En scen ur Maria Sandels debutbok och inledningsnovellen ”Vid svältgränsen”: Vi befinner oss i det enkla, men oklanderligt rena och välordnade hem som Agda delar med sin mor:
”Så godt som hvarje sak af rummets inredning bar spår af en kärf men duglig människas oaflåtliga kamp för att hålla sig uppe.
Det är Agdas förlovningsdag. Solen skiner in genom fönstret. Sprudlande glad sköter hon morgonbestyren då hennes mor bryter in:
’Kära Agda’, sade modern, som med vaksamma blickar följde dotterns snabba rörelser, ’du behöfver inte ta’ mer än ett halft mått kaffe. Det ä’ så mycket god sump i pannan.’ ’Inte ska’ vi knussla i dag, då jag firar min förlofning’, svarade Agda och lät kaffekvarnen gå med fart.”
Vid svältgränsen är berättelsen om den unga flickans möte med kärleken, om eufori, våldsamt svek och barnet (den ofrivilliga graviditeten) som hot och löfte. Ungdom ställs här mot ålderdom. Flärd mot ordning. Romantiska drömmar mot moderns krassa bild av kärleken: ”Tycka om! Tycka om! Hur många tror du gifter sej, för att dom tycker om sin karl. Man gör det för att få sitt eget och slippa tjäna främmande.”
Som läsare kastas man mellan sympatierna. Moderns ihärdiga kamp för att upprätthålla hemmets ordning är rörande. Hennes åsikter om äktenskapet framstår som realistiska och rättfärdigade. Samtidigt är det svårt att inte lockas av Agdas yra livfullhet, hur hon njuter när hon ser sig själv i spegeln. Hennes naivitet och glädje. Denna ambivalens är typisk för Maria Sandel. Den visar sig som en återkommande motsägelse, där hon växlar mellan att moralisera och skildra människor med djup empati och värme. Maria Sandel målar upp en värld som på samma gång är mycket enkel och djupt komplicerad.
Maria Sandel målar upp en värld som på samma gång är mycket enkel och djupt komplicerad.
År 1908 publicerar Hugo Gebers förlag novellsamlingen Vid Svältgränsen och andra berättelser. Det är Maria Sandels debutbok. Hon är då 38 år gammal. Bokens undertitel lyder: ”Skildringar ur stockholmslifvet”. Livet enligt Sandel är fattigdomen, hemlösheten och aborten. Det totala beroendet. Av mannen, hyresvärden och arbetsgivaren. Det är även en skimrande solidaritet. Kärleksfulla handlingar, mellan makar och grannar, vuxna och barn.
Maria Sandel föddes ur arbetarklassen. Hon är kvinna och arbetare; arbeterska. Denna arbeterska utgör på samma gång både subjekt och objekt för hennes författarskap. I ungdomen spenderar hon några år som hembiträde i USA och där publicerar hon sina första dikter, i Nordstjernan, en tidskrift riktad till svensk-amerikaner. Efter återkomsten till Sverige flyttar hon tillbaka till modern och barndomens fattigkvarter på Kungsholmen. Där försörjer hon sig med hemarbete som trikåstickerska och driver ett mjölkmagasin med sin mor. Liksom modern drabbas Maria Sandel tidigt av dövhet, och senare även av en synnedsättning. Detta för henne mot en allt större isolering och skapar en bild av henne som enstöring. Samtidigt söker hon sig genom skriften ut i offentligheten och publicerar både noveller och dikter i vänsterpressen. Hon är också medlem i SAK (Stockholms Allmänna Kvinnoklubb) och i den av Ellen Key initierade gruppen Tolfterna som bildats med syfte att sammanföra kvinnor ur olika samhällsklasser.
Det var antagligen genom dessa kontakter som Sandel slutligen nådde fram till publiceringen av debutboken. Totalt gav Maria Sandel sedan ut fem böcker varav den sista, Mannen som reste sig, gavs ut postumt efter hennes död 1927.
Maria Sandel är nästan plågsamt närvarande som författare. Det är något med tonen. Ett slags tvärsäkerhet. Där finns en vision. Ett självpåtaget uppdrag: att lyfta arbetarkvinnan ur misären. Ett efter ett lyfter hon fram de problem som har sin grund i arbeterskans position. Som kvinna, som arbetare. Dotter, maka och mor. Väninna. Där finns en pendelrörelse i hennes texter, mellan misär och utopi. Hon vänder och vrider på det som sker. Söker orsaker, förklaringar. Lösningar.
Utopierna grundar sig i solidariteten. I ordning och renhet. I lugnet. Trots att Sandels romaner skildrar arbetarkollektivet så utgår hennes berättelser sällan från arbetsplatsen. Rättare sagt: Sandel flyttar fokus från det arbete som äger rum i det offentliga till det som sker i det privata. Arbetarhustruns slit för att få pengarna att räcka, men också hemarbetet.
Det vill säga den produktion av varor som sker i hemmet; både det egna och andras. Hemmet hos Sandel blir också till en borg, där människan kan värna sig mot svält och våld. Mot mannen.
Hos den Sandelska arbetarkvinnan är förhållandet till mannen fundamentalt. Sandel visar gång på gång på hur kvinnans beroende av mannen är konstruerat; mannen som försörjare och kärlekspartner, som barnafader och hot. I den moral som Sandel bygger upp är det ofta mannen som får agera det dåliga exemplet. Samtidigt kan hon visa upp en uppfriskande lekfullhet i förhållande till könsrollerna och tvåsamheten.
År 2009 ger Murbruk förlag ut Sandels roman Droppar i folkhavet.
Det är första gången sedan 1978 som någon av Sandels romaner kommer ut i ny utgåva. I Droppar i folkhavet för Sandel samman den ensamstående Gerda Spants med den stränga men varmhjärtade änkan Fru Hägg. De bildar hushåll och skapar tillsammans en kvinnlig fristad. En plats av lugn och ordning där Gerdas lilla dotter kan frodas.
I Sandels sista berättelse, Mannen som reste sig, uppstår en motsatt situation när sjömannen Nore Svensson kliver in som ställföreträdande kvinna hemma hos den ensamstående fadern Gustav Frejtorp och hans två söner. Nore Svensson iklär sig rollen som en okonventionell hushållerska. I berättelsen urskiljer man både ett förakt och ett bejakande av det traditionellt kvinnliga och könsrollerna framställs som på samma gång flexibla och cementerade:
”Allt kraffs, såsom småburkar, fotografiställ, påskägg, nipperaskar, sönderslaget, hoplappat och ömt bevarat hoplappat och ömt bevarat av de många fruntimren som avlöst varandra, plockade han ned i en lår, spikade ihop den och bar upp den på vinden. Därpå tog han av sig barfota, spände till svångremmen, kavlade upp byxorna till knäna och skjortärmarna mot axlarna och gick löst på allt som tålde såpvatten med borste och en i hast förfärdigad svabb.
Barnet är ett centralt objekt hos Sandel. Familjefadern är en återkommande karaktär och moderskapet med sina potentiella löften och faror utgör ett genomgående motiv. Hos den svikna och ofrivilligt gravida Agda i Vid svältgränsen kanaliseras vreden och hopplösheten och blir till ett hat mot fostret i hennes mage. Vid andra tillfällen framställs kärleken till barnet som en förlösande kraft. Som i berättelsen ”Hans lilla lamm” i samma novellsamling, där Anton Dahlskog i mötet med barnet går från att vara en känslokall make till en varmhjärtad förälder och kamrat:
”Med Anton Dahlskog hade småningom en stor förändring försiggått. Små barnahänder hade böjt hans styfva sinnelag; de tusen omsorgerna, som ett hjälplöst barn kräfver, hade utvecklat allt det goda, som redan fanns i hans själ, och förmerat det med försynthet och uppoffring, så att mera hjälpsam och osjälfvisk kamrat icke fanns på hans stora arbetsplats.”
Det finns en funktionell aspekt hos hennes verk som de delar med resten av arbetarlitteraturen.
Sandels plats i litteraturhistorien är halvt fördold. Intresset för henne har gått i vågor. Just nu befinner det sig på uppgång. Det finns ett Maria Sandelsällskap och via Författarförbundets publiceringstjänst Dejavu har hennes roman Virveln, om storstrejken, kommit i nytryck. Hon är dock fortfarande okänd för många.
Detta kan läsas som ett symptom på hennes position både som kvinna och som arbetare. Hennes värde som samtidsvittne är oomtvistat. Det finns en funktionell aspekt hos hennes verk som de delar med resten av arbetarlitteraturen; vittnesbörden är en av dessa funktioner, men också att få ta del av andras erfarenheter, identifikationen och den visionära aspekten.
Däremot har man ifrågasatt hennes stilistiska kvaliteter (kanske av samma skäl). Att läsa Sandel är att brottas med sina egna föreställningar om God litteratur. Hon lever inte upp till idealen. Hon tar alldeles för mycket plats i sina litterära verk. Hon är skamlöst tendentiös, men också humoristisk och radikal. Framför allt är dock hennes verk fruktansvärt intressanta. Framför allt utgör de Mycket Värdefull Litteratur.
