Solen ska precis gå upp i Cienfuegos. På piren vid ett kafé nere vid vattnet sitter några män i gråa arbetsoveraller och dricker sitt morgonkaffe medan de tittar ut över havet. Kaféet öppnar först om en timme men byggnadsarbetarna i hamnkvarteren får komma in och fixa sin egen frukost innan den långa arbetsdagen börjar. 

En av männen kommer fram och bjuder på en kopp. Han pekar ut över vattnet och förklarar vad det är de sitter och tittar på. 

– Ser du kryssningsfartyget där borta? Det finns allt på de där båtarna, pool, restauranger, allt. Kan du tänka dig? Det är rika turister från USA, de kommer på torsdag morgon och stannar någon dag. Sedan kommer det ett nytt fartyg nästa vecka, säger han. 

Några timmar senare gassar solen. Byggnadsarbetarna har börjat sina arbetsdagar för länge sedan. Nu har turisterna från kryssningsfartyget i  stället börjat trilla in till kaféet. De pratar om värmen och vad de ska göra i kväll medan de dricker dagens första Bucaneros och kollar nyhetsflödet i sina smartphones. Kaféet är nämligen ett av de enstaka ställena i staden där man kan koppla upp sig på internet. Det är därför också ett av ställena som Yoel brukar hålla till för att sälja wifi-­kort till turister. Han är egentligen utbildad barnmorska och jobbar flera dygns­­pass på sjukhuset i veckan. Men med en nyfödd son har han, likt många av hans vänner, vänt sig till turismen för att försöka få ekonomin att gå ihop. 

– Jag tycker bättre om mitt jobb på sjukhuset och skulle helst bara jobba där. Men nu kan jag inte bara tänka på mig själv, jag måste tänka på min son och hans framtid också, säger han. 

En solbränd kvinna i solhatt och midjeväska kommer fram till Yoel och ber om tre wifi-kort för fem pesos i turistvalutan CUC, motsvarande ungefär 48 svenska kronor. När hon har gått vänder sig Yoel om och ger mig en high five. Det här var en bra dag. Det är inte ens lunch och han har redan tjänat mer än vad han gör under en vecka på sjukhuset. 

Men nu kommer det att bli ännu svårare för kubanerna att få sin redan ansträngda ekonomi att gå runt. Och de gäller även för de som har övergått till att jobba inom turistnäringen. Den 17 april presenterade Trumpadministrationen de starkaste åtstramningarna någonsin av den 57 år långa blockaden mot Kuba. I ett tal som USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton höll i Miami inför veteraner från Grisbuktsinvasionen presenterades en rad nya sanktioner mot både Kuba och Venezuela. Detta angavs bland annat vara för att sätta press på Venezuelas president Nicolás Maduro och de länder som stöttar honom. ”Under den här administrationen kastar vi inte livlinor till diktatorer. Vi tar bort dem”, deklarerade John Bolton under talet. 

Förutom att det nu bland annat kommer att bli svårare för USA- medbor­gare att skicka pengar till Kuba och att besöka landet tillkännagavs samma dag att även att artikel III i Helms Burton-lagen nu kommer att implementeras. Detta innebär att USA-medborgare kommer att ha rätt att i domstol stämma företag som använder resurser som efter revolutionen nationaliserades av den kubanska regeringen. Enligt USA:s utrikesdepartement kan artikel III öppna upp för upp till 200  000 stämningsansökningar, till ett värde av tiotals miljarder dollar. Artikeln har tidigare kritiserats kraftigt internationellt och varje president sedan Helms Burton-lagen stiftades 1996 har därför valt att skjuta upp implementeringen av artikeln med sex månader i taget. 

Att artikel III i Helms Burton-lagen till slut nu tillämpas efter 23 år på is är en medveten strategi från Trumps sida för att vinna röster från inflytelserika exilkubaner i Florida i det uppkommande presidentvalet. Det menar Kubakännaren och författaren Thomas Gustafsson. 

– Ända sedan revolutionen och Fidel Castros maktövertagande har Kubapolitiken fått ett stort inflytande i valkampanjerna i USA. Florida är en nyckelstat. Den som vinner Florida vinner valet genom att den ger så många elektorer. Det är
mycket jämt mellan demokraterna och republikanerna i Florida. Därför kommer utfallen mot Castroregimen att bli hårdare från Trump, säger han. 

Sedan blockaden infördes 1962 har en stor del av kubanernas liv och framtidsutsikter legat i händerna på USA:s Kubapolitik. Under Obamas administration förbättrades relationen något och en historisk förändring tycktes var nära när Obama bland annat gjorde det lättare för USA-medborgare att resa till Kuba. Men sedan Trump tillträdde har han stegvis tilltäppt den öppningen som Obama gjorde, säger Thomas Gustaf­s­son. 

– Man ska komma ihåg att de ekonomiska sanktionerna, eller blockaden som kubanerna säger, är en omfattande lagstiftning som förändrats i flera etapper genom åren. Det är kongressen som stiftar lagar i USA. Obama kunde alltså inte riva upp några lagar när han införde en ny politik. Det var republikanerna som hade majoritet när han var president. Obama utnyttjade det utrymme han hade för att genomföra lättnader och öppna politiken. Det Trump har gjort är att han steg för steg skärpt tillämpningen av lagstiftningen, säger han. 

Och sanktionerna som Trump nu inför kommer att ta hårt på befolkningen i ett land som redan har ekonomiska svårig­heter, menar Thomas Gustafsson. 

– Kuba befinner sig i ett allvarligt ekonomiskt läge. Venezuelas kollaps innebär att en viktig allierad är på väg att för­svinna, inte minst ekonomiskt har Venezuelas stöd varit viktigt. Att USA nu täpper till den ekonomiska öppning som var på väg påverkar förstås. Det blir dyrare att importera. Inkomsterna minskar. Den massiva turistström från USA som kubanerna hoppats på kom av sig, säger han och fortsätter: 

– Om USA sedan dessutom kommer att försöka stoppa andra länder från att handla med USA, vilket Helms Burton ger ut­rymme för, kommer det förstås att påverka investeringsviljan hos utländska företag. USA:s Kubapolitik påverkar förstås livet för den vanlige kubanen. Det är redan nu svårt att få ekonomin att gå ihop. Det kommer bli svårare. 

Ett stenkast från kaféet nere vid Cienfuegos hamn bor Maria. Här driver hon ett omtyckt casa particular, den kubanska motsvarigheten till ett bread and breakfast, tillsammans med sin dotter. Hon oroar sig varje dag över vad som ska hända i USA och hur det kommer att påverka framtiden för hennes familj. 

– Jag har tidigare jobbat inom teknikbranschen i 34 år. Jag älskade mitt jobb men det var svårt med ekonomin. Inom turismen är det lite bättre, men långt ifrån tryggt. Om rummen står tomma i sex månader så får vi ju inte in någonting alls. Jag oroar mig hela tiden för min familjs framtid, men så är det. Vi kubaner är vana att leva med oron, säger hon. 

Maria är 64 år gammal och minns själv revolutionen och hur blockaden började få inflytande över deras liv några år därefter. När den så kallade ”speciella perioden” inträffade på Kuba efter Sovjetunionens fall var Marias dotter liten och stressen över hur hon skulle kunna försörja sitt barn tärde på henne. Därför skaffade hon aldrig fler barn. Den osäkra ekonomin gör att många kubaner även i dag väljer att bara skaffa ett barn, eller helt och hållet avstå, menar Maria. 

– Min dotter har redan en sexåring, men hon har nu bestämt sig för att inte skaffa fler. Framtiden är för oviss. Vi kan inte ta något för givet. Blockaden gör sig påmind varje dag, det är konstant svårt att få tag på basvaror som vanlig matolja. I dag var jag runt i hela staden utan att hitta värktabletter till min dotter som har huvudvärk. Men ännu värre är det förstås för de som är allvarligt sjuka, barn som har cancer och inte får medicin, säger hon. 

Maria tror inte att Trumpadministrationens strategi kommer att gå hem hos exilkubanerna i USA. 

– Vi har själva släktingar i Florida och det har många andra som vi känner också. De vill inte att det ska bli svårare att hälsa på oss och de vill kunna stötta oss ekonomiskt. Jag har svårt att tro att Trump kommer att vinna några röster från dem på det här, säger hon. 

Det första företaget att stämmas i enlighet med artikel III i Helms Burton-­lagen var kryssningslinjen Carnival Cruise. De stämdes redan samma dag som artikeln implementerades, den 2 maj. Bakom stämningsansökan står USA- medborgarna Javier Garcia Bengochea och Michael Behn, som menar att det är de som är de rättmätiga ägarna av hamnarna i Santiago respektive Havanna, hamnar som Carnival Cruise nu alltså använder sig av.

Bara en dag senare lämnade USA:s största oljeproducent Exxon Mobil Corp in en stämningsansökan på 280 miljoner dollar över bland annat ett oljeraffinaderi och bensinstationer som nu ägs av statliga Cuba-Petroleo och CIMEX Corp.

Enligt nyhetsbyrån Reuters förväntas ytterligare stämningar ramla in inom kort, från USA-medborgare som ser sig som de egentliga ägarna av bland annat sockerfält, hotellbyggnader och Havannas flygplats.

Skärpningarna av blockaden har mötts med stark kritik på Kuba såväl som internationellt. EU:s utrikespolitiska chef Federica Mogherini och handelskommissionär Cecilia Malmström var snabba med att komma ut med ett gemensamt uttalande efter Trumpadmi­nistrationens tillkännagivande den 17 april. Där konstaterade de att EU starkt motsätter sig beslutet, som de menar strider mot internationell lag, och uttalade att EU kommer att ”överväga alla alternativ för att försvara sina legitima intressen”.

Även Kanada har motsatt sig USA:s beslut starkt. Dagen efter att artikel III implementerades skrev landets utrikesdepartement i ett officiellt uttalande: ”Kana­das regering kommer alltid att försvara kanadensare och kanadensiska företag som utför legitim handel och investering på Kuba, och ser över alla alternativ i svar på USA:s beslut.” 

Oavsett vad som händer med USA:s Kubapolitik är Maria övertygad om att kubanerna kommer att ta sig igenom vad som än väntar.

– Den speciella perioden var tuff, men vi överlevde. Vi kommer att hitta sätt att överleva det här med. Trots osäkerheten kommer kubanerna att fortsätta att arbeta, dansa och festa. 

– Som vi alltid har gjort, säger hon med ett leende.

Britta Söderberg

Fotnot: Yoel och Maria heter egentligen någonting annat.