Människor  och maskiner

I mer än 200 år har Höganäsbolaget präglat den lilla bruksorten Höganäs i nordvästra Skåne. Det började med stenkolsbrytning och fortsatte med tillverkning av tegel, keramik och saltglaserade industrikärl. För att säkra tillgången på yrkeskunniga hantverkare som kunde bygga och serva företagets alla maskiner startade man år 1893 en egen mekanisk verkstad.

I dag heter Höganäsbolaget sedan länge Höganäs AB och är ett globalt och hög­tek­nologiskt företag fokuserat på järnpulvertillverkning. 2005 sålde man ut huvuddelen av sitt innehav i Höganäs Verkstad, men är fortfarande verkstadens största kund.

– När jag började på företaget 1971 var det cirka 250 man som jobbade här, i dag är vi runt 60.

Det berättar Karl-Erik Hoberg, grov­plåtslagare, som är en av dem som arbetat längst på Höganäs Verkstad.

– Då fanns det ett gjuteri med två ugnar, där 50 man arbetade, och ett plåtslageri med kanske 16 man. Varje morgon cyk­lade 50–60 man över till Bruket där de byggde och underhöll maskinerna.

Karl-Erik Hoberg är grovplåtslagare på Höganäs Verkstad. När Höganäs AB 2005
sålde huvuddelen
av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick man snart problem med
lönsamheten. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen.
Karl-Erik Hoberg är grovplåtslagare på Höganäs Verkstad. När Höganäs AB 2005 sålde huvuddelen av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick man snart problem med lönsamheten. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen.

Det är en mäktig känsla att kliva in i Höganäs Verkstad. Lokalerna är enorma, liksom takhöjden. Historien sitter i väggarna, i de slitna golvytorna, i om­kläd­nings- och fikarum, i arbetsbänkar och i snickrade trälådor där verktyg och komponenter har sin givna plats.

Den här dagen står Karl-Erik Hoberg vid en stor arbetsbänk och svetsar ett kylzonslock till en av Höganäs AB:s band­ugnar.

– Det var roligare när vi var yngre. Det var mer jäkelskap och skoj och inte den press som det är i dag. Men jag har trivts bra genom åren. Jag har alltid haft egna projekt. Jag har byggt de flesta band­ugnarna inne på Höganäs AB, 25–30 stycken, säger han.

– Jobbet har varit varierat – för det mesta har jag arbetat med småserier och specialprojekt, som man lär sig mycket på.

Karl-Erik Hoberg visar vägen till lokalen en trappa upp. Här låg verkstadsskolan ända fram till 1981, då den lades ned. Karl-Erik var 15 år när han fick en plats på skolan efter att ha klarat de praktiska proven. Då fanns det fem–sex svarvar, två fräsar och en borrmaskin som ”de 15­–20 pågarna” kunde öva på. Traversen finns fortfarande kvar.

– Det gällde att ha tålamod, händighet och hjärna. Det är ett hantverk. I dag tyck­­er jag att de tittar för lite på kun­skaperna när de anställer nytt folk.

Karl-Erik Hoberg har arbetat på Höganäs Verkstad sedan 1971. Fram
till 1988–89 jobbade man på ackord. ”Det var ett godtyckligt system
som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra”, säger han.
Karl-Erik Hoberg har arbetat på Höganäs Verkstad sedan 1971. Fram till 1988–89 jobbade man på ackord. ”Det var ett godtyckligt system som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra”, säger han.

Redan efter ett och ett halvt år på skolan där teori varvades med praktik fick Karl-Erik Hoberg gå ned i produktionen och gå bredvid en kollega som fick procent på hans lön. På den här tiden och ända fram till 1988–89 jobbade man på ackord.

– Jag har alltid fått mycket jobb och fick en hygglig lön, men de som inte var lika snabba och skickliga fick slita på. Det var ett godtyckligt system som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra.

När Höganäs AB 2005 sålde huvud­delen av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick de nya ägarna snart problem med lönsamheten. Ett tag såg det riktigt dystert ut. Arbetsstyrkan krympte till 40 personer. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen. En ny nisch är tillverkningen av fackverks- och belysningsmaster. Förra året investerade man i en modern svetsrobot och har fått företaget Scanmast, som är störst i Sverige på master, som kund. Tre medarbetare har utbildats för att kunna sköta roboten, som körs i tvåskift, och snart kom­­­mer ännu en robot på plats.

– Det är inte lätt, jag har varit på två utbildningar i Danmark. Men när jag fick frågan ville jag gärna ta chansen och lära mig nytt, säger Katarina Jönsson, som står och kalibrerar roboten.

Katarina Jönsson är den enda kvinnan på arbetsplatsen. Hon har varit anställd i snart sex år och trivs bra.

– På de flesta ställen handlar det om massproduktion. Här får jag hela tiden prova nya grejer – svetsning, plåtslageri­arbeten, ofta enstyckegrejer. Och mina kollegor är som bonuspappor allihop.

Khudhur Hasan sätter upp en smidd ring i karusellsvarven.
Khudhur Hasan sätter upp en smidd ring i karusellsvarven.
Christian Ekstrand använder handsläggan.
Christian Ekstrand använder handsläggan.

Längst in i verkstaden hittar vi Ingvar Olsson, sysselsatt med att sprutmåla svarvade ringar till Sandvik. Han är den som varit allra längst på företaget. I slutet av januari går han i pension efter 50 år i verkstaden.

Många av verkstadens arbetare har stannat
kvar länge. Ingvar Olsson är en av dem som funnits längst på företaget, sedan 1968.
Många av verkstadens arbetare har stannat kvar länge. Ingvar Olsson är en av dem som funnits längst på företaget, sedan 1968.

– När jag började 1968 fick vi arbetare inte gå in på kontoret. Det fanns en lucka i väggen där vi lämnade in våra tidrapporter. Då, när det var ackordslön, var det en ständig kamp med tidstudiemännen om vem som skulle lura vem, det var inte lätt för dem heller alla gånger, berättar han i fikarummet, där tiden ser ut att ha stannat ungefär samtidigt som Ingvar Olsson blev anställd.

Precis som Karl-Erik Hoberg började Ingvar Olsson i verkstadsskolan som 15-åring. Samma år gick han med i facket.

– Arne ”Sågare” – han kallades så för att han kapade upp stänger – langade fram ett papper och sade till mig ”det här ska du skriva på”. På den tiden var alla med i fackföreningen. Jag förstod tidigt vikten av det fackliga arbetet, säger Ingvar Olsson.

Han berättar inspirerat om sitt fackliga engagemang. Han har deltagit i studiecirklar, gått många kurser och inriktade sig tidigt på arbetsmiljöfrågor.

– Det har hänt mycket på arbetsmiljö­området – allra mest när det gäller ergonomi. Företaget har arbetat för att få bort statiska arbetsmoment och forma arbetsplatsen efter människorna. Men det finns mer att göra – framför allt när det gäller arbetsrotation. Ledningen vill helst att man ska göra det man är bra på.

Ingvar Olsson vet vad han talar om. Under många år arbetade han med att planslipa tunga bitar. Han visar ärren vid sina handleder. När smärtorna blev för starka blev han opererad, man skar helt enkelt av nerverna. Det hjälpte i ett–ett och halvt år. Sedan blev det nya operationer. Sedan tio år tillbaka äter han de båda läkemedlen Voltaren och Tramadol.

– Jag har försökt att trappa ned och hoppas att det ska gå bättre nu när jag slutar jobba, säger han.

Kenneth Kristiansson och praktikanten Lene Appelholm använder en riktplanka
när de markerar ut svetspunkter på en plåt – en beställning från Höganäs AB.
Kenneth Kristiansson och praktikanten Lene Appelholm använder en riktplanka när de markerar ut svetspunkter på en plåt – en beställning från Höganäs AB.
Gabriel Magnusson
tillverkar och fraktar iväg (nedan) tunnband.
Gabriel Magnusson tillverkar och fraktar iväg (nedan) tunnband.

Det är många år sedan han lämnade planslipningen och bytte arbetsupp­gifter. I dag skiftar han mellan sprutmålning och olika arbetsuppgifter i härdugnen. En dag i veckan kalibrerar han mätverktyg.

Efter snart ett halvt sekel på företaget kan han se tillbaka och jämföra då och nu.

I slutet av januari går Ingvar Olsson
i pension, efter 50 år på företaget.
I slutet av januari går Ingvar Olsson i pension, efter 50 år på företaget.

– När Höganäs AB ägde oss var vi som en familj – samma folk som jobbade år efter år. Nu tycker jag att de har saboterat vårt lönesystem. Förut fick vi lön efter en trappa som tog hänsyn till kvalifikationer och ålder. Nu sätter chefen lönerna indi­viduellt. Det känns godtyckligt och skapar en stämning där man hellre tjänar pengar än hjälper varandra. Vi har kämpat emot så mycket vi kan men det är en balansgång och det krävs att man kan argumentera för sin sak.

Ingvar Olsson har varit facklig förtroendeman på företaget i 40 år.

När han började var det ett självklarhet att gå med i facket. Så är det inte längre.

– Folk har det för bra i dag. Arbetsrätt och företagshälsovård är en självklarhet. De finns inget att fajtas för. Men om man inte håller ögonen på det dras allt tillbaka igen, säger han.

– Det måste finnas två parter som diskuterar. Får ledningen inget motstånd kör de över arbetarna. Men vi har fått in ungdomar från andra länder som har haft det tufft och inser vikten av sam­man­håll­ning, av att tala med en röst. Min förhopp­ning är att det finns ett annat engagemang. Jag slutar inte förrän jag vet att det finns folk som tar över.

 
FAKTA | Höganäs Verkstad
Höganäs Verkstad startades 1893 av Höganäsbolaget, då inriktat på produktion av tegel, keramik och saltglaserat gods. Verkstaden byggdes upp för att tillverka, underhålla och reparera maskiner och transportanordningar.

1905 sysselsatte verkstaden cirka 40 personer. I början av 1970-talet låg arbetsstyrkan på cirka 250. Höganäsbolaget heter i dag Höganäs AB och är ett högteknologiskt globalt företag fokuserat på järnpulvertillverkning.

Höganäs Verkstad har runt 60 anställda och en omsättning på 60 miljoner kronor.

De flesta av Höganäs industrifastigheter från sekelskiftet är i dag rivna. Höganäs Verkstads rödfärgade och askeputsade industrifasad är en av få från den här tiden som finns kvar.

Publicerad
10 hours sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
6 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad