1.1.1
Älskade Utby, hur ska jag beskriva dig för någon som aldrig varit där? Ett sätt skulle vara: Utby är en egnahemsförort cirka sex kilometer öster om centrala Göteborg, norr om Säveån. Området började bebyggas omkring 1910 och består nästan uteslutande av radhus, enklare villor och lite pampigare hus. Sedan 1970-talet har det nästan inte byggts några fler villor, däremot en del hyresrätter i Fjällbo, den östra delen av Utby.

Ett annat sätt skulle vara: Utby var lugnet och stillheten, det var de böljande, backiga gatorna, de omgivande skogiga bergen, den stilla flytande Säveån. Det var platsen där jag blev en hel människa, bara för att senare gå sönder.

Min tillvaro där var okomplicerad och stillsam, särskilt sedan Simon flyttat hemifrån. Jag läste mycket och hade ständigt P1 påslaget. Jag påtade i min trädgård med varierande resultat, mest nöjd var jag med mina ståtliga fjärilsbuskar. Jag tog skogspromenader vid Fjällbo ängar, förbi klipporna, genom den täta grönskan upp till den svartdjupa Bergsjön.

Sällskap hade jag av mina två katter Willy (döpt efter Willy Kyrklund) och Stig (efter Stig Dagerman). Willy skaffade jag när Simon fortfarande bodde hemma men mest gömde sig bakom sin låsta dörr, sysselsatt med något av sina evinnerliga spel. För att råda bot på ensamheten och behovet av att ha någon att pyssla om som åtminstone gav en något litet tillbaka kontaktade jag ett jourhem för omhändertagna katter. Snart fick jag hem en smärt och energisk svartpälsig hane med vit haklapp som bland det första han gjorde var att klösa sönder mitt pocketexemplar av Polyfem förvandlad, och så var det namnet avklarat.

Tyvärr visade sig Willy inte vara mycket till stugsittare, i stället älskade han att jaga kaniner och annat småvilt nere i grönskan längs med ån. Hem kom han bara för att vila upp sig mellan varven, och då var han inte särskilt intresserad av fysisk beröring. Han var och förblev en vildkatt, med ständiga fästingkolonier i huvudet, leriga tassar och rumpan full med mask. Jodå, jag försökte hålla efter honom så gott det gick, men någonstans kände jag mig överflödig, som om Willy egentligen inte behövde mig.

Så en söndag i maj satt en lurvig liten krabat i min trädgård och jamade. En halvvuxen, halsbandslös orangerandig filur som genast började stryka sig mot min framsträckta hand. Efter att ha försäkrat mig om att han inte tillhörde någon i grannskapet öppnade jag mitt hem för min andra katt, min underbara lilla vän Stig. Stig var Willys motsats. Han var mer eller mindre ointresserad av att gå ut, på sin höjd för att uträtta sina behov i rabatten. Mest tyckte han om att ligga och mysa på sin favoritpläd i soffan, eller ännu hellre i mitt knä när jag läste eller lyssnade på radio. Han hade till och med sina favoritprogram. De lugna, resonerande Filosofiska rummet och Historiska klubben älskade han, då halvslöt han sina ögon och spann dovt till de initierade samtalen. Mer gapiga inslag som Lantzkampen och På minuten gjorde honom orolig, efter en stund reste han sig upp och gick.
Att vara vän med en katt är lite som att vara vän med en utomjording.
Willy avskydde verkligen Stig, såg honom som en inkräktare i det hem han på något vis ändå brydde sig om. Så fort de kom i närheten av varandra bråkade de, i början så illa att jag fick slita isär dem och stänga in dem i skilda rum. Med åren lugnade de ned sig, det rådde en spänd terrorbalans som gick ut på att de delade upp huset och dygnet mellan sig för att minska risken för sammanstötningar. Ja, se katter. De är bara så knäppa och fantastiska. Att vara vän med en katt är lite som att vara vän med en utomjording.

Varannan torsdag träffades vi i vår bokcirkel Torgnys tjejer [6] och då och då fick jag besök av Kerstin när hon var i stan för nån vetenskaplig konferens eller ett seminarium på Humanisten.

Det var där, uppe vid längorna vid Näckrosdammen, som Kerstin och jag läste kurser i litteraturvetenskap, svenska och nordiska språk under nittiotalets första år. Ett tag delade vi lägenhet och var väl i det närmaste oskiljaktiga på det sätt som bara två ambitiösa studenttjejer kan vara. [7] Fastän vi var ganska olika passade vi ändå ihop, eller kanske just därför. Kerstin kom från ett berömt akademikerhem. Det ingick till och med en text av hennes far, översättningsteoretikern, i ett av våra kompendier. Att studera de sköna konsterna var inte bara något naturligt för henne, det var vad som förväntades.

