Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 6

10
Vid morgonkaffet på Lao-Tse var stämningen tryckt.

– Det har hänt nåt för jävligt pinsamt, sa Hanna. Jag har fått drypan och så skällde jag ut Tomas för jag trodde det kom från honom. Men det kom inte från honom.

– Vad hade du fått, undrade Marit som gått ifrån för att svara i telefon.

– Drypan. Vanlig hederlig gonorré. Jag trodde sånt drabbade andra men aldrig mig. Har nån av er ha det?

Ingen hade haft det.

– Det är en bagatell rent kroppsligt, men fy fan för allt det moraliska. Eftersom det inte är Tomas måste det vara Claude.

– Claude? Rebecca höll på att välta kaffekoppen av ren häpnad. Har ni ha ihop det?

– Ja, jag trodde det knappt själv. Det måste ha varit på festen hos Pernilla och jag var ganska packad och förbannad på Tomas för han bara hånglade med Beatrice. Men Claude är en sån idiot, det är obegripligt att man kan hamna i säng med en sån typ. Och så är han tillsammans med Marie och dom ska just ha barn.

– Hon behöver väl inte veta om något?

– Det är Claudes bekymmer, jag antar att han inte fått det från henne. Men jag är alltså enligt lag tvungen att uppge för sjukhuset vem som smittat mig.

– Enligt lag?

– Lex veneris heter lagen. Jag sa att jag inte visste vem som smittat mig och fick en jävla utskällning av den moraliskt högtstående sjuksköterskan som fyllde i mina papper.
…kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.
Marit skakade på sitt hår som blänkte i vårsolen.

– Ring Claude i alla fall och säg till honom att inte sprida det vidare.

– Men jag vill inte ha med honom att göra. Han måste veta om det. Han visste säkert om det redan då. Det vore likt honom.

– Vill du att jag ska ringa, frågade Marit hjälpsamt.

– Kan du göra det? Det vore verkligen hyggligt, jag tror inte jag klarar det själv. Om det är Marie som svarar så behöver du inte säga vad saken gäller. Jag vill inte lägga mig i deras privatliv.

– Nej, nej, jag ska inte säga att du Marie, det var ett rent misstag att Hanna råkade ligga med din man, hon menade inte att lägga sig i ert privatliv och hon menade inte att få drypan av din man, men kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.

– Nästa gång är det någon annans tur. Det syns inte utanpå om en kille har gonorré. Vill du ringa åt mig?

– Visst. Jag prövar Claudes jobb genast.

Marit gick till rummet bredvid. Nina funderade. Om vem som helst kunde ha gonorré, kunde Mikael Hamilton ha gonorré.

– Kan precis vem som helst ge en gonorré, frågade hon försiktigt.

– Ja inte över middagsbordet förstås, sa Rebecca. Ni måste knulla. Värst vad du ser bekymrad ut, Nina. Är det Mikael? Säg inte att han lyckades i alla fall?

– Nej.

– Är det alldeles sant? Du ser hemskt olycklig ut. Men jag kan lova dig att Mikael är helt frisk.

– Hur kan du veta det?

– Oroa dig inte. Jag vet det säkert, lugnade Rebecca.

– Mikael, sa Hanna drömmande. Mikael är en riktig läckerbit i sängen. Det är några år sen nu, men det var fint.

Marit kom tillbaka. Claude var på sammanträde, hon hade inte fått tala med honom.

Nina tänkte på hur ont det hade gjort när hon låg med Mikael, så obegripligt ont. Hon måste ha hjälp.

– Känner ni till någon bra gynekolog?

– Du menar Martin Bergstrand, den långe rödhårige som du träffade på festen hemma hos mig, svarade Marit. Honom kan du fråga Rebecca om. Han är nog också en riktig läckerbit i sängen.

