Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 6

10
Vid morgonkaffet på Lao-Tse var stämningen tryckt.

– Det har hänt nåt för jävligt pinsamt, sa Hanna. Jag har fått drypan och så skällde jag ut Tomas för jag trodde det kom från honom. Men det kom inte från honom.

– Vad hade du fått, undrade Marit som gått ifrån för att svara i telefon.

– Drypan. Vanlig hederlig gonorré. Jag trodde sånt drabbade andra men aldrig mig. Har nån av er ha det?

Ingen hade haft det.

– Det är en bagatell rent kroppsligt, men fy fan för allt det moraliska. Eftersom det inte är Tomas måste det vara Claude.

– Claude? Rebecca höll på att välta kaffekoppen av ren häpnad. Har ni ha ihop det?

– Ja, jag trodde det knappt själv. Det måste ha varit på festen hos Pernilla och jag var ganska packad och förbannad på Tomas för han bara hånglade med Beatrice. Men Claude är en sån idiot, det är obegripligt att man kan hamna i säng med en sån typ. Och så är han tillsammans med Marie och dom ska just ha barn.

– Hon behöver väl inte veta om något?

– Det är Claudes bekymmer, jag antar att han inte fått det från henne. Men jag är alltså enligt lag tvungen att uppge för sjukhuset vem som smittat mig.

– Enligt lag?

– Lex veneris heter lagen. Jag sa att jag inte visste vem som smittat mig och fick en jävla utskällning av den moraliskt högtstående sjuksköterskan som fyllde i mina papper.
…kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.
Marit skakade på sitt hår som blänkte i vårsolen.

– Ring Claude i alla fall och säg till honom att inte sprida det vidare.

– Men jag vill inte ha med honom att göra. Han måste veta om det. Han visste säkert om det redan då. Det vore likt honom.

– Vill du att jag ska ringa, frågade Marit hjälpsamt.

– Kan du göra det? Det vore verkligen hyggligt, jag tror inte jag klarar det själv. Om det är Marie som svarar så behöver du inte säga vad saken gäller. Jag vill inte lägga mig i deras privatliv.

– Nej, nej, jag ska inte säga att du Marie, det var ett rent misstag att Hanna råkade ligga med din man, hon menade inte att lägga sig i ert privatliv och hon menade inte att få drypan av din man, men kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.

– Nästa gång är det någon annans tur. Det syns inte utanpå om en kille har gonorré. Vill du ringa åt mig?

– Visst. Jag prövar Claudes jobb genast.

Marit gick till rummet bredvid. Nina funderade. Om vem som helst kunde ha gonorré, kunde Mikael Hamilton ha gonorré.

– Kan precis vem som helst ge en gonorré, frågade hon försiktigt.

– Ja inte över middagsbordet förstås, sa Rebecca. Ni måste knulla. Värst vad du ser bekymrad ut, Nina. Är det Mikael? Säg inte att han lyckades i alla fall?

– Nej.

– Är det alldeles sant? Du ser hemskt olycklig ut. Men jag kan lova dig att Mikael är helt frisk.

– Hur kan du veta det?

– Oroa dig inte. Jag vet det säkert, lugnade Rebecca.

– Mikael, sa Hanna drömmande. Mikael är en riktig läckerbit i sängen. Det är några år sen nu, men det var fint.

Marit kom tillbaka. Claude var på sammanträde, hon hade inte fått tala med honom.

Nina tänkte på hur ont det hade gjort när hon låg med Mikael, så obegripligt ont. Hon måste ha hjälp.

– Känner ni till någon bra gynekolog?

– Du menar Martin Bergstrand, den långe rödhårige som du träffade på festen hemma hos mig, svarade Marit. Honom kan du fråga Rebecca om. Han är nog också en riktig läckerbit i sängen.

På posten var det långa köer av firmabud. De var fullastade med paket och provpåsar, precis som Nina. De tyngst lastade hade kärror som de drog. Yrkesbesökarna på posten var betydelsefulla och själv kände hon att om inte hennes provpåsar spreds över Sverige skulle Lao-Tse inte få in några nya order. Hon var antagligen inte bättre på att stå i postkö än någon annan. Men att stå i postkön var att delta i det riktiga livet, det som hon drömt om varje minut i klassrummet i Hässelby Gårds Högre Allmänna Läroverk.

När hon kom in i matbutiken var det samma sak. Hennes chefer måste ha lunch för att fungera. Hon läste dagens matsedel på väggen. Tre omeletter, skinka, champinjon och räkor, alla kostade fem kronor och tjugofem öre. Hon köpte fyra portioner blodig rostbiff med potatissallad och en förpackning med kapris. Mjölk att dricka till och en påse mandelbågar till kaffet.

Hon återvände genom Kungsträdgården. När hon dukat i köket, kom Rebecca först in.

– Jag kan erbjuda dig litet omväxling, Nina. Vi har fått ett erbjudande. Vill vi formge ett komplett program fritidskläder för KF? Från underkläder till regnkläder? I så fall är vi inbjudna att besöka dom fabriker som skulle vara aktuella för tillverkningen, för att bekanta oss med produktionen. Du och jag kan studera plastfabriken. Regnkappor med svetsfog. Hur ser det ut med tiden?

Nina, som gärna ville se en fabrik för svetsade regnkappor, tyckte att det såg bra ut med tiden.

– Då reser vi i nästa vecka. Det är inte säkert att vi kan göra något alls åt KF, men det är bra för oss också att se nya tillverkningsmetoder och börja tänka i nya banor.
Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?
När de satt sig runt bordet kom Hanna med några blommönstrade tallrikar i röd plast. Hon ville höra allas omdöme. Marit föreslog glesare mönster, Rebecca undrade om man skulle nöja sig med mönsterbård i kanten. Nina undrade varför det måste vara mönster, tallriken såg bra ut utan blommor, tyckte hon.

– Men det är blommorna som är vårt uppdrag, förklarade Marit. Vi får in en servis som Tempo har problem med. Den är bra i formgivningen men den går inte att sälja. Dom vill ha ett mönster som ska ge den ett vänligare uttryck. Blommor, fjärilar, något åt det hållet.

De la upp maten på de målade tallrikarna. Potatissalladen med sin bestämda vita färg och sin ogenomskinliga konsistens passade bra på alla tallrikar. Rostbiff en gjorde sig däremot inte på någon. Den röda färgen och de knallgula blomrankorna fick den att se grå ut även där den var som läckrast blodröd i mitten.

– Egentligen är det bara vita och bruna tallrikar som är snygga till mat, sa Marit. Men folk vill ha dekor på porslinet.

– Jag förstår inte det här, sa Nina. Enfärgade tallrikar finns det nästan inga, det borde vara lätt att sälja, men blommiga finns det hur många som helst. Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?

– Våra är bättre, sa Rebecca.

– Det lönar sig bra, sa Marit. Blommor säljer bra. Dom ska likna allting som redan finns, annars vågar folk inte köpa. Ändå ska det vara litet, litet annorlunda så att det syns vilka som har nytt porslin och vilka som har gammalt.

Nina tappade intresset för blomstermönstren och tittade upp. Ovanför matbordet hängde ett porträtt av Mao Tse-tung tillsammans med porträtt av Marx och Lenin. Hon hade föreslagit att de skulle ta ner alla tre gubbarna när firman fick besök av uppköpare, men de andra ansåg att sådana kommersiella kompromisser var uteslutna. Hon började fråga ut sina chefer om hur revolutionen skulle se ut i Sverige.

– Vem ska sköta landet efteråt?

– Dom nya ledarna förstås, sa Marit.

– Dom arbetande massorna är själva kapabla att sköta ett land. Det behövs inga nya ledare, sa Rebecca.

– Men jag förstår inte i alla fall, sa Nina. Om till exempel Dag Myrenberg leder revolutionen, ska han då styra landet efteråt? Hur skulle det gå? Vill ni ha honom som ledare för landet Sverige?

– Du hakar upp dig på detaljer. Du måste gå till grunden först, sedan kommer detaljerna, sa Hanna.

– Vad är grunden?

– Det gäller vilken klass som ska inneha makten. Vi måste kämpa för proletariatets diktatur, för det arbetande folkets diktatur.

– Vem bestämmer vad det arbetande folket vill?

– Det finns objektiva klassintressen.

– Vad är det?

– Det kan du läsa om hos Marx.

– Men om folket vill ha något som ni tycker är helt fel, är det rätt i alla fall då?

– Om folket vill det, är det inte helt fel.

– Men om folket anser att negrer är sämre människor och inte bör få utbildning, som i sydstaterna i USA, så blir det inte rätt hur många som än tycker så.

– Felet med dig, Nina, är att du är ganska uppblåst när du sätter den sidan till.

– Uppblåst? Men vad tycker ni själva? Om folket vill ha rasdiskriminering, böjer ni er för folket då?

– Folkets objektiva intressen är en helt annan sak än folkets vilja.

– På vilket sätt skiljer dom sig?

– Folket är inte alltid medvetet om sina objektiva intressen.

– Kan det vara folkets objektiva intresse att ha rasdiskriminering i ett land?

– Nej.

– Hur vet ni det?

– Läs Marx får du se.
Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?
Nina mindes morfar och mormor och Gud. Det här var likadant. Man försökte framställa en fråga och bara genom att fråga bevisade man att man trodde sig vara förmer än andra och frågan kunde inte upprepas när den inte fick svar. Men sedan utbredde sig de troende om vad som innerst inne händer och sker, och då visar det sig att de själva anser sig förmer än alla andra.

– Marx hade överblick, han hade utbildning.

– Har ni överblick och utbildning?

– Litet grann har vi väl. Vi studerar ju hela tiden.

– Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?

– Det är klart. Om vi har insikt i vad som är det arbetande folkets objektiva intressen, då kan man inte diskutera saken. En insikt är en insikt.

– Varför skulle inte folkets ord gälla högre än ert, när det i alla fall är dom som är folket?

– För att vi hämtar vår kunskap från Karl Marx.

– Men om jag var folket och inte tyckte som Karl Marx?

– Du skulle tycka som Karl Marx om du insåg dina objektiva intressen.

– Men om Karl Marx och jag verkligen tyckte olika, måste det då alltid vara han som har rätt och jag som har fel?

Det ringde på dörren och Hanna öppnade. Det hördes ett tjut. Det var Danne och Marie-Louise som kom från Kina. De hade presenter: Maos lilla röda på kinesiska, en skiva med Internationalen på kinesiska, grönt te.

– Gud vad kul att se er. Hur har ni haft det?

– Helt fantastiskt, sa Danne.

– Var Kina som ni trodde?

– Mycket bättre, försäkrade Danne.

Danne gick med Marit för att ringa. Nina blev ensam med Marie-Louise. De kramade om varandra och Marie-Louise skakade på huvudet och la pekfingret över läpparna.

– Jag ska berätta hur det verkligen var, innan dom kommer tillbaka. Kineserna är rasister. Jag trodde inte jag skulle få uppleva hur det är att vara neger. Dom sista tio dagarna fick vi inte lämna hotellet utan säkerhetsvakter. Värdarna fruktade att vi skulle utsättas för våld. Det pågår en kampanj mot allt utländskt och vi var ju utlänningar. Jag var livrädd, även när vi hade vakter. Och det var aldrig under plus trettiofem i hotellrummet.
Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden.
Nina lyssnade förstummad på de snabbt framviskade orden.

– Folket fick vi aldrig träffa och det var nog lika bra det. Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden. Man måste inse nödvändigheten av denna utlänningsfientlighet, som en del i kampen mot den amerikanska imperialismen. Sånt där skitsnack, hela nätterna på hotellet medan svetten rann.

Marie-Louise avbröt sig när Hanna kom tillbaka. Nina drog med sig Marie-Louise ut på lagret för hon ville höra mer. Bokbål?

