Den legendariska frihetsledaren och fredspristagaren Aung San Suu Kyi – numera Burmas statskansler – har blivit hårt kritiserad för att hon inte tagit ställning mot förföljelserna som riktats mot det i huvudsak muslimska rohingyafolket i sydvästra Burma.

Märkbart tunnare och blekare framträder hon i tv-rutan, hårt ansatt av BBC:s intervjuare. Nyss har hon fråntagits en prestigefylld brittisk hedersmedalj. Leendet liknar mer en grimas och jag tycker mig ana en tår i ögonvrån.

Men nej, ladyn krackelerar inte, samma målmedvetenhet och förmåga att bita ihop som tog henne genom 14 år av hus­arrest ska ta henne genom detta. Men vår beundran har hon förlorat.

I november 2015 lyckades hon leda sitt parti till jordskredsseger över den militärjunta som i olika skepnader styrt landet i decennier. En demokratisk utveckling syntes nu möjlig för ett land som så länge levt under en maktfullkomlig regim.

I takt med att rapporterna från Rak­hine berättat en allt grymmare historia om terrorn mot rohingyer har man tvingats tänka om. Den dramatiska kulmen på förföljelserna i början av förra hösten var resultatet av en längre tids hat­kampanj ledd av fundamentalistiska buddhis­ter och uppbackad av stora delar av folket. Human Right Watch har genom satellitbilder hämtat bevis på förstörelsen i området. Inga journalister eller ombud för humanitära organisationer tilläts ta sig in i de norra delarna av Rakhine när förföljelserna pågick.

Tragedin som vi kunnat följa genom nyhetskanalerna väcker många frågor. Kan en blick på den historiska utveck­lingen ge svar? Döljer sig andra motiv – finns det andra aktörer som vi missar i det mediala bruset?
Redan innan oberoendet ingick dessa etniska grupper en överenskommelse om att bilda en union med centrallandet mot löfte om senare autonomi.
Från första början var nationen Burma, då den vann sitt oberoende 1948, en kolonial konstruktion skapad av de tidigare brittiska makthavarna. Detta har lett till kontinuerliga spänningar mellan majoritetsfolket bamar/burmaner, som bor i de centrala delarna, och de olika etniska grupper som i en hästsko­formad båge omger dem.

Redan innan oberoendet ingick dessa etniska grupper en överenskommelse om att bilda en union med centrallandet mot löfte om senare autonomi. Infriandet av löftet drog ut på tiden och de olika grupperna tog till väpnad kamp mot central­statens grepp, som hårdnade – i synnerhet efter militärkuppen 1962.

De styrande generalerna var inte alls benägna att avstå från de ickeburmanska områdena, som var rika på mineraler, timmer och olja, rikliga opiumskördar inte att förglömma. Folket i bygderna har drivits allt längre in i fattigdom, medan militären har byggt upp en armé på drygt 400 000 man (Global Firepower, 2017), huvudsakligen sysselsatt med att bekäm­­pa den egna befolkningen. Nu, när de internationella sanktionerna släppts, är de främsta vapenleverantörerna USA och Israel.

Det är inte första gången folkmord och etnisk rensning omnämns i rapporte­ringen från Burma. Tatmadaw, som armén kallas, har vanan inne.

År 2009 befann jag mig i Burma och lyckades få en intervju med general Yawd Serk, en av ledarna för shanfolket. Han jämförde sitt land med Bosnien under Balkankrigen och hävdade att hans folk utsattes för etnisk rensning av den burmesiska armén (se Ny Tid 8/5 2009).

Free Burma Rangers, en respekterad humanitär organisation, berättade om ”en ondskefull och långsam kvävning av de etniska karen- och shanflyktingarna som kan förliknas med folkmord, även om massakrer som i Kambodja inte förekommer”.

Före rohingyakrisen uppskattades 644 000 människor vara internflyktingar undan arméns härjningar, främst i landets sydöstra delar, i gränsområdet nära Thailand. Mellan 1996 och 2014 har fler än 3 700 byar antingen tvångsförflyttats eller övergetts.

Bara en liten del av internflyktingarna bor i läger. De flesta får klara sig så gott det går i djungeln med hjälp av lokala hjälporganisationer. Ma­laria och difteri är utbrett. Många ur de etniska grupperna har lämnat Burma och lever i grannländerna – främst Thailand och Malaysia – under svåra förhållanden.

Britternas ”söndra och härska”-strategi bär en bitter skörd. Minoritetsfolken har sinsemellan haft svårt att skapa en enad front mot regimens säkerhetsstyrkor. De är också olika, både historiskt och vad gäller politisk och religiös tillhörighet. Det stora flertalet är theravadabuddhister, men kachin, chin och många bland karenfolken är kristna. En av de största etniska arméerna, Wa-armén i de östra bergstrakterna, har historiskt sett starka band till Kina och har under senare tid alltmer framträtt som kinesernas fotfäste i Burma.

Parallellt med krisen i Rakhine pågår kontinuerliga strider i Kachin- och Shan-­delstaterna. Trots ett eldupphör­avtal 2015 rapporteras ständigt nya attacker från arméns sida.

Burmas isolering från omvärlden under militärjuntan, som pågick under drygt ett halvsekel, har skapat en gynn­sam jordmån för främlingsfientlighet och manipulationer från överheten. Samhället präglas av konservativa värderingar och buddhismen är en
central del av många människors identitet som burmeser.

Främst har detta drabbat muslimerna, som har setts som utbölingar. Även om flertalet bott här i generationer var det många som anlände på 1700-talet från brittiska Indien och de kom under kolonialtiden att ses som det främsta hotet mot det buddhistiska Burma.
På grund av sin strikta sociala struktur integrerades muslimerna inte med andra etniska grupper och uppfattades i första hand vara lojala med britterna vid tiden för självständigheten 1948.

Misstron, uppbackad av den buddhistiska nationalismen, har nått nya nivåer med dagens fördrivning av rohingyer. Löften om en fredad återkomst till Rakhine för de som flytt till Bangladesh klingar falskt – vilken tillvaro kan vänta dessa människor utan medborgarskap eller grundläggande rättigheter?

Förra hösten, då utdrivningen av rohingyer tog sin början, uttalade sig den före detta presidenten och kraftmannen i grannlandet Bangladesh, Hus­sain Muhammad Ershad, i Al Jazeera om situationen i Rakhine.

För honom hade det som skedde inget samband med religiös eller annan till­hörighet, utan han hävdade att orsakerna var krasst ekonomiska – det handlade om att friställa och skapa stabilitet i ett område av synnerligen stort värde för Burmas utrikespolitik och finanser.
För både Indien och Kina är det givetvis av största vikt att området här i Burmas sydvästra hörn hålls fritt från stör­ningar.
I motsats till västvärlden har både Indien och Kina gett sitt stöd till Burmas regim. Indien bygger en över 1 000 kilometer lång järnväg till Thailand genom Burma och har investerat stort i gruvdrift. Sedan tidigare är det känt att en viktig ”pipeline” som ingår i Kinas ”one belt, one road”-initiativ korsar Burma diago­nalt från Yunnan i syd­västra Kina till Rakhine, där en djup­havshamn planeras vid kusten. För både Indien och Kina är det givetvis av största vikt att området här i Burmas sydvästra hörn hålls fritt från stör­ningar.

Då Aung San Suu Kyi slutligen beslöt sig för att besöka konfliktzonen i Rakhine kom hon inte ledsagad av FN:s utsände eller med löften om humanitärt bistånd, som man kanske kunde ha hop­pats – i stället fanns i hennes följe en handfull statstjänstemän och desto fler storpampar inom industrin.

För Burmas ledning har den senaste tidens uppmärksamhet inneburit en vändning som de kanske inte förutsett. Denna gång kan de inte dölja övergreppen, som tidigare skett i skymundan. Återigen vänder sig västvärlden från dem i avsky.

Nu är generalerna tillbaka på ruta ett med rollen som kinesisk vasallstat nära överhängande. Röster höjs redan för nya sanktioner från väst – och Aung San Suu Kyis stjärna har falnat.