Nordkoreas mål är att ingå i den samling länder som är erkända kärnvapenstater – USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland, Indien, Pakistan och Israel. Landets ledare i Pyongyang har kommit med flera nukleära hot och ordkriget fortsätter mellan två av världens mest oförutsägbara ledare – USA:s president Donald Trump och nordkoreanska Kim Jong-Un.

Världens fem största kärnvapenmakter – USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland, som alla har permanenta platser i FN:s säkerhetsråd – har dock vägrat att ge Nordkorea det erkännandet.

Detta samtidigt som Nordkorea har påpekat att invasionerna av Afghanistan och Irak, liksom störtandet av Libyens diktator Muammar Gaddafi, hängde samman med ett faktum: att inget av dessa länder hade tillgång till kärnvapen. ”Och av det skälet kommer vi aldrig att ge upp våra”, som en nordkoreansk diplomat har uttryckt saken.

Säkerhetsexperten M.V. Ramana, som är knuten till University of British Columbia, menar att världen numera tvingas leva med att Nordkorea har tillgång till en nukleär arsenal.

– Det är inte önskvärt, men det finns inga skäl till att förutsätta att Nordkoreas tillgång till kärnvapen är ett större problem än att Indien, Pakistan, Israel, eller för den delen Kina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland eller USA har det, säger M.V. Ramana, som skrivit en bok om Indiens kärnenergisatsningar.

Enligt M.V. Ramana är de hånfulla och provokativa uttalanden som kommit från USA:s nuvarande ledare ett större problem.

– Jag anser att det är upp till de mäktigaste länderna att inleda en process för att lugna ner retoriken och att starta förhandlingar med Nordkorea, säger han.

Han menar att en fredsförhandling måste bygga på ömsesidiga åtgärder. Det går enligt M.V. Ramana inte att förvänta sig att Nordkorea nedmonterar sitt kärnvapenprogram utan några eftergifter från USA.

Tidigare samtal har misslyckats och nu bevittnar vi barnsliga påhopp från två ledare som båda anklagar varandra, likt mobbare på en skolgård.
Jayantha Dhanapala, FN:s tidigare undergeneralsekreterare för nedrustning

FN:s tidigare undergeneralsekreterare för nedrustning, Jayantha Dhanapala, säger att det inte längre råder någon tvekan om att Nordkorea nu besitter kärnvapenkapacitet, och att landet har förmåga att slå till mot USA:s fastland. Han påpekar samtidigt att detta uppnåtts i strid med internationella regler och lagar.

Han säger också att Nordkoreas försök att komma överens med USA om en fred på rättvisa grunder avvisats vid upprepade tillfällen ända sedan Koreakrigets slut.

– Tidigare samtal har misslyckats och nu bevittnar vi barnsliga påhopp från två ledare som båda anklagar varandra, likt mobbare på en skolgård, och träter om vems kärnvapenknapp som är störst, vilket gör att spänningar som påminner om kalla kriget snabbt byggs upp.

I samband med Kubakrisen 1962 ledde en liknande eskalering till att världen av ren tur räddades från en kärnvapenkatastrof. Det har offentliggörandet av dokument senare visat.

– Vi kan inte förlita oss på tur längre. De små steg som tagits mellan Nord- och Sydkorea tyder på att en dialog kan skönjas i samband med vinter-OS. Detta innebär en möjlighet för alla stormakter att engagera sig och återuppta förhandlingarna. FN:s generalsekreterare måste agera, och det nu, säger Jayantha Dhanapala.

Sedan kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat betydligt. Den amerikanska forskningsfederationen, FAS, uppger att antalet minskat från 70 300 1986 till dagens arsenal på 14 550 kärnvapen.

Amerikansk underrättelsetjänst bedömer att Nordkoreas kärnvapenarsenal består av någonstans mellan 20 och 50 vapen.

Joseph Gerson, som är ordförande för organisationen Campaign for Peace, Disarmament and Common Security, säger till IPS att de nordkoreanska ledarna drivit på för utvecklingen av kärnvapen av två skäl – att säkra Kim-dynastins och regimens överlevnad. Han säger att Nordkorea 1994 var beredd att förhandla med USA om sitt kärnvapenprogram i utbyte mot säkerhetsgarantier, normaliserade relationer och ett program för ekonomiskt bistånd.

År 2000 förhandlade USA och Nordkorea om en omfattande uppgörelse. Tanken var att den dåvarande presidenten Bill Clinton skulle resa till Pyongyang för att underteckna detta avtal, men den politiska kris som uppstod i USA efter den omdebatterade utgången av presidentvalet 2000 gjorde att resan aldrig blev av.

När sedan George W Bush kom till makten skrotades avtalet. Och enligt Joseph Gerson, som skrivit flera böcker om USA:s kärnvapenpolitik, ledde detta till att Nordkorea genomförde sitt första kärnvapenprov.

Förväntningarna på de kontakter som nu har tagits mellan Nord- och Sydkorea bör, enligt Joseph Gerson, vara lågt ställda. Men samtidigt menar han att Nordkoreas deltagande i vinter-OS innebär att den omedelbara risken för krig har minskat.

Han menar att det inte finns någon militär lösning på krisen mellan USA och Nordkorea. Även en konventionell militär insats mot Nordkorea riskerar att leda till mängder av döda även i Sydkorea, samtidigt som en sådan insats skulle riskera att eskalera till ett kärnvapenkrig.

Enligt Joseph Gerson är den enda vägen framåt att USA och Nordkorea inleder direkta förhandlingar. Liksom vissa andra internationella bedömare anser han att det för att uppnå avspänning krävs eftergifter från både Nordkorea och USA, där Nordkorea går med på att begränsa sin kärnvapenarsenal i utbyte mot att USA slutar att hota Nordkorea med att störta landets regim och erbjuder normaliserade relationer mellan länderna.

Om en sådan lösning uppnåddes skulle vidare diplomati kunna bana väg för ett slutligt fredsavtal efter Koreakriget, vilket skulle kunna ersätta det nuvarande vapenstilleståndet. Det skulle även kunna bana väg för de många förslag som kommit om införandet av en kärnvapenfri zon i regionen.

Joseph Gerson menar vidare att den enda möjligheten för att undvika framtida kärnvapenkriser i världen är att alla erkända kärnvapenmakter till sist följer den artikel i ickespridningsavtalet som slår fast att de ska börja förhandla om att helt göra sig av med sina nukleära arsenaler.