– Ja, fullkomligt regelrätta bokbål, precis som i journalfilmerna från Hitlertiden. Vi stod där och såg en bokhandlare, en äldre herre som såg bildad och ja, nästan vacker ut, och så kom ett rött garde in i hans bokhandel och rev ner allt och slängde ut det på gatan och tände eld. Han stod i dörren och såg böckerna brinna medan folkmassan applåderade.

– Men ni gjorde väl något?

– Vad skulle vi göra? Vi applåderade vi också. Men det var inte det värsta. Det värsta var vår grupp. Folk var liksom hänryckta. Det är några nu som planerar att starta röda garden i Stockholm.

– Och bränna böcker?

– Det viktigaste är att uppfostra dom intellektuella. I Kina skickas författare och professorer ut i jordbruket för att lära känna folkets villkor.

– Men du berättar väl för andra om det här?

– Hur skulle jag kunna det? Du ska höra när Danne talar om hur underbart det är i Kina. Så där låter alla som var med. Alla måste bevisa att dom inte har minsta lilla revisionistiska tendens. Vad skulle folk tro om jag ensam kom med min variant och alla andra kom med Dannes? Det är ju dessutom den som alla här redan tror på, redan före resan. Jag vågar knappt säga det här till dig.
Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?
Redan på vägen ut till de andra hörde de Dannes röst. Han talade högt om landet där proletariatet verkligen hade makten. Hanna och Marit lyssnade och frågade, precis de frågor som Danne ville ha och visste svaret på. Marie-Louise satt alldeles tyst.

– Dom gör jävla justa grejer i Kina, la Danne ut texten. Förbjuder västerländsk konstmusik, vem fan skulle inte vilja förbjuda den skiten? I Kina får man inte spela en operaföreställning.

– Vad finns det för musik där då, frågade Nina.

– Folkets musik. Det arbetande folkets musik.

– Som dragspel och sånt hos oss?

– Lägg av nu va. Dragspel finns inte i Kina.

– Jag menade inte själva instrumentet. Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?

Danne skakade på huvudet.

– Typiskt dig alltså, fastna i en helt irrelevant detalj. Tjejer, typiskt tjejer.

– Jag tycker du är en typisk kille, sa Marit.

– Finns det nåt käk här, undrade Danne och såg sig om mot köksskåpen.

– Vad Marie-Louise är tyst, sa Hanna. Tyckte inte du att det var underbart i Kina.

– Jorå.

– Inte mer än så?

– Det var fruktansvärt varmt. Jag tål inte värme.

– Ångrar du resan? Du ser hängig ut.

– Klart att hon inte ångrar resan, sa Danne. Det var för fan en unik chans, att få åka med första resan någonsin till Kina, om man räknar bort Tore Svärd och dom som åkte förra året. Marie-Louise låg sjuk på hotellet några dagar. Krångel med magen. Det hör väl till på resor.

– Det var värst, sa Marit med en ton som endast en storasyster kunde anlägga. Varför låter du inte din fru tala för sig själv? Är männen så där i Kina? Låter aldrig fruarna komma till tals?

– Det är dom nog, sa Marie-Louise.

– Vad fan vet du om det, fräste Danne.

– Inte mycket. Vi träffade ju inga fruar. Det skulle vi väl ha gjort om dom brukade få komma till tals?

– Alltså vet du inte vad du snackar om! Maos fru, Chiang Cheng, hon är ju för fan Kinas mäktigaste man.

– Det ska jag skriva upp, sa Hanna. ”Hon är för fan Kinas mäktigaste man.” Så hopknutet är ordet makt med ordet man. Kinas mäktigaste människa. Öva på det uttrycket nån gång, Danne. Hur har hon blivit så mäktig? Finns det er kvinnor bland politiker och makthavare?

Det kunde inte Danne svara på. Marie-Louise sa med sin hängiga röst att hon inte trodde det. I så fall skulle de väl ha märkts, någonstans, någon gång.

– Nu vet jag, sa Danne. I dom röda gardena. Ungdomsgrupperna som höll efter borgerlighetens avarter ute i samhället. Massor med tjejer. Det såg jag med egna ögon.

– Berätta vad du såg dom göra, sa Marie-Louise.

– Dom, ja, dom deltog i möten. Massor med unga flickor. Lika aktiva som killarna.

Marie-Louise såg på Nina. Så var det alltså bokbålen skulle beskrivas. Massor med aktiva unga flickor som höll efter borgerlighetens avarter.

– Vad är borgerlighetens avarter, frågade Nina.

– Vad du frågar jävla mycket dumt, suckade Danne.

– Vad du svär, sa Marit tillrättavisande.

– Men vilka är borgerligheten egentligen, fortsatte Nina. Är det inte såna som vi?

– Som vi? Som våra föräldrar kanske. Inte fan är vi borgerligheten.

– Ser man till klasstillhörigheten är vi det, sa Hanna. Det har inget med våra åsikter att göra. Men vi har gått över på arbetarklassens sida.

– Måste man gå över på arbetarklassens sida, frågade Nina.

– Man måste välja. Danne lät mörk och tung i rösten. Man måste välja sida, Nina Broman. Den som inte är med oss, är mot oss.

– Men jag är väl inte mot er. Vilka er förresten?

– Det kan du ta dig en funderare på.

Marit föreföll inte fästa stor vikt vid vad Danne sa. Han var en lillbrorsa och påfrestande när han försökte leka man.

– Har ni några tyger med hem till oss, frågade hon.

Danne och Marie-Louise hade lovat ta med kinesiskt bomullstyg hem, helst mönstrat, allra helst tryckta mönster.

– Det finns inga tyger, sa Marie-Louise. Allt är ransonerat, men även om vi hade fått köpa så såg vi inte ett enda mönstrat tyg. Kineserna har bara enfärgade tyger.

– Är det så ni vill ha det i Sverige också, sa Marit och härmade Jill Alsten.

– Bortsett från att vi i så fall fick övergå till annan verksamhet, skulle det vara bra att ha det så, sa Hanna.
Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt.
Det blev inte mycket gjort den eftermiddagen på Lao-Tses kontor. Resenärerna från det fjärran Kina var en välkommen störning. Solen föll in över ena bordshörnan och då var klockan kvart över fyra. Nina hade ett helt system för att hålla reda på vad klockan var, eftersom hon vägrade att bära armbandsur. Tiden verkade mer tänjbar utan armbandsur. Kortare när den skulle vara kort och längre när den skulle vara lång.

– Danne vill ha barn, sa Marie-Louise när hon och Nina väntade på grön gubbe för att komma över till tians spårvagnshållplats. Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt. Det värsta är att jag börjar tro att han har rätt. Jag kanske inte kan älska på riktigt. Längtade du aldrig bort när du bodde hos Svein?

Nina funderade.

– Jag tror aldrig att jag hann börja.

Just när hon sa det kom hon ihåg att hon längtade bort redan första kvällen, just när hon flyttat in. Att en liten del av henne hela tiden längtade bort, hela tiden. Spårvagnen svängde upp i slingan vid hållplatsen och Marie-Louise försvann.

Nina gick över bron. Solen började sänka sig i diset. Det var varmt och kvavt. Hon studerade människorna hon mötte och försökte placera dem klassvis. Ingen såg ut att tillhöra arbetarklassen. De flesta bar slips och kavaj. Somliga såg ut som utländska turister.

Hon hade ingenting emot Martin Bergstrand, som han hette, den rödhårige gynekologen. Tvärtom. Han hade verkat trevlig. Sexig till och med. Men hur skulle det kännas att ligga framför honom med benen isär och försöka spänna av?

Hon gick till telestationen på Skeppsbron och ringde. Han hade en sköterska som tog emot tidsbeställningar. Sköterskan ville veta vad det gällde. Nina sa helt neutralt: En undersökning. Sköterskan sa: En kontroll? Inget akut alltså?

Det var fem veckors väntan för inget akut.

 

 

11
Helena ringde och sa hej, precis som om det var igår de senast talade i telefon med varandra.

– När ska du komma hem, frågade Nina.

– Jag är hemma. Jag ringer från Hässelby.

Det blev tyst. Komma hem så där, helt i smyg och plötsligt bara vara hemma som alla andra.

– Att du inte skrev först, så vi kunde möta dig på flygplatsen, fick Nina fram till slut.

– Jag ville inte bli mött på flygplatsen. Du vet hur jag är. Jag avskyr att säga farväl, men jag avskyr nästan lika mycket att säga goddag.

– Det visste jag inte.

– Det är svårt att komma hem. Jag önskar att jag kunde hoppa över första månaden hemma och börja direkt med den andra. Det behövs inte mer än en månad för att folk ska tala till en som vanligt igen.

– Hur länge har du varit hemma?

– Jag kom i förrgår. Måste samla ihop mig litet innan jag kontaktade er.

– Har du talat med Marie-Louise?

– Nej. Jag började med dig. Tänk om Danne svarar när man ringer till henne. Jag har varit rädd för att träffa er igen. Rädd att vi har blivit för olika. Revolutionen begriper jag mig inte på. Ni verkar ha läst så mycket medan jag har varit borta.

– Det är mest Danne som vill ge intryck av att ha läst mycket. Jag har inte hunnit. Det är fullt upp med det dagliga jobbet, först på Lao-Tse och sedan i FNL-gruppen.

– Kan du ta med mig till FNL-lokalen?

– Det är klart.

– Då kan vi åtminstone skaffa ett nytt gemensamt intresse, ifall vi inte skulle ha kvar våra gamla.

– Varför skulle vi inte ha kvar dom?

– Det är en känsla jag har. Om man tar dina brev som mätare på vår vänskap, får man en klart neråtgående kurva. Dom blev tunnare och tunnare. Raderna blev glesare och glesare. I början skrev du otroliga brev, minns du? Stora teckningspapper uppdelade i åtta smala spalter med tättskriven text och teckningar till.

– Det kanske inte enbart berodde på något som hände mellan oss. Jag orkade inte, långa tider mådde jag inget vidare själv. Du får mig att känna mig skyldig när du säger så där.

– Jag menade inte så. Jag ville bara höra dig säga att så var det inte, att vi kommer alltid att vara nära varandra, att allt är som förr igen. Jag har längtat så enormt efter dig! När kan vi träffas? I morgon kväll?

– Vänta, nej, i morgon kväll är det möte på Pålsundsgatan.

– Möte! Du kan gå på möte varje kväll, men mig har du inte träffat på era år!

– Jag vill träffa dig, men jag har arbetsuppgifter som jag lovat utföra.

– Vad då för arbetsuppgifter?

– Jag är en av dom som skriver rent insamlingslistan och så ska jag skriva ut ett flygblad på stencil och det tar rätt lång tid. Jag kan inte utebli med så kort varsel. Kan du inte komma med? Gör det!
Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?”
Helena svarade inte på en stund.

– Gör det, upprepade Nina. Du måste ändå komma med förr eller senare, det är lika bra att du kastar dig rätt in i arbetet. Det är så man umgås i Sverige nuförtiden, istället för att gå på Nalen eller jazzklubb i Gamla stan. Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?” ”Över tryckpressen”, svarade en som varit med längre.

– Kan du komma hit och hämta mig?

– Jag kommer hem till dig vid femtiden. Men då måste vi åka direkt igen.

– Jag har förstått att jag måste kasta mig rätt in i allting och inte gå och gruva mig, förklarade Helena när de satt på tunnelbanan in mot stan. Jag känner mig efterbliven. I Aylesbury fanns ingen Vietnamgrupp. Det måste ha funnits många i London, men jag kom mig aldrig för med att ta reda på hur dom fungerade.

Hon såg sig omkring medan de susade fram genom villaområdena och konstaterade att allt var sig likt.

Fortsättning följer…

Publicerad
19 hours sedan
Bild på ett 20-tal strejkande matbud från Wolt
Ett 20-tal matbud strejkade utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Foto: Skärmdumpar (Facebook). Community House Copenhagen

Köpenhamns matbud strejkade på nytt

Under fredagen strejkade matbud från Wolt i Köpenhamn mot låg prissättning, dåligt app-underhåll och avsaknaden av rättigheter. Strejken var den andra på kort tid.

Det var under fredagen den 14 augusti som ett 20-tal matbud från Wolt strejkade utanför McDonalds i Frederiksberg, Köpenhamn.

Strejkkommittén skriver i ett uttalande att strejken är ett svar på låg prissättning, dåligt app-underhåll, svårigheter med att avbryta ordar och avsaknaden av rättigheter och skydd för leveransbuden.

Andra strejken på kort tid

Strejken var den andra strejken på kort tid utanför en McDonalds-restaurang i Köpenhamn. Fredagen den 7 augusti strejkade ett 30-tal matbud utanför McDonalds vid Amagercenteret.

Organisationen Community House Copenhagen skriver i ett uttalande att de strejkande Wolt-buden avsiktligt har valt att placera sina punktstrejker vid välkända restaurangkedjor snare än vid mindre oberoende restauranger.

I en tidigare kommentar från Wolt, till den danska tidningen Fagbladet 3F, svarar Wolt att de tar situationen på allvar och att de söker en öppen konstruktiv dialog med med buden.


Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
IF Metall avbryter strejken mot Tesla
Strejken vid Tesla är en av de mest uppmärksammade arbetsmarknadskonflikterna i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Fackligt fiasko: IF Metall avbryter Teslastrejken


Teslastrejken är slut och den långvariga konflikten är över. Under onsdagseftermiddagen meddelade IF Metall att den kontroversiella elbilsjätten köpt ut de sista strejkande arbetarna.

– Utan strejkande finns ingen strejk, säger LO:s avtalssekreterare Vela-Pekka Säikkälä i ett uttalande.

Ett fackligt fiasko menar flera bedömare. Den infekterade konflikten kring kollektivavtal är en av de mest uppmärksammade svenska strejkerna och har pågått sedan slutet av oktober 2023. IF Metall har flera gånger kritiserats för sin taktik runt konflikten och fackföreningen har bland annat tvingats utesluta medlemmar som arbetat vidare på elbilsjättens servicekontor trots att de kallats ut i strejk.

Samtidigt har Tesla, som ägs av den högerextrema mångmiljardären Elon Musk, vid flera tillfällen använt sig av influgna strejkbrytare vilket gjort att verksamheten i det stora rullat på som vanligt.

Nu kommer beskedet att strejken avbryts.

– IF Metall mötte ett företag lett av världens rikaste man, tillika en person som har ett agg mot fackföreningar och hur vi gör saker i Sverige. Tesla har gigantiska ekonomiska resurser och har använt dem bland annat för att köpa ut de strejkande. Det är unikt, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Facket avslutar samtliga stridsåtgärder mot Tesla på onsdag nästa vecka, den 19 augusti.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
”ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den.”

”Vi förväntar oss ingen lojalitet”

ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tog sig tid att svara på vår debattartikel ”Sensationalism när ETC granskar vänstern”. Det uppskattar vi.

Andreas Gustavsson misstänker att vi förväntar oss ”någon slags lojalitet” från ETC gentemot autonoma aktivister och rörelser. Det gör vi inte. Vi förväntar oss inte att ETC är lojal mot någon. Vi stör oss inte heller på saker som kan upplevas obekväma ”av några eller många till vänster”. Vi gillar det obekväma. Men journalistiken har ett samhällsansvar, och för ETC är frågan vilket samhällsansvar en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” har, inte minst i ett medielandskap som domineras av högern. ETC:s urval och presentation av nyheter borde utmana denna ordning, inte reproducera den. Det är helt rimligt att förvänta sig en skillnad i bevakningen av röda, gröna och oberoende rörelser mellan ETC och borgerliga tidningar.

Oavsett hur en ser på det, så håller vi inte med om Gustavssons bedömning att de två artiklarna i fråga var ”avslöjande och undersökande” journalistik. Källurvalet var bristfälligt, vinklarna godtyckliga och slutsatserna spekulativa.  Det var det, i samband med nonchalansen inför medias samhällsansvar, som fick oss att reagera. Läsaren får dra sina egna slutsatser.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Publicerad
2 weeks sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Publicerad
2 weeks sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.