Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 6

10
Vid morgonkaffet på Lao-Tse var stämningen tryckt.

– Det har hänt nåt för jävligt pinsamt, sa Hanna. Jag har fått drypan och så skällde jag ut Tomas för jag trodde det kom från honom. Men det kom inte från honom.

– Vad hade du fått, undrade Marit som gått ifrån för att svara i telefon.

– Drypan. Vanlig hederlig gonorré. Jag trodde sånt drabbade andra men aldrig mig. Har nån av er ha det?

Ingen hade haft det.

– Det är en bagatell rent kroppsligt, men fy fan för allt det moraliska. Eftersom det inte är Tomas måste det vara Claude.

– Claude? Rebecca höll på att välta kaffekoppen av ren häpnad. Har ni ha ihop det?

– Ja, jag trodde det knappt själv. Det måste ha varit på festen hos Pernilla och jag var ganska packad och förbannad på Tomas för han bara hånglade med Beatrice. Men Claude är en sån idiot, det är obegripligt att man kan hamna i säng med en sån typ. Och så är han tillsammans med Marie och dom ska just ha barn.

– Hon behöver väl inte veta om något?

– Det är Claudes bekymmer, jag antar att han inte fått det från henne. Men jag är alltså enligt lag tvungen att uppge för sjukhuset vem som smittat mig.

– Enligt lag?

– Lex veneris heter lagen. Jag sa att jag inte visste vem som smittat mig och fick en jävla utskällning av den moraliskt högtstående sjuksköterskan som fyllde i mina papper.
…kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.
Marit skakade på sitt hår som blänkte i vårsolen.

– Ring Claude i alla fall och säg till honom att inte sprida det vidare.

– Men jag vill inte ha med honom att göra. Han måste veta om det. Han visste säkert om det redan då. Det vore likt honom.

– Vill du att jag ska ringa, frågade Marit hjälpsamt.

– Kan du göra det? Det vore verkligen hyggligt, jag tror inte jag klarar det själv. Om det är Marie som svarar så behöver du inte säga vad saken gäller. Jag vill inte lägga mig i deras privatliv.

– Nej, nej, jag ska inte säga att du Marie, det var ett rent misstag att Hanna råkade ligga med din man, hon menade inte att lägga sig i ert privatliv och hon menade inte att få drypan av din man, men kan du hälsa Claude att han ska skynda sig till hudkliniken innan han smittar ner hela den marxist-leninistiska studiecirkeln.

– Nästa gång är det någon annans tur. Det syns inte utanpå om en kille har gonorré. Vill du ringa åt mig?

– Visst. Jag prövar Claudes jobb genast.

Marit gick till rummet bredvid. Nina funderade. Om vem som helst kunde ha gonorré, kunde Mikael Hamilton ha gonorré.

– Kan precis vem som helst ge en gonorré, frågade hon försiktigt.

– Ja inte över middagsbordet förstås, sa Rebecca. Ni måste knulla. Värst vad du ser bekymrad ut, Nina. Är det Mikael? Säg inte att han lyckades i alla fall?

– Nej.

– Är det alldeles sant? Du ser hemskt olycklig ut. Men jag kan lova dig att Mikael är helt frisk.

– Hur kan du veta det?

– Oroa dig inte. Jag vet det säkert, lugnade Rebecca.

– Mikael, sa Hanna drömmande. Mikael är en riktig läckerbit i sängen. Det är några år sen nu, men det var fint.

Marit kom tillbaka. Claude var på sammanträde, hon hade inte fått tala med honom.

Nina tänkte på hur ont det hade gjort när hon låg med Mikael, så obegripligt ont. Hon måste ha hjälp.

– Känner ni till någon bra gynekolog?

– Du menar Martin Bergstrand, den långe rödhårige som du träffade på festen hemma hos mig, svarade Marit. Honom kan du fråga Rebecca om. Han är nog också en riktig läckerbit i sängen.

På posten var det långa köer av firmabud. De var fullastade med paket och provpåsar, precis som Nina. De tyngst lastade hade kärror som de drog. Yrkesbesökarna på posten var betydelsefulla och själv kände hon att om inte hennes provpåsar spreds över Sverige skulle Lao-Tse inte få in några nya order. Hon var antagligen inte bättre på att stå i postkö än någon annan. Men att stå i postkön var att delta i det riktiga livet, det som hon drömt om varje minut i klassrummet i Hässelby Gårds Högre Allmänna Läroverk.

När hon kom in i matbutiken var det samma sak. Hennes chefer måste ha lunch för att fungera. Hon läste dagens matsedel på väggen. Tre omeletter, skinka, champinjon och räkor, alla kostade fem kronor och tjugofem öre. Hon köpte fyra portioner blodig rostbiff med potatissallad och en förpackning med kapris. Mjölk att dricka till och en påse mandelbågar till kaffet.

Hon återvände genom Kungsträdgården. När hon dukat i köket, kom Rebecca först in.

– Jag kan erbjuda dig litet omväxling, Nina. Vi har fått ett erbjudande. Vill vi formge ett komplett program fritidskläder för KF? Från underkläder till regnkläder? I så fall är vi inbjudna att besöka dom fabriker som skulle vara aktuella för tillverkningen, för att bekanta oss med produktionen. Du och jag kan studera plastfabriken. Regnkappor med svetsfog. Hur ser det ut med tiden?

Nina, som gärna ville se en fabrik för svetsade regnkappor, tyckte att det såg bra ut med tiden.

– Då reser vi i nästa vecka. Det är inte säkert att vi kan göra något alls åt KF, men det är bra för oss också att se nya tillverkningsmetoder och börja tänka i nya banor.
Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?
När de satt sig runt bordet kom Hanna med några blommönstrade tallrikar i röd plast. Hon ville höra allas omdöme. Marit föreslog glesare mönster, Rebecca undrade om man skulle nöja sig med mönsterbård i kanten. Nina undrade varför det måste vara mönster, tallriken såg bra ut utan blommor, tyckte hon.

