Längs motorvägen som leder in till huvudstaden Dhaka ligger textilfabrikerna vägg i vägg. Men mitt bland alla betongklossar finns en fyrkantig obebyggd markbit övervuxen med grönska. Det var här Rana Plaza brukade ligga.

Shirin Akhter vänder bort blicken.

– Jag känner mig illa till mods över att vara här, säger hon.

Fem år har gått sedan fabriken kollapsade. Shirin Akhter var bara 13 år då men hade redan hunnit arbeta två år inom textilindustrin.

– Jag var väldigt ung. När det kom besökare fick jag gömma mig i ett förråd. Men det fanns andra flickor där som var ännu yngre, säger hon.

Minnena är fortfarande färska. Det dova mullret när taket gav vika. Betongdammet som fyllde ögon och lungor. Skräcken när utgången var blockerad av rasmassor.

– Vi satt hopträngda i trapp­huset, många grät och var rädda. En person hade fått skallbenet krossat. När jag såg blodet välla ut började jag också gråta.

När vi gick till fabriken den dagen var vi alla rädda.
Johora Khatun, textilarbetare som arbetade i Rana Plaza

På morgonen den 24 april var luften fylld av rykten och stämningen orolig. Dagen innan hade stora sprickor upptäckts i åttavåningsbyggnaden Rana Plaza och de 5 000 textilarbetare som arbetade i den hade evakuerats.

– När vi gick till fabriken den dagen var vi alla rädda. Ingen ville gå in men ledningen sa att vi skulle förlora jobbet annars, säger Johora Khatun.

Asma Begum tog trapporna upp till fabriksgolvet på tredje våningen. I en knapp timme blev hon och kollegerna sittande vid strömlösa symaskiner.

– Sedan fick de i gång generatorn. Fem minuter senare kollapsade byggnaden. Generatorn var högst upp i huset. Jag tror att det var vibrationerna som gjorde det.

Klockan 08.57 rasade den översta våningen. Asma Begum började springa mot utgången redan när hon hörde ljudet, innan hon såg taket falla över arbetskamraterna.

– Jag satt precis vid trapp­huset. Men vi var 1 000 personer på min våning och alla hann inte ut. Många av mina vänners kroppar hittades aldrig.

Johora Khatun arbetade på samma våning men längre in i lokalen.

– Jag började springa men ramlade efter några meter. Sedan rasade taket in över mitt huvud.

Ett sybord blev hennes räddning. Hon undvek att krossas men klämdes fast av betong och bråte.

– De första timmarna trodde jag att jag kanske skulle överleva, men sen förlorade jag hoppet.

När räddningsarbetarna till slut anlände kunde de inte nå Johora Khatuns armar. De drog ut henne ur rasmassorna i håret.

Sökandet efter överlevande pågick i veckor. Antalet omkomna räknades slutligen till 1 134. Ytterligare runt 2 500 skadades.

Bangladeshs textilindustri hade skördat dödsoffer tidigare – 2010 miste 21 arbetare livet i en brand på en fabrik som tillverkade åt H&M – men med Rana Plaza blev de livsfarliga arbetsförhållandena en världsangelägenhet.

Katastrofen var för stor för att kunna ignoreras. Bara några veckor senare trädde det så kallade ackordet – eller Accord on Fire and Building Safety in Bangladesh – i kraft. Genom den femåriga uppgörelsen förband sig internationella modeföretag att finansiera arbetsmiljöförbättringar och att låta lokala fackföreningar delta i skyddsinspektioner.

– Tusentals saker har blivit reparerade och fixade. Det har absolut bidragit till en säkrare arbetsmiljö, säger Petra Brännmark, kommunikationschef på det globala industrifacket IndustriAll som var drivande i att förhandla fram uppgörelsen.

Omkring 200 företag skrev under ackordet. Men några av de allra största uppköparna – däribland jättar som Walmart och Benetton – bildade i stället ”alliansen”, eller The Alliance for Bangladesh Worker Safety. Ett initiativ som till skillnad från ackordet byggde på frivillighet snarare än förpliktande åtaganden.

– Frivilliga initiativ fungerar inte, det blir godtyckligt. Rana Plaza hade ju blivit inspekterad innan byggnaden rasade, säger Petra Brännmark. Ackordet är det första juridiskt bindande avtalet i sitt slag. Det har varit en enorm framgång och är en modell som skulle gå att kopiera till andra branscher och andra länder.

Ackordet löper ut i maj. I skrivande stund har 144 modeföretag skrivit på en femårig förlängning, med målsättningen att i framtiden lämna över tillsynen till bangladeshiska myndigheter. Hur många som i slutänden undertecknar kommer att ge en indikation om hur högt arbetsmiljön hos underleverantörerna värderas när det mediala strålkastarljuset slocknat.

– Alla som undertecknade det första har inte undertecknat det andra ännu, säger Petra Brännmark.

Rana Plaza drog åt sig världens blickar och öppnade ett litet fönster för oss.
Babul­ Akhter, ordförande textilarbetarfacket BGIWF

Uppfattningen att ackordet varit en framgång delas av fackföreningar i Bangladesh. Babul­ Akhter är ordförande i BGIWF som samlar 29 000 textilarbetare.

– Rana Plaza drog åt sig världens blickar och öppnade ett litet fönster för oss. Mycket har förändrats. Arbetsmiljön är bättre och alla fabriker har brandskyddsutrustning nu, säger han.

Men priset var högt. Det betalades av dem som dog. Av dem som förlorade sina anhöriga. Och av dem som överlevde – men för vilka livet aldrig blev detsamma igen.

– Barnarbetet i fabrikerna är nästan borta nu. Och lönerna har ökat, säger Shirin Akhter.

Men framstegen kommer inte henne själv till del. Ett år efter Rana Plaza tog hon återigen anställning på en textilfabrik men klarade bara fem dagar innan panikkänslorna blev för starka. Utan inkomst betraktas hon som en ekonomisk börda för familjen och styvfadern har beslutats att hon ska giftas bort.

– Jag vill studera, säger hon. Men min styvpappa är den enda som tjänar pengar i familjen. Han bestämmer.

Fotnot: Artikeln har även publicerats av Arbetet-Global