Enligt dokument och vittnesmål till Arbetaren har anställda på 08 Betonghåltagarna utfört skadligt bilningsarbete utan ansiktsskydd på byggföretaget Arconas bygge i Solna utanför Stockholm.
Uppgifterna tillsammans med Arbetarens tidigare avslöjande om håltagningsföretaget får nu Arconas vd Peter Kvist att reagera.
– Det jag läst låter inte vidare värst bra. Beter de sig på det sättet är det oacceptabelt i vår värld. Ett sådant beteende vill vi inte vara delaktiga i, säger Peter Kvist.
Peter Kvist. Foto: Arcona
Han säger att han personligen inte har detaljkunskap kring hur företaget har arbetat på Arconas bygge av nya S:t Eriks Ögonsjukhus, men bekräftar att det är ett företag som varit anlitat.
”Inom Arcona kompromissar vi aldrig med säkerheten”, står det att läsa på företagets hemsida. Men enligt Peter Kvist kan företaget inte hålla reda på hur varje enskild entreprenörs anställda jobbar under det dagliga arbetet.
– Vi står inte och tittar över axeln. Vi förlitar oss på att våra leverantörer sköter sitt arbete. Ser vi några felaktigheter säger vi ifrån, säger han.
Har ni inte arbetsmiljöansvaret över hela bygget?
– Det är klart vi har det. Vi har ju det övergripande arbetsmiljöansvaret på plats. Vi har inte arbetgivaransvar gentemot varje person. Det är de som tillhandahåller skyddsutrustning och ska följa rutinerna på bygget. Gör någon inte det så säger vi ifrån. Det är vårt ansvar, säger Peter Kvist.
Företag som inte hanterar medarbetarna schysst vill vi inte anlita och de kommer att bli spärrade i vårt register.
Peter Kvist, vd för Arcona
Påverkar uppgifterna om hur 08 Betonghåltagning skött arbetsmiljöarbetet ert förtroende för företaget?
– Om det som skrivs stämmer påverkas det. Då är det inget företag som vi kommer vilja jobba med. Företag som inte hanterar medarbetarna schysst vill vi inte anlita och de kommer att bli spärrade i vårt register. Vi försöker göra vårt för en sund bransch med konkurrens på lika villkor.
Hur går ni vidare nu?
– Jag måste ta kontakt med projektet och så får de titta lite djupare och se vad de gjort i detalj. Så här kan det inte vara, att de står och bilar mot regelverk och rekommendationer, säger Peter Kvist.
Om utredningen visar att företaget inte lever upp till arbetsmiljökraven kan det, enligt Peter Kvist, leda till att företaget inte bara portas från Arconas framtida byggen, utan också koncernföretaget Veidekke.
– Visar det sig att någon inte sköter sig får de inte jobba med oss eller Veidekke, säger han.
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.
”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid
Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”.
Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.
Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna.
Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.
När ska LO bli kampvilliga igen?
LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya.
Andra strejker ljus i mörkret
Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen.
Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.
Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.
Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.
En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden.
– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.
Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.
Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.
Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.
Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.
– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.
Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.
Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.
– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.
Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.
Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:
”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.
Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken, att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”
Faktakoll av det Stina Wollter skrev:
Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier
Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT.
År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv.
Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.
I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.
I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”
Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”
Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.
Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning.
Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.
Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.
Att de ljugit om våldtäkt
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”
Utdrag ur rapporten:
”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”
(…)
”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”
I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer.
”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”
Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar
Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)
Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kalladeHannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.
Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset
Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.
Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här: Del 1. Del 2. Del 3.
Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.
Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.
”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.
Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.
I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.
När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.
Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.
För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.
Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”
Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar?
”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”
Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?
”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”
På 1990-talet inledde Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj mot det fria skolvalet. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången. Foto: Viktoria Bank / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna
”Det påstått fria skolvalet har drivit på segregationen. Uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, har ökat – i världens mest marknadsanpassade skolsystem”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
Det kommer ett pressmeddelande: ”Skolvalet har inte brutit segregationen i gymnasiet”, konstaterar Göteborgs universitet. Tvärtom har uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, ökat de senaste 30 åren.
Under samma period har också skillnaderna i inkomst, hälsa och framtidsutsikter generellt ökat i Sverige. Detta har inte skett genom någon okontrollerbar naturlag. Inte heller kan det förklaras enbart med att en global nyliberal våg inte har gått att stå emot. Det är politiska makthavare som, med olika öppna eller dolda agendor, fattat beslut i denna riktning från 1990-talet och framåt.
Ur ett globalt perspektiv är Sverige ett av de länder i världen med mest marknadsanpassat skolsystem. Vi är, till exempel, det enda land som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstutdelande riskkapitalbolag.
Redan när denna marknadsanpassning skulle starta drev det fristående Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj emot ”det fria skolvalet”. Jag minns att min egen spontana tonårsreaktion var ”Va? Jag gillar fria val!” Men efter att ha hört och läst argumenten förstod jag snabbt vad de menade – det påstått fria valet skulle bara öka klasskillnaderna.
De fick snabbt rätt. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången.
Samtidigt domineras tidningsrubrikerna av en helt annan sorts skandal. Det snaskas ordentligt i det, säkert fruktansvärda, som hänt på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket (SSHL). Övergrepp och pennalism på internatskolan beskrivs som en chock för en skola som ser sig själv som ”snällare” än det ökända Lundsberg.
För oss långt från dessa miljöer känns det hela inte särskilt överraskande: skolor som är till för ”eliten” fostrar unga att se ner på andra. Oavsett om elittillhörigheten ses som ärvd genom uråldrig överklass, eller förvärvad genom att föräldrarna skaffat sig en position inom politik eller finansvärlden.
Så skapas nya makthavare, som tar nya beslut för att skydda sin egen position i samhällstoppen.
Tonåringarna hade rätt
Den politiska högern hånar gärna alla de som förespråkar förebyggande åtgärder i stället för hårdare straff. De som pekar på långsamma men helt omvälvande förändringar. Som – marknadsanpassningen av skolan. Uppenbarligen hade syndikalistiska tonåringar helt rätt i sina farhågor för 30 år sedan.
Jag vet att det inte är så massmedier fungerar. Men jag önskar att en enda av kvällstidningarnas skandalrubriker i dag i stället kunde ha fått handla om den marknadsanpassade skolans bidrag till att öka samhällets klasskillnader.
Är det på våra koloniområden som vi hittar den anarkistiska och antikapitalistiska visionen i praktiken? Arbetaren lämnar över pennan till det nystartade Stockholmsnätverket Kolonistas.
Den brittiska anarkisten, Colin Ward, menar det. Han skrev en hel bok om livet på koloniområden, The Allotment (med D. Crouch, nyutgåva 2023 med introduktion av Olivia Laing). Här fanns det självstyre i små grupper som han såg som motkraften till auktoritära hierarkier, folkliga landskap. Där det är folket som skapar landskapet med sina händer. I Sverige har vi folkliga landskap framförallt på områden som består av odlingslotter utan stugor. Odlingskolonister är alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla, skapa och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte alltid på det sätt som staden bestämt. Som självstyrande enheter vårdar vi kollektivt stora arealer mark samtidigt som vi inte ger upp våra individuella drömmar.
I Stockholm är det något antikapitalistiskt över formen för ett koloniområde. Kommunen äger marken och den har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser och priset på stugorna bestäms centralt. Alla har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Tänk om kommunen i stället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Tyvärr är det en utveckling som skett i övriga Sverige i områden med stugor.
Kolonistas och rätten att rota sig
Kolonistas har bildats för att fortsätta undersöka det som Colin Ward var på jakt efter. Ett annat sätt att bygga städer där folket ges större frihet och där våra händer skapar platser som tillåter oss att bygga relationer till både jorden och andra människor på ett sätt som ingen stadspark någonsin kan göra. Detta behövs eftersom vi ser hur politiker och tjänstepersoner inte längre vill skapa nya koloniområden. Vi ser ett behov av en rörelse som arbetar för mark till folket: alla ska kunna ha en plats i staden att kunna göra till sin egen. Vi arbetar för rätten att rota sig. Genom blommor och grönsaker kan vi odla kultur, hem och hemmahörighet. Vi står för allas rätt att känna sig hemma, och hyllar mångfalden i våra koloniområden.
Vi arbetar också för att förbjuda torv inom fritidsodling. I dag bryts det torv till odling vilket innebär stora utsläpp av växthusgaser. Flera andra europeiska länder agerar och att odla torvfritt har blivit en självklarhet. Men i Sverige är det torvföretagen som äger frågan och politikerna agerar inte. Klimatkollapsen väntar inte, därför driver vi frågan om torvfri odling.
Under en helg i oktober rullade en buss lastad med syndikalister genom mellersta och södra Sverige för att informera lantarbetare och JUF-praktikanter om deras rättigheter på gårdarna.
– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC.
På Centralstationen i Stockholm står det ”SAC” på en av skärmarna över avgångar. Det är morgonen den 9 oktober och drygt tio syndikalister har samlats för att hoppa på en inhyrd buss som under helgen ska åka till 16 lantbruksgårdar mellan Stockholm och Skåne. Längs vägen söderut kommer fler medlemmar att tillkomma.
Syftet med ”turnén”, som SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson kallar den för, är att informera lantarbetare om sina rättigheter och hur de kan hävda dem – på plats på gårdarna.
– Vi vill att de ska veta att vi är redo att ta emot dem om de vill gå med i facket, säger han.
Pelle Sunvisson, en av SAC:s två migrantorganisatörer. Foto: Vendela Engström
Ett annat syfte med resan är att få en bättre bild över hur JUF:s, Jordbrukare-ungdomens förbund, program med lantarbetarpraktikanter används.
– Vi har hittills inte träffat på någon enda gård som sköter sig, säger Pelle Sunvisson.
Hotfull bonde i golfbil
Det första stoppet är en mjölkgård utanför Flen, i Gnesta kommun. Regnet vräker ner. Det är gråmulet och lerigt. Alla trär på plastskydd om skorna och går ut för att hitta personer som arbetar på gården. I bostadshuset invid gården träffar gruppen en ukrainsk arbetare som berättar att det även finns ett flertal praktikanter från afrikanska länder på gården. Annars är det tomt, utöver korna som råmar inifrån ladugården.
– Är ni djurrättsaktivister? säger ägaren, som möter upp i en golfbil.
Några av fackets medlemmar som deltog under helgens lantbrukarturné. Foto: Vendela Engström
Pelle Sunvisson, som även är regionalt skyddsombud, berättar att de kommer från facket och att de besöker gården då de tidigare haft en medlem där.
– Ni har ingen rätt att vara här om ni inte har någon medlem här just nu, säger hon.
Det stämmer inte. Ett regionalt skyddsombud har rätt att besöka en arbetsplats såvida facket har haft medlemmar där, berättar Pelle Sunvisson.
Ägaren hotar med polisanmälan, och en anställd på gården startar en traktor och kör hotfullt fram och tillbaka framför fackmedlemmarna med skopan skrapandes i marken, samtidigt som han filmar bussen.
Lön från 47 kronor i timmen
Facket Stockholms LS av SAC har på senare år fått in allt fler ärenden från personer som arbetar inom svenskt jordbruk. Det kan vara allt från personer som arbetar med djurhållning till odling av diverse grödor. En gemensam nämnare för de som facket kommit i kontakt med är att de har migrantbakgrund, låga löner och att många av dem kommit hit som praktikanter via jordbrukare-ungdomens förbunds, JUF:s, internationella praktikantprogram.
Detta program har funnits sedan 1966 och riktar sig till ungdomar mellan 18–29 år som vill arbeta på gårdar i Sverige eller utomlands. Ersättningen ska täcka kost och logi samt ge fickpengar, och enligt JUF:s kollektivavtal ska praktikanterna inte arbeta mer än åtta timmar om dagen.
Enligt JUF:s avtal, som har sämre praktikantvillkor jämfört med ramavtalet för lantbruk, får praktikanterna en reducerad lön under det första året. De första sex månaderna får de 50 procent av minimilönen, därefter höjs lönen till 70 procent. Först efter ett år får de full lägstalön.