– Men det är blommorna som är vårt uppdrag, förklarade Marit. Vi får in en servis som Tempo har problem med. Den är bra i formgivningen men den går inte att sälja. Dom vill ha ett mönster som ska ge den ett vänligare uttryck. Blommor, fjärilar, något åt det hållet.

De la upp maten på de målade tallrikarna. Potatissalladen med sin bestämda vita färg och sin ogenomskinliga konsistens passade bra på alla tallrikar. Rostbiff en gjorde sig däremot inte på någon. Den röda färgen och de knallgula blomrankorna fick den att se grå ut även där den var som läckrast blodröd i mitten.

– Egentligen är det bara vita och bruna tallrikar som är snygga till mat, sa Marit. Men folk vill ha dekor på porslinet.

– Jag förstår inte det här, sa Nina. Enfärgade tallrikar finns det nästan inga, det borde vara lätt att sälja, men blommiga finns det hur många som helst. Är det ett meningsfullt arbete, att rita nya blommor, när det finns så många redan?

– Våra är bättre, sa Rebecca.

– Det lönar sig bra, sa Marit. Blommor säljer bra. Dom ska likna allting som redan finns, annars vågar folk inte köpa. Ändå ska det vara litet, litet annorlunda så att det syns vilka som har nytt porslin och vilka som har gammalt.

Nina tappade intresset för blomstermönstren och tittade upp. Ovanför matbordet hängde ett porträtt av Mao Tse-tung tillsammans med porträtt av Marx och Lenin. Hon hade föreslagit att de skulle ta ner alla tre gubbarna när firman fick besök av uppköpare, men de andra ansåg att sådana kommersiella kompromisser var uteslutna. Hon började fråga ut sina chefer om hur revolutionen skulle se ut i Sverige.

– Vem ska sköta landet efteråt?

– Dom nya ledarna förstås, sa Marit.

– Dom arbetande massorna är själva kapabla att sköta ett land. Det behövs inga nya ledare, sa Rebecca.

– Men jag förstår inte i alla fall, sa Nina. Om till exempel Dag Myrenberg leder revolutionen, ska han då styra landet efteråt? Hur skulle det gå? Vill ni ha honom som ledare för landet Sverige?

– Du hakar upp dig på detaljer. Du måste gå till grunden först, sedan kommer detaljerna, sa Hanna.

– Vad är grunden?

– Det gäller vilken klass som ska inneha makten. Vi måste kämpa för proletariatets diktatur, för det arbetande folkets diktatur.

– Vem bestämmer vad det arbetande folket vill?

– Det finns objektiva klassintressen.

– Vad är det?

– Det kan du läsa om hos Marx.

– Men om folket vill ha något som ni tycker är helt fel, är det rätt i alla fall då?

– Om folket vill det, är det inte helt fel.

– Men om folket anser att negrer är sämre människor och inte bör få utbildning, som i sydstaterna i USA, så blir det inte rätt hur många som än tycker så.

– Felet med dig, Nina, är att du är ganska uppblåst när du sätter den sidan till.

– Uppblåst? Men vad tycker ni själva? Om folket vill ha rasdiskriminering, böjer ni er för folket då?

– Folkets objektiva intressen är en helt annan sak än folkets vilja.

– På vilket sätt skiljer dom sig?

– Folket är inte alltid medvetet om sina objektiva intressen.

– Kan det vara folkets objektiva intresse att ha rasdiskriminering i ett land?

– Nej.

– Hur vet ni det?

– Läs Marx får du se.
Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?
Nina mindes morfar och mormor och Gud. Det här var likadant. Man försökte framställa en fråga och bara genom att fråga bevisade man att man trodde sig vara förmer än andra och frågan kunde inte upprepas när den inte fick svar. Men sedan utbredde sig de troende om vad som innerst inne händer och sker, och då visar det sig att de själva anser sig förmer än alla andra.

– Marx hade överblick, han hade utbildning.

– Har ni överblick och utbildning?

– Litet grann har vi väl. Vi studerar ju hela tiden.

– Så om revolutionen kommer och folket och ni skulle ha olika mening om vad som är folkets objektiva intressen, då är det er version som gäller?

– Det är klart. Om vi har insikt i vad som är det arbetande folkets objektiva intressen, då kan man inte diskutera saken. En insikt är en insikt.

– Varför skulle inte folkets ord gälla högre än ert, när det i alla fall är dom som är folket?

– För att vi hämtar vår kunskap från Karl Marx.

– Men om jag var folket och inte tyckte som Karl Marx?

– Du skulle tycka som Karl Marx om du insåg dina objektiva intressen.

– Men om Karl Marx och jag verkligen tyckte olika, måste det då alltid vara han som har rätt och jag som har fel?

Det ringde på dörren och Hanna öppnade. Det hördes ett tjut. Det var Danne och Marie-Louise som kom från Kina. De hade presenter: Maos lilla röda på kinesiska, en skiva med Internationalen på kinesiska, grönt te.

– Gud vad kul att se er. Hur har ni haft det?

– Helt fantastiskt, sa Danne.

– Var Kina som ni trodde?

– Mycket bättre, försäkrade Danne.

Danne gick med Marit för att ringa. Nina blev ensam med Marie-Louise. De kramade om varandra och Marie-Louise skakade på huvudet och la pekfingret över läpparna.

– Jag ska berätta hur det verkligen var, innan dom kommer tillbaka. Kineserna är rasister. Jag trodde inte jag skulle få uppleva hur det är att vara neger. Dom sista tio dagarna fick vi inte lämna hotellet utan säkerhetsvakter. Värdarna fruktade att vi skulle utsättas för våld. Det pågår en kampanj mot allt utländskt och vi var ju utlänningar. Jag var livrädd, även när vi hade vakter. Och det var aldrig under plus trettiofem i hotellrummet.
Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden.
Nina lyssnade förstummad på de snabbt framviskade orden.

– Folket fick vi aldrig träffa och det var nog lika bra det. Jag började nästan tro att jag var galen, för alla andra i gruppen försvarade kineserna hela tiden. Man måste inse nödvändigheten av denna utlänningsfientlighet, som en del i kampen mot den amerikanska imperialismen. Sånt där skitsnack, hela nätterna på hotellet medan svetten rann.

Marie-Louise avbröt sig när Hanna kom tillbaka. Nina drog med sig Marie-Louise ut på lagret för hon ville höra mer. Bokbål?

– Ja, fullkomligt regelrätta bokbål, precis som i journalfilmerna från Hitlertiden. Vi stod där och såg en bokhandlare, en äldre herre som såg bildad och ja, nästan vacker ut, och så kom ett rött garde in i hans bokhandel och rev ner allt och slängde ut det på gatan och tände eld. Han stod i dörren och såg böckerna brinna medan folkmassan applåderade.

– Men ni gjorde väl något?

– Vad skulle vi göra? Vi applåderade vi också. Men det var inte det värsta. Det värsta var vår grupp. Folk var liksom hänryckta. Det är några nu som planerar att starta röda garden i Stockholm.

– Och bränna böcker?

– Det viktigaste är att uppfostra dom intellektuella. I Kina skickas författare och professorer ut i jordbruket för att lära känna folkets villkor.

– Men du berättar väl för andra om det här?

– Hur skulle jag kunna det? Du ska höra när Danne talar om hur underbart det är i Kina. Så där låter alla som var med. Alla måste bevisa att dom inte har minsta lilla revisionistiska tendens. Vad skulle folk tro om jag ensam kom med min variant och alla andra kom med Dannes? Det är ju dessutom den som alla här redan tror på, redan före resan. Jag vågar knappt säga det här till dig.
Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?
Redan på vägen ut till de andra hörde de Dannes röst. Han talade högt om landet där proletariatet verkligen hade makten. Hanna och Marit lyssnade och frågade, precis de frågor som Danne ville ha och visste svaret på. Marie-Louise satt alldeles tyst.

– Dom gör jävla justa grejer i Kina, la Danne ut texten. Förbjuder västerländsk konstmusik, vem fan skulle inte vilja förbjuda den skiten? I Kina får man inte spela en operaföreställning.

– Vad finns det för musik där då, frågade Nina.

– Folkets musik. Det arbetande folkets musik.

– Som dragspel och sånt hos oss?

– Lägg av nu va. Dragspel finns inte i Kina.

– Jag menade inte själva instrumentet. Jag menade: det arbetande folkets musik, vad är det för slags musik om du skulle säga något motsvarande i Sverige?

Danne skakade på huvudet.

– Typiskt dig alltså, fastna i en helt irrelevant detalj. Tjejer, typiskt tjejer.

– Jag tycker du är en typisk kille, sa Marit.

– Finns det nåt käk här, undrade Danne och såg sig om mot köksskåpen.

– Vad Marie-Louise är tyst, sa Hanna. Tyckte inte du att det var underbart i Kina.

– Jorå.

– Inte mer än så?

– Det var fruktansvärt varmt. Jag tål inte värme.

– Ångrar du resan? Du ser hängig ut.

– Klart att hon inte ångrar resan, sa Danne. Det var för fan en unik chans, att få åka med första resan någonsin till Kina, om man räknar bort Tore Svärd och dom som åkte förra året. Marie-Louise låg sjuk på hotellet några dagar. Krångel med magen. Det hör väl till på resor.

– Det var värst, sa Marit med en ton som endast en storasyster kunde anlägga. Varför låter du inte din fru tala för sig själv? Är männen så där i Kina? Låter aldrig fruarna komma till tals?

– Det är dom nog, sa Marie-Louise.

– Vad fan vet du om det, fräste Danne.

– Inte mycket. Vi träffade ju inga fruar. Det skulle vi väl ha gjort om dom brukade få komma till tals?

– Alltså vet du inte vad du snackar om! Maos fru, Chiang Cheng, hon är ju för fan Kinas mäktigaste man.

– Det ska jag skriva upp, sa Hanna. ”Hon är för fan Kinas mäktigaste man.” Så hopknutet är ordet makt med ordet man. Kinas mäktigaste människa. Öva på det uttrycket nån gång, Danne. Hur har hon blivit så mäktig? Finns det er kvinnor bland politiker och makthavare?

Det kunde inte Danne svara på. Marie-Louise sa med sin hängiga röst att hon inte trodde det. I så fall skulle de väl ha märkts, någonstans, någon gång.

– Nu vet jag, sa Danne. I dom röda gardena. Ungdomsgrupperna som höll efter borgerlighetens avarter ute i samhället. Massor med tjejer. Det såg jag med egna ögon.

– Berätta vad du såg dom göra, sa Marie-Louise.

– Dom, ja, dom deltog i möten. Massor med unga flickor. Lika aktiva som killarna.

Marie-Louise såg på Nina. Så var det alltså bokbålen skulle beskrivas. Massor med aktiva unga flickor som höll efter borgerlighetens avarter.

– Vad är borgerlighetens avarter, frågade Nina.

– Vad du frågar jävla mycket dumt, suckade Danne.

– Vad du svär, sa Marit tillrättavisande.

– Men vilka är borgerligheten egentligen, fortsatte Nina. Är det inte såna som vi?

– Som vi? Som våra föräldrar kanske. Inte fan är vi borgerligheten.

– Ser man till klasstillhörigheten är vi det, sa Hanna. Det har inget med våra åsikter att göra. Men vi har gått över på arbetarklassens sida.

