms torg där fem (!) paket bindor av maxityp inhandlades högt och tydligt så att ingen av de andra kunderna kunde undgå det, därefter bakelser på torgets konditori.

Jag minns att jag försökte äta upp den gigantiska skapelsen av grädde och socker men att den stod mig upp i halsen, mamma fick ta min också, sedan började jag gråta och fick en utskällning för att jag var så otacksam. Hela den där scenen, med gråten bortretuscherad, var något som mamma ständigt skulle återberätta för vem som nu råkade vara i närheten, det var ju så lustigt vet ni, hur hon städade och hittade de rödbruna underbyxorna och »ja, jag trodde först att det var något som gått och dött där under madrassen«. När jag tänker efter var det en av få gånger som mamma verkligen var en mamma, på gott och ont, som hon axlade den ceremoniella rollen som anförare och ledsagare i det att hon förde vidare den budkavle som vandrat mellan generationerna.

Det starkaste minnet är ändå den där sekunden av insikt där hemma på vår mosaikklädda toalett på Riksdalersgatan. Hur magsmärtan jag haft de senaste dagarna fick sin förklaring, den märkliga tyngdkänslan och så fuktigheten som föll samman till en fruktansvärd insikt när jag såg den blodiga grenen. Helvetes skit, vad fan gör jag nu?

Jag stirrade på ljusets låga. En droppe stearin rann över kanten, rusade ned och försvann.

 

FOTNOTER:

45) En allergi orsakas av allergener, ett slags proteinämne som vissa personers immunförsvar reagerar på och skapar en överreaktion. Symptomen vid strålning från elektromagnetiska fält (EMF) påminner i många fall om allergiska reaktioner, men rent tekniskt är EMF ingen allergen.

46) Tegenfeldt, Claes, Tål du el?, Bilda, 2001, s. 10.

47) Brante, Thomas och Norman, Helena, Epidemisk masspsykos eller reell risk?, Symposion, 1995, s. 146.

48) Elöverkänslighet, något som påverkar hela familjen, broschyr från Elöverkänsligas Riksförbund, 2014.

49) Förbättrad elmiljö: åtgärder för att minska elektriska och magnetiska fält, Boverket 1998.

50) Richardsson, Ole L, Elflykting i eget land, Tornfalkens förlag, 1997.

51) »Inte frisk av en björntjänst«, Dagens Nyheter, 2015-01-21.

52) Expressen, 2008-08-24.

53) Expressen, 2008-12-14.

54) Till exempel lärde jag mig mycket om hur elektromagnetiska fält påverkar både människor och djur, exempelvis hur fåglar navigerar efter jordens magnetfält, att hajar jagar genom att följa de svaga elektriska pulser deras byten sänder ut och att statisk elektricitet kan vara livsfarlig för människor då man kan råka antända bensin eller naturgas enbart genom kroppens egen laddning, vilket hände en kvinna i USA som flammade upp som en fackla när hon tankade med etanol.

55) Systemet med förstelärare och lektorstjänster som innebär mellan fem och tiotusen kronor mer i månaden än kollegorna skapades för att höja nivån på undervisningen och göra läraryrket mer attraktivt exempelvis för dem som övervägt en akademisk karriär. I realiteten sår dock de stora löneskillnaderna split och skapar ett glapp i det kollegiala samarbetet. Förstelärarna fungerar dessutom ofta som ett slags mellanchefer under rektorn i det att de kan göra klassrumsobservationer för att granska andra lärares undervisning samtidigt som de arbetar tätt ihop med skolledningen med arbetslagsutveckling och IKT (informations- och kommunikationsteknologi).

56) Carin Holmberg och Eva Lundgren-Gothlin var mina gudar under nittiotalet.

57) »Oklarheter kring bedömningar på Hvitfeldtska«, Göteborgs-Posten 2015-09-03. För övrigt den enda tidningsartikel som skrivits om mig bortsett från en notis i GT från tidigt nittiotal efter att vår Loesjegrupp varit ovanligt aktiva, »Nattliga budskap förundrar«, exakt datum oklart.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar