I hallen står en låg trämöbel med en grå telefon, med tung lur, nummerskiva och sladden i väggen.  Vi är hemma hos familjen Artursson. De har flyttat hit från Jönköping i januari 1969 och mamma Iréne kommer att lära känna Stockholms alla gator i och med det nya jobbet som parkeringsvakt.

Pappa Sven är bagaren som blev mjölallergisk. Innan flytten pendlade han till Stockholm och jobbet som ABAB-vakt i två års tid. Det är tack vare Svens arbete de fick bostadserbjudandet, Svenska Bostäder vill ha skötsamma hyresgäster till sina nya hus i Tensta, och räknar med att väktare tillhör  kategorin.

I dag är familjens lägenhet ett arbetslivsmuseum.

– Det här var attraktiva lägenheter. Många bostäder inne i stan var omoderna och så var det många som pendlade långt, säger Anna Seidevall-Byström som är antikvarie och museipedagog på Stockholms Stadsmuseum.

– Det pratas inte så mycket om det, hur det var när jobben var på ett ställe och familjen bodde på ett annat. Det fanns många som reste bort och jobbade och bodde på ungkarlshotell på veckorna.

Anna Seidevall-Byström har tagit med en grupp från Svenska Bostäders huvudkontor via hissen in i hemmet på adressen Kämpingebacken 13. Det är femton personer och vardagsrummet rymmer alla, det finns plats i soffan och kring matmöbeln.

En av dem som slår sig ned är Vicki Kokkinou som jobbar på kundcenter.

– Det här är ju hyresrätter och något som angår oss på jobbet, säger hon.

Kände du till museilägenheten?

– Nej, jag hade ingen aning. Men idén är kul och intressant. Det är roligt när man känner igen saker, och det är också en hemkänsla här, säger Vicki Kokkinou och fortsätter:

– Jag tänker att det är särskilt kul för de yngre åldrarna att se det här. Nu ska jag gå runt och kolla.

På den tiden var maten en stor utgift och boendet var billigt. Nu är det tvärtom.
Anna Seidevall-Byström, museipedagog

Vi rör oss runt i de tre rum och kök som var familjen Arturssons. Direkt till vänster från hallen ligger köket med utsikt över loftgången.

En gryta på spisen är saffransgul med gröna blommor. Brödburken går i orange, tv-kannan är ärtgrön, och köksgardinerna har blommotiv i chokladbrunt och smutsorange.

Förpackningarna i skafferiet är mindre än dagens modeller, och i kylskåpet finns ett smalt frysfack.

– På den tiden var maten en stor utgift och boendet var billigt. Nu är det tvärtom, säger Anna Seidevall-Byström.

Det var fem personer som bodde här, två föräldrar och tre barn. Lägenheten stod klar 1969. Arturssons var en av familjerna som flyttade in på de två våningsplan som var klara under tiden som resten av huset färdigställdes. Det fanns fördelar och nackdelar att flytta till nyproduktion. Ett plus var två toaletter. Men omgivningarna hade inte hunnit blir klara, våren 1969 omgavs husen av leråkrar. Och mataffären i Tensta var ett litet ställe.

Iréne Artursson berättar i dokumentationen av Kämpingebacken 13 hur de skrev handlingslistor efter affärens sortering, för alla stod på rad och gick på led genom butiken och hade man väl passerat en vara så gick det inte att backa utan det vara bara att börja om och köa utanför igen. Det ordnades också bussturer en gång i veckan till Jakobsberg och de större mataffärerna.

Skuggor rör sig över vaxduken på det runda köksbordet när en granne passerar utanför på loftgången. Stockholms Stadsmuseum har bevarat lägenheten som en historisk tidskapsel.

– De vi intervjuar säger inget negativt om lägenheterna, de var bra med ljuset och flera rum. Men loftgångarna med sin inbrottsrisk är folk kritiska till, säger Anna Seidevall-Byström.

Tanken är att platsen även ska leda till samtal om hur vi bor och lever i dag. Personalen från Svenska Bostäder diskuterar planlösningar och dåtidens och nutidens material. Stryker man över dörrlisten känns det att den är gjord av plast.

– Att kunna stänga till köket är mycket bättre än dagens öppna planlösningar, säger någon.

Det finns en lukt i lägenheten som hantverkare lär ha sagt är typiskt för miljonprogrammens bostäder. Kanske är det plastmaterialen som gör det.

Områdena byggdes effektivt på alla sätt och vis. En sorts löpande band där stora ytor mark först röjdes rent och slätades till för att skapa utrymme för repetitivt byggda kvarter med likadana hus.

Det blåser in en frisk vind från den öppna balkongdörren. Balkongen har utsikt mot innergården med grönska och klätterställningar. På gården och gångvägarna är det bilfritt, all trafik är separerad och kör på bilvägarna en våning nedanför, med infarter till garagen under husen.

Lägenheten har två sovrum och barnen hade ett av dem. På skrivbordet ligger ett par leksaker och litteratur: Mumin, Karlsson på taket och knattarnas Gröngölingsbok.

– Mycket har ändrat sig sedan dess, men kanske inte bokhyllan och soffan och så, säger Anna Seidevall-Byström och fortsätter:

– Den fysiska skillnaden är inte så stor utan skillnaden är mental, med dagens masskommunikation och Internet. På så vis är skillnaden från 1969 till i dag säkert lika stor som mellan 1969 och 1800-tal.

Arturssons flyttade in för femtio år sedan, och det var före uppkoppling och smartphones. Tv-apparaten har en konverter ovanpå, en låda man fick skaffa för att kunna zappa när Sverige gick från en till två statliga tv-kanaler den 5 december 1969. Innan dess hade det varit tv:n med kanalen i bestämd form singularis. I vardagsrummet finns också en hörna med skivspelare och LP-skivor i plastbackar på golvet.

Stockholms Stadsmuseum har fyra museilägenheter från olika tider: ett borgligt hem från slutet av 1800-talet, en blockmakares hem med verkstad från början av 1900-talet, barnrikehus från 1930-tal och så miljonprogramslägenheten i Tensta.

– Vi vill berätta historien om de människor som bodde där för tillfället. Det är som kapitel i en bok, där vi kan se hur bostandarden förbättrats för stockholmarna, säger Anna Seidevall-Byström.

Minnet av hemmet anno 1969 ställdes iordning som en del av Bomässan 2006, sponsrad av det kommunala bostadsbolaget Svenska Bostäder som fortfarande äger fastigheten och står för museilägenhetens hyra. Det är något fascinerande med att stoppa tiden, men lika spännande som det kan vara för besökare att se allting, så kan tanken att ställa ut sitt hem till allmän beskådan vara skrämmande för den som gör det.

– Det var svårt att få tag på en familj 2006. Här är det mammans berättelse och minnen som fått bestämma hur det ser ut.

Familjen Artursson bodde här i tio år. I dag renoveras mycket av husen, och det står byggkranar bakom Kämpingebacken. Stadsdelen har en ung befolkning, och lägre månadslön är resten av kommunen.En majoritet av de boende är utrikes födda.

– När Tensta gymnasium fortfarande fanns kom det elever hit. De trodde ofta att Tensta byggdes för invandrare, men så var det ju inte. Men det är en klassfråga vilka som bor här, och i olika områden i Stockholm, säger Anna Seidevall-Byström.