– Måste man gå över på arbetarklassens sida, frågade Nina.

– Man måste välja. Danne lät mörk och tung i rösten. Man måste välja sida, Nina Broman. Den som inte är med oss, är mot oss.

– Men jag är väl inte mot er. Vilka er förresten?

– Det kan du ta dig en funderare på.

Marit föreföll inte fästa stor vikt vid vad Danne sa. Han var en lillbrorsa och påfrestande när han försökte leka man.

– Har ni några tyger med hem till oss, frågade hon.

Danne och Marie-Louise hade lovat ta med kinesiskt bomullstyg hem, helst mönstrat, allra helst tryckta mönster.

– Det finns inga tyger, sa Marie-Louise. Allt är ransonerat, men även om vi hade fått köpa så såg vi inte ett enda mönstrat tyg. Kineserna har bara enfärgade tyger.

– Är det så ni vill ha det i Sverige också, sa Marit och härmade Jill Alsten.

– Bortsett från att vi i så fall fick övergå till annan verksamhet, skulle det vara bra att ha det så, sa Hanna.
Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt.
Det blev inte mycket gjort den eftermiddagen på Lao-Tses kontor. Resenärerna från det fjärran Kina var en välkommen störning. Solen föll in över ena bordshörnan och då var klockan kvart över fyra. Nina hade ett helt system för att hålla reda på vad klockan var, eftersom hon vägrade att bära armbandsur. Tiden verkade mer tänjbar utan armbandsur. Kortare när den skulle vara kort och längre när den skulle vara lång.

– Danne vill ha barn, sa Marie-Louise när hon och Nina väntade på grön gubbe för att komma över till tians spårvagnshållplats. Han säger att om inte jag vill ha barn med honom så bevisar det att jag inte älskar honom på riktigt. Det värsta är att jag börjar tro att han har rätt. Jag kanske inte kan älska på riktigt. Längtade du aldrig bort när du bodde hos Svein?

Nina funderade.

– Jag tror aldrig att jag hann börja.

Just när hon sa det kom hon ihåg att hon längtade bort redan första kvällen, just när hon flyttat in. Att en liten del av henne hela tiden längtade bort, hela tiden. Spårvagnen svängde upp i slingan vid hållplatsen och Marie-Louise försvann.

Nina gick över bron. Solen började sänka sig i diset. Det var varmt och kvavt. Hon studerade människorna hon mötte och försökte placera dem klassvis. Ingen såg ut att tillhöra arbetarklassen. De flesta bar slips och kavaj. Somliga såg ut som utländska turister.

Hon hade ingenting emot Martin Bergstrand, som han hette, den rödhårige gynekologen. Tvärtom. Han hade verkat trevlig. Sexig till och med. Men hur skulle det kännas att ligga framför honom med benen isär och försöka spänna av?

Hon gick till telestationen på Skeppsbron och ringde. Han hade en sköterska som tog emot tidsbeställningar. Sköterskan ville veta vad det gällde. Nina sa helt neutralt: En undersökning. Sköterskan sa: En kontroll? Inget akut alltså?

Det var fem veckors väntan för inget akut.

 

 

11
Helena ringde och sa hej, precis som om det var igår de senast talade i telefon med varandra.

– När ska du komma hem, frågade Nina.

– Jag är hemma. Jag ringer från Hässelby.

Det blev tyst. Komma hem så där, helt i smyg och plötsligt bara vara hemma som alla andra.

– Att du inte skrev först, så vi kunde möta dig på flygplatsen, fick Nina fram till slut.

– Jag ville inte bli mött på flygplatsen. Du vet hur jag är. Jag avskyr att säga farväl, men jag avskyr nästan lika mycket att säga goddag.

– Det visste jag inte.

– Det är svårt att komma hem. Jag önskar att jag kunde hoppa över första månaden hemma och börja direkt med den andra. Det behövs inte mer än en månad för att folk ska tala till en som vanligt igen.

– Hur länge har du varit hemma?

– Jag kom i förrgår. Måste samla ihop mig litet innan jag kontaktade er.

– Har du talat med Marie-Louise?

– Nej. Jag började med dig. Tänk om Danne svarar när man ringer till henne. Jag har varit rädd för att träffa er igen. Rädd att vi har blivit för olika. Revolutionen begriper jag mig inte på. Ni verkar ha läst så mycket medan jag har varit borta.

– Det är mest Danne som vill ge intryck av att ha läst mycket. Jag har inte hunnit. Det är fullt upp med det dagliga jobbet, först på Lao-Tse och sedan i FNL-gruppen.

– Kan du ta med mig till FNL-lokalen?

– Det är klart.

– Då kan vi åtminstone skaffa ett nytt gemensamt intresse, ifall vi inte skulle ha kvar våra gamla.

– Varför skulle vi inte ha kvar dom?

– Det är en känsla jag har. Om man tar dina brev som mätare på vår vänskap, får man en klart neråtgående kurva. Dom blev tunnare och tunnare. Raderna blev glesare och glesare. I början skrev du otroliga brev, minns du? Stora teckningspapper uppdelade i åtta smala spalter med tättskriven text och teckningar till.

– Det kanske inte enbart berodde på något som hände mellan oss. Jag orkade inte, långa tider mådde jag inget vidare själv. Du får mig att känna mig skyldig när du säger så där.

– Jag menade inte så. Jag ville bara höra dig säga att så var det inte, att vi kommer alltid att vara nära varandra, att allt är som förr igen. Jag har längtat så enormt efter dig! När kan vi träffas? I morgon kväll?

– Vänta, nej, i morgon kväll är det möte på Pålsundsgatan.

– Möte! Du kan gå på möte varje kväll, men mig har du inte träffat på era år!

– Jag vill träffa dig, men jag har arbetsuppgifter som jag lovat utföra.

– Vad då för arbetsuppgifter?

– Jag är en av dom som skriver rent insamlingslistan och så ska jag skriva ut ett flygblad på stencil och det tar rätt lång tid. Jag kan inte utebli med så kort varsel. Kan du inte komma med? Gör det!
Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?”
Helena svarade inte på en stund.

– Gör det, upprepade Nina. Du måste ändå komma med förr eller senare, det är lika bra att du kastar dig rätt in i arbetet. Det är så man umgås i Sverige nuförtiden, istället för att gå på Nalen eller jazzklubb i Gamla stan. Sist jag var på Pålsundsgatan hörde jag en ny tjej fråga: ”Var träffar man killar här?” ”Över tryckpressen”, svarade en som varit med längre.

– Kan du komma hit och hämta mig?

– Jag kommer hem till dig vid femtiden. Men då måste vi åka direkt igen.

– Jag har förstått att jag måste kasta mig rätt in i allting och inte gå och gruva mig, förklarade Helena när de satt på tunnelbanan in mot stan. Jag känner mig efterbliven. I Aylesbury fanns ingen Vietnamgrupp. Det måste ha funnits många i London, men jag kom mig aldrig för med att ta reda på hur dom fungerade.

Hon såg sig omkring medan de susade fram genom villaområdena och konstaterade att allt var sig likt.

Fortsättning följer…

Publicerad
19 timmar sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan
"Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar", säger Moaawia Albriki. Foto: Alexandra Urisman Otto

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Flera gånger var Moaawia Albriki på väg att springa rakt mot svärdmannen för att försöka övermanna honom. Nu snurrar tankarna kring både vad som hänt om han inte hejdats av sina vänner. Och hur valrörelsen hade sett ut om gärningsmannen varit muslim.

– Jag tror att regeringen innerst inne önskar att det hade varit så, säger han i sista delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Gymnasieeleven Moaawia talar med markant Bergslagen-dialekt när han visar mig och Greta Thunberg runt i Fagersta centrum en vardagskväll knappt två veckor före valet. Luften bär fortfarande lite sommar i sig men kvällen är svalare än på länge. Hösten närmar sig.

– Där borta, vid den vita markisen. Där brukar jag klippa mig, säger han och ler mot oss. 

– Där har ni busstationen på andra sidan. Sen har ni lite affärer där. Sen finns det en lekpark där.

Han tystnar. Sedan tar han upp tråden från nyss, när vi pratade om hans framtidsplaner.

– Jag pluggar här nu, på vård- och omsorgsprogrammet. Och jag jobbar extra på ett äldreboende. När jag har tagit studenten vill jag plugga vidare till specialistsjuksköterska. Och efter min utbildning ska jag jobba ett tag här, ge tillbaka till samhället som har gett mig så mycket, säger han. 

– Men sen ska jag flytta utomlands. Det är för tungt med alla klagomål från Alternativ för Sverige och SD och sådana som inte gillar invandrare. Om man flyttar så slipper man det och kan gå vidare.

Hjälpte skadade under dådet på Brinellskolan

Fredagen den 21 augusti i år var den första fredagen på Brinellskolan för 18-åriga Moaawia Albriki. Han hade bytt skola, utan att berätta det ens för sina föräldrar, för att få en bättre utbildning och lära känna nya vänner. Klassen hade fått sluta redan klockan tolv men några av dem satte sig i den öppna caféliknande delen utanför undervisningsrummet. De skulle plugga till ett prov.

Vid tvåtiden kom en utklädd person in i korridoren. I alla fall var det så Moaawia uppfattade det.

– Han hade hjälm och mask och ett svärd. Jag såg svärdet faktiskt, men jag tänkte att det måste ha varit någon som ville skämta med sina kompisar.

Moaawia Albriki vid minnesplatsen i Fagesta. Foto: Alexandra Urisman Otto

Moaawia tittade ner i sina pluggpapper. Sedan började ungdomarna skrika.

– Jag tittar upp igen och ser bara en vägg av folk som står upp. Sedan skriker alla ”spring spring spring”, berättar han. 

Vad som hände sedan har han och andra berättat om i otaliga nyhetsmedier. De var flera personer, bland annat Moaawia och hans vän Mohamed, som hjälpte skadade och fick en av dem till sjukhuset i en epa. Mohamed och Moaawia är klasskamrater och dessutom kollegor på extrajobbet på äldreboendet. 

– Flera gånger var jag på väg att springa tillbaka. In mot han med svärdet, säger Moaawia. 

– Men Mohamed stoppade mig och skrek ”han viftar med svärdet som om han aldrig gjort något annat”.

Politker kom hit för att visa upp sig och få fler röster”

Fagerstas stora lekpark breder ut sig framför oss. Vi rör oss sakta, pratar och ser oss omkring samtidigt. Moaawia berättar att både han och Mohamed i efterhand har funderat över ifall de hade kunnat göra något mer. Kanske räddat den 17-åriga tjejen som dödades. 

– Jag fattade inte riktigt vad som hände, det gick så fort. Men jag minns att jag tänkte att man kanske kunde ha tagit en stol och sprungit emot honom med. Om vi hade varit flera hade det kanske gått.

Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson besöker minnesplatsen i Fagersta. Foto: Magnus Lejhall/ TT

Han tänker mycket på det. Men också på politikerna som kom dit dagarna efter dådet för att lägga ner blommor vid minnesplatsen och posera på bilder.

– De kom inte hit för att de bryr sig. I alla fall bryr de sig inte tillräckligt mycket för att göra något åt det som har gjort den här händelsen möjlig. De kom hit för att visa upp sig och försöka få fler röster, det är vad jag tror.

Ett gäng barn kommer framspringande och ber Greta att få ta selfies. ”Varför är ni här?” frågar de. ”Ni borde ta selfies med Moaawia”, säger vi och förklarar.

Familjen flydde kriget i Syrien

Familjen Albriki kommer från Syrien. Mellanbarnet Moaawia var liten när kriget bröt ut. De flydde och efter några år i Turkiet blev det vidare färd till Sverige. Först Märsta, sedan Upplands Väsby. När de skulle hitta en stadig plats att leva på gick flytten till Skinnskatteberg, tjugo minuters resväg från Fagersta. Där bor familjen fortfarande. 

– Det var en bra plats för oss barn att växa upp på. Mina föräldrar har gjort allt för vår skull. För att vi skulle kunna få det bättre här än någon annanstans, säger Moaawia. 

Han tar fram telefonen. Visar oss bilder och filmklipp som han tog direkt efter händelsen. Och sedan säger han med upprörd röst:

– Och det här. Ser ni det här? Förstår ni vad det betyder? Folk gillar det han gjorde.

Han har svajpat till en ny bild. En han har fått från en kompis, hon har hittat den på något forum. Exakt vad den föreställer är för grovt att ens beskriva, men den skändar dådets dödsoffer. I kommentarsfälten skrattar folk.

– Det finns värre grejer där ute, till och med. Men jag orkar inte titta. 

Det blir tyst en stund. Sedan säger Greta:

– Man har ju på något sätt vetat att det skulle bli så här. Det här är ett resultat av den extremt våldsamma rasistiska jargongen och diskursen som politiker har ägnat sig åt de senaste åren. Samma politiker som sen vill ta politiska poäng genom att komma hit och posera i bild.

Hyllade högerextrema gärningsmän på Tiktok

Det stod klart nästan på en gång. Den 18-åring som greps på Brinellskolan efter attacken hade tydliga kopplingar till högerextremism. I ett 20-tal inlägg och videoklipp på ett Tiktok-konto som kopplats till honom hyllas gärningsmän som Anders Behring Breivik och terrorattentatet på Utøya 2011, Anton Lundin-Pettersson, som låg bakom den rasistiskt motiverade attacken på Kronans skola i Trollhättan i oktober 2015, och Rickard Andersson, som dödade tio personer på Campus Risbergska i Örebro ifjol, och därefter tog sitt eget liv. 18-åringen i Fagersta tycks också ha varit klädd som Lundin-Pettersson var vid sitt dåd.

När tidningen Flamman gick igenom kontot hittade man också delningar av flera politiska inlägg, bland annat ett som sprider konspirationsteorin om ett befolkningsbyte i Europa. Där fanns också ett tiotal inlägg som propagerade för partierna Alternativ för Sverige och Örebropartiet, som båda går till val på en omfattande återvandringspolitik.

En tyst minut hålls för att hedra offren i skolatacken på Brinellskolan. Människor samlas utanför skolan. Foto: Åke Ericson/TT

En 17-årig flicka dödades i Fagersta, tre pojkar skadades. Enligt uppgifter till Arbetaren hade alla offer helt eller delvis utländsk bakgrund, något också Proletären tidigare har rapporterat. Elena Makars, bästa vän till den dödade flickan, sa så här tidigare i veckan till Svt Nyheter

– Även fast polisen inte har sagt något… Han var ju klädd som mannen i Trollhättan som öppet sa att han gick på invandrare. Precis det har jag och min bästa vän snackat mycket om. Det är ett stort problem här i Fagersta. Med just högerextremismen.

För Svenska Dagbladet berättar en person som lärt känna den misstänkta gärningsmannen online, om sin kommunikation med honom strax före dådet. 

– Han frågade mig om han skulle döda kvinnor eller invandrare. Jag trodde först att han fejkade, berättar vännen och lägger till att den misstänkte var ett ”stort fan” av Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer på Kronogårdens skola i Trollhättan 2015.

 – Han ville vara som honom, berättar kompisen.

Mathias Wåg: ”Högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer”

Mathias Wåg är journalist och bevakar den högerextrema medie- och aktivistmiljön. Den radikalisering som sker online, inte minst bland ungdomar i dag, är mångfacetterad och beskrivs ibland som en blandning mellan extremvänster och extremhöger. Men det stämmer inte, menar han.

– Det stämmer att ideologin är en blandning. Men inte av höger och vänster, utan genom att högerextremismen har sipprat in i en rad nätmiljöer som är bland annat satanistiska eller platser för misogyna incel-män, säger han. 

Mathias Wåg. Foto: Privat

I FOI-rapporten ”Våldsbejakande extremism och digitala miljöer” från mars 2024 beskrivs hur ”offentliga talespersoners och opinionsbildares förtal och demonisering av vissa individer eller befolkningsgrupper kan leda till ideologiskt motiverade våldshandlingar utförda av enskilda gärningsmän”, så kallad stokastisk terrorism. I rapporten nämns digitala medier som en underlättande faktor. 

– Statistiskt sett ökar hotbilden när personer hängs ut. Det handlar inte om en direkt anstiftan, men om en viss grupp personer beskrivs som ohyra, parasiter, som några som ska ”städas bort” – då riktas extremism, ilska, aggressioner mot den gruppen. Och risken för attentat ökar, säger Mathias Wåg och fortsätter. 

– Försvarshögskolan och Säkerhetspolisen använder sig av det här i sina rapporter. Men det har inte alls kommit ut i den politiska diskussionen.

Varför?

– Om man skulle prata öppet om det här så skulle det gå att koppla till högerns politik. Sättet att tala om muslimer, transpersoner och så vidare. Om man normaliserar en sådan retorik så kommer attentaten att komma.

Moaawia Albriki som förstagångsväljare

Vi står intill Brinellskolans gård nu, efter att ha passerat minnesplatsen. Ljus, teckningar, gosedjur. Moaawia pekar, ”där är mitt klassrum och där inne hände det. Ser ni de där fönstrena där?”

Här stod också flera politiker dagarna efter händelsen. Moaawia hörde att de skulle komma, men hade ingen som kunde skjutsa honom och stannade hemma.

Om du hade varit där när statsministern kom, vad hade du sagt till honom?

– Ulf Kristersson? Jag hade bara sagt: lämna över till någon annan. Någon som vill göra skillnad och verkligen vill göra någonting åt saker. Någon som bryr sig. Visst, självklart bryr han sig lite. Men jag tror han bryr sig mer om sina pengar, sin lön, sin stol som han sitter på. Sin makt helt enkelt. 

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Foto: Lars Schröder/ TT

Och om Jimmie Åkesson skulle komma hit, vad skulle du säga till honom?

– Han är rasist. Honom jag vill inte… Jag hade spottat på honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ren rasist, liksom. Han tycker ju inte om ju invandrare, eller ”muslimer”, som han säger. Och det finns fler människor som han, säger Moaawia och fortsätter.

– Så det jag vill säga är bara sluta blanda in religion. Sluta se ner på människor. Sluta titta på deras bakgrund, deras religion, hur de ser ut, deras hudfärg. Var rättvisa och jämlika mot allt och alla. Det spelar ingen roll vem det är. En svensk, en mörkhyad, en blondin, en brunett. Spelar ingen roll. 

Det här är ditt första val. Hur resonerar du inför att du ska rösta?

– Jag kommer rösta på Vänsterpartiet. För det första för att det är en invandrare som styr, Nooshi. Jag röstar på dem för att hon är en kunnig människa, hon är duktig på att tala och är inte emot kvinnor som vill bära de kläder de vill. Och partiet vill förändra många saker för samhället. För det andra så är det inte ett rasistiskt parti. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Daniel Lakso Tesak rektor för Angered folkhögskola och Irina Maister Bergman rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan.
Daniel Lakso Tesak, rektor för Angered folkhögskola, och Irina Maister Bergman, rektor för Mångkulturella finska folkhögskolan. Foto: Koshi Rafat, privat

Att skära ner på folk­bildning är att skära ner på demokratin

”Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026”, skriver rektorerna för Angereds och Mångkulturella finska folkhögskolan.

I Sveriges socioekonomiskt utmanade områden saknar omkring var tredje elev behörighet till gymnasiet när de lämnar årskurs 9. När åren på gymnasiet gått har endast hälften av de unga i dessa områden nått en fullständig examen. Bakom dessa siffror finns unga människor som möts av stängda dörrar till arbetsmarknad och vidare studier. Men i stället för att låta utanförskapet fördjupas kliver folkhögskolan in som en avgörande bro.

I Angered ser vi dagligen vad som händer när människor får en reell andra chans: självförtroendet växer, kunskaperna fördjupas och vägar till arbete och vidare studier öppnas. Ändå pressas folkbildningen av urholkade anslag och kortsiktiga finansieringsmodeller. Det är en felaktig och farlig prioritering. För att vända utvecklingen krävs inte nedskärningar – det krävs en kraftsamling och ökade resurser.

Många som kommer till oss har tyvärr ofta dåliga erfarenheter av den traditionella skolan, bär på psykisk ohälsa eller kämpar med språket. Vi erbjuder en pedagogisk miljö som bygger på hög lärarnärvaro, grupplärande och dialog. I stället för en provfokuserad och stressig studiemiljö erbjuder folkhögskolan en personlig relation till varje deltagare och en stark fokusering på meningsfullhet i studierna.

Folkhögskolan bryter segregation

Resultaten är tydliga. Över 90 procent av våra deltagare anger personlig utveckling som sitt främsta motiv för studierna, och nästan alla som läser allmän kurs gör det för att få de behörigheter som de behöver. Vi reparerar skador från en misslyckad skolgång och återställer tron på den egna förmågan.

I områden där tilliten till samhällets institutioner sviktar fungerar folkhögskolan som en trygg, lokal och neutral mötesplats. Genom att väva samman språkinlärning med samhällsorientering, kultur och kritiskt tänkande skapar vi en miljö där deltagarna tränas i demokrati och delaktighet i praktiken.

Att höja utbildnings- och bildningsnivån i lokalsamhället är det enskilt mest effektiva sättet att bryta segregationen, förhindra rekrytering till destruktiva miljöer och bygga motståndskraft mot extremism. Att i detta läge inte satsa fullt ut på folkhögskolorna är ett direkt hån mot det förebyggande arbete som alla politiker påstår sig vilja ha.

Krav på långsiktig finansiering

Inför det stundande riksdagsvalet kräver vi därför att politiken säkrar en långsiktig och uppräknad finansiering. Sluta urholka statsbidragen till folkbildningen. Våra folkhögskolor i socioekonomiskt utmanade områden behöver långsiktigt hållbara ramar för att kunna planera vår verksamhet och möta de stora behoven av särskilt stöd och språkinsatser. Vi kräver också att våra politiker erkänner bildningens värde för demokratin. Utbildning handlar om mer än bara yrkeskompetens. Att stärka individers förmåga att förstå, påverka och delta i det demokratiska samtalet är en av de bästa investeringar Sverige kan göra.

Till dig som går till valurnorna: Folkbildningen är ingen kostnad – den är en av samhällets viktigaste investeringar. Därför är det avgörande att rösta på en politik som främjar folkhögskolor och folkbildning i valet 2026. Ge oss förutsättningarna att fortsätta bygga ett starkare, mer sammanhållet Sverige.

Daniel Lakso Tesak, rektor, Angered folkhögskola
Irina Maister Bergman, rektor, Mångkulturella finska folkhögskolan

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Simona Mohamsson Johan Apel Röstlund
Johan Apel Röstlund om mediernas bevakning av Liberalerna och opinionsundersökningar nära valdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT

Drar medierna Liberalerna över spärren?

”Publiceringar av mätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.” Johan Apel Röstlund om mediernas valpåverkan och Liberalernas ”lyft”.

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”

Al Pacinos klassiska Gudfadern-citat från 1990 kan på ett lika sorgligt som cyniskt sätt sammanfatta Simona Mohamssons senaste vecka. De stora medierna håller nämligen på att putta Liberalerna över fyraprocentsspärren – och det är ett demokratiskt problem. 

Missförstå mig rätt: Inte det att Liberalerna, vad man än tycker om den krympande skara som en gång kallades Folkpartiet, eventuellt klamrar sig kvar i Sveriges lagstiftande församling. Det är snarare sättet som Mohamsson och hennes glada gäng i sådana fall gör det på.

Mediebevakningen av Liberalerna

Sensommarens valrörelse har varit en ovanligt solkig soppa. 

Politiska partier ska klara sig på egna meriter och inte räddas av taktik- eller stödröster. Ungefär så brukar det låta i den fullt rimliga debatten. 

Verkligheten ser dock brutalt annorlunda ut och det verkar dessvärre inte bättre än att de senaste dagarnas fullkomligt vansinniga publiceringar av plötsliga opinionsmätningar och tillfälliga trender nu ger effekt. Och rubrikerna låter inte vänta på sig: L nära eller till och med över spärren!

Etablerade politiska poddar följer, på en nästan pinsamt låg nivå, efter och så är bollen snabbt i rullning utan att någon egentligen fattar något. Lägg ut!

Förbjud opinionsmätningar dagarna innan valet

Just därför tror jag att debatten efter valet faktiskt blir viktigare än den före.

Hur hamnade vi här och vad är mediernas ansvar när det kommer till partiernas desperata och ofta ogenomtänkta utspel, vädjan om stödröster, trötta floskler och elefanten i rummet: Opinionsinstituten. 

Om det borde vi prata. Att publiceringar av opinionsmätningar så nära inpå valet borde klassas som otillåten valpåverkan. I många länder är det förbjudet dagarna innan, just för att väljarna inte ska låta sig styras av annat än sin faktiska övertygelse.

I Sverige är det tvärt om. Här tycks det räcka med att någons gamla faster bytt åsikt och klivit över blockgränsen för att det ska bli rubriker och allmänt hallabaloo i tidningar och tv. Allt, vad det verkar, för att få (o)ordningen återställd. Det är faktiskt ganska pinsamt. 

Publicerad
6 dagar sedan
valkompass minDemokrati med en partiledardebatt i bakgrunden.
Valkompassen minDemokrati visar hur partierna faktiskt röstat i riksdagen, i motsats till andra valkompasser. – Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger skaparen Ernst Cederholm. Foto: Pontus Lundahl/TT, skärmdump. Montage: Arbetaren

Matematikern bakom ny valkompass: ”Trött­nat på den politiska medie­bevakningen”

I ett dejtingapp-liknande format kan väljare nu svajpa sig fram för att hitta rätt parti. Matematikern Ernst Cederholms nya valkompass skiljer sig från de andra – med målet att skapa verklig politisk transparens.

– I en tid då politisk kommunikation ofta sker via korta klipp i sociala medier, vill jag ge väljarna verktyg att se bortom retoriken, säger han.

Med bara dagar kvar till valet är många svenska väljare osäkra – vilket parti är egentligen det rätta? Med en ny digital valkompass, framtagen av doktoranden Ernst Cederholm vid Stockholms universitet, är målet att väljarna ska få en annan bild av svensk politik än traditionella valbarometrar. 

Plattformen minDemokrati bygger inte på partiernas vallöften, utan på hur partierna har röstat i riksdagen. Tjänsten använder ett gränssnitt som liknar dejtingappar, där användare kan svajpa sig igenom verkliga riksdagsbeslut och jämföra sina egna ställningstaganden med partiernas röstningshistorik. 

Visar vad partierna röstat i riksdagen

Ernst Cederholm har en masterexamen i matematik från Stockholms universitet och är sedan i höstas doktorand i bioinformatik, där han forskar om hur gener påverkar varandra i cancerceller.

Ernst Cederholm. Foto: Ann Nordström

– Syftet är att öka politisk medvetenhet och ge insyn i den demokratiska processen, genom att erbjuda ett gratis verktyg för alla, säger han.

Hur kommer det sig att du skapade den här valkompassen?

– Redan för några år sedan tröttnade jag på den politiska mediebevakningen. För att en demokrati ska fungera krävs transparens, vilket jag upplevde saknades. Med dagens teknik och samhällets öppna data ville jag se hur jag själv kunde bidra, säger han till Arbetaren.

Vad skiljer den från andra, till exempel dagstidningarnas?

 Dagstidningarnas kompasser anpassas utifrån partiernas egna utspel och erbjuder ett smalare urval av frågor. Som kontrast visar minDemokrati enbart vad partierna faktiskt har röstat i riksdagen. Riksdagens beslut styr Sverige och det är betydligt mer relevant att granska än partiernas utspel inför ett val, säger han och fortsätter:

– Med mer transparens via minDemokrati hoppas jag att kvaliteten på såväl motioner som propositioner ska bli bättre. Om medborgarna i framtiden kontinuerligt följer riksdagsbesluten hoppas jag också att behovet av valkompasser på sikt ska försvinna. Därför kommer jag fortsätta att driva minDemokrati, som ett politiskt obundet granskningsverktyg, även efter valet.

För den väljare som vill komplettera resultatet i valkompassen med att sätta sig djupare in i mer specifika frågor finns exempelvis ”Röstningsguide för migrationsfrågor” från kampanjen ”För en human migrationspolitik”, Arena Idés sammanfattning av var partierna står i arbetsmarknadsfrågor och Svenska Freds valgranskning av riksdagspartiernas politik inom fred och säkerhet.

Publicerad Uppdaterad