10
Vid morgonkaffet på Lao-Tse var stämningen tryckt.

– Det har hänt nåt för jävligt pinsamt, sa Hanna. Jag har fått drypan och så skällde jag ut Tomas för jag trodde det kom från honom. Men det kom inte från honom.

– Vad hade du fått, undrade Marit som gått ifrån för att svara i telefon.

– Drypan. Vanlig hederlig gonorré. Jag trodde sånt drabbade andra men aldrig mig. Har nån av er ha det?

Ingen hade haft det.

– Det är en bagatell rent kroppsligt, men fy fan för allt det moraliska. Eftersom det inte är Tomas måste det vara Claude.

– Claude? Rebecca höll på att välta kaffekoppen av ren häpnad. Har ni ha ihop det?

– Ja, jag trodde det knappt själv. Det måste ha varit på festen hos Pernilla och jag var ganska packad och förbannad på Tomas för han bara hånglade med Beatrice. Men Claude är en sån idiot, det är obegripligt att man kan hamna i säng med en sån typ. Och så är han tillsammans med Marie och dom ska just ha barn.

– Hon behöver väl inte veta om något?

– Det är Claudes bekymmer, jag antar att han inte fått det från henne. Men jag är alltså enligt lag tvungen att uppge för sjukhuset vem som smittat mig.

– Enligt lag?

– Lex veneris heter lagen. Jag sa att jag inte visste vem som smittat mig och fick en jävla utskällning av den moraliskt högtstående sjuksköterskan som fyllde i mina papper.
…kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.
Marit skakade på sitt hår som blänkte i vårsolen.

– Ring Claude i alla fall och säg till honom att inte sprida det vidare.

– Men jag vill inte ha med honom att göra. Han måste veta om det. Han visste säkert om det redan då. Det vore likt honom.

– Vill du att jag ska ringa, frågade Marit hjälpsamt.

– Kan du göra det? Det vore verkligen hyggligt, jag tror inte jag klarar det själv. Om det är Marie som svarar så behöver du inte säga vad saken gäller. Jag vill inte lägga mig i deras privatliv.

– Nej, nej, jag ska inte säga att du Marie, det var ett rent misstag att Hanna råkade ligga med din man, hon menade inte att lägga sig i ert privatliv och hon menade inte att få drypan av din man, men kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.

– Nästa gång är det någon annans tur. Det syns inte utanpå om en kille har gonorré. Vill du ringa åt mig?

– Visst. Jag prövar Claudes jobb genast.

Marit gick till rummet bredvid. Nina funderade. Om vem som helst kunde ha gonorré, kunde Mikael Hamilton ha gonorré.

– Kan precis vem som helst ge en gonorré, frågade hon försiktigt.

– Ja inte över middagsbordet förstås, sa Rebecca. Ni måste knulla. Värst vad du ser bekymrad ut, Nina. Är det Mikael? Säg inte att han lyckades i alla fall?

– Nej.

– Är det alldeles sant? Du ser hemskt olycklig ut. Men jag kan lova dig att Mikael är helt frisk.

– Hur kan du veta det?

– Oroa dig inte. Jag vet det säkert, lugnade Rebecca.

– Mikael, sa Hanna drömmande. Mikael är en riktig läckerbit i sängen. Det är några år sen nu, men det var fint.

Marit kom tillbaka. Claude var på sammanträde, hon hade inte fått tala med honom.

Nina tänkte på hur ont det hade gjort när hon låg med Mikael, så obegripligt ont. Hon måste ha hjälp.

– Känner ni till någon bra gynekolog?

– Du menar Martin Bergstrand, den långe rödhårige som du träffade på festen hemma hos mig, svarade Marit. Honom kan du fråga Rebecca om. Han är nog också en riktig läckerbit i sängen.

