Arbetaren guidar dig till sommaren 2019

Johan Apel Röstlund.
Johan Apel Röstlund
I den lilla byn Jädraås strax sydväst om Ockelbo i västra Gästriklands mörka skogar kan du åka tåg på gammalt vis. Den sex kilometer långa järnvägslinjen, som sommartid drivs av museisällskapet på orten, är en del av sträckan Dala-Ockelbo-­Norr­­­­sundets järnväg som bygdes för främst godstrafik i slutet av 1800-talet.
Stationshus och lokstallar står fortfarande intakta och det finns dessutom gott om andra gamla industriminnen i trakten.

Tågen går på söndagar, med extra turer helgen den 20–21 juli. Kring stationen finns även gott om bad- och fiskemöj­ligheter.

Mer information på www.jtj.org
 
Axel Green
Axel Green.
Om sommarens uppvärmning påminner dig om den globala dito och får dig att snegla mot kärnkraften som lösning på ditt koldioxidsfotavtryck och är nöjd så: börja då för allt i världen inte streama HBO-­serien Chernobyl. Den fick i alla fall mig att sluta överväga det sneglandet.

Dessutom är den både välskriven, välspelad och väcker tankar om vad som egentligen hände i Tjernobyl 1986, och hur det påverkat livet här i Sverige.

PS: Det är Stakka Bo som regisserat!

HBO:s välskrivna och välspelade serie Chernobyl. Regi Stakka Bo!
HBO:s välskrivna och välspelade serie Chernobyl. Regi Stakka Bo!

 
Björn Krogvig
Skaffa en cykel och stick ut på äventyr! Få saker är bättre än att susa genom landskap eller stad med ens egen muskelkraft som motor. Gör saker tillsammans och lär känna några fler att göra det med.
 

Jona Elings.

Jona Elings
Avkoppling: Åk till Furudal i Dalarna och övernatta i svävande rummet ”Supermåne” på Näsets Marcusgård.

Påkoppling: Åk till Berlin och fira Bauhausåret.

Urladdning: Bidra genom laborationer till sökandet efter 50 olika ord för kvinnors orgasm.

 
Toivo Jokkala
Res till Berlin med tåg. Om det fortfarande finns bokningsbara platser, efter det lilla uppsving i efterfrågan på klimatvänliga färdmedel som vi sett på sista tiden, är nattågen via Trelleborg–Sass­­nitz en klockren väg till den tyska (sub)kulturmetropolen. Och Berlin i sig självt är alltid klockrent som resmål.

Låna och läs böcker av Ursula K. Le Guin. Den amerikanska science fiction-författaren som dog förra året har inte bara utmärkt sig som den mest framstående i genren på sin kontinent – hon var också en lysande subtil samhällskritiker och -observatör. Perfekt för hängmattan.

 
Anna Remmets

Anna Remmets.
Utställning: Kultkonstnären och författaren Chris Kraus (i Sverige mest känd för den moderna klassikern I love Dick) ställer ut sin filmkonst på Galleri Index i Stockholm.

Aktivism: Just nu hotas flera, inte sällan socioekonomiskt utsatta, områden att ombildas till bo­stads­rätter, bland annat i Vällingby i Stockholm, där undertecknad bor. Att gå samman för att rädda det som är kvar av allmännyttan känns därför akut. Organisationer som driver dessa frågor är bland annat Nätverket Rädda hyresrätterna och Ort till ort. Aktiviteter planeras också till Järvaveckan i Stockholm i mitten av juni.

Att läsa: Med anledning av ovanstående: Renovräkt av Dominika Polanska, Sarah Liz Degerhammar och Åse Richard.  Sedan tycker jag att sommarledigheten är en utmärkt tid för att bekanta sig med den marxistiska feministen Silvia Federici, som tidigt skrev om reproduktivt arbete.

 

Tommy Sundvall.
Tommy Sundvall
I Malmö firas kultfilmen Quadrophenia 40 år den 5 juli, filmen där bland annat Sting är med, och Malmö Scooter Club firar detta med att visa den på storduk, med quiz och fest, den 6 juli klockan 20–04 i Folkets Park

Är man i Stockholm har Nordiska museet en väldigt spännande utställning om brittiskt mode och hur det påverkat oss i Sverige, inte sällan med stark arbetar­klass­förankring och funktionsplagg: British så in i Norden.

Ska man lyssna på en podd så ska man  lyssna på Apans Anatomi som ganska nyligen kommit med ett nytt av­snitt:
soundcloud.com/apansanatomi.

British så in i Norden på Nordiska museet i Stockholm.
British så in i Norden på Nordiska museet i Stockholm.

Josephine Askegård.
Josephine Askegård
Se på SVT Play: Vera. Alla fyra säsonger av serien om den knarriga kommissarie Vera Stanhope som verkar i grevskapet North­umberland mot skotska gränsen finns att se, och de är en njutning. Den som roats av Morden i Midsommer vaknar till av en skarpare huvudperson och mer samtida problematik. Brenda Blet­hyn äger sitt team. Till den 25 oktober.

Odla. Fröbomber, en chili i fönstret, ett tjuv­skott vid semestervatt­ning hos faster eller delad odlings­lott med några vänner. Det finns nästan alltid möj­lighet att starta en liten odling. Att få se det spira som ur ingenting är läkande, inspirerande och ofta en inkörsport till grövre verksamhet i branschen.

Frossa i Ett fall för Vera på SVT Play.
Frossa i Ett fall för Vera på SVT Play.