På posten var det långa köer av firmabud. De var fullastade med paket och provpåsar, precis som Nina. De tyngst lastade hade kärror som de drog. Yrkesbesökarna på posten var betydelsefulla och själv kände hon att om inte hennes provpåsar spreds över Sverige skulle Lao-Tse inte få in några nya order. Hon var antagligen inte bättre på att stå i postkö än någon annan. Men att stå i postkön var att delta i det riktiga livet, det som hon drömt om varje minut i klassrummet i Hässelby Gårds Högre Allmänna Läroverk.

När hon kom in i matbutiken var det samma sak. Hennes chefer måste ha lunch för att fungera. Hon läste dagens matsedel på väggen. Tre omeletter, skinka, champinjon och räkor, alla kostade fem kronor och tjugofem öre. Hon köpte fyra portioner blodig rostbiff med potatissallad och en förpackning med kapris. Mjölk att dricka till och en påse mandelbågar till kaffet.

Hon återvände genom Kungsträdgården. När hon dukat i köket, kom Rebecca först in.

– Jag kan erbjuda dig litet omväxling, Nina. Vi har fått ett erbjudande. Vill vi formge ett komplett program fritidskläder för KF? Från underkläder till regnkläder? I så fall är vi inbjudna att besöka dom fabriker som skulle vara aktuella för tillverkningen, för att bekanta oss med produktionen. Du och jag kan studera plastfabriken. Regnkappor med svetsfog. Hur ser det ut med tiden?

Nina, som gärna ville se en fabrik för svetsade regnkappor, tyckte att det såg bra ut med tiden.

– Då reser vi i nästa vecka. Det är inte säkert att vi kan göra något alls åt KF, men det är bra för oss också att se nya tillverkningsmetoder och börja tänka i nya banor.
Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?
När de satt sig runt bordet kom Hanna med några blommönstrade tallrikar i röd plast. Hon ville höra allas omdöme. Marit föreslog glesare mönster, Rebecca undrade om man skulle nöja sig med mönsterbård i kanten. Nina undrade varför det måste vara mönster, tallriken såg bra ut utan blommor, tyckte hon.

– Men det är blommorna som är vårt uppdrag, förklarade Marit. Vi får in en servis som Tempo har problem med. Den är bra i formgivningen men den går inte att sälja. Dom vill ha ett mönster som ska ge den ett vänligare uttryck. Blommor, fjärilar, något åt det hållet.

De la upp maten på de målade tallrikarna. Potatissalladen med sin bestämda vita färg och sin ogenomskinliga konsistens passade bra på alla tallrikar. Rostbiff en gjorde sig däremot inte på någon. Den röda färgen och de knallgula blomrankorna fick den att se grå ut även där den var som läckrast blodröd i mitten.

– Egentligen är det bara vita och bruna tallrikar som är snygga till mat, sa Marit. Men folk vill ha dekor på porslinet.

– Jag förstår inte det här, sa Nina. Enfärgade tallrikar finns det nästan inga, det borde vara lätt att sälja, men blommiga finns det hur många som helst. Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?

– Våra är bättre, sa Rebecca.

– Det lönar sig bra, sa Marit. Blommor säljer bra. Dom ska likna allting som redan finns, annars vågar folk inte köpa. Ändå ska det vara litet, litet annorlunda så att det syns vilka som har nytt porslin och vilka som har gammalt.

Nina tappade intresset för blomstermönstren och tittade upp. Ovanför matbordet hängde ett porträtt av Mao Tse-tung tillsammans med porträtt av Marx och Lenin. Hon hade föreslagit att de skulle ta ner alla tre gubbarna när firman fick besök av uppköpare, men de andra ansåg att sådana kommersiella kompromisser var uteslutna. Hon började fråga ut sina chefer om hur revolutionen skulle se ut i Sverige.

– Vem ska sköta landet efteråt?

– Dom nya ledarna förstås, sa Marit.

– Dom arbetande massorna är själva kapabla att sköta ett land. Det behövs inga nya ledare, sa Rebecca.

– Men jag förstår inte i alla fall, sa Nina. Om till exempel Dag Myrenberg leder revolutionen, ska han då styra landet efteråt? Hur skulle det gå? Vill ni ha honom som ledare för landet Sverige?

– Du hakar upp dig på detaljer. Du måste gå till grunden först, sedan kommer detaljerna, sa Hanna.

– Vad är grunden?

– Det gäller vilken klass som ska inneha makten. Vi måste kämpa för proletariatets diktatur, för det arbetande folkets diktatur.

– Vem bestämmer vad det arbetande folket vill?

– Det finns objektiva klassintressen.

– Vad är det?

– Det kan du läsa om hos Marx.

– Men om folket vill ha något som ni tycker är helt fel, är det rätt i alla fall då?

– Om folket vill det, är det inte helt fel.

– Men om folket anser att negrer är sämre människor och inte bör få utbildning, som i sydstaterna i USA, så blir det inte rätt hur många som än tycker så.

– Felet med dig, Nina, är att du är ganska uppblåst när du sätter den sidan till.

– Uppblåst? Men vad tycker ni själva? Om folket vill ha rasdiskriminering, böjer ni er för folket då?

– Folkets objektiva intressen är en helt annan sak än folkets vilja.

– På vilket sätt skiljer dom sig?

– Folket är inte alltid medvetet om sina objektiva intressen.

– Kan det vara folkets objektiva intresse att ha rasdiskriminering i ett land?

– Nej.

– Hur vet ni det?

– Läs Marx får du se.
Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?
Nina mindes morfar och mormor och Gud. Det här var likadant. Man försökte framställa en fråga och bara genom att fråga bevisade man att man trodde sig vara förmer än andra och frågan kunde inte upprepas när den inte fick svar. Men sedan utbredde sig de troende om vad som innerst inne händer och sker, och då visar det sig att de själva anser sig förmer än alla andra.

– Marx hade överblick, han hade utbildning.

– Har ni överblick och utbildning?

– Litet grann har vi väl. Vi studerar ju hela tiden.

– Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?

– Det är klart. Om vi har insikt i vad som är det arbetande folkets objektiva intressen, då kan man inte diskutera saken. En insikt är en insikt.

– Varför skulle inte folkets ord gälla högre än ert, när det i alla fall är dom som är folket?

– För att vi hämtar vår kunskap från Karl Marx.

– Men om jag var folket och inte tyckte som Karl Marx?

– Du skulle tycka som Karl Marx om du insåg dina objektiva intressen.

– Men om Karl Marx och jag verkligen tyckte olika, måste det då alltid vara han som har rätt och jag som har fel?

Det ringde på dörren och Hanna öppnade. Det hördes ett tjut. Det var Danne och Marie-Louise som kom från Kina. De hade presenter: Maos lilla röda på kinesiska, en skiva med Internationalen på kinesiska, grönt te.

– Gud vad kul att se er. Hur har ni haft det?

– Helt fantastiskt, sa Danne.

– Var Kina som ni trodde?

– Mycket bättre, försäkrade Danne.

Danne gick med Marit för att ringa. Nina blev ensam med Marie-Louise. De kramade om varandra och Marie-Louise skakade på huvudet och la pekfingret över läpparna.

– Jag ska berätta hur det verkligen var, innan dom kommer tillbaka. Kineserna är rasister. Jag trodde inte jag skulle få uppleva hur det är att vara neger. Dom sista tio dagarna fick vi inte lämna hotellet utan säkerhetsvakter. Värdarna fruktade att vi skulle utsättas för våld. Det pågår en kampanj mot allt utländskt och vi var ju utlänningar. Jag var livrädd, även när vi hade vakter. Och det var aldrig under plus trettiofem i hotellrummet.
Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden.
Nina lyssnade förstummad på de snabbt framviskade orden.

– Folket fick vi aldrig träffa och det var nog lika bra det. Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden. Man måste inse nödvändigheten av denna utlänningsfientlighet, som en del i kampen mot den amerikanska imperialismen. Sånt där skitsnack, hela nätterna på hotellet medan svetten rann.

Marie-Louise avbröt sig när Hanna kom tillbaka. Nina drog med sig Marie-Louise ut på lagret för hon ville höra mer. Bokbål?