På posten var det långa köer av firmabud. De var fullastade med paket och provpåsar, precis som Nina. De tyngst lastade hade kärror som de drog. Yrkesbesökarna på posten var betydelsefulla och själv kände hon att om inte hennes provpåsar spreds över Sverige skulle Lao-Tse inte få in några nya order. Hon var antagligen inte bättre på att stå i postkö än någon annan. Men att stå i postkön var att delta i det riktiga livet, det som hon drömt om varje minut i klassrummet i Hässelby Gårds Högre Allmänna Läroverk.

När hon kom in i matbutiken var det samma sak. Hennes chefer måste ha lunch för att fungera. Hon läste dagens matsedel på väggen. Tre omeletter, skinka, champinjon och räkor, alla kostade fem kronor och tjugofem öre. Hon köpte fyra portioner blodig rostbiff med potatissallad och en förpackning med kapris. Mjölk att dricka till och en påse mandelbågar till kaffet.

Hon återvände genom Kungsträdgården. När hon dukat i köket, kom Rebecca först in.

– Jag kan erbjuda dig litet omväxling, Nina. Vi har fått ett erbjudande. Vill vi formge ett komplett program fritidskläder för KF? Från underkläder till regnkläder? I så fall är vi inbjudna att besöka dom fabriker som skulle vara aktuella för tillverkningen, för att bekanta oss med produktionen. Du och jag kan studera plastfabriken. Regnkappor med svetsfog. Hur ser det ut med tiden?

Nina, som gärna ville se en fabrik för svetsade regnkappor, tyckte att det såg bra ut med tiden.

– Då reser vi i nästa vecka. Det är inte säkert att vi kan göra något alls åt KF, men det är bra för oss också att se nya tillverkningsmetoder och börja tänka i nya banor.
Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?
När de satt sig runt bordet kom Hanna med några blommönstrade tallrikar i röd plast. Hon ville höra allas omdöme. Marit föreslog glesare mönster, Rebecca undrade om man skulle nöja sig med mönsterbård i kanten. Nina undrade varför det måste vara mönster, tallriken såg bra ut utan blommor, tyckte hon.

– Men det är blommorna som är vårt uppdrag, förklarade Marit. Vi får in en servis som Tempo har problem med. Den är bra i formgivningen men den går inte att sälja. Dom vill ha ett mönster som ska ge den ett vänligare uttryck. Blommor, fjärilar, något åt det hållet.

De la upp maten på de målade tallrikarna. Potatissalladen med sin bestämda vita färg och sin ogenomskinliga konsistens passade bra på alla tallrikar. Rostbiff en gjorde sig däremot inte på någon. Den röda färgen och de knallgula blomrankorna fick den att se grå ut även där den var som läckrast blodröd i mitten.

– Egentligen är det bara vita och bruna tallrikar som är snygga till mat, sa Marit. Men folk vill ha dekor på porslinet.

– Jag förstår inte det här, sa Nina. Enfärgade tallrikar finns det nästan inga, det borde vara lätt att sälja, men blommiga finns det hur många som helst. Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?

– Våra är bättre, sa Rebecca.

– Det lönar sig bra, sa Marit. Blommor säljer bra. Dom ska likna allting som redan finns, annars vågar folk inte köpa. Ändå ska det vara litet, litet annorlunda så att det syns vilka som har nytt porslin och vilka som har gammalt.

Nina tappade intresset för blomstermönstren och tittade upp. Ovanför matbordet hängde ett porträtt av Mao Tse-tung tillsammans med porträtt av Marx och Lenin. Hon hade föreslagit att de skulle ta ner alla tre gubbarna när firman fick besök av uppköpare, men de andra ansåg att sådana kommersiella kompromisser var uteslutna. Hon började fråga ut sina chefer om hur revolutionen skulle se ut i Sverige.

– Vem ska sköta landet efteråt?

– Dom nya ledarna förstås, sa Marit.

– Dom arbetande massorna är själva kapabla att sköta ett land. Det behövs inga nya ledare, sa Rebecca.

– Men jag förstår inte i alla fall, sa Nina. Om till exempel Dag Myrenberg leder revolutionen, ska han då styra landet efteråt? Hur skulle det gå? Vill ni ha honom som ledare för landet Sverige?

– Du hakar upp dig på detaljer. Du måste gå till grunden först, sedan kommer detaljerna, sa Hanna.

– Vad är grunden?

– Det gäller vilken klass som ska inneha makten. Vi måste kämpa för proletariatets diktatur, för det arbetande folkets diktatur.

– Vem bestämmer vad det arbetande folket vill?

– Det finns objektiva klassintressen.

– Vad är det?

– Det kan du läsa om hos Marx.

– Men om folket vill ha något som ni tycker är helt fel, är det rätt i alla fall då?

– Om folket vill det, är det inte helt fel.

– Men om folket anser att negrer är sämre människor och inte bör få utbildning, som i sydstaterna i USA, så blir det inte rätt hur många som än tycker så.

– Felet med dig, Nina, är att du är ganska uppblåst när du sätter den sidan till.

– Uppblåst? Men vad tycker ni själva? Om folket vill ha rasdiskriminering, böjer ni er för folket då?

– Folkets objektiva intressen är en helt annan sak än folkets vilja.

– På vilket sätt skiljer dom sig?

– Folket är inte alltid medvetet om sina objektiva intressen.

– Kan det vara folkets objektiva intresse att ha rasdiskriminering i ett land?

– Nej.

– Hur vet ni det?

– Läs Marx får du se.
Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?
Nina mindes morfar och mormor och Gud. Det här var likadant. Man försökte framställa en fråga och bara genom att fråga bevisade man att man trodde sig vara förmer än andra och frågan kunde inte upprepas när den inte fick svar. Men sedan utbredde sig de troende om vad som innerst inne händer och sker, och då visar det sig att de själva anser sig förmer än alla andra.

– Marx hade överblick, han hade utbildning.

– Har ni överblick och utbildning?

– Litet grann har vi väl. Vi studerar ju hela tiden.

– Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?

– Det är klart. Om vi har insikt i vad som är det arbetande folkets objektiva intressen, då kan man inte diskutera saken. En insikt är en insikt.

– Varför skulle inte folkets ord gälla högre än ert, när det i alla fall är dom som är folket?

– För att vi hämtar vår kunskap från Karl Marx.

– Men om jag var folket och inte tyckte som Karl Marx?

– Du skulle tycka som Karl Marx om du insåg dina objektiva intressen.

– Men om Karl Marx och jag verkligen tyckte olika, måste det då alltid vara han som har rätt och jag som har fel?

Det ringde på dörren och Hanna öppnade. Det hördes ett tjut. Det var Danne och Marie-Louise som kom från Kina. De hade presenter: Maos lilla röda på kinesiska, en skiva med Internationalen på kinesiska, grönt te.

– Gud vad kul att se er. Hur har ni haft det?

– Helt fantastiskt, sa Danne.

– Var Kina som ni trodde?

– Mycket bättre, försäkrade Danne.

Danne gick med Marit för att ringa. Nina blev ensam med Marie-Louise. De kramade om varandra och Marie-Louise skakade på huvudet och la pekfingret över läpparna.

– Jag ska berätta hur det verkligen var, innan dom kommer tillbaka. Kineserna är rasister. Jag trodde inte jag skulle få uppleva hur det är att vara neger. Dom sista tio dagarna fick vi inte lämna hotellet utan säkerhetsvakter. Värdarna fruktade att vi skulle utsättas för våld. Det pågår en kampanj mot allt utländskt och vi var ju utlänningar. Jag var livrädd, även när vi hade vakter. Och det var aldrig under plus trettiofem i hotellrummet.
Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden.
Nina lyssnade förstummad på de snabbt framviskade orden.

– Folket fick vi aldrig träffa och det var nog lika bra det. Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden. Man måste inse nödvändigheten av denna utlänningsfientlighet, som en del i kampen mot den amerikanska imperialismen. Sånt där skitsnack, hela nätterna på hotellet medan svetten rann.

Marie-Louise avbröt sig när Hanna kom tillbaka. Nina drog med sig Marie-Louise ut på lagret för hon ville höra mer. Bokbål?

– Ja, fullkomligt regelrätta bokbål, precis som i journalfilmerna från Hitlertiden. Vi stod där och såg en bokhandlare, en äldre herre som såg bildad och ja, nästan vacker ut, och så kom ett rött garde in i hans bokhandel och rev ner allt och slängde ut det på gatan och tände eld. Han stod i dörren och såg böckerna brinna medan folkmassan applåderade.

– Men ni gjorde väl något?

– Vad skulle vi göra? Vi applåderade vi också. Men det var inte det värsta. Det värsta var vår grupp. Folk var liksom hänryckta. Det är några nu som planerar att starta röda garden i Stockholm.

– Och bränna böcker?

– Det viktigaste är att uppfostra dom intellektuella. I Kina skickas författare och professorer ut i jordbruket för att lära känna folkets villkor.

– Men du berättar väl för andra om det här?

– Hur skulle jag kunna det? Du ska höra när Danne talar om hur underbart det är i Kina. Så där låter alla som var med. Alla måste bevisa att dom inte har minsta lilla revisionistiska tendens. Vad skulle folk tro om jag ensam kom med min variant och alla andra kom med Dannes? Det är ju dessutom den som alla här redan tror på, redan före resan. Jag vågar knappt säga det här till dig.
Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?
Redan på vägen ut till de andra hörde de Dannes röst. Han talade högt om landet där proletariatet verkligen hade makten. Hanna och Marit lyssnade och frågade, precis de frågor som Danne ville ha och visste svaret på. Marie-Louise satt alldeles tyst.

– Dom gör jävla justa grejer i Kina, la Danne ut texten. Förbjuder västerländsk konstmusik, vem fan skulle inte vilja förbjuda den skiten? I Kina får man inte spela en operaföreställning.

– Vad finns det för musik där då, frågade Nina.

– Folkets musik. Det arbetande folkets musik.

– Som dragspel och sånt hos oss?

– Lägg av nu va. Dragspel finns inte i Kina.

– Jag menade inte själva instrumentet. Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?

Danne skakade på huvudet.

– Typiskt dig alltså, fastna i en helt irrelevant detalj. Tjejer, typiskt tjejer.

– Jag tycker du är en typisk kille, sa Marit.

– Finns det nåt käk här, undrade Danne och såg sig om mot köksskåpen.

– Vad Marie-Louise är tyst, sa Hanna. Tyckte inte du att det var underbart i Kina.

– Jorå.

– Inte mer än så?

– Det var fruktansvärt varmt. Jag tål inte värme.

– Ångrar du resan? Du ser hängig ut.

– Klart att hon inte ångrar resan, sa Danne. Det var för fan en unik chans, att få åka med första resan någonsin till Kina, om man räknar bort Tore Svärd och dom som åkte förra året. Marie-Louise låg sjuk på hotellet några dagar. Krångel med magen. Det hör väl till på resor.

– Det var värst, sa Marit med en ton som endast en storasyster kunde anlägga. Varför låter du inte din fru tala för sig själv? Är männen så där i Kina? Låter aldrig fruarna komma till tals?

– Det är dom nog, sa Marie-Louise.

– Vad fan vet du om det, fräste Danne.

– Inte mycket. Vi träffade ju inga fruar. Det skulle vi väl ha gjort om dom brukade få komma till tals?

– Alltså vet du inte vad du snackar om! Maos fru, Chiang Cheng, hon är ju för fan Kinas mäktigaste man.

– Det ska jag skriva upp, sa Hanna. ”Hon är för fan Kinas mäktigaste man.” Så hopknutet är ordet makt med ordet man. Kinas mäktigaste människa. Öva på det uttrycket nån gång, Danne. Hur har hon blivit så mäktig? Finns det er kvinnor bland politiker och makthavare?

Det kunde inte Danne svara på. Marie-Louise sa med sin hängiga röst att hon inte trodde det. I så fall skulle de väl ha märkts, någonstans, någon gång.