 
Axel Andersson

Axel Andersson.
Under sommaren 2019 finns det inget viktigare att göra än att uppsöka Youtube och se samtliga av­snitt av den brittiska tidningen The Guar­dians serie Anywhere but Westminster. Ett anti-­episkt tidsdokument av John Harris och John Domokos om hur ett politiskt system och en offentlighet har slagits i spillror av en populism understödd av digital platt­formskapitalism (ett öde som Storbritannien inte är ensamt om). Harris och Domokos vandrar i övergivna stadskärnor och ligger alltid steget före sina kollegor. Tusen artiklar om Brexit har inte lyckats säga mer än dessa fyrtio kortavsnitt om hur högern kapade periferins ursinne.

För att motverka politisk depression går det att med fördel med inspiration från den egenartade brittiska socialismen, som ofta idealistiskt sätter ett likhetstecken mellan det vackra och det rätta, att lyssna på polyfont körverk från öarna. Varför inte William Byrds Mässa för fem röster från slutet av 1500-talet? Kanske är det bara verklig­hetsflykt på änglavingar, men det kan behövas.

 

Anna Jörgensdotter.
Anna Jörgensdotter
Blå tåget eller Norrtåget! En kan åka utan att ens ha nåt mål, så himla trevliga tåg.

Serien When they see us på Netflix, skrämmande tydligt om rasism.

Plus att boken Pleasure Activism av adrienne maree brown är full av goda råd, för alla årstider!

 
Per Anders Svärd
Sommaren är bara en klibbig och obekväm transportsträcka mot en tid då man äntligen kan få något gjort igen. Det enda rimliga är att försöka undvika den genom att komma riktigt långt bort. Allra bäst är förstås att dra igång en rollspelskampanj i en helt annan värld. Folk kan snacka, men faktum kvarstår: genrer som fantasy, rymd­opera och postapokalyps är objektivt sett mycket häftigare än ”svensk sommar”. Kolla in svenska Fria Ligan eller besök DriveThru RPG på nätet för oändliga mängder äventyr i pdf-format. Dra sedan ihop några kompisar och kör.

Per-Anders Svärd.
Om alla du känner har åkt bort så får det bli superhjälte-tv i stället. Bäst just nu är Legion, Doom Patrol och Titans (i den ordningen).

Om familjen eller någon annan borgerlig institution tvingar dig att lämna bredbandsräckvidden, se åtminstone till att ta med dig Scott Hawkins The Library at Mount Char. Tänk Neil Gaiman på steroider eller Narnia baklänges så kommer du i närheten av denna makalösa bok om tolv föräldralösa barn och ett bibliotek större än världen.

Glöm inte heller att förbereda socialismen under sommaren, till exempel genom att läsa Hardts och Negris Samling eller Bhaskar Sunkaras Det socialistiska manifestet (båda nyutkomna på Tanke­kraft förlag).

 
Daniel Lindvall
Belgian Noir kallas ibland den nya vågen belgiska kriminalserier som dykt upp på senare år. Ofta utspelar de sig på landsorten mot en fond av avindustrialise­ring, kris och korruption. På Netflix hittas La Trêve,Tabula Rasa, Hotel Beau Séjour och belgisk-franska Black Spot, lite av en Twin Peaks i Ardennerna. På SVT går just nu andra säsongen av mer urbana Salamander. Dramatik för många regniga sommardagar.

Daniel Lindvall.
Svensk noir är bäst i bokform och Martin Holméns trilogi om bögen, boxaren och indrivaren Harry Kvists eländiga äventyr i 1930-talsdepressionens Stockholm är kanske de bästa kriminalromaner som skrivits i vårt land: Clinch (2015), Nere för räkning (2016) och Slugger (2017). Funkar lika bra för regn som för solsken.

Ingen debunkar liberal popekonomi bättre än Jason Hickel, antropolog med rötterna i Swaziland. På sin blogg  jasonhickel.org förintar han löpande de dumheter som vill få oss att tro att de flesta som dör av undernäring i Pakistan eller fryser ihjäl på parkbänkar i Sverige i själva verket inte alls är fattiga, eftersom de har mer än 18 kronor om dagen att röra sig med. I sommar tänkte jag passa på att läsa hans bok The Divide, en historia över den politiskt skapade – och räknat i kronor och ören alltjämt växande! – ojämlikheten mellan Nord och Syd från Colum­­­bus till våra dagar.

Exponerar sprickorna. Emil Boss nya vinbok får Julia Lindbloms rekommendationer.
Exponerar sprickorna. Emil Boss nya vinbok får Julia Lindbloms rekommendationer.


Julia Lindblom.
 
Julia Lindblom
Under svala och heta sommarnätter sitter det inte fel med ett eller två glas vin. Och det är väl inget konstigt med det, bara det att det är lätt att glömma bort varifrån vinet vi köper kommer. I sin bok Sydafrikanskt vin – En annorlunda vinbok, som kom ut på Federativs förlag i våras, granskar författaren, facklige akti­visten, tidigare systembolags­arbe­­­­taren och Arbetarenkrönikören Emil Boss arbetsvillkoren bakom flera av Systembolagets stor­­­­­säljare, och vilken roll svensk import spelar för lant­arbetare i Sydafrika.

Det är en bok om människorna som arbetar med vinet, men den handlar också om facklig kamp och organisering. Bokens framsida före­ställer ett vinglas mot bakgrunden av en klarblå himmel, men på närmare håll syns sprick­­or i glaset. Jag rekommenderar alla att läsa denna bok i sommar!

Publicerad
18 hours sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

5 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
7 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad