I mer än 200 år har Höganäsbolaget präglat den lilla bruksorten Höganäs i nordvästra Skåne. Det började med stenkolsbrytning och fortsatte med tillverkning av tegel, keramik och saltglaserade industrikärl. För att säkra tillgången på yrkeskunniga hantverkare som kunde bygga och serva företagets alla maskiner startade man år 1893 en egen mekanisk verkstad.

I dag heter Höganäsbolaget sedan länge Höganäs AB och är ett globalt och hög­tek­nologiskt företag fokuserat på järnpulvertillverkning. 2005 sålde man ut huvuddelen av sitt innehav i Höganäs Verkstad, men är fortfarande verkstadens största kund.

– När jag började på företaget 1971 var det cirka 250 man som jobbade här, i dag är vi runt 60.

Det berättar Karl-Erik Hoberg, grov­plåtslagare, som är en av dem som arbetat längst på Höganäs Verkstad.

– Då fanns det ett gjuteri med två ugnar, där 50 man arbetade, och ett plåtslageri med kanske 16 man. Varje morgon cyk­lade 50–60 man över till Bruket där de byggde och underhöll maskinerna.

Det är en mäktig känsla att kliva in i Höganäs Verkstad. Lokalerna är enorma, liksom takhöjden. Historien sitter i väggarna, i de slitna golvytorna, i om­kläd­nings- och fikarum, i arbetsbänkar och i snickrade trälådor där verktyg och komponenter har sin givna plats.

Den här dagen står Karl-Erik Hoberg vid en stor arbetsbänk och svetsar ett kylzonslock till en av Höganäs AB:s band­ugnar.

– Det var roligare när vi var yngre. Det var mer jäkelskap och skoj och inte den press som det är i dag. Men jag har trivts bra genom åren. Jag har alltid haft egna projekt. Jag har byggt de flesta band­ugnarna inne på Höganäs AB, 25–30 stycken, säger han.

– Jobbet har varit varierat – för det mesta har jag arbetat med småserier och specialprojekt, som man lär sig mycket på.

Karl-Erik Hoberg visar vägen till lokalen en trappa upp. Här låg verkstadsskolan ända fram till 1981, då den lades ned. Karl-Erik var 15 år när han fick en plats på skolan efter att ha klarat de praktiska proven. Då fanns det fem–sex svarvar, två fräsar och en borrmaskin som ”de 15­–20 pågarna” kunde öva på. Traversen finns fortfarande kvar.

– Det gällde att ha tålamod, händighet och hjärna. Det är ett hantverk. I dag tyck­­er jag att de tittar för lite på kun­skaperna när de anställer nytt folk.

Redan efter ett och ett halvt år på skolan där teori varvades med praktik fick Karl-Erik Hoberg gå ned i produktionen och gå bredvid en kollega som fick procent på hans lön. På den här tiden och ända fram till 1988–89 jobbade man på ackord.

– Jag har alltid fått mycket jobb och fick en hygglig lön, men de som inte var lika snabba och skickliga fick slita på. Det var ett godtyckligt system som gjorde att vissa fick mycket bättre lön än andra.

När Höganäs AB 2005 sålde huvud­delen av sitt innehav i Höganäs Verkstad fick de nya ägarna snart problem med lönsamheten. Ett tag såg det riktigt dystert ut. Arbetsstyrkan krympte till 40 personer. Men för fyra år sedan tog nya ägare över som har vänt utvecklingen. En ny nisch är tillverkningen av fackverks- och belysningsmaster. Förra året investerade man i en modern svetsrobot och har fått företaget Scanmast, som är störst i Sverige på master, som kund. Tre medarbetare har utbildats för att kunna sköta roboten, som körs i tvåskift, och snart kom­­­mer ännu en robot på plats.

– Det är inte lätt, jag har varit på två utbildningar i Danmark. Men när jag fick frågan ville jag gärna ta chansen och lära mig nytt, säger Katarina Jönsson, som står och kalibrerar roboten.

Katarina Jönsson är den enda kvinnan på arbetsplatsen. Hon har varit anställd i snart sex år och trivs bra.

– På de flesta ställen handlar det om massproduktion. Här får jag hela tiden prova nya grejer – svetsning, plåtslageri­arbeten, ofta enstyckegrejer. Och mina kollegor är som bonuspappor allihop.

Längst in i verkstaden hittar vi Ingvar Olsson, sysselsatt med att sprutmåla svarvade ringar till Sandvik. Han är den som varit allra längst på företaget. I slutet av januari går han i pension efter 50 år i verkstaden.

– När jag började 1968 fick vi arbetare inte gå in på kontoret. Det fanns en lucka i väggen där vi lämnade in våra tidrapporter. Då, när det var ackordslön, var det en ständig kamp med tidstudiemännen om vem som skulle lura vem, det var inte lätt för dem heller alla gånger, berättar han i fikarummet, där tiden ser ut att ha stannat ungefär samtidigt som Ingvar Olsson blev anställd.

Precis som Karl-Erik Hoberg började Ingvar Olsson i verkstadsskolan som 15-åring. Samma år gick han med i facket.

– Arne ”Sågare” – han kallades så för att han kapade upp stänger – langade fram ett papper och sade till mig ”det här ska du skriva på”. På den tiden var alla med i fackföreningen. Jag förstod tidigt vikten av det fackliga arbetet, säger Ingvar Olsson.

Han berättar inspirerat om sitt fackliga engagemang. Han har deltagit i studiecirklar, gått många kurser och inriktade sig tidigt på arbetsmiljöfrågor.

– Det har hänt mycket på arbetsmiljö­området – allra mest när det gäller ergonomi. Företaget har arbetat för att få bort statiska arbetsmoment och forma arbetsplatsen efter människorna. Men det finns mer att göra – framför allt när det gäller arbetsrotation. Ledningen vill helst att man ska göra det man är bra på.

Ingvar Olsson vet vad han talar om. Under många år arbetade han med att planslipa tunga bitar. Han visar ärren vid sina handleder. När smärtorna blev för starka blev han opererad, man skar helt enkelt av nerverna. Det hjälpte i ett–ett och halvt år. Sedan blev det nya operationer. Sedan tio år tillbaka äter han de båda läkemedlen Voltaren och Tramadol.

– Jag har försökt att trappa ned och hoppas att det ska gå bättre nu när jag slutar jobba, säger han.

Det är många år sedan han lämnade planslipningen och bytte arbetsupp­gifter. I dag skiftar han mellan sprutmålning och olika arbetsuppgifter i härdugnen. En dag i veckan kalibrerar han mätverktyg.

Efter snart ett halvt sekel på företaget kan han se tillbaka och jämföra då och nu.

– När Höganäs AB ägde oss var vi som en familj – samma folk som jobbade år efter år. Nu tycker jag att de har saboterat vårt lönesystem. Förut fick vi lön efter en trappa som tog hänsyn till kvalifikationer och ålder. Nu sätter chefen lönerna indi­viduellt. Det känns godtyckligt och skapar en stämning där man hellre tjänar pengar än hjälper varandra. Vi har kämpat emot så mycket vi kan men det är en balansgång och det krävs att man kan argumentera för sin sak.

Ingvar Olsson har varit facklig förtroendeman på företaget i 40 år.

När han började var det ett självklarhet att gå med i facket. Så är det inte längre.

– Folk har det för bra i dag. Arbetsrätt och företagshälsovård är en självklarhet. De finns inget att fajtas för. Men om man inte håller ögonen på det dras allt tillbaka igen, säger han.

– Det måste finnas två parter som diskuterar. Får ledningen inget motstånd kör de över arbetarna. Men vi har fått in ungdomar från andra länder som har haft det tufft och inser vikten av sam­man­håll­ning, av att tala med en röst. Min förhopp­ning är att det finns ett annat engagemang. Jag slutar inte förrän jag vet att det finns folk som tar över.

 
FAKTA | Höganäs Verkstad
– Höganäs Verkstad startades 1893 av Höganäsbolaget, då inriktat på produktion av tegel, keramik och saltglaserat gods. Verkstaden byggdes upp för att tillverka, underhålla och reparera maskiner och transportanordningar.

– 1905 sysselsatte verkstaden cirka 40 personer. I början av 1970-talet låg arbetsstyrkan på cirka 250. Höganäsbolaget heter i dag Höganäs AB och är ett högteknologiskt globalt företag fokuserat på järnpulvertillverkning.

– Höganäs Verkstad har runt 60 anställda och en omsättning på 60 miljoner kronor.

– De flesta av Höganäs industrifastigheter från sekelskiftet är i dag rivna. Höganäs Verkstads rödfärgade och askeputsade industrifasad är en av få från den här tiden som finns kvar.