Minimilöner för JUF:s praktikanter från 1/7 2022 till och med 30/6 2023. Under det första halvåret, då lönen är 50 procent av minimilönen för lantarbetare, har personer över 19 år en lön på 63,24 kronor i timmen. Källa: JUF:s kollektivavtal för 2022 och 2023
Facket menar att avtalet allt oftare används för att få högutbildad och kvalificerad arbetskraft till Sverige från länder utanför EU.
– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna. För oss framstår det här helt och hållet som diskriminerande. Enda anledningen till att de har lägre lön är att arbetarna kommer från Afrika och Asien, säger Pelle Sunvisson.
Max två praktikanter per gård
Enligt JUF:s informationsbroschyr till de gårdar, eller ”värdar”, som tar emot praktikanter får en gård endast ta emot två praktikanter och sedan en praktikant per var femte anställd. ”Exempel: Det arbetar fem anställda på gården. Då får värden ta emot tre praktikanter”, står det i broschyren.
Arbetaren har tagit del av uppgifter från Migrationsverket om vilka gårdar som tagit emot praktikanter, samt hur många praktikanter gårdarna tagit emot. Enligt dessa uppgifter ser det ut som att ett flertal gårdar bryter mot regeln om antalet praktikanter.
När Arbetaren ringer JUF för att ställa frågor om praktikantprogrammet svarar de att de inte hinner svara på frågor om det just nu, eller kommande vecka. Däremot ber de att få frågorna via mejl:
I broschyren till gårdsvärdarna står att de får ta in två praktikanter och sedan ytterligare en per fem anställda. Men i vissa fall tycks det vara så att praktikanterna är hela arbetsstyrkan på gårdarna, eller att praktikanterna är betydligt fler än den angivna regeln. Är det här något ni känner till?
– Det är inget vi känner igen. Våra regler för hur många praktikanter en gård får ta emot är tydliga. Begränsningen finns för att varje praktikant ska kunna få den introduktion och handledning som behövs och för att praktikanter inte ska ersätta ordinarie arbetskraft, skriver Magdalena Birgersdotter, JUF:s vikarierande förbundssekreterare, till Arbetaren via mejl och tillägger:
– En verksamhet där praktikanterna skulle utgöra hela arbetsstyrkan är därför inte förenlig med hur vårt program ska fungera. Om vi skulle få kännedom om att en gård inte följer våra regler följer vi upp och åtgärdar.
Hur kontrollerar ni att gårdsvärdarna följer era riktlinjer?
– Fokus för JUF är att ungdomarna som deltar i programmet får möjlighet till internationellt utbyte, lära sig nytt och utvecklas inom sitt yrke. Därför följer vi upp gårdarna på flera sätt; genom rapporter från både praktikant och värd, praktikantträffar och gårdsbesök. Innan en gård blir värd tar vi in information om verksamheten, boendet och förutsättningarna för praktiken samt två referenser. Vi begär också bilder på boendet och så ofta som möjligt genomförs gårdsbesök, hos nya värdar och spontana besök hos befintliga värdar, skriver hon.
Hon berättar att praktikanten under praktikperioden lämnar in två rapporter om sin upplevelser av praktiken, en efter den första tiden och en i samband med att praktiken avslutas. Hon uppger även att de träffar praktikanterna vid återkommande praktikantträffar och är tydliga med att de ska kunna vända sig till JUF om något inte fungerar.
– Dåliga arbetsförhållanden ska inte förekomma. Därför följer vi upp lön, arbetstid, boende och praktikantens upplevelse, och agerar om något inte skulle fungera.
Hur många JUF-praktikanter finns i Sverige för tillfället?
– Under oktober finns 176 praktikanter i Sverige. Totalt tar vi emot omkring 250 unga praktikanter från Europa, Nordamerika, Afrika och Asien varje år.
Mjölkkor. Foto: Vendela Engström
Gröna arbetsgivare och Livs parter i JUF:s avtal
Kritiken från facken riktas framför allt mot att praktikanterna utnyttjas av vissa gårdsägare för att för att få billig arbetskraft, trots att de så kallade ”praktikanterna” i själva verket utför fullt, tungt och kvalificerat ordinarie arbete – ofta under bristfälliga villkor.
Pelle Sunvisson berättar att de lantarbetare han har kommit i kontakt med har bland de sämsta arbetsvillkor han har sett.
– Det är den absoluta botten, och då tycker jag att jag sett mycket dåliga villkor.
Varför är de här villkoren så mycket sämre än andra?
– Villkor blir dåliga om det finns en maktbalans som tillåter det. Just inom jordbrukssektorn är den särskilt skev eftersom där finns arbetare som inte bara är beroende av sin arbetsgivare för mat och pengar, utan också för boendet och sin framtid i Sverige. Personen är ofta bunden till gården under hela anställningen och isoleringen på gården gör det svårt att träffa andra och exempelvis ta sig till ett fackmöte, säger han.
Han tillägger att beroendeställningen fortsätter efter att anställningen på gården upphört, då många av gårdsarbetarna är beroende av böndernas rekommendationsbrev för att kunna få nya jobb.
– Vi har stött på flera fall där bönderna straffar arbetare som ställt krav genom att inte skriva sådana rekommendationsbrev.
Livsmedelsarbetareförbundet och Gröna arbetsgivare är parter i JUF:s kollektivavtal. När Arbetaren söker dem ges samma svar som från JUF: Skicka frågorna via mejl. Livs svarar, men inte på frågorna:
”JUF är en egen organisation med en egen styrelse och Livsmedelsarbetareförbundet har framfört att de företag där det förmedlas praktikplatser ska omfattas av kollektivavtal för att minska risken för oseriösa aktörer och eventuellt utnyttjande av arbetstagare.”
Gröna arbetsgivares förhandlingschef Anna Vargö skriver i ett mejl till Arbetaren att ”om en praktikant upplever att praktiken inte följer utlovat upplägg ska denne vända sig till JUF, som ansvarar för att hantera situationen.”
Under de första sex månaderna när de får 50 procent av minimilön, vilket blir mellan 50 och 70 kronor i timmen enligt avtalet. Hur kommer det sig att praktiklönen är lägre än i ramavtalet för lantbruk, djurpark och vattenbruk arbetare?
– För JUF:s utbytesprogram har ett särskilt praktikantavtal förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter. Avtalet bygger på att det är ett internationellt utbyte med praktikanter som inte har praktisk erfarenhet från svenskt lantbruk och som därför kräver handledning.
”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”
På flera av gårdarna ekar det tomt. Trots att det ska finnas flera praktikanter och anställda på gården. På några ställen tycks det nästan som att ägarna står och väntar. Under lördagen är det en lantarbetare som berättar att bönderna ”varnats” om att facket är på väg.
”Joe Hill är vår hjälte. Han var en fackligt aktiv migrantarbetare som emigrerat till USA”, berättar Pelle Sunvisson för en av deltagarna som frågar vem det är. Foto: Vendela Engström
På en mjölkgård får korna trängas i en lutande inhägnad, några har sår på benen och de är täckta av lera. Här träffar facket en JUF-praktikant som berättar att han utför ett tungt, självständigt och monotont arbete utan något egentligt utbildningsmoment, samt att han inte får betalt för övertiden.
Facket lämnar över en broschyr och berättar att han gärna får höra av sig, att han har rätt att få ut ob-ersättning och att han har rättigheter som alla andra arbetare i Sverige. Han oroar sig för vad ägaren ska säga om de får veta att han pratat med facket.
– Jag visste inte att vi har rättigheter i Sverige, säger han.
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT
Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”
När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.
– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.
I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.
Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.
– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.
Till minne av Björn Söderberg
Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.
– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.
I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.
Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.
Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”.
Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.
Vikten av fackligt motstånd
Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.
Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?
– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.
Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.
Från Hälsinglands mörka skogar till utsålda biosalonger i ett trettiotal städer. Christer Johanssons otroligt populära humorfenomen från Alfta blandar vardagshumor, buskis och arbetarstolthet. Foto: Johan Apel Röstlund och Lucky Dogs
De är humorgruppen från Hälsingland som tagit hela bruksorts-Sverige med storm. Ändå syns de sällan i de stora medierna. Det är fulkulturmed hjärtat bankande för arbetarklassen. Nu hoppas gänget bakom Småstadsliv på revansch. I oktober går filmen Mellan himmel och körtburkar upp på de stora biograferna och biljetterna har redan sålt snabbare än till senaste Star Wars.
