Människor  och maskiner

I mer än 200 år har Höganäsbolaget präglat den lilla bruksorten Höganäs i nordvästra Skåne. Det började med stenkolsbrytning och fortsatte med tillverkning av tegel, keramik och saltglaserade industrikärl. För att säkra tillgången på yrkeskunniga hantverkare som kunde bygga och serva företagets alla maskiner startade man år 1893 en egen mekanisk verkstad.

I dag heter Höganäsbolaget sedan länge Höganäs AB och är ett globalt och hög­tek­nologiskt företag fokuserat på järnpulvertillverkning. 2005 sålde man ut huvuddelen av sitt innehav i Höganäs Verkstad, men är fortfarande verkstadens största kund.

– När jag började på företaget 1971 var det cirka 250 man som jobbade här, i dag är vi runt 60.

Det berättar Karl-Erik Hoberg, grov­plåtslagare, som är en av dem som arbetat längst på Höganäs Verkstad.

– Då fanns det ett gjuteri med två ugnar, där 50 man arbetade, och ett plåtslageri med kanske 16 man. Varje morgon cyk­lade 50–60 man över till Bruket där de byggde och underhöll maskinerna.

Karl-Erik Hoberg är grovplåtslagare på Höganäs Verkstad. När Höganäs AB 2005 sålde huvuddelen av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick man snart problem med lönsamheten. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen.
Karl-Erik Hoberg är grovplåtslagare på Höganäs Verkstad. När Höganäs AB 2005 sålde huvuddelen av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick man snart problem med lönsamheten. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen.

Det är en mäktig känsla att kliva in i Höganäs Verkstad. Lokalerna är enorma, liksom takhöjden. Historien sitter i väggarna, i de slitna golvytorna, i om­kläd­nings- och fikarum, i arbetsbänkar och i snickrade trälådor där verktyg och komponenter har sin givna plats.

Den här dagen står Karl-Erik Hoberg vid en stor arbetsbänk och svetsar ett kylzonslock till en av Höganäs AB:s band­ugnar.

– Det var roligare när vi var yngre. Det var mer jäkelskap och skoj och inte den press som det är i dag. Men jag har trivts bra genom åren. Jag har alltid haft egna projekt. Jag har byggt de flesta band­ugnarna inne på Höganäs AB, 25–30 stycken, säger han.

– Jobbet har varit varierat – för det mesta har jag arbetat med småserier och specialprojekt, som man lär sig mycket på.

Karl-Erik Hoberg visar vägen till lokalen en trappa upp. Här låg verkstadsskolan ända fram till 1981, då den lades ned. Karl-Erik var 15 år när han fick en plats på skolan efter att ha klarat de praktiska proven. Då fanns det fem–sex svarvar, två fräsar och en borrmaskin som ”de 15­–20 pågarna” kunde öva på. Traversen finns fortfarande kvar.

– Det gällde att ha tålamod, händighet och hjärna. Det är ett hantverk. I dag tyck­­er jag att de tittar för lite på kun­skaperna när de anställer nytt folk.

Karl-Erik Hoberg har arbetat på Höganäs Verkstad sedan 1971. Fram till 1988–89 jobbade man på ackord. ”Det var ett godtyckligt system som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra”, säger han.
Karl-Erik Hoberg har arbetat på Höganäs Verkstad sedan 1971. Fram till 1988–89 jobbade man på ackord. ”Det var ett godtyckligt system som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra”, säger han.

Redan efter ett och ett halvt år på skolan där teori varvades med praktik fick Karl-Erik Hoberg gå ned i produktionen och gå bredvid en kollega som fick procent på hans lön. På den här tiden och ända fram till 1988–89 jobbade man på ackord.

– Jag har alltid fått mycket jobb och fick en hygglig lön, men de som inte var lika snabba och skickliga fick slita på. Det var ett godtyckligt system som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra.

