I slutet av november förra året hade snön inte kommit till Malmö än och
jag hade inte just de kängorna på. Men jag var på väg till ett möte med en av personerna som föranledde modet med kängor i grälla färger och blommiga klänningar, Maria Aljochina från Pussy Riot.

– Får jag kalla dig Masja?
– Ja, alla som är snälla mot mig kallar mig Masja.

Jag hade skrivit långa frågor, invecklade och komplicerade, för att verka intellek­tuell och initierad. Jag hade precis läst Masjas nyutkomna bok Riot Days och skulle intervjua henne om den på scen framför publik. Men när jag väl sattdär mittemot henne så var det framför allt bilden av de färgglada kängorna och blommiga klänningarna som seg­lade framför mig. De hade kommit att symbolisera motståndet, kampen mot en korrupt och nepotistisk nyfascism.

– Hur är det att leva i Putins Ryssland?

– Det finns ingen frihet eller demokrati. Ingen yttrandefrihet. Det enda vi kan göra är att protestera. Det senaste valet i Ryssland observerades av oberoende delegater från EU. När de kom fram till att valprocessen och resultatet inte var tillräckligt transparent och rättssäkert svarade Putin: ”Vad är dessa för tölpar som ska lära mig om mitt eget val? De borde lära sina fruar att laga borsjtj ordentligt i stället”, säger Masja och fortsätter:

– Egentligen har jag utreseförbud från Ryssland nu, men jag lyckades ta mig hit med hjälp av smugglare via Ukraina. Anledningen till förbudet är att Pussy Riot protesterade mot regeringens beslut att förbjuda den enda oberoende meddelande­appen ”Telegram”. Vi samlades utanför den gamla KGB­byggnaden och kastade färgglada pappersflygplan som protest. För detta dömdes vi till 100 timmar samhällstjänst och fick därmed också utreseförbud innan vi hade genomfört dem. Men det hade jag inte tid med, jag skulle ju komma hit.

Återigen förekommer de kulörta färgerna. Som en kontrast mot den grå, ogenomträngliga byråkratin. Motståndet gentemot det monolitiska och monokroma livet som håller folket i sitt grepp. Men när jag frågar Masja om valet av färger och estetik säger hon att de tog vad som fanns tillgäng­ligt just då. Hon verkar nonchalant inför frågan, men jag har läst hennes bok noggrant och i den berättar hon om hur det gick till när de valde turkosa strumpbyxor och rosa balaklavor. En blandning av det som är snyggt, billigt och provocerande. Till och med när hon satt i fängelse vid Uralbergen återkom idén om estetik, den här gången som en symbol för förtrycket.

– När jag var inlåst i kvinnofängelset tvingades vi sy militärens och special­ polisens uniformer, samma polis som hade eskorterat oss till förvaren. Vi såg till att knapparna var blanka och sömmarna raka, säger Masja.

Men Pussy Riot är naturligtvis mer än det visuella, och motståndets es­tetik tar sig olika, spretiga uttryck. Det relevanta är handlingen, striden, protesten. Anledningen till att Masja fängslades 2012 var just detta. Punk Prayer var en 40 sekunder lång perfor­mance inuti Kristus Frälsarens katedral i Moskva, som ledde till två år i fängelse. Ett välplacerat långfinger i den heliga statens hus.

– Anledningen till att vi valde att spela Punk Prayer just i den stora katedralen var att kyrkan hade blivit så korrupt under Putins styre. Ärkebiskopen hade handplockats av Putin. Han är en gammal KGB-agent som Putin själv och blev tillsatt så att staten kan vara säkra på att alltid ha kyrkans stöd. Dessutom är det inte längre en helig plats. Det finns en event-verksamhet där och man kan hyra lokaler för företagsfester. Katedralen drivs som en business, säger Masja, som själv är troende kristen.

Masja håller med om min egensnickrade idé om att Pussy Riot är ett ”fuck you” mot staten och makten. Hon ser nöjd ut när jag säger det. Hon har betalat ett högt pris för sitt motstånd. Två år i ryskt kvinnofängelse utan att få träffa sin, vid fängslandet, femårige son utom vid enstaka tillfällen.

– Upplevelsen av att sitta i ett ryskt kvinnofängelse beror på vilken avdelning du hamnar i. Jag har suttit både i en egen cell med TV och böcker och i isoleringen ensam i ett madrasserat rum, samt delat cell med andra intagna. Oavsett var du hamnar är en sak säker: om man bråkar med vakterna får man ett helvete med dem och ledningen. Och man måste bråka för att få sina basala mänskliga rättigheter tillgodosedda, säger Masja.

Under tiden bakom lås och bom fick hon flera gånger besök av människorättsaktivister som bevakade förhållandena i fängelset. Masja hade hungerstrejkat åtskilliga gånger i protest mot behandlingen hon och de andra intagna utsattes för.