– Nu jävlar är det på riktigt. Vi bestämde oss att satsa men samtidigt inte förändra oss själva. Det är fortfarande mer bekvämt med en lösmustasch för elva kronor än kamerautrustning för flera miljoner.
Christer Johansson dricker upp det sista ur ölen och slår ut med armarna.
– Fan vilka frågor du ställer.
Han är hjärnan bakom supersuccén och det långlivade humorfenomenet Småstadsliv från Alfta i sydvästra Hälsinglands inland.
Christer Johansson menar att han och gänget bakom den populära humorgruppen fått en helt ny publik att gå på bio och teater. Foto: Johan Apel Röstlund
Med hundratusentals följare och fans från hela landet har hans gör-det-själv-projekt sålt ut föreställningar från Malmö i söder till Älvsbyn i norr. Det som började med enkla sketcher på Youtube har vuxit till en av de största svenska humorsajterna på nätet utan någon som helst draghjälp från annat än de egna fansen. Intresset från de större tidningarnas kultursidor har i alla år varit noll och ingenting. Men nu kan det snart bli ändring. I mitten av oktober går nämligen Småstadslivs största filmprojekt hittills, Mellan himmel och körtburkar, upp på bio och intresset är enormt.
– De ringde från filmstaden i Uppsala och sa att våra biljetter sålt snabbare än den senaste Star Wars-filmen. Förstå den grejen för en kille med nioårig grundskola från Alfta.
Vi sitter på en inglasad uteservering i centrala Gävle dit Christer Johansson nyligen flyttat från Hälsingland. Det är gråmulet och han tittar ut över det folktomma Stortorget och blickar bort mot den rödsnurrande SF-skylten ett stenkast bort. Där är åtta salonger redan bokade och likadant ser det ut i andra delar av landet. Efterfrågan på biljetter är kolossal.
Den sjukskrivne grävmaskinisten Ingemar Andersson har fått hundratusentals svenskar att vika sig av skratt hemma i sofforna. Foto: Lucky Dogs
– Det är klart man är lite stolt. Tänk om jag hade vetat det här när vi drog igång hemma i byn. Att jag 16 år senare skulle sitta utanför filmstaden och göra en intervju med dig. Herregud alltså.
Småstadsliv är buskis från glesbygden. Det är springa i dörrarna-fars, bondkomik och slapstick. Men också träffsäkert som få andra humorserier. Med dråpligt lysande dialoger, ibland vulgärt, på lilka bred som karakteristiskt karg hälsingedialekt. Vardagshumor där den hela tiden växande publiken vrider sig av skratt hemma i sofforna.
Ni har över en halv miljon följare och säljer ut föreställningar vart ni än åker. Ändå läser man aldrig om er på de stora kultursidorna …
– Det spelar verkligen ingen roll hur många vi drar till oss för vi kommer aldrig accepteras i den där världen. Eller få några fina recensioner heller för den delen. Vår publik består av svetsare, grävmaskinister, städerskor, eller lokalvårdare säger man kanske nu för tiden, och arbetslösa. Vanliga knegare helt enkelt. Och ser man ner på oss då ser man fan ner på dem också. Skulle det komma in ett gäng utbildat teaterfolk här på krogen hade de aldrig slagit sig ner vid mitt bord och på sätt och vis är väl det lite skönt också. För jag vet inte vad jag skulle säga heller. Jag hade nog inte ens berättat för dem att jag också är skådespelare och sysslar med film. Det hade väl snarare blivit nått helt vanligt som typ, ”Vilket hockeylag håller du på då?”
Christer Johansson lyfter gång på gång att de med sin humor fått en helt ny publik att strömma till biografer och teatersalonger. Människor som vanligtvis inte lägger pengar på kultur betalar nu biljetter, hotell och restaurangbesök i samband med Småstadslivs föreställningar.
– Vår publik kommer med keps och köper öl innan föreställningen. Det är ovanligt i teaterkretsar i Stockholm. Där beställer man vanligtvis ett glas vin i paus. När Småstadsliv går på krogen händer det att baren är tömd redan innan vi gått upp på scenen.