När Höganäs AB 2005 sålde huvud­delen av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick de nya ägarna snart problem med lönsamheten. Ett tag såg det riktigt dystert ut. Arbetsstyrkan krympte till 40 personer. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen. En ny nisch är tillverkningen av fackverks- och belysningsmaster. Förra året investerade man i en modern svetsrobot och har fått företaget Scanmast, som är störst i Sverige på master, som kund. Tre medarbetare har utbildats för att kunna sköta roboten, som körs i tvåskift, och snart kom­­­mer ännu en robot på plats.

– Det är inte lätt, jag har varit på två utbildningar i Danmark. Men när jag fick frågan ville jag gärna ta chansen och lära mig nytt, säger Katarina Jönsson, som står och kalibrerar roboten.

Katarina Jönsson är den enda kvinnan på arbetsplatsen. Hon har varit anställd i snart sex år och trivs bra.

– På de flesta ställen handlar det om massproduktion. Här får jag hela tiden prova nya grejer – svetsning, plåtslageri­arbeten, ofta enstyckegrejer. Och mina kollegor är som bonuspappor allihop.

Khudhur Hasan sätter upp en smidd ring i karusellsvarven.
Khudhur Hasan sätter upp en smidd ring i karusellsvarven.
Christian Ekstrand använder handsläggan.
Christian Ekstrand använder handsläggan.

Längst in i verkstaden hittar vi Ingvar Olsson, sysselsatt med att sprutmåla svarvade ringar till Sandvik. Han är den som varit allra längst på företaget. I slutet av januari går han i pension efter 50 år i verkstaden.

Många av verkstadens arbetare har stannat kvar länge. Ingvar Olsson är en av dem som funnits längst på företaget, sedan 1968.
Många av verkstadens arbetare har stannat kvar länge. Ingvar Olsson är en av dem som funnits längst på företaget, sedan 1968.

– När jag började 1968 fick vi arbetare inte gå in på kontoret. Det fanns en lucka i väggen där vi lämnade in våra tidrapporter. Då, när det var ackordslön, var det en ständig kamp med tidstudiemännen om vem som skulle lura vem, det var inte lätt för dem heller alla gånger, berättar han i fikarummet, där tiden ser ut att ha stannat ungefär samtidigt som Ingvar Olsson blev anställd.

Precis som Karl-Erik Hoberg började Ingvar Olsson i verkstadsskolan som 15-åring. Samma år gick han med i facket.

– Arne ”Sågare” – han kallades så för att han kapade upp stänger – langade fram ett papper och sade till mig ”det här ska du skriva på”. På den tiden var alla med i fackföreningen. Jag förstod tidigt vikten av det fackliga arbetet, säger Ingvar Olsson.

Han berättar inspirerat om sitt fackliga engagemang. Han har deltagit i studiecirklar, gått många kurser och inriktade sig tidigt på arbetsmiljöfrågor.

– Det har hänt mycket på arbetsmiljö­området – allra mest när det gäller ergonomi. Företaget har arbetat för att få bort statiska arbetsmoment och forma arbetsplatsen efter människorna. Men det finns mer att göra – framför allt när det gäller arbetsrotation. Ledningen vill helst att man ska göra det man är bra på.

Ingvar Olsson vet vad han talar om. Under många år arbetade han med att planslipa tunga bitar. Han visar ärren vid sina handleder. När smärtorna blev för starka blev han opererad, man skar helt enkelt av nerverna. Det hjälpte i ett–ett och halvt år. Sedan blev det nya operationer. Sedan tio år tillbaka äter han de båda läkemedlen Voltaren och Tramadol.

– Jag har försökt att trappa ned och hoppas att det ska gå bättre nu när jag slutar jobba, säger han.

Kenneth Kristiansson och praktikanten Lene Appelholm använder en riktplanka när de markerar ut svetspunkter på en plåt – en beställning från Höganäs AB.
Kenneth Kristiansson och praktikanten Lene Appelholm använder en riktplanka när de markerar ut svetspunkter på en plåt – en beställning från Höganäs AB.
Gabriel Magnusson tillverkar och fraktar iväg (nedan) tunnband.
Gabriel Magnusson tillverkar och fraktar iväg (nedan) tunnband.

Det är många år sedan han lämnade planslipningen och bytte arbetsupp­gifter. I dag skiftar han mellan sprutmålning och olika arbetsuppgifter i härdugnen. En dag i veckan kalibrerar han mätverktyg.

Efter snart ett halvt sekel på företaget kan han se tillbaka och jämföra då och nu.

I slutet av januari går Ingvar Olsson i pension, efter 50 år på företaget.
I slutet av januari går Ingvar Olsson i pension, efter 50 år på företaget.

– När Höganäs AB ägde oss var vi som en familj – samma folk som jobbade år efter år. Nu tycker jag att de har saboterat vårt lönesystem. Förut fick vi lön efter en trappa som tog hänsyn till kvalifikationer och ålder. Nu sätter chefen lönerna indi­viduellt. Det känns godtyckligt och skapar en stämning där man hellre tjänar pengar än hjälper varandra. Vi har kämpat emot så mycket vi kan men det är en balansgång och det krävs att man kan argumentera för sin sak.

Ingvar Olsson har varit facklig förtroendeman på företaget i 40 år.

När han började var det ett självklarhet att gå med i facket. Så är det inte längre.

– Folk har det för bra i dag. Arbetsrätt och företagshälsovård är en självklarhet. De finns inget att fajtas för. Men om man inte håller ögonen på det dras allt tillbaka igen, säger han.

– Det måste finnas två parter som diskuterar. Får ledningen inget motstånd kör de över arbetarna. Men vi har fått in ungdomar från andra länder som har haft det tufft och inser vikten av sam­man­håll­ning, av att tala med en röst. Min förhopp­ning är att det finns ett annat engagemang. Jag slutar inte förrän jag vet att det finns folk som tar över.

 
FAKTA | Höganäs Verkstad
– Höganäs Verkstad startades 1893 av Höganäsbolaget, då inriktat på produktion av tegel, keramik och saltglaserat gods. Verkstaden byggdes upp för att tillverka, underhålla och reparera maskiner och transportanordningar.

– 1905 sysselsatte verkstaden cirka 40 personer. I början av 1970-talet låg arbetsstyrkan på cirka 250. Höganäsbolaget heter i dag Höganäs AB och är ett högteknologiskt globalt företag fokuserat på järnpulvertillverkning.

– Höganäs Verkstad har runt 60 anställda och en omsättning på 60 miljoner kronor.

– De flesta av Höganäs industrifastigheter från sekelskiftet är i dag rivna. Höganäs Verkstads rödfärgade och askeputsade industrifasad är en av få från den här tiden som finns kvar.

Publicerad
20 hours sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Dödsolyckor på jobbet

Larmet från Arbetsmiljöverket: Dödsolyckorna har slutat minska

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Snart skrivs boken ”Barn i fängelse”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

Irländska politiker kritiserar behandlingen av propalestinska aktivister

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Europeiska fack kräver arbetsstopp vid extremvärme 

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Alexandra Urisman Otto:
Snälla kändisar, ge inte Isabella Löwengrip rätt

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

STOCKHOLM 241126 Stockholm Medlemmar från Akademikerförbundet protesterar mot den så kallade angiverilagen när migrationsminister Johan Forssell tar emot Utredningen om stärkt återvändandeverksamhets slutbetänkande.

Nu börjar ”angiveri­lagen” och vandelskrav att gälla

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Ulf Kristersson och Johan Apel Röstlund

Johan Apel Röstlund:
Hellre sex än åtta timmars arbetsdag!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Aktivister i Sapmi

Orkidé kan stoppa skogsskövling i Ohredahke sameby

aktivister runt en eld polis

Efter skogs­blockaden: SCA stoppar tillfälligt avverkningen

Skogen de ärvde – Miljömål missas när skyddsvärd skog avverkas

Publicerad
Läs hela artikeln