– Jag ville inte vara tyst när jag kände att någonting orättvist pågick. Och allt som händer i fängelserna är orättvist. Vi har lagligt slaveri i vårt land. De fängslade kvinnorna jobbar i tolv till fjorton timmar per dag, sex dagar i veckan, med att sy polisuniformerna och uniformer till den ryska militären. För det får man motsvarade tre dollar i månaden. Vi kunde vara 100 personer i ett rum och dela på två toaletter utan varmvatten. Men mina stora problem uppenbarade sig först när jag började uppmärksamma dessa saker och protestera, säger Masja och fortsätter:

– När jag förflyttades från ett fängelse till ett annat skrev jag snabbt ner vad jag hade varit med om på en liten lapp och gav den i hemlighet till en människorättsaktivist som kom på besök. Efter det sattes jag i isoleringscell helt utan förklaring eller förvarning. Fängelseledningen satte hård press på mig och straffade mig ofta, de sa att jag bröt mot deras ”interna fängelselag”. Så jag ställde dem inför domstol.

Publiken framför scenen jublar när Masja efter en kort konstpaus yttrar orden ”och vann”. Jag känner någon slags stolthet svälla i bröstet när hon säger det. En av mina flickidoler, Maria Aljochina från Pussy Riot vann mot fängelset. I rätten, på deras egen plan- halva. Parallellen till David och Goliat ligger förstås nära till hands, men faktum är att det inte är en helt renhårig jämförelse.

För Masja hade hela världens stöd i ryggen. Även om de inte var där i fängelset med henne. Även om hon blev straffad av det korrupta systemet precis på samma sätt som andra fängslade kvinnor i Ryssland så var det en betydande skillnad mellan henne och hennes medsystrar där. Hon var världskänd, innan fängslan- det hade hon intervjuats i snart sett alla större medier i världen.

Hon visste att människor på utsidan brydde sig. Ett tveeggat svärd då detta också ledde till att hon bestraffades hårdare av fängelsepersonalen. Hon skulle inte tro att hon är något.

Det fanns andra politiska fångar i det fängelse Masja satt av sin tid, men majoriteten av förbrytarna på hennes avdelning var kvinnor som hade begått vad vi i en annan tid och på en annan plats hade kallat för självförsvar. Kvinnor som hade fått nog av att bli misshandlade av sina äkta män, kvinnor som varit på väg att bli våldtagna och huggit med ett vapen i ett sista desperat försök att komma loss.

Kvinnor som för att undvika den mest förtvivlade fattigdomen hade sålt droger. I Ryssland står nämligen kvinnors rättigheter inte särskilt högt i kurs, menar Masja.

– I mitt hemland är det tillåtet att misshandla kvinnor. År 2017 avkrimina­liserades våld i hemmet och redan innan det var lagen ett skämt. Poli­sen är alltid på mannens sida. Om en kvinna misshandlas och ringer polisen kanske de på sin höjd tar in honom i fyllecell över natten. Sedan när han kommer tillbaka är han ännu argare och misshandlar kvinnan värre, säger hon och fortsätter:

– Därför är det så förhållandevis få anmälningar om våld i hemmet som görs, för att man vet att det är lönlöst. Det finns ett stort mörkertal. För många av de kvinnor som var inlåsta med mig var fängelse det bästa alternativet för att komma undan de som misshandlade dem.

Jag frågar om metoo-rörelsens genom­ slagskraft i Ryssland och berättar om hur den tog sig uttryck i Sverige, då otaliga kvinnor skrev upprop mot sexuella trakasserier. Vittnesmål om maktmissbruk och ofredanden brann i offentligheten. En fördämning som brast. Masja är inte alls intresserad av att diskutera metoo dock. I hennes ögon är det ett västerländskt fenomen som inte är aktuellt i Ryssland, där kvinnor blir mördade på löpande band utan att staten gör någonting.

Det är tyst i salen. I ett måhända dumdristigt försök att lätta upp stäm­ningen frågar jag Masja om det inte också finns någonting positivt med att bo i Ryssland? Jag ångrar frågan direkt. Jag ville egentligen bort ifrån partikulariserandet och, i viss mån, exotifierandet av Ryssland som är så vanligt i Sverige och i det europeiska väst.

För oss är det som att kalla kriget aldrig tog slut, inte egentligen. Vi misstänkliggör allt som kommer från Ryssland och hyllar förbehållningslöst allt som är kritiskt mot Putin. Inte för att vi egentligen bryr oss om hur det ryska folket har det utan för att vi tolkar det som västvänligt.

I Ryssland finns en växande Sovjetnostalgi. Människor födda efter unionens upplösande längtar efter Stalin. Masja ser det som komplett galenskap. För enligt henne är Putins Ryssland inte så annorlunda från den värsta tiden i Sovjet, bortsett från att han är mycket mesigare än de gamla Sovjetledarna.

– Putin var bara en anonym, grå liten KGB­mus, men nu ska han vara Rysslands starke man, säger hon.

Maria Aljochina kallar sig feminist och kvinnorättskämpe. På frågan om hon hade g jort om allting, med den vetskap hon har idag, svarar hon tveklöst ja. Allt från Punk Prayer till protesterna i fängelset. Så länge Putin styr Ryssland kommer Pussy Riot att strida för rättvisa.

– I Ryssland är alla årstider så vackra, det är ordentlig vinter, vår, sommar och höst. Samt människorna och maten, det är det positiva med Ryssland. Jag skulle inte vilja bo någon annanstans i världen, säger Masja.