– Ja, fullkomligt regelrätta bokbål, precis som i journalfilmerna från Hitlertiden. Vi stod där och såg en bokhandlare, en äldre herre som såg bildad och ja, nästan vacker ut, och så kom ett rött garde in i hans bokhandel och rev ner allt och slängde ut det på gatan och tände eld. Han stod i dörren och såg böckerna brinna medan folkmassan applåderade.

– Men ni gjorde väl något?

– Vad skulle vi göra? Vi applåderade vi också. Men det var inte det värsta. Det värsta var vår grupp. Folk var liksom hänryckta. Det är några nu som planerar att starta röda garden i Stockholm.

– Och bränna böcker?

– Det viktigaste är att uppfostra dom intellektuella. I Kina skickas författare och professorer ut i jordbruket för att lära känna folkets villkor.

– Men du berättar väl för andra om det här?

– Hur skulle jag kunna det? Du ska höra när Danne talar om hur underbart det är i Kina. Så där låter alla som var med. Alla måste bevisa att dom inte har minsta lilla revisionistiska tendens. Vad skulle folk tro om jag ensam kom med min variant och alla andra kom med Dannes? Det är ju dessutom den som alla här redan tror på, redan före resan. Jag vågar knappt säga det här till dig.
Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?
Redan på vägen ut till de andra hörde de Dannes röst. Han talade högt om landet där proletariatet verkligen hade makten. Hanna och Marit lyssnade och frågade, precis de frågor som Danne ville ha och visste svaret på. Marie-Louise satt alldeles tyst.

– Dom gör jävla justa grejer i Kina, la Danne ut texten. Förbjuder västerländsk konstmusik, vem fan skulle inte vilja förbjuda den skiten? I Kina får man inte spela en operaföreställning.

– Vad finns det för musik där då, frågade Nina.

– Folkets musik. Det arbetande folkets musik.

– Som dragspel och sånt hos oss?

– Lägg av nu va. Dragspel finns inte i Kina.

– Jag menade inte själva instrumentet. Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?

Danne skakade på huvudet.

– Typiskt dig alltså, fastna i en helt irrelevant detalj. Tjejer, typiskt tjejer.

– Jag tycker du är en typisk kille, sa Marit.

– Finns det nåt käk här, undrade Danne och såg sig om mot köksskåpen.

– Vad Marie-Louise är tyst, sa Hanna. Tyckte inte du att det var underbart i Kina.

– Jorå.

– Inte mer än så?

– Det var fruktansvärt varmt. Jag tål inte värme.

– Ångrar du resan? Du ser hängig ut.

– Klart att hon inte ångrar resan, sa Danne. Det var för fan en unik chans, att få åka med första resan någonsin till Kina, om man räknar bort Tore Svärd och dom som åkte förra året. Marie-Louise låg sjuk på hotellet några dagar. Krångel med magen. Det hör väl till på resor.

– Det var värst, sa Marit med en ton som endast en storasyster kunde anlägga. Varför låter du inte din fru tala för sig själv? Är männen så där i Kina? Låter aldrig fruarna komma till tals?

– Det är dom nog, sa Marie-Louise.

– Vad fan vet du om det, fräste Danne.

– Inte mycket. Vi träffade ju inga fruar. Det skulle vi väl ha gjort om dom brukade få komma till tals?

– Alltså vet du inte vad du snackar om! Maos fru, Chiang Cheng, hon är ju för fan Kinas mäktigaste man.

– Det ska jag skriva upp, sa Hanna. ”Hon är för fan Kinas mäktigaste man.” Så hopknutet är ordet makt med ordet man. Kinas mäktigaste människa. Öva på det uttrycket nån gång, Danne. Hur har hon blivit så mäktig? Finns det er kvinnor bland politiker och makthavare?

Det kunde inte Danne svara på. Marie-Louise sa med sin hängiga röst att hon inte trodde det. I så fall skulle de väl ha märkts, någonstans, någon gång.

– Nu vet jag, sa Danne. I dom röda gardena. Ungdomsgrupperna som höll efter borgerlighetens avarter ute i samhället. Massor med tjejer. Det såg jag med egna ögon.