– Nu vet jag, sa Danne. I dom röda gardena. Ungdomsgrupperna som höll efter borgerlighetens avarter ute i samhället. Massor med tjejer. Det såg jag med egna ögon.

– Berätta vad du såg dom göra, sa Marie-Louise.

– Dom, ja, dom deltog i möten. Massor med unga flickor. Lika aktiva som killarna.

Marie-Louise såg på Nina. Så var det alltså bokbålen skulle beskrivas. Massor med aktiva unga flickor som höll efter borgerlighetens avarter.

– Vad är borgerlighetens avarter, frågade Nina.

– Vad du frågar jävla mycket dumt, suckade Danne.

– Vad du svär, sa Marit tillrättavisande.

– Men vilka är borgerligheten egentligen, fortsatte Nina. Är det inte såna som vi?

– Som vi? Som våra föräldrar kanske. Inte fan är vi borgerligheten.

– Ser man till klasstillhörigheten är vi det, sa Hanna. Det har inget med våra åsikter att göra. Men vi har gått över på arbetarklassens sida.

– Måste man gå över på arbetarklassens sida, frågade Nina.

– Man måste välja. Danne lät mörk och tung i rösten. Man måste välja sida, Nina Broman. Den som inte är med oss, är mot oss.

– Men jag är väl inte mot er. Vilka er förresten?

– Det kan du ta dig en funderare på.

Marit föreföll inte fästa stor vikt vid vad Danne sa. Han var en lillbrorsa och påfrestande när han försökte leka man.

– Har ni några tyger med hem till oss, frågade hon.

Danne och Marie-Louise hade lovat ta med kinesiskt bomullstyg hem, helst mönstrat, allra helst tryckta mönster.

– Det finns inga tyger, sa Marie-Louise. Allt är ransonerat, men även om vi hade fått köpa så såg vi inte ett enda mönstrat tyg. Kineserna har bara enfärgade tyger.

– Är det så ni vill ha det i Sverige också, sa Marit och härmade Jill Alsten.

– Bortsett från att vi i så fall fick övergå till annan verksamhet, skulle det vara bra att ha det så, sa Hanna.
Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt.
Det blev inte mycket gjort den eftermiddagen på Lao-Tses kontor. Resenärerna från det fjärran Kina var en välkommen störning. Solen föll in över ena bordshörnan och då var klockan kvart över fyra. Nina hade ett helt system för att hålla reda på vad klockan var, eftersom hon vägrade att bära armbandsur. Tiden verkade mer tänjbar utan armbandsur. Kortare när den skulle vara kort och längre när den skulle vara lång.

– Danne vill ha barn, sa Marie-Louise när hon och Nina väntade på grön gubbe för att komma över till tians spårvagnshållplats. Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt. Det värsta är att jag börjar tro att han har rätt. Jag kanske inte kan älska på riktigt. Längtade du aldrig bort när du bodde hos Svein?

Nina funderade.

– Jag tror aldrig att jag hann börja.

Just när hon sa det kom hon ihåg att hon längtade bort redan första kvällen, just när hon flyttat in. Att en liten del av henne hela tiden längtade bort, hela tiden. Spårvagnen svängde upp i slingan vid hållplatsen och Marie-Louise försvann.

Nina gick över bron. Solen började sänka sig i diset. Det var varmt och kvavt. Hon studerade människorna hon mötte och försökte placera dem klassvis. Ingen såg ut att tillhöra arbetarklassen. De flesta bar slips och kavaj. Somliga såg ut som utländska turister.

Hon hade ingenting emot Martin Bergstrand, som han hette, den rödhårige gynekologen. Tvärtom. Han hade verkat trevlig. Sexig till och med. Men hur skulle det kännas att ligga framför honom med benen isär och försöka spänna av?

Hon gick till telestationen på Skeppsbron och ringde. Han hade en sköterska som tog emot tidsbeställningar. Sköterskan ville veta vad det gällde. Nina sa helt neutralt: En undersökning. Sköterskan sa: En kontroll? Inget akut alltså?

