Kvinnoaktivisten Shireen Huq är grundare av Naripokkho, en av Bangladeshs främsta människorättsorganisationer. Och hon är kritisk till den uppgörelse som landets myndigheter har gjort med Burma.

– Bangladesh skulle inte ha hastat från en bilateral uppgörelse, i synnerhet inte utan att involvera FN eller först konsultera flyktingarna själva, säger hon.

Shireen Huq menar att landet först borde ha sökt diplomatiskt stöd från sina grannländer och andra viktiga aktörer som Ryssland och Kina.

– Det internationella samfundet måste öka sina påtryckningar för att få Burma att sätta stopp för mördandet, förföljelserna och diskrimineringen.

Framtiden för rohingyerna är fortsatt mycket osäker eftersom den burmesiska regimen vägrar att ge den förföljda minoritetsgruppen medborgarsstatus i landet. Det minskar möjligheterna för fred.

FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att det kommit 655 000 nya rohingyaflyktingar till Bangladesh sedan den 25 augusti förra året. Det innebär att det totala antalet burmesiska flyktingar i landet nu uppgår till över 954 000 människor.

I slutet av november förra året undertecknade Bangladesh och Burma ett samförståndsavtal med målsättningen att de människor som tvingats på flykt undan de militära angreppen i delstaten Rakhine ska kunna återvända hem.
Det kommer att få samma resultat som uppgörelsen 1993, som tydligt visade att endast bilaterala åtgärder inte fungerar.
Shireen Huq, grundare av människorättsorganisationen Naripokkho
Shireen Huq påminner dock om ett liknande avtal som ingicks mellan länderna 1993. Den uppgörelsen var dock inte särskilt framgångsrikt eftersom de flesta rohingyer som flytt undan förföljelserna i hemlandet inte var beredda att frivilligt återvända till Burma.

Hon säger att de bangladeshiska myndigheterna agerat generöst och ansvarstagande gentemot flyktingarna från grannlandet. Men det ingångna samförståndsavtalet ger hon inte mycket för.

– Det kommer att få samma resultat som uppgörelsen 1993, som tydligt visade att endast bilaterala åtgärder inte fungerar.

Enligt henne kommer de rohingyer som nu finns i Bangladesh sannolikt att bli kvar i landet under lång tid.

– Om vi förstått det hela rätt så kommer de inte tillåtas att återvända till sina hembyar, utan ska förflyttas till nya platser. Är det så, så är det på samma sätt som tidigare. De skulle förflyttas från ett läger i Bangladesh till ett läger i Burma. Det skulle innebära ytterligare en humanitär katastrof, säger Shireen Huq.
Den allra viktigaste frågan handlar om att se till att flyktingarna erbjuds säkerhet och skydd när de väl återvänder.
Muhammad Zamir, diplomat
Uppgörelsen mellan Bangladesh och Burma har välkomnats av USA, EU och FN. Men andra bedömare menar att de båda länderna borde involvera en tredje part om de ska lyckas nå en hållbar lösning på krisen.

Den erfarne diplomaten Muhammad Zamir säger att omvärlden inte kan låta Bangladesh ensamt axla de komplexa problem som en repatriering av den förföljda minoritetsgruppen skulle medföra.

– Det är orättvist att Bangladesh lämnas själv med denna stora börda. Den allra viktigaste frågan handlar om att se till att flyktingarna erbjuds säkerhet och skydd när de väl återvänder.

Muhammad Zamir har nyligen återvänt efter ett besök i flyktinglägren i Cox’s Bazar.

– Det som pågår i lägren är en humanitär katastrof som förvärras varje dag. Rohingyerna är redan traumatiserade och har lidit tillräckligt av de prövningar de utsatts för. Deras mardrömmar är i färskt minne och om de ska vilja återvända krävs det allvarliga satsningar för att garantera deras säkerhet på lång sikt, säger han.
Rohingyernas legitima och minsta krav – att erkännas som medborgare i sitt eget land – har helt ignorerats i uppgörelsen.
M Sakhawat Husain, politisk analytiker
Regeringsrepresentanter från Bangladesh och Burma har bildat en arbetsgrupp som har till uppgift att skapa förutsättningar för att flyktingar ska kunna börja återvända. Gruppens första möte ska enligt planerna hållas denna vecka.

Den tidigare armégeneralen M Sakhawat Husain arbetar numera som krönikör och politisk analytiker. Han är mycket kritisk till det samförståndsavtal som upprättats med Burma.

– Rohingyernas legitima och minsta krav – att erkännas som medborgare i sitt eget land – har helt ignorerats i uppgörelsen. Men tanke på att förföljelserna fortfarande pågår, vilket det har kommit flera rapporter om, hur ska en frivillig repatriering kunna genomföras?, frågar han sig.

M Sakhawat Husain säger att många av rohingyerna tvingats på flykt undan omänsklig behandling och ren tortyr.

– Det blir svårt för Bangladesh att skicka tillbaka dem på frivillig basis, säger han.

Även den tidigare ambassadören Muhammad Shafiullah menar att det skulle vara mycket svårt att genomföra en jättelik repatriering utan hjälp av FN-organ.

– Burma har vägrat att involvera FN. Hur ska vi kunna förvänta oss en smidig repatriering under de omständigheterna?, säger han.

Muhammad Shafiullah menar samtidigt att den bristande finansieringen av rohingyernas flyktingläger utgör ett mycket svårt problem.

– Hittills har FN-systemet lyckats samla in medel för sex månader och en till givarkonferens är inplanerad innan den tiden gått. Bangladesh har inte möjlighet att axla en så stor börda under längre tid. Och av precis det skälet undertecknade Bangladesh överenskommelsen om repatriering trots att villkoren var dåliga för landet.