Med en av Sydamerikas högsta inflationer är det inte konstigt att argentinarna sviker Punta del Este, Uruguays fashionabla badstrand, två timmar öster från huvudstaden Montevideo.

Jag reser till Buenos Aires för att träffa vänner och aktivister, folk som har länge kämpat för att få landet på fötter. Hernan möter mig vid Buquebus, båtterminalen som är hemma hamnen för den snabba båten som förenar Rio de la Platas bägge huvudstäder. Det var annat på Evert Taubes tid, då tog resan nästan nio timmar, så bredd är floden.

Men i dag tar resan bara tre timmar och det är många som pendlar, argentinska och uruguayska studenter och arbetare jobbar på den ena stad och sover i nästa.

Hernan är elektriker och är anställd av Argentinas statliga företag. Han är anarkist och fackligt aktiv. Han berättar om alla elektriker som dödades under diktaturen, under det så kallade Smutsiga Kriget.

Han marscherar den 24 mars, med honom marscherar hela Argentina, eftersom det är 43 år sedan en militärjunta tog makten. I början på den mäktiga tåget går De galna mödrarna. Deras huvuden täckta med vita halsdukar har blivit en symbol. Det är få av dem som är kvar, de är mellan åttio och nittio år och numera letar de efter sina försvunna barnbarn, stulna från föräldrarna och överlämnade till barnlösa militärer.

Jag frågar Nora Morales de Cortinas, 89 år, en av grundare till Madres de Mayo. Hon är psykolog och letar fortfarande efter sitt försvunne son, Gustavo. Hon deltog nyligen i marschen för fri och laglig abort som samlade miljoner argentinare men som tyvärr inte räckte för att bli godkänd av senaten.

Nora säger att ”vi argentinare har överlevt så mycket, gått genom så mycket; giriga politiker, besatta militärer. Nu sprider sig likgiltighet och maktlöshet, folk har tappat tron på framtiden och solidariteten med de som har det sämre ställt är försvagad”.
Många kastades levande i Rio de la Plata, i så kallade dödsflygningar.
Nära 30 000 dissidenter betalade med sitt liv, de flesta är fortfarande försvunna. Många kastades levande i Rio de la Plata, i så kallade dödsflygningar.

Jag möter Graciela Taquini, en av Argentinas mest betydelsefulla videokonstnärer och medlem av Konstakademin. Hon kommer från en överklassfamilj som var mycket kritiska mot Juan Perón, generalen som färgade den argentinska politiken under decennier.

Och Graciela säger att ”det gör han fortfarande, från graven”. Cristina Fernandez de Kirchner var president två gånger som företrädare för peronisternas parti, Partido Justicialista. Men nu är hon anklagad för korruption och penningtvätt, flera hundra miljoner dollar försvann från statskassan och hamnade på hemliga konton i Uruguay och Europa.

Domarna vill sätta Cristina Fernandez de Kirchner i fängelse och på det sättet kan hon inte kandidera till president för en tredje period. Det påminner om vad hände i Brasilien med Lula da Silva som säkert skulle ha slagit Bolsonaro om han hade fått kandidera.

Graciela och Teresa, som skriver för den mäktiga tidningen Clarin, berättar om hur desperata människorna är, hög arbetslöshet och rekorddyra hyror får människor att bo på gator och torg. Buenos Aires centrum är numera ett tomt skal, stängda affärer som inte klarar av att betala hyrorna och tusentals människor som bor på paradgatorna.
Det råder brist på mjölk, barnfamiljer är tvungna att köpa dyra mjölksurrogat.
Det råder brist på mjölk i Buenos Aires, barnfamiljer är tvungna att köpa dyra mjölksurrogat, lastbilarna som transporterar färsk mjölk till den mäktiga staden med tio miljoner invånare strejkar, bensinen är rekorddyr och de kör mycket långa arbetspass.

Teresa berättar om La Salada, ett slags parallellt universum där allt säljs och köps, från människoliv till boskap. Det väldiga området bara en timme från centrum, löper längs motorvägar och tågspår. Där hamnar fattiga invandrare, mest från Kuba, Venezuela, Bolivia och Peru och inhemska gangstrar som fungerar som ett beskyddande maffia, man måste betala för beskydd för att kunna sälja något i La Salada.

Buenos Aires är också en myllrande stad full av fashionabla kaféer och restauranger och de välfyllda boklådor lockar unga studenter och akademiker. Att köpa böcker och läsa dem är fortfarande ett relativ billigt nöje i staden där Jorge Luis Borges och Ernesto Sabato verkade.
Barnfamiljer bor på gatan eller i övergivna tågvagnar, den informella staden sprider sig som en bläckfisk.
Mauricio Macri, den sittande presidenten, är känd för sin nyliberala diskurs, ekonomin ska saneras och statens roll minskas men den sociala kostnaden är hög och misären sprider sig. Barnfamiljer bor på gatan eller i övergivna tågvagnar, den informella staden sprider sig som en bläckfisk.

Men de flesta tippar att Macri kommer att väljas om ändå, peronismen är splittrad mellan tiotals olika fraktioner och Cristina Kirchners rykte är befläckat, alla väntar på en Messias men hittar ingen.

Den vanliga argentinaren har förlorat sitt hopp och i de fattiga provinser som gränsar mot Bolivia ser man något tidigare otänkbart: fattiga argentinare som söker jobb i Bolivia, kontinentens mirakelekonomi. Det har varit tvärtom i många decennier, men Evo Morales har visat sig vara en bättre president för sitt folk än Mauricio Macri, marknadens gullpojke.

Kultur och utbildning har drabbats hårdaste av Mauricio Macris nedskärningar, tusentals bibliotekarier och kulturarbetare har avskedats i hela landet och analfabetismen sprider sig i de fattigaste provinserna.

Framtiden ser mörk ut för ett av världens största och rikaste länder.