Det var fem veckors väntan för inget akut.

 

 

11
Helena ringde och sa hej, precis som om det var igår de senast talade i telefon med varandra.

– När ska du komma hem, frågade Nina.

– Jag är hemma. Jag ringer från Hässelby.

Det blev tyst. Komma hem så där, helt i smyg och plötsligt bara vara hemma som alla andra.

– Att du inte skrev först, så vi kunde möta dig på flygplatsen, fick Nina fram till slut.

– Jag ville inte bli mött på flygplatsen. Du vet hur jag är. Jag avskyr att säga farväl, men jag avskyr nästan lika mycket att säga goddag.

– Det visste jag inte.

– Det är svårt att komma hem. Jag önskar att jag kunde hoppa över första månaden hemma och börja direkt med den andra. Det behövs inte mer än en månad för att folk ska tala till en som vanligt igen.

– Hur länge har du varit hemma?

– Jag kom i förrgår. Måste samla ihop mig litet innan jag kontaktade er.

– Har du talat med Marie-Louise?

– Nej. Jag började med dig. Tänk om Danne svarar när man ringer till henne. Jag har varit rädd för att träffa er igen. Rädd att vi har blivit för olika. Revolutionen begriper jag mig inte på. Ni verkar ha läst så mycket medan jag har varit borta.

– Det är mest Danne som vill ge intryck av att ha läst mycket. Jag har inte hunnit. Det är fullt upp med det dagliga jobbet, först på Lao-Tse och sedan i FNL-gruppen.

– Kan du ta med mig till FNL-lokalen?

– Det är klart.

– Då kan vi åtminstone skaffa ett nytt gemensamt intresse, ifall vi inte skulle ha kvar våra gamla.

– Varför skulle vi inte ha kvar dom?

– Det är en känsla jag har. Om man tar dina brev som mätare på vår vänskap, får man en klart neråtgående kurva. Dom blev tunnare och tunnare. Raderna blev glesare och glesare. I början skrev du otroliga brev, minns du? Stora teckningspapper uppdelade i åtta smala spalter med tättskriven text och teckningar till.

– Det kanske inte enbart berodde på något som hände mellan oss. Jag orkade inte, långa tider mådde jag inget vidare själv. Du får mig att känna mig skyldig när du säger så där.

– Jag menade inte så. Jag ville bara höra dig säga att så var det inte, att vi kommer alltid att vara nära varandra, att allt är som förr igen. Jag har längtat så enormt efter dig! När kan vi träffas? I morgon kväll?

– Vänta, nej, i morgon kväll är det möte på Pålsundsgatan.

– Möte! Du kan gå på möte varje kväll, men mig har du inte träffat på era år!

– Jag vill träffa dig, men jag har arbetsuppgifter som jag lovat utföra.

– Vad då för arbetsuppgifter?

– Jag är en av dom som skriver rent insamlingslistan och så ska jag skriva ut ett flygblad på stencil och det tar rätt lång tid. Jag kan inte utebli med så kort varsel. Kan du inte komma med? Gör det!
Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?”
Helena svarade inte på en stund.

– Gör det, upprepade Nina. Du måste ändå komma med förr eller senare, det är lika bra att du kastar dig rätt in i arbetet. Det är så man umgås i Sverige nuförtiden, istället för att gå på Nalen eller jazzklubb i Gamla stan. Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?” ”Över tryckpressen”, svarade en som varit med längre.

– Kan du komma hit och hämta mig?

– Jag kommer hem till dig vid femtiden. Men då måste vi åka direkt igen.

– Jag har förstått att jag måste kasta mig rätt in i allting och inte gå och gruva mig, förklarade Helena när de satt på tunnelbanan in mot stan. Jag känner mig efterbliven. I Aylesbury fanns ingen Vietnamgrupp. Det måste ha funnits många i London, men jag kom mig aldrig för med att ta reda på hur dom fungerade.

Hon såg sig omkring medan de susade fram genom villaområdena och konstaterade att allt var sig likt.

Fortsättning följer…