Kort sagt hade hon och jag ganska olika förutsättningar, vilket snart manifesterade sig i den takt hon höll. Medan jag fastnade i C- och D-kursernas allt mer avancerade terräng tog hon stormsteg mot en plats som doktorand. Sedan fastnade jag ordentligt, kan man säga, med Klas och barn och allt det där. På Klas inrådan läste jag pedagogik för att kunna sy ihop en svensklärarexamen »så att det blir nån nytta med alla de där poängen, vi måste ju ha mat på bordet«.
Det var som om Kerstin aldrig riktigt förlät mig för de där profana snedstegen.
Det var som om Kerstin aldrig riktigt förlät mig för de där profana snedstegen, mig som hon sett som en frände i klättrandet upp för akademiens berg. Att blanda bort korten på en simpel karl, en plötslig förälskelse och dess svåröverskådliga konsekvenser, det var bara klantigt och lågt. Kerstin, som aldrig haft en relation med en man, eller en kvinna för den delen, som aldrig pratat sex med mig och som ogärna visade sig ens halvnaken, nogsamt trippande invirad i det stora badlakanet mellan badrummet och sovrummet på Gibraltargatan. Ibland har jag funderat över om hon är en sådan där asexuell som det pratats om en del på sistone. Jag vet inte, kanske är hon bara ointresserad. Nog ger hon intryck av att vara aningen rigid med sina dyra men tråkiga tröjor från Busnel, sin lite fyrkantigt klippta frisyr och sitt paranta uppträde. Trots detta har hon i sin forskning alltid dragits till riktiga karlakarlar, i mitt tycke nog så osmakliga figurer. Kanske är det så nära hon vågar gå dem, via texten. [8]

Våra liv var som två streck dragna med linjal som till en början ser parallella ut men som allt mer avviker från varandra. Trots det fortsatte vi att umgås under det att nittiotalet gled över i nollnolltal. För min del handlade det nog till viss del om en fåfäng önskan om att få sola mig i glansen från någon som faktiskt börjat göra sig ett namn, om än inom studiet av ett försvinnande litet språkområde i Europas periferi.

För Kerstins del vet jag inte riktigt var drivkraften låg, kanske handlade det om reflektion, att hon behövde någon att spegla sig i. Men alltför ofta fungerade jag i stället som någon att kliva på, göra sig lustig över inför sina milt leende, alltid så sobra universitetskollegor över ett glas vin på Klara eller Smaka. En gång blev jag offentligt förlöjligad för att jag trott att man uttalade Lotta Lotass efternamn med kort o, så att för- och efternamnet rimmade rent fonetiskt. [9] Kerstin vände och vred på mitt snedsteg till allmän förtjusning (»Jamen, hur tänkte du? Lotta Lottass, det låter ju som en fantasifigur, som något ur en barnbok«) tills jag fick nog, reste mig och gick gråtande hemåt.

Efter den incidenten sågs vi inte på mer än ett år. När Kerstin väl ringde upp mig sent en kväll trodde jag att det var för att be om ursäkt, men icke. Hennes far, översättningsteoretikern, hade avlidit efter en kort tids sjukdom. Modern var paralyserad av sorg och som enda barn hade Kerstin ingen annanstans att vända sig. Hon bad mig inte uttryckligen om hjälp, på något sätt var det under hennes värdighet att yttra ord som konnoterade svaghet, men jag förstod vad hon behövde. Jag öppnade mitt hem för henne, lät henne sova på soffan och bevittnade hennes regredierade tillstånd med upphöjt lugn utan att göra narr eller skvallra för omvärlden. Jag till och med matade henne och bytte de nedkissade lakanen utan att höja på ögonbrynen. Efter begravningen var det som om ett blad vändes i Kerstins inre och hon kunde resa sig som om ingenting hänt. Tro inte att jag fick något tack.
Jag var och hälsade på henne en gång i den spartanskt inredda tvåan i Grünerløkka, men det kändes mest som om jag trängde mig på.
Ändå fortsatte vi ses, om än allt som oftast på hennes initiativ. Det var som om hon i och med faderns död insett hur oerhört ensam hon var, hur få vänner som fanns där när hon verkligen behövde. Sedan hon fick sin professorstjänst i Oslo 2009 träffades vi allt mer sällan. Jag var och hälsade på henne en gång i den spartanskt inredda tvåan i Grünerløkka, men det kändes mest som om jag trängde mig på.

För resten, skulle jag inte rulla upp det här från början? Kanske ligger svaret på min frågeställning ännu längre tillbaka i tiden? Kanske fanns förutsättningarna för det som komma skulle i ett långt tidigare skede? Samtidigt som jag måste se upp så att texten inte brister i pregnans och fokus [10] bör jag också ha i åtanke att detta är en redogörelse och som sådan ska vara så naken och transparent som möjligt. Det är ingen enkel uppgift, men å andra sidan, vad är lätt?

FOTNOTER:

6) Kallad så efter den första boken vi läste, Hummelhonung av Torgny Lindgren. Jag har alltid tyckt att namnet är lite löjligt för att inte säga missvisande, trots allt läser vi oftast kvinnliga författare.

7) Minnesbilder från vårt dragiga krypin på Gibraltargatan: enorma baljor te, högvis med kurslitteratur och kompendier, Kerstins antika grammofon som hon spelade operetter på när hon var på det humöret, mina skampåsar med Loesjeaffischer som jag vid det laget tröttnat på att sätta upp, den russinlika musspillningen i hörnen.

8) Hennes doktorsavhandling Från bildstormare till apologet: Knut Hamsun genom decennierna handlade om hur receptionen av Knut Hamsuns böcker skiftat under åren 1918 till 1954. Hennes nuvarande forskning handlar om skillnader i receptionen av Karl Ove Knausgård i norsk och svensk offentlighet.

9) Jag vet faktiskt inte hur denna missuppfattning uppstod, men jag bar runt på den länge och yttrade den framtida akademiledamotens namn felaktigt flera gånger utan att någon reagerade.

10) En annan av Jan-Erik Borelius käpphästar.