Handlingen i Småstadsliv kretsar kring ett gäng karaktärer halvt hämtade ur verkligheten. Innan Christer Johansson valde att satsa helhjärtat på sitt humorprojekt drev han krog i Bollnäs. Där hittade han inspiration till många av huvudpersonerna.
Kärleksfull, varm, igenkänningshumor. Det är vad Christer Johansson och gänget bakom Småstadsliv vill förmedla. Foto: Lucky Dogs
Han beskriver sig själv som en betraktare. Privat sitter han hellre en bit vid sidan av än ställer sig själv i centrum. Alltid iakttagande. Något som krävs för att hitta de populära rollfigurerna med hög igenkänningsfaktor.
– På många sätt driver vi ju med oss själva och varifrån vi kommer. Det är humor om sju till fyra-tillvaron med matlåda och drömmar om campingsemester. Jag menar Robert Gustafsson kan säkert imitera en dalmas eller hälsing med dialekten men han kan inte göra det på samma sätt som oss. För han har aldrig levt i det han skildrar.
Någonstans, utan några övriga jämförelser, är det svårt att inte tänka på den legendariska amerikanska författaren Mario Puzo. Mannen bakom romanen Gudfadern, vars böcker kommit att bli världens mest hyllade filmepos.
Han berättade i intervjuer innan sin död hur han samlade material till handlingen om den mytomspunna maffiafamiljen Corleone på caféer och barer i Bronx och Brooklyn. Hur han slog sig ner vid ett bord med en cappuccino och bara lyssnade in. Kände av stämningen på de rökiga haken där verklighetens gangsters träffades i 1960-talets New York.
Christer Johansson beskriver något liknande.
– När vi är ute och åker letar jag alltid upp ortens sunkigaste pizzeria med rättigheter och sätter mig i ett hörn. Det är ju där de riktiga livshistorierna finns. De här otroligt fina människorna som ofta levt ganska hårt och som många ser ner på bara för att de sitter och tar sig en tisdagsöl mitt på dagen. Därför kan jag vardagstugget och ibland hittar man nått att spinna på för att använda i våra filmer.
Foto: Lucky Dogs
Och det är just karaktärerna mer än kanske handlingen som etsat sig fast hos publiken och gjort Småstadsliv så otroligt populärt. Ingemar Andersson, den sjukskrivna grävmaskinisten och alltid lika törstiga strulpellen. Eller den kärlekskranka Agneta Patrull med smak för billigt lådvin på badstranden och karlar. Och så alltiallo-mekanikern Stånk-Tommy med total avsaknad av självinsikt.
Det som slår mig är att er publik till största delen kommer från orter bestående av ganska typisk arbetarklass. I Norduppland, stora delar av Norrlandkusten, Bergslagen och Värmland. Det så kallade rostbältet …
– Så är det ju och det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor. Du måste ju bottna i dina karaktärer för att det ska bli kul. Jag tycker det där är så jävla viktigt. Det och att aldrig glömma matlådan.
Christer skrattar och knyter näven över bordet.
Den största publiken finns i Sveriges så kallade rostbälte. ”Det finns en otrolig arbetarstolthet i vår humor”, förklarar Christer Johansson. Foto: Lucky Dogs
– Jag minns en av få rubriker vi faktiskt fått en gång efter en föreställning på en teaterscen uppe i Norrland. Det var liksom ”Dagen finkulturen rann ut i pissoaren”. Men vi har visat att man inte behöver gå via SVT för att lyckas. Vi har gjort allt själva. Lekt oss fram och följt våra drömmar. Och kolla på vår publik i dag, det är fler än 500 000 som följer oss. Vilken jävla kraft det finns i det.
Och nu från Youtube och lågbudget till utsålda biosalonger i hela landet.
– Ja fyfan. Nu har vi sjösatt båten och kan bara stå kvar på kajen för att se vart det här tar vägen. Tänk om man hade vetat det …
Nu måste du ändå besvara den där svåra frågan. Beskriv Småstadsliv med tre ord för den som inte känner till er.
– Jävlar alltså. Men okej. Vi är ju liksom inte dumma och jag tycker inte om att roasta och mobba så där som många gör nu för tiden. Så de där tre orden får väl bli: Kärleksfull, varm, igenkänningshumor.