– Berätta vad du såg dom göra, sa Marie-Louise.

– Dom, ja, dom deltog i möten. Massor med unga flickor. Lika aktiva som killarna.

Marie-Louise såg på Nina. Så var det alltså bokbålen skulle beskrivas. Massor med aktiva unga flickor som höll efter borgerlighetens avarter.

– Vad är borgerlighetens avarter, frågade Nina.

– Vad du frågar jävla mycket dumt, suckade Danne.

– Vad du svär, sa Marit tillrättavisande.

– Men vilka är borgerligheten egentligen, fortsatte Nina. Är det inte såna som vi?

– Som vi? Som våra föräldrar kanske. Inte fan är vi borgerligheten.

– Ser man till klasstillhörigheten är vi det, sa Hanna. Det har inget med våra åsikter att göra. Men vi har gått över på arbetarklassens sida.

– Måste man gå över på arbetarklassens sida, frågade Nina.

– Man måste välja. Danne lät mörk och tung i rösten. Man måste välja sida, Nina Broman. Den som inte är med oss, är mot oss.

– Men jag är väl inte mot er. Vilka er förresten?

– Det kan du ta dig en funderare på.

Marit föreföll inte fästa stor vikt vid vad Danne sa. Han var en lillbrorsa och påfrestande när han försökte leka man.

– Har ni några tyger med hem till oss, frågade hon.

Danne och Marie-Louise hade lovat ta med kinesiskt bomullstyg hem, helst mönstrat, allra helst tryckta mönster.

– Det finns inga tyger, sa Marie-Louise. Allt är ransonerat, men även om vi hade fått köpa så såg vi inte ett enda mönstrat tyg. Kineserna har bara enfärgade tyger.

– Är det så ni vill ha det i Sverige också, sa Marit och härmade Jill Alsten.

– Bortsett från att vi i så fall fick övergå till annan verksamhet, skulle det vara bra att ha det så, sa Hanna.
Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt.
Det blev inte mycket gjort den eftermiddagen på Lao-Tses kontor. Resenärerna från det fjärran Kina var en välkommen störning. Solen föll in över ena bordshörnan och då var klockan kvart över fyra. Nina hade ett helt system för att hålla reda på vad klockan var, eftersom hon vägrade att bära armbandsur. Tiden verkade mer tänjbar utan armbandsur. Kortare när den skulle vara kort och längre när den skulle vara lång.

– Danne vill ha barn, sa Marie-Louise när hon och Nina väntade på grön gubbe för att komma över till tians spårvagnshållplats. Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt. Det värsta är att jag börjar tro att han har rätt. Jag kanske inte kan älska på riktigt. Längtade du aldrig bort när du bodde hos Svein?

Nina funderade.

– Jag tror aldrig att jag hann börja.

Just när hon sa det kom hon ihåg att hon längtade bort redan första kvällen, just när hon flyttat in. Att en liten del av henne hela tiden längtade bort, hela tiden. Spårvagnen svängde upp i slingan vid hållplatsen och Marie-Louise försvann.

Nina gick över bron. Solen började sänka sig i diset. Det var varmt och kvavt. Hon studerade människorna hon mötte och försökte placera dem klassvis. Ingen såg ut att tillhöra arbetarklassen. De flesta bar slips och kavaj. Somliga såg ut som utländska turister.

Hon hade ingenting emot Martin Bergstrand, som han hette, den rödhårige gynekologen. Tvärtom. Han hade verkat trevlig. Sexig till och med. Men hur skulle det kännas att ligga framför honom med benen isär och försöka spänna av?

Hon gick till telestationen på Skeppsbron och ringde. Han hade en sköterska som tog emot tidsbeställningar. Sköterskan ville veta vad det gällde. Nina sa helt neutralt: En undersökning. Sköterskan sa: En kontroll? Inget akut alltså?

Det var fem veckors väntan för inget akut.

 

 

11
Helena ringde och sa hej, precis som om det var igår de senast talade i telefon med varandra.

– När ska du komma hem, frågade Nina.

– Jag är hemma. Jag ringer från Hässelby.

Det blev tyst. Komma hem så där, helt i smyg och plötsligt bara vara hemma som alla andra.

– Att du inte skrev först, så vi kunde möta dig på flygplatsen, fick Nina fram till slut.

– Jag ville inte bli mött på flygplatsen. Du vet hur jag är. Jag avskyr att säga farväl, men jag avskyr nästan lika mycket att säga goddag.

– Det visste jag inte.

– Det är svårt att komma hem. Jag önskar att jag kunde hoppa över första månaden hemma och börja direkt med den andra. Det behövs inte mer än en månad för att folk ska tala till en som vanligt igen.

– Hur länge har du varit hemma?

– Jag kom i förrgår. Måste samla ihop mig litet innan jag kontaktade er.

– Har du talat med Marie-Louise?

– Nej. Jag började med dig. Tänk om Danne svarar när man ringer till henne. Jag har varit rädd för att träffa er igen. Rädd att vi har blivit för olika. Revolutionen begriper jag mig inte på. Ni verkar ha läst så mycket medan jag har varit borta.

– Det är mest Danne som vill ge intryck av att ha läst mycket. Jag har inte hunnit. Det är fullt upp med det dagliga jobbet, först på Lao-Tse och sedan i FNL-gruppen.

– Kan du ta med mig till FNL-lokalen?

– Det är klart.

– Då kan vi åtminstone skaffa ett nytt gemensamt intresse, ifall vi inte skulle ha kvar våra gamla.

– Varför skulle vi inte ha kvar dom?

– Det är en känsla jag har. Om man tar dina brev som mätare på vår vänskap, får man en klart neråtgående kurva. Dom blev tunnare och tunnare. Raderna blev glesare och glesare. I början skrev du otroliga brev, minns du? Stora teckningspapper uppdelade i åtta smala spalter med tättskriven text och teckningar till.

– Det kanske inte enbart berodde på något som hände mellan oss. Jag orkade inte, långa tider mådde jag inget vidare själv. Du får mig att känna mig skyldig när du säger så där.

– Jag menade inte så. Jag ville bara höra dig säga att så var det inte, att vi kommer alltid att vara nära varandra, att allt är som förr igen. Jag har längtat så enormt efter dig! När kan vi träffas? I morgon kväll?

– Vänta, nej, i morgon kväll är det möte på Pålsundsgatan.

– Möte! Du kan gå på möte varje kväll, men mig har du inte träffat på era år!

– Jag vill träffa dig, men jag har arbetsuppgifter som jag lovat utföra.

– Vad då för arbetsuppgifter?

– Jag är en av dom som skriver rent insamlingslistan och så ska jag skriva ut ett flygblad på stencil och det tar rätt lång tid. Jag kan inte utebli med så kort varsel. Kan du inte komma med? Gör det!
Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?”
Helena svarade inte på en stund.

– Gör det, upprepade Nina. Du måste ändå komma med förr eller senare, det är lika bra att du kastar dig rätt in i arbetet. Det är så man umgås i Sverige nuförtiden, istället för att gå på Nalen eller jazzklubb i Gamla stan. Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?” ”Över tryckpressen”, svarade en som varit med längre.

– Kan du komma hit och hämta mig?

– Jag kommer hem till dig vid femtiden. Men då måste vi åka direkt igen.

– Jag har förstått att jag måste kasta mig rätt in i allting och inte gå och gruva mig, förklarade Helena när de satt på tunnelbanan in mot stan. Jag känner mig efterbliven. I Aylesbury fanns ingen Vietnamgrupp. Det måste ha funnits många i London, men jag kom mig aldrig för med att ta reda på hur dom fungerade.

Hon såg sig omkring medan de susade fram genom villaområdena och konstaterade att allt var sig likt.

Fortsättning följer…

Publicerad
18 hours sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
1 week sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för SVT:s nya humor­satsning

SVT fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

SVT:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, SVT, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför SVT:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

SVT har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. SVT har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till SVT

SVT såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
4 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad